På andra sidan

Hallå där ute! Är ni kvar? Jag har haft massor att göra. Som att flyga till andra sidan Atlanten till exempel. Det tog ett tag. Åkte denna gång med Iceland Air och det var helt okej. Mat ingick förstås inte på planet (man kunde köpa mackor och grejer där i alla fall), men man fick en extra väska att ta med. Förr i tiden fick man ta med två väskor när man flög från Europa till USA, men för några år sen tog de bort det och numera är standarden EN väska. Galet lite! Så en extra väska är välkommen. Speciellt om man flyttar hela sitt bohag...

Sedan har jag precis avslutat min första arbetsdag! Jovisst. Jag fick först avslag på mitt löneanspråk, men så i tisdags fick jag ett mail där jag blev erbjuden en annan tjänst på samma förskola. Till den lön jag vile ha. Och första arbetsdagen var alltså idag. Det har gått otroligt fort måste jag säga. Jag är helt slut just nu, men glad att ha ett jobb och ännu gladare att vara hemma med min familj!

Kram på er!

Trea nolla

Kommer ni ihåg den tid då det brukade pirra i magen dagen före en födelsedag? När man nästan inte kunde somna för att man var så exhalterad och nyfiken på presenter, grattishälsningar och besökare? Den tiden är för länge sen förbi. I alla fall för mig, jag vet ju inte vad ni känner. Ändå är det nåt speciellt med att fylla år. Jag brukar dessutom förbereda mig ett år i förväg inför nästa siffror. Ett helt år har jag alltså gått och tänkt att  det är dags att fylla 30.
Trillingnöten, 30 år. Inte längre "tjugo-nånting", utan "tretti-nånting". Ett stort steg in i det "riktiga" vuxenlivet. Med erfarenhet, kunskap, självförtroende och insikt. För så är det. Även om jag klagar på allt åldrande (rynkor, gråa hår och stela leder. Nu ljuger jag. Inga stela leder här inte.) är det skönt att vara "mogen". Skönt att vara klokare. Skönt att vara respekterad som vuxen. Att bli sedd som någon som faktiskt "vet nånting".

Så idag firar jag med buller och bång med lite städning och kanske en bit köpetårta! Because I am worth it. Helt enkelt.
Trettio år. Tamejtusan. Bertil trea, Bertil nolla.

Lite höstiga tankar

För tre veckor sen när jag kom tillbaka till Sverige var det sommar. Ganska varmt. Typiskt svenskt varmt i alla fall. Nu, tre veckor senare, är det visst höst? Kyliga mornar och kvällar, lite småkalla vindar som sveper in under dagen. Solen som värmer när den är framme, men vars värme försvinner med solen när molnen kommer.
Ikväll, när jag var på väg hem från lite träning på den lokala skolan, kunde jag också känna doften av mognande äpplen på träden, blandat med lukten av frukt som redan tagit resan ned till marken och nu ligger (bortglömda?) och väntar på att få fylla någons knorrande mage. 
Nu, med vetskapen om att jag om någon dag ska fara tillbaka till sommaren, kan jag tycka att det är vackert med de olika årstiderna (även om sommaren känns alldeles för kort här i Norden). I New York pågår sommaren ytterligare några veckor innan hösten gör sitt intåg lite sakta. För det går långsammare där. Något år har jag gått i T-shirt i början av oktober, något som aldrig händer i Sverige. Man hinner liksom vänja sig vid att det går mot kallare tider om man jämför med hur det är i Sverige. Ganska ofta kommer hösten lite plötsligt. Ena dagen är det strålande värme och sommar, någon dag senare är det visst höst i luften och den varmare jackan har ersatt den tunna.

Flyttstädningen lider mot sitt slut. Min tanke var att slippa städa på min 30-års dag (vilket är imorgon), men det gick inte riktigt. Jag har lite finputs kvar och det gör jag tidigt imorgon. Sedan är det dags att göra sig redo att fara mycket tidigt på onsdag morgon.
Bilen har fått en ny ägare idag och det känns okej. Lite tråkigt att inte köra den igen. Jag har ju ändå kört den nästan dagligen i fem år...
Nu går det mot andra tider!

En gammal bild på kakan! Lägg på lite rost och ta bort snön så har ni en uppdaterad bild.

Flyttstädar

Ja. Ni ser. Flyttstädar. Superkul (ironi, så ni vet). Fast skönt att flytten snart äntligen är över. Jag orkar inte packa, sälja och städa mer...Ses på andra sidan (sent ikväll)...
Ha en fin söndag!

Putsa och feja

Jo, så var det ju Kakan. Bilen, alltså. Den ska ju säljas. Nästa så det gör lite ont. Vi har ju haft en ganska lång och brokig historia, jag och bilen. Vi har bråkat, men blivit sams igen. Vi har rest och haft roligt. Vi har svurit och skrattat. Dottern fullkomligt älskar bilen. Hon bad mig visa den på Skype och sen frågade hon om jag skulle ta med bilen till USA. Tror icke det, svarade jag.
I alla fall har jag nu en intressent på bilen som sa att hon skulle köpa den. Såvida den inte föll ihop mitt framför ögonen på henne när hon tog sig en titt. Det är ju inget som jag kan lova INTE kommer att hända, men man kan väl be till de högre makterna. Dessutom är det ju inte så att hon betalar en förmögenhet för skrället, menar jag.
Så i morse var det dags att städa ur lilla bilen. Den enkla urtvättningen som jag hade räknat med visade sig vara en mindre arkeologisk utgrävning. 
I bakluckan hittade jag två första-hjälpen-lådor. Den ena från syrran, den kände jag igen. Den andra låg liksom i väggen på bilen (ni vet väl hur det ser ut i bakluckan?) Säkert från bilens födelseår 1989. Jag hittade två gojsiga, äckliga arbetshandskar, en rostig skruvmejsel (kunde säkert ha startat nån slags odling på den i ett laboratorium), en gammal miniräknare som jag kände igen som min sedan gymnasiet. Hur fasiken den nu hamnade där? Plus startspray, spolarvätska, en vattenspruta, rep...listan kan göras väldigt lång.

Jag har i alla fall gjort den så ren jag kunnat förmå. Den ser faktiskt inte så pjåkig ut, under all skit som legat och grott. Nästan så man vill frakta över till New York...eller. Nä. 

Ibland kommer manna från himlen

Eller en tidning i brevlådan när man som mest behöver den. Igår eftermiddag tog tidningarna slut. För er som kanske aldrig flyttat nån gång i era liv, kan jag berätta att tidningspapper är livsnödvändigt vid packning. Utan tidningspapper...ja, ni fattar. Glas. Porslin. Sköra saker av annat material. De kan man säga ajöken till utan tidningspapper.
Jag kände mig tvungen att idag gå ut och inhandla nån tidning alternativt hitta nån gratistidning eller råna biblioteket på deras prenumerationstidningar. Men så dimper lokaltidningen ned i brevlådan klockan 05 på morgonen. Helt gratis. Det är ju fantastiskt vilket sammanträffande!

Nåt som piggar upp:

Länge leve Lunarstorm!

Ja för tusan! Lunarstorm ska det vara! Ut på nätet bara och skaffa dig ett "krypin" och börja chatta redan idag. Eller tusan! Du är lite försenad. Lunarstorm stängde visst ned för drygt TVÅ ÅR sen. Fast det visste väl alla? Alla utom KD. De ger sina "kamrater" förslag att "ragga" nya medlemmar på internet och ger Lunarstorm som förslag på bra sida att chatta med ungdomar. Den där lilla detaljen att sidan sedan länge är nedlagd, den behöver man inte bry sig om. Vi har väl alla hört talas om den berömda återuppståndelsen? Av Lunarstorm alltså...

Uppdatering med lite allt möjligt

Jag vet att jag inte riktigt uppdaterat er när det kommer till jobbfronten. Jag har i princip haft tre intervjuer. Två "live" och en över telefon. Och jag väntar fortfarande på svar från alla tre. Fast inte riktigt. Ett fick jag svar från. Den intervju jag gjorde över telefon, och där jag också utförde lite detektivarbete i form av mina gamla adresser (som för övrigt räknades till 23!) samt mailade över scannade examensbevis och en hemmavideo.
Jovisst. De brukar bjuda in de som intervjuas för en provlektion med barnen (ni vet som jag gjorde på den första förskolan jag blev intervjuad på). Men det var ju lite svårt eftersom jag befinner mig i Sverige. Min plan var att då filma mig när jag hade en lektion på min gamla arbetsplats. Det tyckte förskolan var en bra idé, men nån dag senare tyckte de att det skulle ta för lång tid att vänta och därför ville de att jag skulle rigga kameran och låtsas ha en lektion för barn. Eh...I mitt tycke är ju hela idén med att lära ut, själva interaktionen med barnen. Utan den blir det ju ingenting! Så syrran min skrapade ihop ett gäng ungar hos sig och så körde jag en samling med tema spindlar. Tyvärr blev den utan ljud, men förskolechefen blev nöjd. Hon fattar ju inte svenska ändå liksom!
I onsdags förra veckan blev jag erbjuden jobbet!! Dock ansåg jag att lönen var aningen låg, och möjligheten att öka lönen rejält var heller inte bra, Under året som kommer så kommer jag att arbeta heltid i så fall OCH plugga en del för att få min lärarlegitimation i New York. När min legitimation är klar skulle jag få en mindre höjning.
Jag vet att man ska vara glad för jobb man får och tacka och ta emot och vara tacksam för den erfarenhet man får och hej och hå. Samtidigt är jag en sån som promotar högre lön för lärare och vill arbeta aktivt för det. Nu har New York generellt en bra lärarlön, men den skola där jag skulle jobba är privat. Då är lönen mycket lägre. Så jag tackade nej till jobbet och önskade dem lycka till i sökandet efter en lärare. Jag fick ett mail tillbaka som frågade om den summa jag nämnt tidigare fortfarande var aktuell. Om den var det skulle förskolechefen lägga in den som förslag för att se om budgeten accepterade förslaget. Lönen jag angav är inte nära den lön jag har i Sverige, men den är bra mycket bättre än det de föreslog.
Det är alltså där vi är nu. Vi väntar fortfarande på svar från budgetfolket. Enligt förskolechefen kommer ett beslut antingen idag eller tidigt imorgon tisdag. New York-tid alltså. Vi får se!
Det verkar vara ett trevligt ställe i alla fall. Dessutom erbjuder de hälsoförsäkring till familjen, gymkort och studiepengar med upp till 2000 dollar per år om man vill ta kurser på ett universitet/college. Det är ju helt okej. Jag som gillar att plugga menar jag.

Jag låter er veta as soon as I know!

Jag måste görat igen

Ha loppis menar jag. Jag sålde en hel del. Till slut var vi uppe i 16-1700 kronor när dagen var över. En del grejer är kvar, men de ska jag försöka kränga i helgen.
Inte bara pengaflödet, utan även människoflödet var otroligt intressant. Vilka roliga människor det finns!  Vissa snackar som tusan, andra smyger in och märks knappt. Andra försöker pruta på det oprutbara (det är nästan löjligt lågt pris, men ändå ska det prutas).
Andra betalar med glass.
I slutet av dagen kom den in en man i samband med att några av pappas bekanta kom förbi. Han tittade runt lite snabbt. Hade en påse i handen. Sen kom han med ett pyttelitet leksakslejon i handen (jag vet inte ens var det kommer ifrån. Men jag tror det var i nåt kinderägg och var inte menat att säljas. En liten skitgrej) och frågade vad jag ville ha för det. Jag sa bara att han fick det gratis, vad sjutton skulle jag ta för ett sånt liksom? Sen gick han. Efter fem minuter var han tillbaka igen. Han var intresserad av en DVD-skiva jag hade till salu och sa att han inte hade kontanter. Istället hade han precis köpt glass på affären i närheten för 15 kr och undrade om han kunde betala med glassen. Givetvis frågade jag vad det var för glass och det visade sig vara Magnum-liknande glassar, tre stycken (vilket var bra för syster och hennes pojkvän kom och höll mig sällskap på eftermiddagen). Han blev nöjd och vi fick sockersuget stillat!

Ett annat medelåders gäng kom upp eftersom de sett mina snygga skyltar av en slump. Jag säljer en Orreforsljusstake, och den vill jag inte sälja superduperbilligt heller och det sa jag åt en av kvinnorna. Hon sa, jodå, det där är väl en ur Hallonserien. Och jag berömde hennes kunskaper. Varpå hon svarade att hon minsann visste en hel del och gick runt hela dagarna och visste saker. Kanske var hon en besserwisser, fortsatte hon och log mot sin make.

Riktigt roligt var det i alla fall!

Ska det vara så ska det ta mej tusan vara ordentligt

Jojo. Både igår och idag har jag tagit hand om min hälsa. Igår var det tandregleringen som gällde. Ni kanske kommer ihåg min panik i början av juli då jag märkte att mina tänder börjat flytta sig eftersom min tandställningstråd gått sönder. Jag föreställde mig ju att tänderna skulle hinna snurra runt i munnen och orsaka enorma förändringar innan jag skulle fara till Sverige och få det fixat. I alla fall. Det hände inte så värst mycket med tänderna. Igår fick jag ta bort min tråd och byta ut den mot en mindre. Tråden jag tog bort hade jag haft i 15 år så det var inte otroligt konstigt att den var usliten...

Idag hade jag istället tid hos folktanvården eftersom jag haft lite ont i nedre käken. På kliniken träffade jag en gammal klasskompis mamma. Som kom ihåg mig så klart. Med det namnet jag har, är det svårt att glömma mig. Hon hade hört "skvaller" om att jag flyttat till US of A. Och mycket riktigt. "Skvallret" stämde.
Undersökningen visade hål på en tand. Förjäkligt rent ut sagt. Det är en tand som orsakat problem ända sedan jag var sex år tydligen. Det kunde de se i sina rullor minsann. Tredje gången eller så. Och de kunde laga den på en gång. Vilken "tur"...Jag är ju livrädd för sånt där. Senaste gången var samma tand för 8 år sen. Och före det var jag väl 8-10 år. Tack och lov.

Med dessa två stora ingrepp i munnen har jag nu i princip ett helt nytt bett att vänja mig vid. Lite läskigt. Känns mycket annorlunda faktiskt....Dessutom vågar jag inte bita med den sida där den lagade tanden sitter. Den kommer ju helt klart att spricka och gå sönder. Det vet väl alla?

Loppis

Nu börjar jag i alla fall se ett slut på alla saker i lägenheten. På söndag ska jag ha en liten loppis i vardagsrummet. Man kan ju alltid hoppas att någon person dyker upp och förbarmar sig över nån liten grej. Alltid värt ett försök liksom.

Tänk vad mycket man samlar på sig! Vi har väl nästan alltid haft i tankarna att vi ska flytta tillbaka till New York nån gång och därför tänkt oss för och inte köpt något onödigt. Ändå är det lådor av saker som nästlat sig in i våra liv. Frågan är om man egentligen är i behov av så mycket grejer? I och för sig tror jag nog att man saknat det mesta av de grejer som i alla fall underlättar i vardagen. En vitlökspress till exempel. Alltid behändigt. Kastruller i olika storlekar, också nödvändigt. Fast tre hammare? Jag vet inte om jag känner till något tillfälle då tre olika personer varit i behov av att banka på nåt samtidigt. Eller manualer till elektronik som dött för flera år sen. Kanske ska kasta ut på Tradera? Det är möjligtvis en lukrativ marknad - utgångna manualer. Säkert nån samlare som samlar...

Gamla skridskor, i alldeles för stor storlek, från att jag var drygt åtta år. På den tiden tävlade jag och en kompis om vem som hade störst skostorlek. Fråga mig inte varför. Skridskorna är för stora för mig idag och jag undrar hur de satt när jag var åtta? Jag vet inte om åror ingick i priset?

Senare blev det snarare tvärtom. Man skulle vara minst i alla storlekar.

Ja, ni ser. Saker.

Vilsen i skogen

Ja, det blev intressant. Idag fick jag sällskap av syrran ute i bushen. Riktigt tragiskt gick det. Vi skulle springa nåt spår och syrran uppgav att hon visste vad hon gjorde. Det började väldigt bra. Vi sprang längs spåret men så kom det ett vägskäl och vi hamnade på en stig i skogen. Stigen var väl inte riktigt tillrättalagd och den var riktigt lerig och jäklig. Vi kutade som dårar runt och hoppades på det bästa.
Till slut kom vi ut på det rätta spåret igen och sprang åt ett håll. Vi visste inte riktigt åt vilket håll vi skulle springa så jag stannade en kvinna på vägen. Hon pekade åt ett håll och sa att man springer runt där. Syrran var helt slut vid det laget och skrek (nästan i alla fall), samtidigt som hon viftade bort tjocka svärmar av envisa myggor som hotade att förgöra oss: Var är utgången?? Kvinnan fattade inte riktigt vad tusan hon menade och syrran skrek en gång till: Var är utgången!?
Jag försökte förklara att hon menade hur man kommer till civilisationen. Till slut fattade kvinnan och pekade åt ett håll. Vi sprang iväg från kvinna och myggor och syrran såg ut som hon skulle dö vilken sekund som helst. Vid nästa uppförsbacke var syrran redo att ge upp. Hon skrek att hon skulle dö och att jag kunde springa själv mot "utgången" och lämna henne. Jag saktade ned och försökte uppmuntra henne att springa. Hon fortsatte oja sig hela vägen fram till "utgången", samtidigt som hon kastade av sig vindjacka och tjocktröja som hon av någon oförklarlig anledning hade tagit på sig inför springturen.
När vi väl kom ut var det dags för mygginvasion  en dryg kilometer. Miljontals myggor som försökte äta upp oss. Det var förjävligt! Syrran räknade till ca 75 000 myggbett vid hemkomst. Kan vara aningen  överdriven siffra, men samtidigt hotade hon att dö på vägen så jag förlåter henne.

Jag tror jag byter bana

Efter att ha lyssnat på den passionerade bagaren Sébastien Boudets sommarprogram funderar jag starkt på att byta yrkesbana. Att starta surdegskultur, vänta in den, tillsätta riktigt mjöl, havssalt och vatten nån gång mitt i natten och sedan knåda degen och därefter döda den i ugnen, låter mycket lockande. Dessutom sjungandes svenska visor med stark fransk brytning med ett och annat återfall i franska klassiker. Det är aldrig för sent för att starta om.
Men ärligt. Jag har aldrig blivit så sugen på att leta upp en riktig mjölnarbonde och köpa riktigt fint mjöl utan tillsatser för att sedan skapa ett riktigt gott bröd, som när jag lyssnade på Boudet. Okej. Jag erkänner. Släng in ett bakverk eller två också så blir jag ännu gladare. Och med bakverk menar jag givetvis nån croissant, macaron eller nåt annat sockrigt och franskt....



Min fransklärare spelad denna nästan varje lektion och trots att mina franskkunskaper i stort sett flytt sin kos, skulle jag kunna sjunga denna mitt i natten om någon väckte mig och bad om den.

Yrke:detektiv

I fredags kväll ringde maken från New York och sa att en förskola, där jag sökt jobb, sökte mig och de lät mycket angelägna om att få tag på mig. När de hörde att jag befann mig i Sverige ville de veta hur de skulle få samtala med mig. Skype kanske? Telefon? Mail?
 Så när jag kom hem från min utekväll med en vän, klockan nio på kvällen (det går hett till på mina utekvällar kan jag tala om!) ringde jag upp förskolan och fick en telefonintervju på stört. Det bästa med förskolan är att den ligger bara några kvarter från där vi bor! Så lite nervöst är det ju.
I alla fall försöker vi lösa lite logistik kring det här eftersom jag befinner mig i Sverige fram till den 29 augusti. Jobbet skulle börja, om jag får det vill säga, den 30 augusti. Innan dess måste en hel del saker inträffa. Rektorn mailade en hel hög med saker som måste fixas. Dock verkar det vara sånt som ska ske OM jag blir anställd, fast som hon verkar vilja ha ordnat på stört? Konstigt.
Det rör sig om fingeravtryck (som man måste beställa tid för i NY och hon menade att jag gärna fick åka från jobbet tidig torsdag eller fredag för att fixa det under arbetstid.)
En medicinsk undersökning. Tack och lov inte nån psykolog iblandad. Vem vet om jag får jobbet då?
Utdrag ur nåt register som jag inte riktigt vet vad det är ännu.
Plus att de ska göra en bakgrundscheck på mig. Jag säger bara: Good Luck på den!
Jag ska nämligen lista alla de adresser jag bott på de senaste 28 åren! Ja, ni läste faktiskt rätt. 28 år. 
Till saken hör att min familj är lite utav en nomadfamilj. Det handlar om några månader på det stället, några på ett annat, ett år på ett tredje om jag har tur...Och att luska i när, var och hur flyttarna skedde har inte varit det enklaste. Jag rådfrågade mamma i det hela och att veta EXAKT när man flyttade för drygt 30 år sen, vilken månad, vilket datum, alltså...ni fattar vilket dilemma. I alla fall lyckades vi genom vilda gissningar och logiska resonemang komma fram till vilka adresser och UNGEFÄR vilka månader det kan röra sig om.
Tills jag fick snilleblixten att kolla med skatteverket idag. Så jag ringde och frågade med spänd röst hur länge adresser man bott på sparas i systemet. Mannen i telefon sa att han nog kan se några år tillbaka och hittar han inte 28 år tillbaka i tiden, så finns det sparat i länsarkivet. Men så långt behövde vi inte leta. Han hittade adresserna långt, långt tillbaka i tiden!
Seriöst. Prisad vare svensk byråkrati! 
Storebror får gärna se allt jag gör. Jag har inget att dölja. För det mesta.
Så nu ska jag bege mig till skattekontoret i stan och få ett utdrag på gamla adresser. Halleluja!

Att packa ned ett liv

Minnena från de senaste fem åren sitter i väggarna i lägenheten och pockar på uppmärksamhet. Minnen från tiden då dottern fortfarande var inbäddad tryggt i min mage, minnen från tiden som nygifta under en kall och stormig höst, minnen från att vi kom hem från BB med ren kärlek inlindad i en filt precis innan jul, minnen av de första porlande skratten.
Minnen från vårt första år som gifta, första födelsedagen för lillan, de första vacklande stegen som vi väntat på så ivrigt och som vi aldrig trodde skulle komma till slut.. Många "första". Många vackra minnen, fulla med kärlek och lycka.
Det händer mycket under fem år, mer än man kan tro. Det är det som jag sysslar med just nu. Jag packar vårt liv och suger åt mig av de minnen som ibland överrumplar mig....

Från det ena till det andra

Att inom loppet av ett dygn förflytta sig från en stad som ständig befinner sig i rörelse till en sömnig pyttestad , på andra sidan Atlanten, går förvånansvärt enkelt. Om man bortser från försenade flyg och jetlag. Det är ganska fantastiskt att man kan uppleva sådana konstraster på ett fåtal timmar. Jag sov hos syster som bor utanför min pyttestad, i en pytteby.
Det är så tomt i lägenheten. Mest på  personer. Personer som jag saknar och som betyder mest av allt i hela världen; maken och dottern.
Tidigt morgon som det är just nu, är tystnaden öronbedövande för en, numera, storstadsmänniska. Inte en endaste bil, inte ens på avstånd, kan höras. Vinden sover fortfarande stilla liksom grannar, husdjur och fåglar. Det enda jag hör är det vaga surrandet från min dator. Resten är bara tystnad.

Jetlaggad som jag är vaknade jag för några timmar sen, utvilad, trots bristen på sömn de senaste 24 timmarna. Lite irriterande, men något man får räkna med. Jag får passa på att ta itu med några av de uppgifter som jag har framför mig istället. Lika bra att kicka igång. Det finns ju inget som säger att jag inte kan ta en tupplur nån gång mitt på dan?

N med sin lilla kusin N tidigare i somras. 

Resande fot

Ar pa Heathrow. Planet fran New York blev forsenat sa jag missade mitt flyg till Sverige. Fick plats pa annat plan, men manga timmar senare. Sitter och forsoker vara vaken pa flygplatsen nu. Typiskt. Ar trott som tusan eftersom jag varit uppe snart 24 timmar och Gud vet nar jag kommer hem till lagenheten. Well, welle. Ha det gott!

Femtio nyanser av grått

Jo, man var ju tvungen att hoppa på trenden att läsa lite "housewife porn" nu i sommar. Varför inte liksom? Därför köpte jag hem hela triologin av "Fifty shades of Grey". För er som inte vet vad det är för böcker kan jag tala om att serien är kontroversiell (?) för sitt erotiska och sexuella innehåll. Själv blev jag nyfiken på böckerna eftersom de var så pass populära och uppseendeväckande. Därför köpte jag första boken i serien. Den boken gillade jag ganska mycket. Historien om Anastasia Steele och Christian Grey som träffas under en intervju och så småningom inleder ett förhållande, är gripande och intressant. Christians personlighet bottnar i tragiska händelser i barndomen och Anastasias inramlande i hans liv ställer allt på sin spets.
När bok nummer ett var färdigläst kunde jag knappt vänta på att läsa bok två. Jag var nyfiken på att läsa om vad som skulle hända och hur deras förhållande skulle utvecklas. Genom halva bok två hade jag dock tröttnat. Sexscenerna, som i början var ganska spännande och intressanta eftersom de flesta böcker inte är så utförligt skrivna, började bli enormt utröttande. Det blev liksom för mycket. Jag började hoppa över stycken.
Genom hela bok två och tre störde jag mig också på språket. Böckerna är inte välskrivna, historien i sig är intressant. Det finns många språkliga upprepningar, som man irriterar sig på till slut. I slutet av bok tre ville jag spy så snart jag fick syn på "Oh, holy crap!" "Oh, shit", "My inner goddess" och så vidare. Jag märkte också att författaren ibland valde ett "favoritord" som hon använde i olika sammanhang under ett eller ett par kapitel och sedan övergav igen.
Enda anledningen till att jag läste klart serien var att jag ville veta vad som skulle hända med huvudpersonerna. Slutet var kanske väntat, men ändå en besvikelse. Jag hade velat se ett mer alternativ avslut eftersom boken i sig varit så kontroversiell. Det kändes mer som att bok två och tre skrivits i all hast eftersom läsare ville ha mer...

Rekommenderas om man kan bortse från språket och upprepningar...

Mina sista dagar

...som tjugo-nånting. Det slog mig alldeles nyss. Om drygt tre veckor är jag trettio-nånting! Jag kan inte riktigt fatta ännu. Ibland känns det som om jag är 16 fortfarande och ibland känner jag mig som 67. Ålder beror nog på vilken dag det är. Man är ju aldrig äldre än man känner sig, har jag hört.

Jag vet inte riktigt hur jag känner inför att åldras. Några gånger tidigare har jag skrivit om ämnet och beklagat mig. Mestadels för att jag redan tampas med rynkor, vitt (! och jag överdriver inte) hår och minnesförlust. Det är väl det mindre roliga med åldern. Å andra sidan skulle jag inte vilja vara 16 eller 20 igen. Faktiskt. Jag skulle inte ha nåt emot att se ut som 20 fram tills dess att jag blir 60-nånting. I alla fall som det känns nu.

När jag började på universitetet gick det en tjej på en av mina kurser. Supertrevlig och lätt att ha att göra med. Jag fick för mig att hon var lika gammal som mig (typ 19). En dag, när vi satt i cafeterian, berättade hon att hon skulle ha 30-årsfest. Jag och de andra kursarna satt bara och gapade. Helt otroligt. Hon berättade också att hon under vintern varit på en skidanläggning och när hon skulle köpa liftkort frågade kassörskan om hon skulle åka som barn eller vuxen. Där gick vuxengränsen vid 15! Inte illa.
Fast nog skulle det vara lite trist att vara 30 och sen bli tagen för så pass ung att man är ett barn? Lite respekt vill man väl ha ändå, när man uppnått en sådan aktningsvärd ålder.

Men som sagt. 30 är jag inte förrän om drygt tre veckor. Det är lång tid det. Jag måste passa på att utnyttja min ungdom lite mer fram tills dess. Hoppa fallskärm kanske. Åka scooter. Simma med hajar och sånt annat som man blir alldeles för rädd för med åldern. Fast jag är redan rädd för allt detta så jag skippar det tror jag...

Vackert

N pekade ut att solen strålade så vackert från molnen när vi var på promenad häromdagen. Jag passade på att ta ett kort och det blev riktigt bra!

N fick också en sparkcykel av hennes farbror. Hon älskade den. Och hjälmen som vi köpte. Så snart kameran kommer fram är det posing som gäller!

På onsdag

På onsdag far jag hem till Sverige igen. En kort visit på tre veckor för att hälsa på familjen och packa våra grejer, sälja av och städa lägenhet. Det blir mycket att stå i under dessa veckor kan jag tala om. Det svåra är dock att vara ifrån familjen igen. Denna gång både make och dotter...Sedan dottern föddes har jag varit ifrån henne en natt. EN natt. På snart fem år. Nu blir det plötsligt tre veckor. Det känns väldigt jobbigt faktiskt. Klart att det går. Inte mer med det. Men det jobbiga ligger ändå där i magen och gnager.
Som tur är får jag umgås lite med Ns små kusiner, mina systerson och systerdotter när jag är i Sverige. Det ser jag fram emot. Jag saknar dem jättemycket.

Innan onsdag ska jag i alla fall på ännu en intervju. Denna gång på Scandinavian House som ligger på Manhattan. Deras barnavdelning behöver mer personal. Det ska bli spännande!

N och kusinen S.

Världen är liten

Igår när jag var på intervjun så var det givetvis lite andra svenskar som jobbade där också. Bland annat en kille i min ålder. Ungefär. Det är så svårt att säga, men det verkade så. Och ni vet hur det brukar rulla. Man frågar varifrån i Sverige man kommer och sånt där. Sen kommer den där frågan om man känner "den och den" som kommer från samma stad (trots att staden är ganska stor, man känner ju inte alla liksom)...
Och givetvis kom den frågan igår från killen på skolan. Han förklarade nåt efternamn och en relation. Hade ingen aning om vem han pratade om. Sedan drog han fram att det varit hans ex-flickväns kompis. Ex-flickvännens kompis hade en syster också. Som jobbar som bibliotekarie. Och som hade ett efternamn som jag kände igen. Och vips! HENNE känner jag ju. Fast inte från där jag kommer ifrån, utan från staden där jag jobbar. Hon jobbar nämligen på det bibliotek jag brukade besöka med min gamla klass. Vad är oddsen för det? Hur många bibliotek finns det liksom inte?
Världen är allt bra liten i alla fall...

Nervigt

Tack för att ni höll tummarna för mig!
Jag tror att det hjälpte! Som ni vet så söker vi jobb här borta för fulla muggar och så i förra veckan ringde en förskola i den närliggande staten New Jersey och ville boka en intervju. Men inte vilken intervju som helst, utan mer som en "audition".
Skolan är en skandinavisk förskola, en ganska liten en, och de sökte en förskollärare till hösten. Min intervju bestod i att hålla en samling för barnen (ålder 3-5 år) och ha en aktivitet med en mindre grupp barn. Som ni vet är jag ju mer van vid äldre barn just nu, även om jag tidigare jobbat på förskola, så jag var väldigt nervös hela veckan. Vad skulle jag planera? Vad skulle vi göra på samlingen? Plus att en massa andra fröknar och rektor och sånt skulle vara med. Lite som "So you think you can teach" (ist för So you think you can dance). Läskigt!
Jag fick gå upp supertidigt på morgonen. Ta tunnelbanan och sedan ännu ett tåg över till andra sidan Hudson River. En resa på 1,5 timme enkel väg. Plus ställen som jag inte besökt tidigare. Vid några tillfällen fick jag fråga mig fram. Folk är väldigt hjäpsamma, men man kan inte alltid lita på att informationen är korrekt. Först satte jag mig på fel tåg efter "hjälp" från medresenärer. Eftersom jag är så otroligt smart, ja, kalla mig geni om ni vill, fattade jag misstankar och förstod att det var fel tåg och bytte snabbt till rätt tåg. Sedan gick jag åt fel håll i staden jag kom till, men min intuition rättade till det misstaget och till slut hamnade jag på rätt gata och åt rätt håll.
Själva "audition" gick riktigt bra. Vid den tidpunkten hade min nervositet lagt sig och jag kände mig lite varm i kläderna.
Dock är det en hel del sökande verkar det som, och de har massor med fler att "intervjua" innan de bestämmer sig för vem. Om en vecka eller två återkommer de.

Förskolan verkade i alla fall mysig och trevlig. Personal och barn likaså. Enda nackdelen är väl pendlingen. Men i den här staden är 1,5 timme inte alls ovanligt. Nu skulle jag dessutom fara till en helt annan stat. Många pendlar ännu längre inom New York.
Medan jag väntar på svar, söker jag givetvis vidare...

Håll tummarna!

Idag kan ni väl hålla tummarna för mig lite?