VI VANN!

 Jamen är inte världen liiite ljusare nu? Sedan i lördags? När Biden och Harris officiellt vann valet här! Första kvinnliga vicepresidenten! Vi var ute på stan när vi fick nyheterna. Det går inte att beskriva känslan som infann sig. Känslan av eufori och lättnad. Folk som vi gick förbi började hojta och skrika och klappa händerna när nyheten spred sig. Vid ett tillfälle på vägen hem började alla bilar att tuta. Vi stannade till och började klappa tillsammans med tutandet och folk som också stannat. Under tiden började folk att tjuta från sina fönster och vi alla skrek FREEDOM! Det var en fantastisk dag. En dag att aldrig glömma. 

På kvällen såg vi deras segertal på TVn. Vilken kvinna Harris är! En sån förebild för tjejer och unga kvinnor. För våra barn! 

Här är en liten del av Harris tal som verkligen träffade mig:

And to the woman most responsible for my presence here today — my mother, Shyamala Gopalan Harris, who is always in our hearts.

When she came here from India at the age of 19, she maybe didn’t quite imagine this moment. But she believed so deeply in an America where a moment like this is possible. And so, I’m thinking about her and about the generations of women — Black women, Asian, White, Latina, Native American women who throughout our nation’s history have paved the way for this moment tonight. Women who fought and sacrificed so much for equality, liberty and justice for all, including the Black women, who are often, too often overlooked, but so often prove that they are the backbone of our democracy. All the women who worked to secure and protect the right to vote for over a century: 100 years ago with the 19th Amendment, 55 years ago with the Voting Rights Act and now, in 2020, with a new generation of women in our country who cast their ballots and continued the fight for their fundamental right to vote and be heard.

But while I may be the first woman in this office, I will not be the last, because every little girl watching tonight sees that this is a country of possibilities. And to the children of our country, regardless of your gender, our country has sent you a clear message: Dream with ambition, lead with conviction, and see yourselves in a way that others may not, simply because they’ve never seen it before, but know that we will applaud you every step of the way.

Jag rös! En ny tid står framför oss hoppas jag! Även om idioten som fortfarande har posten som president fram till januari försöker att förstöra så gott det går genom att vägra acceptera att han förlorade....

Hur ska det gå?

Nu pratas det seriöst om att man ska öppna upp NY i små steg. Skolorna är stängda fram till september i alla fall. Min skola också. Jag blev nästan lite nervös vid tanken på attt skolorna eventuellt skulle öppna den 15 maj...Jag kände mig INTE redo att gå ut i världen och leva "normalt". Normalt lär det väl inte bli på väldigt länge så klart. Det pratas redan om att skolorna måste ha en action plan för hösten för att kunna tillåta social distancing. Här i NYC kan det bli svårt. Bara i Hs klass är det drygt 30 elever i ett litet rum. Inga 2 meter mellan de barnen...Så det har föreslagits att ha halvdagar i skolan. Men då tillkommer problemet var barnen ska vara resten av dagen? Föräldrar kommer ju att gå tillbaka till jobbet så gott det går. Fritids här är fruktansvärt dyrt. Vi betalade för H ca 560 dollar per månad. Alltså över 5 000kr för ca 1.5 timme (jag kom ju hem ganska tidigt i jämförelse och hämtade H på en gång). Tänk då om H istället måste gå 6 timmar eller så...

Masker lär vi ju få ha på oss nu och det närmaste året. Jag kommer i alla fall att använda när jag går på affär och när jag väl måste börja åka in till jobbet...
Vi har köpt en symaskin så att jag kan börja sy masker också. Vi har ett par nu som svågern skickade från Seattle. Men de måste tvättas efter varje användning. Så det lär till att bli att sy helt enkelt!

Hur ska sen alla åka till jobbet? När jag åker på morgonen är det redan fullpackat med folk på tunnelbanan...alla åker ju nästan samtidigt. Hur ska man kunna hålla sig ifrån folk om man MÅSTE åka tåg till jobbet? Jag vet inte...

Det är alltså inte "bara" att öppna upp och livet återgår. Tyvärr.

Vecka 7

Nu är vår familj inne på vecka 7 i karantän. För sex veckor sedan stängde skolorna och därifrån räknar vi. Resten av staden stängdes ned veckan efter. Det går bra här. Men jag är helt klart över att jobba hemifrån. Det är otroligt påfrestande att försöka underhålla treåringar över Zoom (om ni inte hört vad det är så är Zoom en tjänst liknande Skype där man kan bjuda in folk på konferenssamtal). Dessutom skickar vi mail till familjerna plus har en blogg där vi spelar in en massa material som föräldrarna kan göra med barnen och visa. Vi spenderar massor med tid på allt och jobbar nästan dygnet runt. Tyvärr är det många föräldrar som vill ha mer och mer, som inte riktigt förstår att många har egna familjer hemma. Jag hemskolar ju H  till exempel samtidigt. N klarar sig för det mesta själv även om hon ju ibland behöver lite extra.

Många av våra lärare, inklusive jag och mitt team, fick ett mail av klassföräldrarna om vad de tyckte var rimligt att vi erbjöd. Vår klass var inte så galen, de vill ha mer Zoom (ett tillfäller mer per vecka). Vi har börjat smått eftersom våra elever har haft det lite jobbigt på våra möten via Zoom. Ett barn sa att det gjorde honom ledsen att se oss alla...eftersom vi inte kan vara tillsammans.

En annan klass tyckte att det var rimligt att varje dag ha små grupper 30 min var Zoom (16 barn delat på fyra= fyra grupper = 2 timmar per dag för lärarna).
De tyckte också att man skulle erbjuda 10 min individuella Zoom för barnen varje vecka.
Sedan hade de åsikter om vad som skulle erbjudas under varje Zoom-möte. Ungefär som att de själva var utbildade lärare...Mailet var helt absurt.

Under vår arbetsvecka händer detta:

Zoom med barnen 5 tillfällen per vecka (utspritt på fyra dagar) (30 min per tillfälle ungefär)
Zoom med närmaste teamet 2-3 ggr per vecka ) (30-60 min per möte)
Zoom med bildlärare och andra specialister 1-2 gånger per vecka (30 min  per gång)
Zoom med rektor eller annan admin 1-2 ggr per vecka (ca 30 min per gång)
Zoom med hela skolans personal 1 gång per vecka (60-90 min)

Dessa Zoom-möten kräver så klart att man planerar i förväg vad som ska göras.
Plus att vi spelar in material, säkert 5-6 filmer per vecka.
Skriver daglig blogg med massa pyssel och utmaningar.
Samlar ihop bilder som familjerna skickar för att blogga 1-2 ggr per vecka.
Svara på mail från föräldrar och admin.
Planera för nästa vecka.
Ringa vissa samtal till föräldrar eller admin.

Och ja, jag har ju H att försöka göra sina uppgifter mellan alla Zoom som måste göras....

Jag är trött. Fem veckor kvar för mig innan mitt sommarlov börjar (åtta för mina barn)...

Sorg

I fredags fick vi reda på att vår fantastiska granne gått bort. Trots att det kanske var väntat kändes det som en chock att höra det. Otroligt sorgligt. Livet kommer inte att vara sig likt. Tänk hur mycket en "främling" kan påverka en!

Annars går vi in i vecka sex på karantänen. Det är mycket att göra på jobbet nu. Vi spelar in videos till barnen, skriver bloggposter till dem, mailar, har möten via nätet. Det går i ett. Just på grund av att man har tillgång till internet, dator och telefon känns det som att man jobbar dygnet runt just nu. I helgen så struntade jag i att kolla mailen. Jag vet att jag fick ett par mail av skolans administration men jag svarade inte. Man måste få vara ledig också!

Nu ska jag spela in en video där jag läser om maskar!

Vi klappar för alla viktiga arbetare

Varje kväll klockan 19 klappar vi från fönstren här i NYC för alla modiga sjuksköterskor, läkare, poliser. Men även också för de som mpste ut och jobba för samhällets bästa; mataffärsbiträden, busschaufförer, sopgubbar och gummor. restaurangarbetare och brevbärare för att nämna några. Det kanske känns väldigt pyttigt att göra nåt sånt med tanke på att de går ut och riskerar livet varje dag. Det känns i alla fall bra att kunna göra NÅGOT. Utanför sjukhusen brukar ett gäng brandbilar med tillhörande brandpersonal stå utanför kl 19 och sköterskor som kan går ut. Dessa två arbetsgrupper klappar och hyllar varandra. Det är fint att se.

När vi började klappa varje kväll för snart två veckor sen var det bara vi som klappade. Ungarna började göra skyltar för byggnaden och satte upp i hissen och i vårt fönster. Nu klappar halva kvarteret! Det är så fint med gemenskapen som bildas!

Alltså februari

Det är visst februari och bara två veckor kvar av denna månad? Hur gick det till? Jag vill passa på att tacka för era kommentarer på förra inlägget angående mina tänder och utdragningen utav en. Det är så spännande att man känner sig ensammast i världen att ha problem med nåt. Är jag den ENDA som har tänder som går sönder, får hål, går isär? Sen när man öppnar upp sig visar det sig att det är så många som har liknande problem. Och det är fantastiskt skönt! Ja, trist att höra att fler lider, men ändå skönt att man inte är ensam om det! Även på jobbet hände det när jag berättade för en kollega om mina begynnande problem. Nu plötsligt är det tre - fyra till som anger att de har problem.

Jag ska nog se till att få en ersättningstand så småningom, där den gamla suttit. Det får bli om ett slag när pengar infinner sig. Det braiga här är att man kan få saker att betala av i omgångar om det skulle krisa sig. Den tandläkare som jag börjat gå hos nära mitt jobb är väldigt fin och han kan säkert hjälpa till när det är dags!

För övrigt så går mitt nya månadslöfte väldigt bra. Jag tränar minst tio minuter varje dag. Flera dagar har det varit yoga, dels för att jag varit trött, dels för att jag inte hunnit göra något annat där man svettas mer (man KAN ju svettas med yoga också så klart, men har valt osvettande yoga. Eller liiite svettande så klart...). Som Monica skrev i en kommentar så är det skönt att vara igång, 10-20 minuter är verkligen inte mycket i det stora hela! Och det är bra för kropp och själ.

Jag har dessutom återgått till periodisk fasta igen. Jag har gjort det av och till i flera år. Mest av faktiskt om jag ska vara ärlig. När jag var allvarlig med det för sju år sen eller så där, älskade jag det. Det finns många fördelar med PF, för min del är det att hålla insulinet i schack. Innan jag startade med PF för sju år sen fick jag lätt blodsockerfall. Jag blev HANGRY (hungry och angry) när jag inte fått i mig mat på ett par timmar. Jag mådde lätt illa om jag inte fick i mig mat, så pass att det var obehagligt. Efter att ha varit på PF i ett halvår har jag inte haft problem med det lika mycket. Det kändes som att något klickade i kroppen! Svårt att förklara.
Nu är jag inne på min tredje vecka och det går suveränt. Vissa dagar är jobbigare än andra så klart. Ibland är mitt ätarfönster längre, ibland mycket kortare. Det beror helt på dagen och hur kroppen mår.
Har någon annan testat detta sätt att äta? Jag ser det inte som någon diet, utan ett sätt att leva egentligen. Jag äter som vanligt då jag äter, försöker att välja hälsosam mat som vanligt, men också onyttigare saker om jag känner för det.

Okay vänner! Ha en fin vecka!

Rensa ut

Så här i slutet på året passar jag på att rensa ut lite. Vi bor ju inte direkt i en herrgård eller ens en lägenhet med förråd. Förrådsutrymmen är ovanligt här i New York. Oftast får man hyra ett Storage om man skulle behöva, det kommer liksom inte med lägenheten. Det saknar jag! Det finns ju en del saker som man vill ha kvar som man använder, men inte dagligen eller ens varje månad. Julpynt till exempel. Vi har en del garderober att lägga saker i, men inte alltför mycket. Och sen när man har barn...alltså, ni som har barn vet ju hur mycket saker man dels behöver men också vad man samlar på sig under ett år. Vi försöker verkligen att inte spara på så mycket, för vi har helt enkelt inte plats. Vi har också en väldigt liten lägenhet och många personer som bor på ytan. Det går inte att spara på allt.
Vi röjer säkert 2-3 gånger per år, skänker saker till folk som behöver eller tar med till en Second hand-affär som ligger ett par kvarter bort. Det känns bra när saker får en andra chans!

Just nu är jag mitt uppe i ett röj, speciellt bra när barnen fått en hel del nytt under julen. Och de h ar dessutom vuxit ur en del kläder som läggs på hög och tar upp plats.
Man får sig en tankeställare när man bor så litet. Behöver man verkligen så mycket? Egentligen? Handen på hjärtat liksom? Nej, faktiskt inte.
Och när man rensat ur känner man sig lite lättare också ;)

Avrundan

Så avrundas året som gått. Som alltid, känns det som att det gått alldeles för snabbt! Min gammelmoster som blev över 90 år brukade säga att det går snabbare för varje år. Och dra på trissor om hon inte hade rätt!

Det har inte blivit så mycket bloggande som jag hade hoppats på grund av just tiden. Dock tror jag att 2019 blir året då det blir mer bloggande av! I alla fall så är mina intentioner att det kommer att bloggas minst ett par gånger i veckan. Så håll i hatten!

Just nu är vi mitt uppe i vårt jullov och det är ganska lugnt och skönt. Inga måsten eller stora evenemang. Mycket umgås med familj, vilket är trevligt. Svägerskan är här på besök från Seattle med sin familj och vi har spenderat tid tillsammans hos svåger med familj. Jättetrevligt! Vi har också plane inför nyår med baluns hos svåger. Det ser vi fram emot!
Hoppas ni har det skönt också!

Låt oss tala om byxor

Så igår, när jag skulle träffa en vän på stan, var jag tvungen att använda byxor för att det var lite kyligt. 20 grader. Helt sjukt konstigt att ha på sig byxor efter hela TRE MÅNADER i shorts! Det kändes instängt och knasigt kan jag tala om. Så allvarligt att jag på riktigt övervägde att kanske köpa massa yogatights att använda i höst och vinter. Jeans alltså. Jag har alltid älskat jeans. Kanske är det en ålderskris jag upplever så här nu när jag fyllt 36? Andra köper Ferraris, motorcyklar, eller plastikopererar sig. Jag? Yogatights!

Det ska vara lite kallare ett par dagar och sen kommer det återigen att ligga runt 30 grader några veckor till! Man ska inte klaga i alla fall.

Sommaren fortsätter

Det är idag den 25 september. I fredags hade vi nära 30 grader varmt. Inte en tillstymmelse till kallt väder med andra ord.
Då märks det tydligt att man jobbar med 90% svenskar. Alla börjar prata om att "det ska bli sååååå skönt med höst". Helst igår skulle det varit höst. Alltså, det har varit en lång, varm och fuktig sommar. Jag ser fram emot att använda låmgärmade tröjor och byxor. Och andra skor än sandaler. Jag ser fram emot fina löv på träden och höststormar då man kan sitta inne och mysa framför en film - utan att få dåligt samvete för att "man måste vara ute när det är fint väder!"

Jag fick faktiskt en chock igår när jag tog barnen till parken för det var KALLT. Jag hade på mig en t-shirt och byxor men frös. Det var visst 18 grader "bara"...hösten är på ingång? Eller? Vem vet.

Idag är det söndag och vi ska ha en lat dag tillsammans. Inte ett jota ska jag göra. Bara sitta på rumpan och göra ingenting. Jo, titta på film kanske. Och baka kakor med ungarna. Just ja, jag har ju två barn också. Göra "ingenting" har en helt annan innebörd då. Allt är ju relativt.

Nu ska jag ringa systersonen som fyller sju år! Måste ju gratta på dagen!

Ett "litet" sommaruppehåll blev det visst

Sommaren ja. Här är det fortfarande över 30 grader varmt dagligen. Ingen tillstymelse till höst än så länge. Min sommar så här långt har varit mycket händelserik. Så händelserik att jag måste punkta lite.

• Syrran M kom på besök i nästan två veckor. Mycket turistande eftersom jag råkade vara ledig ett par dagar. 
• Jag blev amerikansk medborgare! Den 12 augusti svor jag in mig i landet och räknas numera som amerikan. Känns bra faktiskt. Skönt att slippa behöva tänka på att förnya Green Card och sånt där. 
• Syster J kom också och hälsade på tillsammans med sin kille. Tyvärr jobbade jag, men ändå hann vi ses två utav dagarna. Mysigt!
• Jag har jobbat som en tok hela sommaren på sommarläger på min skola. Mycket utomhus, så jag har fått en fin solbränna. Även på benen! Värt att nämna!
• Senaste veckan har jag lärt känna min nya lärarkollega som jag ska jobba med under kommande år. Vi har fixat vårt klassrum och haft studiedagar hela veckan. Inklusive förstahjälpenutbildning. Trots att jag gjorde den förra året, känns det som om man börjar om från noll varje gång. Lite läskigt!

Detta är sista helgen innan skolan startar igen på måndag. I år kommer jag ha en något yngre grupp än förra året. Det blir spännande. Anledningen till det är att sonen min ska gå i den åldersgrupp som jag brukar undervisa i. Jag är inte så sugen på att ha honom i min klass! Just nu är han rebellisk så det heter duga! Jag kan se honom samla alla barn till en gemensam revolution mot mig...Det vore ju något.

I alla fall njuter jag av lugnet före stormen! På måndag smäller det. Sen brukar det plötsligt bli juni och sommar igen av någon anledning. Så snabbt känns det som  att det går.

Beachdag

Bronx Zoo. Familjen i bakgrunden är också svensk!

Glass på Coney Island

Coney Island

Ceremonien för medborgarskap. Man får en flagga också!

Högtidlig dag för 174 nya medborgare

Ta ett kort på mig mamma! Inne på Target...

Värmer hjärtat

Igår eftermiddag fick jag en förfrågan om att sitta barnvakt. Inte åt vem som helst utan till en liten tjej (och hennes lillebror) som jag brukade sitta barnvakt åt för tre år sedan. Då var jag gravid med sonen och den lilla tjejen var då bara 2.5 månad gammal. Jag satt barnvakt flera dagar i veckan under sommaren 2013.

Idag fick jag således sitta barnvakt åt tjejen igen, som nu är 3.5 år och hennes lillebror som är 3 månader, alltså i princip lika gammal som storasyster var när det begav sig. Säg, är inte det lite speciellt?

Det värmer i hjärtat att få ta del av en annan familj på det här sättet. De är fantastiskt fina, både föräldrar och barn och uppskattar en väldigt mycket. Nästan så det inte känns som att jobba. Bara nästan ;)

Jag hade en enorm tur efter den där hemska jobbupplevelsen på förskolan jag först jobbade på då jag flyttade till NY. Efter att jag slutade där fick jag kontakt med en hel bunt fina familjer som tog väl hand om mig och senare två fina förskolor, varav jag fortfarande jobbar på den ena. Allt har sin tid som man säger. Och man lär sig mycket!

Semester!

Ja, så var det så dags. Semester! Årets första och enda. Som jag har sett fram emot detta. Fast ändå inte. För jag vill ju inte att den ska ta slut. Det känns så bra att längta efter något liksom och man vill ju inte att det ska ta slut. Men nu är det ingen återvändo. Den är här. Och jag ska ta väl tillvara på den. Njuta av varje sekund.
Idag börjar det bra med bio med dottern och min vän K och hennes dotter. Det ska bli roligt. Vi ska se "BFG" (Stora Vänliga Jätten på svenska" som är baserad på en bok av Roald Dahl. Jag älskade den när jag var liten och kommer till och med ihåg att vår lärare i åk 2 läste den högt för oss. Mina lärare var väldigt duktiga på att hitta bra böcker att läsa för oss och var dessutom fantastiska på att läsa högt. Tre starka minnen har jag från min lågstadietid. "Godnatt Mr Tom" om en pojke i England under andra världskriget. "SVJ" om en vänlig jätte som räddar barnen i världen från elaka jättar. Och så "Gullivers resor".

Några fler planer inberäknar systerbesök och lite turistande med det, lite doktorsbesök man skjutit upp och så mycket vila så klart. Kanske stranden nästa vecka och eventuellt kompisträff. Inte illa. Jag har på känn att dessa två veckor kommer att gå fort som vanligt när man är ledig!

Plötsligt händer det!

Lite har hänt sen sist jag skrev ett utförligt inlägg om mitt liv. Ja, ni vet, mina memoarer som är så olidligt spännande. Kommer ges ut om en 50 år eller så. Håll ögonen öppna!
Jag får helt enkelt göra punktform.

• Jag gick på intervju för amerikanskt medborgarskap i torsdag. Det gick väldigt bra. Svarade rätt på alla frågor och allt. Nu väntar jag på tid för ceremoni för att sväras in i landet som medborgare. Spännande tider. Kanske får jag rösta i valet i november? Hoppas

• Inte bara det hann jag med i torsdags. Jag vaknade också mitt i natten med en fruktansvärd värk i höger öra. Japp. Öroninflammation. Kul jul. Verkligen. Tur att jag var ledig och att min tid på USCIS var senare på dagen så jag kunde knalla till doktorn så fort de öppnade och få antibiotika. Som hjälpte nästan omedelbart.

• Långhelg denna helg. Vi firar USAs nationaldag, eller Independence Day som det heter här. Vi har planer för helgen. Något så när i alla fall. Idag är det picknick i parken. Imorgon åker vi till en vattenpark lite norr om New York. Måndag blir en lugn dag (det är då firandet sker) hemma med god mat. Inte illa tycker jag. Vädret ska vara fint också!

• En vecka kvar till jag har mina två veckors semester. Inte bara det. Nästa vecka jobbar jag bara tre dagar! Måndag och torsdag lediga. Nästan som att ha semester ändå... Typ. Förutom med 14 skrikande ungar runt benen...Vi har haft en ganska tuff grupp den här perioden. Vi har hållit ihop och lyckats överleva, men det har inte varit lätt. 

• Dottern har sommarlov nu. Härligt! Hon gick ut åk 3 med högsta betyg i alla ämnen! Vi är så stolta över henne så det är inte klokt! Vilken unge man har! På riktigt!

Vad gör ni i helgen eller på semestern?

Duschade tankar?

Idag, när jag klev ur duschen och började torka mig med handduken, kom jag plötsligt på ett gammalt inlägg från bloggen som handlar just om att torka sig med handduk.

"Idag har jag träningsvärk. Torsdagen på gymmet och gårdagens Hollywoodyoga (japp, du läste rätt! Hollywoodyoga) med extra magträning har gjort sitt. Trots stretchning värker armarna och ryggen ganska rejält. En skön smärta dock.
I duschen efter träning infinner sig en hel del tankar och funderingar. Något som jag funderat på är bland annat själva handdukstorkningen efter en dusch. Jag har lagt märke till att när jag tar handduken för att torka gör jag EXAKT likadant varje gång. Börjar med samma kroppsdelar, fortsätter med nästa och avslutar med samma kroppsdel. Varje gång. Det är liksom som att hjärnan arbetat fram det bästa sättet att torka av kroppen i en viss speciell ordning.
En gång försökte jag torka på ett annat sätt, men då blev jag förvirrad och det tog längre tid. Fundera på det nästa gång ni kliver ur duschen : ) Men inte för mycket för då förstör ni "torkflowet"."
(Inlägg från februari 2011)

Jag kan konstatera att jag fem år efter detta inlägg fortfarande torkar kroppsdelar i samma ordning...
Dessutom kan jag lägga till att Gunde Svan i en intervju berättade att han hade utarbetat det snabbaste sättet att torka sig efter en dusch. Det var under den tiden då han fortfarande tävlade och var smått besatt av tider och att förbättra dem, så kanske inte så konstigt!

Jag är trött på vapen

På riktigt. Är jag chockad att det förekommit ännu en masskjutning här i USA? Tyvärr kan jag inte säga annat än nej. Det var väntat. Och jag har väntat. Ända sedan Sandy Hook i december 2012, har jag väntat på att vapenlagar ska ändras. Det behövs stora förändringar. Vilken civil behöver tillgång till automatvapen? Jag tycker till och med att soldater i krig kanske borde slåss med armborst och pilbåge istället.
Jag är så trött. Trött på att höra om människor som dör nästan dagligen av att de skjutits av misstag av sin treåring, om barn som dör av omenade kulor som far förbi, om masskjutningar, om folk som slåss för "rätten att ha vapen". "Ingen ska ta mina vapen". "Det är människor som dödar med vapen, det är inte vapnen som dödar". Nej, men idiot. OM människan inte hade tillgång till vapnet hade han heller inte använt det att döda någon annan.

2012 sa jag att om inget händer nu, kommer aldrig något att hända. Inget hände. Jag känner mig maktlös. Många, många höjer sina röster, men det är ingen som lyssnar. Senaten och kongressen är en grupp med köpta människor. De är köpta av NRA  som står på vapenägares sida. Tyärr. Dock är jag glad att fler pratar. Fler försöker. Fler har tröttnat. Det är inte bara jag. Tillsammans kanske något kan hända. Team work makes the dream work. Jag ska försöka fortsätta hoppas. Och arbeta mot vapen.

Jo men så klart!

Sista veckan blev jag ju sjuk! I onsdags mådde jag konstigt hela dagen på jobbet. Inte undra på, vaknade sedan mitt i natten med 41 graders feber. Så jag fick vara hemma på torsdagen men släpade mig till jobbet sista dagen, vilket var i fredags. Man vill ju säga hej då till vissa av barnen som inte kommer tillbaka i höst och de som inte kommer på vårt sommarläger. Två månader är ganska lång tid att inte se barnen i den här åldern.
Det var i alla fall en mysig dag. Sonen kom också med och väl ute i parken, där alla barnen sjöng Idas sommarvisa tillsammans, uppslöt svägerskan och barnens kusin. Det var väldigt roligt att de kunde komma!

Under hela helgen var jag så sjuk. Jag gick till och med till doktorn för att utesluta halsfluss. Det var det inte. Istället misstänkte doktorn körtelfeber. Och det hade ju varit käckt! Eller inte. Testet kom tillbaka negativt och jag mår bättre. Halsontet försvann i måndags och febern i söndags. Tack och lov. Har väldigt sällan feber. Sista gången var säkert för tre år sen efter att jag tog vaccin mot influensan (en gång och aldrig mer igen!)

I måndags började så vårt sommarläger. Vi har ett knasigt gäng med barn i olika åldrar och det är verkligen en utmaning kan jag tala om. Med väldigt lite tid att förebereda och så ett gäng med barn som kommer ihop för första gången på det här sättet (i treårsåldern), så är det en startsträcka. Jag tror att vi börjar få ihop det nu i alla fall och det känns bra. Första dagen vara bara blä. Ville nästan hem och gråta. Jag var nog inte helt tillbaka på banan heller efter sjukdomen...nu känns det bättre. Dessutom är vi lediga en dag per vecka i fyra veckor framåt. Det hjälper också!
Välbehövligt efter ett insensivt år...

Annars då, hur har skolavslutningar gått för er hemmavid? :)

Semester!

Igår var det sista dagen på jobbet innan semestern! Det kändes som om den dagen aldrig skulle komma samtidigt som den kom alldeles för snabbt. Verkar det helt logiskt? Nej, men det får duga!
Vi avslutade lägret med en regnsbågsvecka där vi firade regnbågens alla färger. Det blev en jättefin vecka med mycket roligt! Den sista dgen bestämde vi att tillbringa ute. Vi åt mellis, lekte i vattnet, hade lunchpicknick med saga och sedan bar det tillbaka till skolan eftersom flera barn bara har halvdag. Jag tog med mig dottern sista dagen för att få ett par extra händer när vi var ute så länge. Hon trivdes att vara hjälplärare kan jag meddela! Men det hade jag räknat med ;)

Spaghettiregnbåge

Regnbåge gjord av handavtryck

En av mammornad hade ordnat regnbågskakor till avslutningsdagen

Imorgon söndag far vi till Sverige och det är en del sista-minuten-saker som måste förberedas. Hårklippningar, inköp, packning, brunch med en granne, karatelektioner och städning så klart. Det känns alltid som en resa kommer alldeles för snabbt inpå :) Jag ser verkligen fram emot att få träffa familj och vänner snart!

Det är bara måndagar och fredagar nuförtiden

Jag svär, vad har hänt med veckans dagar? Det är ju bara måndagar och fredagar! Helgerna svischar förbi och veckodagarna likaså. Man är glad när det blir fredag och lika förvånad när det redan är måndag igen!
Det känns ibland som om jag befinner mig i ett parallellt universum.

I helgen var det full rulle. Vi for till New Jersey för att träffa min nya svenska vän K, hennes dotter A och make T. Vi tog tåget dit allesammans. Vädret var fantastiskt, lagom varmt, soligt, men inte så hög luftfuktighet. Tågresan gick ganska smidigt på vägen dit, vi åkte inte fel heller! K mötte upp oss på stationen, de bor nära så det var lätt att gå hem till dem. Eftersom de har en bakgård med barnpool tog det inte många sekunder innan alla tre barnen var iklädda badkläder och plumsandes i vatten medan vi vuxna försökte undvika att bli alldeles för nedblötta där vi satt bredvid! Det var inte alldeles lätt. Sonen var väl den som hade mest roligt, han är ju ett vattendjur som fullkomligt älskar vatten. Han passade verkligen på nu!
Vi hade en jättefin eftermiddag tillsammans! Barnen lekte så fint tillsammans och vi vuxna pratade, åt och hade det supertrevligt.

På seneftermiddagen tog vi tåget hem och vid tågbytet i Secaucus i New Jersey förbyttes familjetåget mot ett partytåg! Lördagkväll ni vet, och turistsäsong!
Tåget var så fullt att folk stod upp och trängdes i gångarna. Och med trängdes menar jag att vi var som packade sillar. Som tur var fick ungarna nånstans att sitta och jag var inklämd med vagnen vid en dörr. Det är en ganska kort resa ändå så det gick an!

Ungarna kom hem, trötta men glada och somnade ovaggade! En mycket lyckad dag med andra ord.
Som vanligt tog jag knappt några kort. Jag glömmer liksom bort när man umgås så där :)
På vägen hem tog vi lite buskort i alla fall

Sommarläger

Här i USA, i alla fall på många ställen i landet, är det många barn som går på sommarläger. De flesta föräldrar har två veckors semester eller mindre varje år och med tanke på att sommarlovet är över två månader långt är det svårt att få ihop för många familjer. Därför är det populärt med sommarläger. Om ni nu går och inbillar er att det är billigt och bra, i stil med svenskt fritids, kan ni helt enkelt bortse från alla de tankarna. Många läger kostar tusentals kronor per vecka. Så klart finns det också viss ekonomisk hjälp att få beroende på vilket läger, men det är långtifrån alla som får det. Det finns, i alla fall i New York, läger som är nästan gratis för barn (för att hjälpa de allra fattigaste), men oftast är de inte ultimata (personaltäthet, utbildning av personal, läge där lägret är etc). Det finns också läger som tar barnen utanför stan till lägerplatser med sjöar, pooler och liknande. De flesta läger håller till vid skolor som är stängda under sommaren, eller i parker i närheten. Inte som man kanske ser på film där man bor i stugor under flera veckor och badar och springer runt i skogen. De finns också, men just här är det vanligare med dagsläger.

Lånad från jessicashaven.com

Vår skola (där jag jobbar) har också sommarläger. Barnen är i förskoleåldern, runt 3.5-5 år, och de flesta barn har gått på skolan under terminerna. Det kommer två barn utifrån som aldrig varit hos oss. Under veckan som var har vi gjort iordning rummet för lägeraktiviteter. I år ska vi ha tema färger och varje vecka kommer att ha en tillägnad färg som vi koncentrerar oss på. Jag har aldrig jobbat på ett sommarläger förutom en vecka under någon sommar då jag jobbade på ett turistmål i Sverige. Då var det lite äldre barn. Jag har i alla fall hört att det är roligt. Vi går ut mycket så klart eftersom det är sommar och här i New York har många lekplatser vattenspridare och liknande eftersom det blir så varmt. Så barnen får ha på sig badkläder och leka i vatten!

Vårt klassrum blev i alla fall rent och fint. Vi har många djur i klassrummet. Vi har så klart vår klasskanin som helt enkelt heter "Bunny" och så har vi fiskar, en eremitkrabba och ett akvarium med massa sniglar.



Jag ska hålla i veckan med färgen orange, så har ni några bra idéer på mellanmål med orange tema eller aktiviteter så är ni varmt välkomna att dela med er! :)