The never ending story

Bilen asså. Den kommer jag inte att sakna i första taget när vi flyttar. Jag lovar. Och jag tror att jag valt fel yrke i livet, med tanke på de bilar jag ägt så skulle jag blivit bilmekaniker. Igår hände det igen. På väg till jobbet, nästan framme såg jag att bensinmätaren sjönk i botten. Fast jag visste att jag hade bensin kvar för åtminstone en dag till. När denna första ledtråd dök upp testade jag att slå på vindrutetorkaren och den gick låååångsamt. Detta är alltså två tecken på att laddningen i batteriet är lågt, och när jag stänger av bilen går det sedan inte att starta den. Fatta hur mycket jag lärt mig på dessa fem år med bilen! I alla fall. Mycket riktigt. Jag parkerade och bilen dog. Tada! Panikringer farsan. Kollar tåg. Har utvecklingssamtal på eftermiddagen som jag kan boka om lite, dotter på dagis och opponering i en annan stad på tisdag (läs idag). What to do? Jag skulle inte hinna springa med batteriet i en påse och ha på stadsbuss och sedan tåg hem eftersom tiden skulle bli knapp efter utvecklingssamtal. En kollega var så snäll att hon erbjöd sig att ta med batteriet hem och ladda över natten och ta med nästa dag. Då skulle bilen i alla fall komma hem. Well, problemet var ju att jag skulle till en annan stad och inte hem dagen därpå. Jag kan ju inte ta bilen till en stad som ligger längre bort och sen inte kunna ta med den hem? Till slut skulle pappas fru komma in till storstan och hon hade med ett extra batteri. Jag trixade och fixade och bytte batteri och sen kunde jag åka hem. Och givetvis var det bara ett skitfel. Samma som förra gången då jag baxade batteri över halva länet  och på tåg och bussar och guvetvad. Bilen går att köra igen. Lovely. Och idag är det visst opponering.

Den rullar i alla fall...

Jag saknar nästan min pappas bil. Den som jag körde när min stod och blev lagad. Pappas bil hade/har i alla fall lite UMPH. Ni vet, lite extra krafter. Min bil, Kakan, den är lite mer...lam...Lite mindre Umphig. Vill jag köra om någon måste jag tänka både en och två och tre gånger, fundera över avstånd, möten och sånt. För omkörning går inte snabbt. Gasen i botten och...det är som en fis i rymden. Bilen puttrar på, skakar lite extra och så är den på väääääääääääääääääääääg. Vid det här laget är det tveksamt om den ens är upp jämsides med det fordon jag vill köra om, men den är på väg. Jag placerar mig också aningen längre fram på sätet automatiskt och lutar mig lite lätt över ratten. Det känns som om bilen drar iväg lite snabbare då. Ibland händer det att jag ruckar lite framåt också som för att "skjuta" på bilen lite extra, för att det ska gå ännu lite snabbare. När den väl kommit upp jämsides så puttrar den bredvid det andra fordonet en bra stund. Man skulle förmodligen kunna ha ett samtal med den andra föraren under tiden man passerar förbi. Jag sitter där bredvid och skakar i min gamla bil i ett desperat försök att köra om. Jag kan nästan se den andra föraren skaka på huvudet åt hur patetisk jag ser ut där jag sitter och gungar fram och tillbaka i bilen med näsan tryckt mot vindrutan. 
Varför ens bry sig kan man undra? När den väl kommer upp i bra hastighet är det inga problem. Det är själva vägen dit...

Not there yet.

Å andra sidan. Hur många bilår är ett människorår? Min bil är född 1989. Det betyder att den är 23 människoår. I bilår mätt är den säkert 230 år. Det är inte lätt att vara på alerten då heller.
Nu är det fredag och sista pendlingsdagen för den här veckan. Joy!

Håll tummarna!

Under tre veckor har min lilla Kaka (bilen) varit hos min far för uppdatering. Ni vet, de där elva tvåorna den fick på besiktningen? Sedan dess har vi väntat på bildelar och sånt. Vi beställde från en sida på nätet först, men det tog jättelång tid att få hem grejerna. Jag försökte ringa och fråga vad som händer eftersom hemsidan verkade ha ballat ur. Men kön att få prata med nån var alltför lång för vänta i när man ringer från mobiltelefon. Dessutom stängde kundtjänst klockan 16.00. Jag hinner i princip aldrig hem att ringa från landlinan före den tiden. Runt fyra, ja, men tillräckligt runt där för att hinna stå i kö? Nae.
Till slut fick jag svar på ett mail jag skickade. Och då sa de att en av delarna skulle komma den 14 maj. Alltså, 1,5 månad efter att jag beställt. Tack för varningen! Hade de skrivit på en gång att det skulle ta sån tid hade jag givetvis köpt den nån annanstans. Och bilen hade varit klar för två veckor sen...
Idag ska jag i alla fall åka in med den igen. Wish me luck!

Idag är det måndag och jag är glad för att:

• bilen är klar! Jag har faktiskt saknat den!
• det är långhelg i helgen och jag ser fram emot att vara ledig och inte göra nånting på lördag. Verkligen ingenting.
• våren vände och kom tillbaka. Jag ser att knopparna på trädet utanför fönstret håller på att slå ut.
• bilen är godkänd. Livet leker ett år till!
• jag har en fantastisk make och en underbar dotter som gör mitt liv!

Uppdatering: Ni kan sluta hålla tummarna och andan! Bilen är godkänd! Wohoooo! Jag lägger till detta på måndagslistan...

Släpp fångarna loss, det är vår!

Årets första vårmånad! Äntligen! Jag är faktiskt så glad att jag för en stund kan glömma den totala katastrof som ägde rum igår vid besiktningen. Men bara för en kort kort kort kort stund. Jag fick besiktningsmannen med stoneface. Ansiktet avslöjade ingenting under hela tiden. Han var faktiskt så bra att jag till slut var säker på att jag hade en bil i min ägo som gått igenom besiktningen med "flying colours". Ända tills  han var tvungen att åka, inte en, utan TVÅ testrundor med bilen innan han var klar. Då anade jag ugglor i mossen. Han kom in, stenansiktet alltså, och levererade nyheterna. Du får kosta på lite, sa han. Jaja, han sa lite, gjorde han inte? Sen började uppräkningen på det ena och det andra och det tredje...till slut tappade jag räkningen och väntade istället på den där utskriften man får ni vet. Där det står svart på vitt vad skrothögen behöver.
Det visade sig vara inte mindre än ELVA tvåor. Ett nytt personligt rekord för Bättan. Visserligen var det flera punkter som handlade om rost. Men också Lamdbavärden, CO-halter, styrleder och annat mysigt. Erm...Det får bli några vändor till pappa bildoktorn den närmsta månaden tror jag. Och ni som tycker att vi ska köpa ny bil kan räcka upp en hand nu! Bra! Det var en hel del som tyckte det. Jag ska maila mina kontouppgifter till er så kan ni sätta in en donation till en ny bil. Okej?

Idag tänker vi på vår istället! Mars! Som jag längtat efter dig. Mars alltså. Dottern är på sommarhumör. I måndags när vi skulle ute ville hon prompt ha sina alldeles för små gympadojor. Det var fortfarande minusgrader. Fast det är ju ingen snö på marken! utbrast hon. Vinterskorna åkte på. Igår när hon skulle ut ville hon ha sin jeanskjol. Det är ju varmt ute, solen är framme! var hennes förklaring då. Jeansen fick ersätta kjolen. Nog råder det vårfeber i vårt hus!

Check ups

Idag är dagen D. Nämligen den årliga besiktningen för bilen. En dag som jag alltid fasar för. Mer och mer för varje år som går. I år är jag dessutom extra nedslagen eftersom det är en hel del som inte riktigt är som det ska. Visserligen har pappa min kikat på den under gårdagskvällen, men jag är ändå inte hoppfull. Det kommer att bli några tvåor (det är väl det som betyder att man måste fixa nåt?). Om de sätter ut treor blir det säkert några såna också. Kanske att de gör undantag för min bil.
Jag lovar att besiktningspersonerna kommer att slåss där bakom dörrarna när de ser min bil komma. "Fan, jag fick ju den där bilen förra året. Nu får du ta den!" "Nä, du. Det var jag som gjorde de senaste tre före det..."
Lika bra att dra bort det som ett plåster. Ritsch. Helst skulle jag inte vilja åka in med den alls. Besiktningar är onödiga. Speciellt när man redan vet hur sugig bilen är. Man behöver faktiskt ingen annan som säger samma sak...

Ps, inte min bil

Regnbågens alla färger

Så ser det ut i min bil numera. På instrumentbrädan (är det där man ser hastigheten och sånt? Jag vet inte så noga.) lyser regnbågens alla färger emellanåt. Jag hade ingen aaaaning om att det fanns så många fina hemliga lampor där. Det känns nästan lite som ett sånt däringa mellanstadiedisco då och då när lamporna börjar lysa en efter en. Det är blått, rött, orange och lite annat gott och blandat.
Jag vet inte riktigt om de där lamporna signalerar något bra. Jag har en sneaky suspiscion att de mer antyder att det skulle vara nåt fel på bilen? Rätta mig om jag har fel.

Nu tänker vi på roligheter istället. How about att det är fredag? Jo, men visst. Det ÄR fredag. 14 minus på temperaturen ute. Snö så in i Norden (men som reklamen säger: Det är vinter 5 månader om året. Varför kämpa emot?)
Vi kör en fredagspartylåt!

I efterhand var det inte en så bra idé

Jag känner mig ensam. Väldigt ensam. Precis innan jul verkade det vara en bra idé att jobba idag, byta ut denna helgdag mot en vid sommarlovet. Nu är dagen här och det känns inte lika bra. Mest på grund av att "alla andra" ligger hemma och sover idag. Det finns inte en tillstymelse till liv just nu kan jag tala om. Inte en enda bil, inte ett enda tåg, inte en enda människa kan jag höra. Helt galet! Det är bara tomten som är vaken. Det vill säga jag.
Det känns nog bättre när jag sitter i bilen och låtsas att jag har medtrafikanter om en dryg timme. Ska bli spännande att se hur snabbt jag kommer fram idag,
Beror på hur bilen beter sig.

När det har regnat och sen fryst på vet man inte riktigt vad som ska hända när man kliver i bilen. Igår fick jag till exempel krypa in genom dörren vid baksätet. Jag sträckte över mig för att starta bilen och värma upp den i hopp om att den skulle värmt tillräckligt efter att jag skrapat rutorna för att kunna öppna förardörren. Tyvärr startade inte bilen utan att man tryckte på gasen. Och den kan jag omöjligt nå via baksätet och att klättra in i förarsätet, gasa upp och klättra ur igen för att skrapa var inte aktuellt. Så geniknölarna gnuggades och jag fann ett paraply (det enda långa vi äger) som råkade befinna sig i bilen av ren tur. Den tryckte jag med på gaspedalen. Nästan läskigt smart va?
Sedan kunde jag skrapa rutorna. Det var pansaris överallt. När det var klart klättrade jag in på förarsätet och for iväg. Som tur var hade dörren värmts upp lagom till bensinstationen så jag kunde kliva ut den normala vägen igen.
Mina morgnar är alltid spännande!

Klappar på axeln och hurrar!

På tal om bilar. Igår när jag åkte till jobbet havererade vindrutetorkaren på förarsidan (så klart!) en tredjedels väg till jobbstaden. Great liksom. Utan den var det omöjligt att se vägen i mörker och slaskplask som stänker från bilar överallt. Jag fick gott köra in på nån gård och panikringa pappa. Han jobbade och kunde ju inte göra så mycket. Hemåt kunde jag inte åka i snöslask och regn/snö. Tåget skulle gå om 15 min från hemstaden, men dit skulle jag aldrig hinna i tid om pappa skulle komma och hämta mig. Då kom jag på att det fanns en busshållplats nära där jag var parkerad och jag visste att bussen skulle komma snart eftersom jag brukar köra om den på väg till jobbet. Tur i oturen hade jag också. Jag hade finklänning på, skolans Nobelmiddag till ära, och hade funderat på finskor. I sista sekund, innan jag gick hemifrån, fick jag ett infall och satte på mig jeans över mina tunna strumpbyxor och valde vinterskor och en extra tröja i fall att. Det där "i fall att" kom ju så lägligt igår. I snöyra, blåst och slask stod jag och väntade på bussen i 15 minuter. Tänk om jag stått där i tunna strumpbyxor och höga klackar? Det hade ju inte gått. Jag klappar mig själv på axeln och berömmer mig för mitt fina initiativ! En perfekt scout! Alltid redo.
Dessutom frågade busschauffören om jag skulle åka på ungdom eller vuxen! Ungdom! Kors i taket. det tackar jag för. Ungdom går vid 19 i mina trakter. Visserligen var chauffören en man på nära 65 skulle jag tro och alla under 40 ser väl ut som 19 typ, och jag själv var inlindad i sjal och mössan var väl halvvägs över ansiktet (och mina skrattrynkor), men vad tusan. Jag tackar och tar emot!

Idag firar vi maken som fyller år! Kan ni tänka. Jag fick tag på lammkött när jag det begav sig. Maken är hela fyra månader yngre än mig. Snygg så det förslår är han i alla fall och helt underbar på alla sätt och vis. Vi firar med lite hemligheter (i matväg) och mys hela dagen. Hoppas vädret blir lite slaskigt och hemskt så det känns skönt att krypa ned under täcke i soffan!

Fredag! (hoppar och skuttar och hoppar lite till)

Äntligen fredag! Veckan har känts så lång! I tisdags trodde jag det var onsdag och i onsdags var jag säker på att det var torsdag. Well, jag hade fel. Nu är det äntligen fredag i alla fall. Och dagen på skolåret som jag aldrig ser fram emot - Nobeldagen. Visserligen är det den riktiga Nobeldagen imorgon, men mig veterligen går inte barnen i skolan på helgen. Inte ännu i alla fall. Därför firar vi idag istället. Vi har byggt med kikärtor och tandpetare, skrivit sagor och röstat fram bästa kompis. Det genererar tre priser i klasserna: Bästa uppfinning, Litteraturpris och Fredspris. Allt väl så långt. De fina luncherna från tidigare år har alltid involverat panik, stress, väntan, spill och vissa år brand. Jag undrar hur det ska slå ut detta året? Kanske skolan till slut faktiskt brinner ner? Eller det blir Nobelmiddag istället för Nobellunch. Vem vet?
Rapport kommer imorgon.

För övrigt är det visst snö nu för tiden. Typiskt. Jag har kommit på att det inte är så mycket snön jag ogillar. Faktiskt. Mer kylan. Det ÄR inte kul när det är minus 10 grader. Speciellt inte på morgonen när man ska åka bil till jobbet och man får klättra in via baklucka eller passagerarsätet. Och när man dessutom är så effektiv att klättra att man vet exakt vilket ben man ska veckla in var för att så smidigt som möjligt komma in i förardelen. Rutin gott folk!

Ha en härlig fredag! Bjuder på en annan favorit från X-Factor US

Teknikens under

I morse när jag loggade in på mailen fick jag ett (o)välkommet mail. Jag tror minsann att de på bilbesiktningen dammat av nån IT-tekniker, för nu kan de jaga fatt bilägare även via mail.
"Välkommen till oss på besiktning" stod det i ämnesrutan. Det spelar nog ingen roll vad de skrivit i ämnet, jag känner mig inte direkt välkommen. Mer som om jag är på väg till en avrättning. Bättan (aka bilen) är välkänd för sina återkommande tvåor (jag tror att det betyder att man måste fixa nåt på bilen när man får tvåor. Tror.) och för sin panikslagna ägare. Funderar starkt på att låta pappa åka in med bilen nästa gång istället. Min kvinnliga charm tycks inte bita på den kvinnliga besiktningspersonen som jag alltid får. Vid det här laget hör jag nästan sucken när hon läser vilket registreringsnummer som är på väg in. Pappa kanske kan få till en flirt? De verkar vara i samma ålder dessutom och har säkert mycket gemensamt (bilar exempelvis). Visserligen är han gift, men jag får väl hoppas på att han får av sig vigselringen. Å andra sidan har jag hört att upptagna män är hett eftertraktade på marknaden. Får fila på planen lite till. Det är ju inte dags förrän i februari stod det. Bevare mig väl.

Skroten nästa?

Lite vilda västern

Jo, jag gick på läkarbesöket igår. Det var rekordsnabbt. Jag kom in nästan på utsatt tid. Läkaren tittade lite på märket och konstaterade att det var hudläkarens område. Duh. Det visste jag redan, men de kräver en remiss från familjeläkaren. Återigen fick jag inte träffa "min" familjeläkare. Jag vet inte ens hur han ser ut eftersom jag alltid får träffa andra läkare än min egen. Hur kommer det sig egentligen? Varför blir man tilldelad en familjeläkare som först och främst blir utbytt nästan vartenda år för han/hon slutar eller som man aldrig får träffa av oklar anledning? I alla fall. Jag fick en remiss och vi har slösat både min och läkarens tid.

Sen har vi den här följetongen med bilen. I söndags for jag till affären för att handla mjölk. På väg hem var hastighetsmätaren helt död. Kaputt. Tyvärr hade det inte självläkt till igår och jag misstänker att den inte självläkt till idag heller. Den som kommer på en självläkande bil borde få Nobelpris. Sätt igång nu och forska! Att köra utan hastighetsmätare är väldigt intressant. Sitter farten liksom "i kroppen" eller kör man alldeles för sakta eller alldeles för fort? Inget av det är ju bra egentligen. Jag försökte lägga mig bakom någon som verkade köra en vettig hastighet. Det gick ganska bra. Sen hamnade jag bakom en traktor. Och de får ju bara köra typ 30 km/h, så ingen risk att jag körde för fort där inte. Tio minuter tog det innan vi kom till dubbelfil och jag kunde köra om. Hur kul kan det vara att köra traktor eller andra långsamma fordon, när man ser att kön bakom bara växer oxh växer? Stressande! Eller tänker man inte på det till slut? Man kanske lallar på med hörlurarna och lite musik och låtsas att man är nån annanstan?
I alla fall hoppas jag far min kan fixa hastighetsmätaren snart för det är riktigt drygt att gissa hastigheten. Jag är inte lika bra på att uppskatta hastighet som jag trodde...

Samtal med far

Så. Den där bilen jag har ni vet. Den som jag kallar Bättan, men som egentligen borde heta Christine (efter Stephen Kings roman)...Den hade några smärre problem igen. Först var det att ena ljuddämparen hade avvikit (det finns två vet jag nu). Vart den tog vägen kan jag inte ens spekulera i. Den ligger väl och trycker i nåt dike nånstans med en navkapsel eller två. I helgen såg jag att resten av avgasröret buktade nedåt mot marken och snackade med pappa på en gång. Vi sågs på en parkering i stan. Han låg under bilen och grejade och fick loss resten också. Bilen var alltså utan ljuddämpare helt och hållet och hördes lätt runt två kvarter när den kom farande. Jag åkte till jobbet i måndags och funderade seriöst på att ställa bilen på jobbet och ta tåget hem. Så illa var (o)ljudet.
Pappa kom helt oväntat på måndag eftermiddag och hämtade skrället för att kolla på det. Det finns tydligen  inget sånt att köpa till min skothög längre så man måste modifiera och bygga själv. Kan ju ta dagar menar jag. På kvällen regnade det och på morgonen regnade det fortfarande. Jag var redo att ta paraplyet och åka tåg till jobbet. Då, kvart över sex, som ett mirakel ringer pappa och berättar att det är klart! Åh, vad glad jag blev. Han hade legat ute sex timmar i regnet till efter midnatt och fixat bilen! Jisses liksom. Vi la på. Sen får jag ett sms av pappa. Mina föräldrar är helt inne. Vi sms:ar konstant alltså.
"Hr hittat ett tanklock men glömde sätta dit det". Jo, jag är ju av den klantiga dottersorten och råkade lägga det ganska nya tanklocket på taket och köra iväg. Skitgrejen ramlade av i typ 40 km/h och gick sönder. Det andra tanklocket jag hade gick aldrig sönder i de hastigheterna (jao, kanske hände en eller två gånger att tanklocket glömdes kvar). Ett nytt till vår bil kostar 300kr. Apdyrt. När jag fick pappas sms blev jag ästan tårögd av glädje. Så många goda nyheter! Så jag skriver tillbaka "Wow. Du är Gud!"
Ni vet när man är så där salig av glädje. Jag får till svar "Jag äger". What liksom? Hur gammal är pappa egentligen? 18?
När jag sedan kört bilen skickar jag ett till sms "Den är som en dröm att köra!" Pappa svarar: "Det är ju en Opel." Värsta komikern klockan sju på morgonen! Det är mer än jag lyckas uppbåda emellanåt.
Nu kör jag alltså min tysta fina skrotbil igen och det är fantastisk!

Första-veckan-virrig

Hela den här veckan har jag försökt få rättsida på hur många elever jag ska ha i år. Första budet var 14 och det har jag gått på. Sen blev det visst 15. Det blir min största klass faktiskt. Tidigare har jag haft 9-12 elever (plus att jag hade svenska och musik i den äldre klassen och de var 18, men då hade jag inte klassansvar). I går skulle jag alltsågöra iordning klassrummet ordentligt. Det fattades bänkar och stolar och namnlappar på lådor. Jag pulade ganska länge och väl med det där. Sen räknade jag bänkarna och fick det till femton, precis rätt. Jag kollade namnen på stolarna och insåg att jag missat ett namn. Oj! In med en ny bänk och stol. Sexton elever minsann. Inte illa! Därefter räknade jag lådorna med namn. Tretton, fjorton, femton, sexton, sjutton...va? Sjutton? Jag fattade ingenting. Jag räknade om. Fick fortfarande sjutton. Jag försökte lista ut varför lådorna hade sjutton namn och bänkarna sexton. Istället för att stå och klia mig i skallen i ytterligare fem minuter gick jag och hämtade en klasslista och bockade av namnen på lådan. Alla var med. Sen fick jag gå runt bänkarna och kolla namnen där. Mycket riktigt, efter en avbockning, insåg jag att jag glömt ett namn. Det skulle alltså inte vara femton elever i klassen utan sjutton. Jag kände till vartenda namn på listan så det hade ju inte tillkommit någon ny heller. Jag hade bara räknat fel, eller antagit att det skulle vara femton. Det var en förvirrande halvtimme där ett tag.
Det kanske är bra att jag ska börja undervisa matten nu i höst. Det är faktiskt första gången jag gör det. Tidigare har den andra läraren gjort det och jag hade svenska i hans klass. Nu är det andra tider. Lite roligt att det ändras nåt ibland!

En sista nyhet. Bilen lät konstigt igår. Lite som en gammal bil utan avgasrör typ. Well, pappa bildoktor bad mig åka förbi så han fick kika på den. Det visade sig att jag faktiskt körde en gammal bil utan avgasrör. Eller i alla fall halva röret var borta. Ja. Nu vet folk i alla fall när jag kommer körandes ett tag framöver.

Inte min bil. Men kunde varit :p

Det gick vägen

Bilen gick igenom besiktningen! Jag var grymt nervös i alla fall. Besiktningskvinnan (ja, det var en kvinna. Tummen upp för det!) fick specialinstruktioner om hur bilen ska startas och hur man öppnar huven. Vår bil är lite speciell på alla sätt. Lite mer High-Tech än andra bilar. Ibland är det som att inget sitter där det ska. Till exempel sitter parkeringslyset på knappen för sätesvärmaren. Spaken till att öppna huven sitter vid grillen och man startar bilen med en liten spak och knapp istället för nyckel. Spännande! Nästa gång ska jag be pappa installera en katapult på passagerarsidan, en turboknapp så att bilen kan gå lite fortare och varför inte såna där knivar på hjulen som typ James Bond har när han ska tackla en annan bil av vägen?

Under hela undersökningen höll jag tummarna att besiktningskvinnan inte skulle börja banka och titta för noga på resten av bilen så att hon hittar nåt mer fel. Tack och lov gick det vägen!
Och när besiktningen var klar hade jag i uppdrag att ringa pappa som varit så vänlig att fixa bilen. Jag är ju lite elak så när han svarar säger jag bara ett tveksamt "Jaaa....". Han kan inte hålla sig utan frågar irriterat hur det gick för sjutton. Stackaren. Lite lättad blev han allt när jag sa att allt gått bra.
Numera är jag alltså inte tågpendlare, utan bilåkare igen. Det känns ganska skönt. Lite mindre stress för min del helt enkelt.

Gääääsp

Man vänjer sig snabbt vid att gå upp några timmar senare! Det märkte jag idag när klockan ringde jobbtidigt igen. Jösses.
Ändå går jag till jobbet med ett leende på läpparna. Jag har haft ett fantastiskt lov. Världens bästa avslutning igår när vi gick till parken och flög drake och hade picknick. N fick sitta i sin vagn så klart. Hon kan inte stödja på foten ännu, men hon hade lika kul för det.

Det var helt klart ett fantastiskt avslut på en väldigt fin vecka. Vädret var perfekt, aktiviteterna likaså och tempot alldeles lagom. I går kändes det till och med som sommar. Jag kunde ha svurit på att det var juli ett tag! Jag hoppas att det bådar gott inför den "riktiga" sommaren.

Eftersom jag inte gjorde en måndagslista igår blir det en tisdagslista istället. Min vecka börjar ju idag kan man säga.
Idag är det tisdag och jag är glad för att:

• Jag har haft en fantastisk vecka hemma 
• vädret visat sig från den bästa sidan. Idag är det lite mörkt, men solen kommer tillbaka
• det snart är sommar
• bilen verkar vara fit for fight. Besiktning idag igen. Håll tummarna!
• sockerutmaningen går över förväntan. Oftast saknar jag inte ens nåt sött. Tack och lov.
• det finns så många böcker som bara väntar på att bli lästa. Jag har en hel lista nu, tack vare tips från olika bloggar. 
• jag har en helt underbar familj som jag älskar mer än nåt annat!

Nu startar jag veckan med lite gröt och bilbesiktning. Drive hard good people! (aka "Kör hårt gott folk"!)

Drama på tåget och biluppdatering

Ett så stort "drama" var det kanske inte direkt, men absolut något utöver den vanliga pendlarlunken som känns på eftermiddagarna. Igår åkte vi det "gamla" tåget som jag brukar säga. Det har två vagnar med två dörrar mellan skarven och två utgångar, ett i vardera vagn. På morgonen får man åka det nyare tåget som är lite mer fancy och bekvämt och som inte luktar bajs. För det gör ofta det gamla tåget. Luktar bajs alltså. 

I alla fall. Det gamla tåget åkte vi med hem och mellan jobbstaden och min hemstad stannar tåget till i en mindre by och sen far det vidare hemåt. Igår var det några som skulle av i byn och de står vi dörren när tåget stannade. Jag ser inte vad som händer, men jag hör skrik och smått tumult och så kommer gänger som ska av förbirusande mot mittdörrarna. Nu låter det ju lite som en skräckfilm, men då är det inte. När de står där som bäst och försöker få upp dörrarna mellan vagnarna börjar tåget rulla och passagerarna som skulle av svär som borstbindare. "Stanna tåget!" skriker de. Tydligen har dörrarna på tåget inte öppnats när de skulle av. Därför försökte de rusa till den andra dörren, men vägen är lång och lite jobbig med dörrarna i mitten så de hinner inte. 

Hur kan nåt sånt hända? Det var ju tur att det var på denna sträcka eftersom det inte är så långt mellan byn och min hemstad samtidigt som det går frekventa tåg. Det hade kunnat vara en brs mycket längre sträcka på många, många mil.

Jag trodde i min enfald att konduktören går ut och har lite koll så att alla kommer av och på ordentligt, så att dörrar öppnas och sånt. Tänk om någon fastnar i dörren. Kan säkert hända.

De ofrivilliga passagerarna fick gott åka med och sen åka hem med vändande tåg - 40 minuter sena hem. 

Lite godare nyheter. Det verkar som att detta är sista veckan som jag åker tåg! Bilen är så gott som fixad, , ombesiktigad igår, en liten bromsgrej kvar bara och sen är den fit for fight. Bättan är tillbaka. Jag resonerade så att om inte allt som pappa fixat på bilen räcker och bilen blir väldigt underkänd igen, då är det slutet för Bättan. Nu ska jag väl inte säga detta högt för hon hör allt den där och gillar att jäklas. Hon tog sig samman än en gång vår lilla guldklump. Fantastiskt! 

Bild lånad. Jag dricker inte champagne på onsdagar ännu. 

Inga kommentarer

Gårdagen bjöd på en hel del spännande saker. Besiktningen av bilen gick... Inte mer än så. Det är nåt fel på Bättan som vi har misstänkt under några veckor. Vi fick det bekräftat. Den måste in på lagning hos pappa bildoktorn. Pappa befinner sig nu i detektivfasen och försöker lägga ihop ledtrådarna för att hitta problemet ordentligt. Bilen är därmed tillfälligt pensionerad och jag är en "lycklig" kollektivresenär resten av veckan. Tur att det är sportlov nästa vecka!

Jag tog bilen till jobbet igår i alla fall. På egen risk. Den kanske inte skulle starta på eftermiddagen, men det gjorde den. Dock började motorlampan lysa innan vi lämnat stan. Inte bra, men vi kom hem i alla fall.
Vi hade friluftsdag med skolan hela dagen (ni vet ju hur mycket jag "ääääälskar" friluftsdagar) och åkte iväg till nåt ställe med en ganska cool pulka- och skidbacke. De flesta barn tyckte det var jättekul.
Jag själv inte så mycket. Mina skor suger hårt när det kommer att hålla mot kyla och efter bara ett par minuter förfrös säkert fyra tår. Jag sprang runt på stället, gick upp för backen, inget hjälpte. Sen var det jag som låg bakom elden inför grillningen! Och det gick riktigt bra. Vi grillade så det stod härligan till. Korv och hamburgare flög av grillen i väldig fart.
Efter fyra-fem timmar ute i kylan var jag i alla fall glad att få åka tillbaka till skolan och hämta bilen och åka hem igen.
Någon som har tips på väldigt varma skor som inte kostar en halv miljon? 

Skrattar bäst...

--som skrattar sist. Eller är det tvärtom? Igår var det i alla fall bilen som fick de två sista skratten. Inte nog med att jag tagit fel på dag för besiktning. När jag kom ut och skulle åka till jobbet startade bilen inte alls! Trots att det "bara" var minus 9 och inte minus 25. Jag fick helt enkelt kasta mig iväg till stationen i hopp om att tåget inte skulle vara inställt och ersatt med buss. Gör och häpna: Tåget avgick och dessutom i tid! Jag är fortfarande aningen chockad.
Dock ska det alltid hända nåt när jag ger mig ut i kollektivtrafiken. Jag är som en kaosmagnet helt enkelt. När jag klev av tåget i jobbstaden var jag tvungen att ta stadsbussen till jobbet. Den har jag tagit några gånger nu så jag vet hur jag ska göra. Man kan inte köpa biljett på bussen utan den ska införskaffas före avresa i en automat, med sms eller hos en återförsäljare.
Jag går till automaten först. Den är pålitlig och jag har betalkort. Perfekt. När jag kommer fram ser jag inte skåran där man ska sticka in betalkortet. Jättekonstigt. Jag har ju betalat där förut och med kort dessutom. Istället går jag till den andra automaten framför den jag stod vid. Samma sak. Det är nästan så att jag kliar mig i huvudet. Jag letar lite snabbt efter ytterligare en automat, men utan jaktlycka. Därför går jag tillbaka till den första och funderar på var jag ska försöka sticka in kortet. Jag vill ju inte verka som en komplett idiot liksom. Till slut ger jag upp och frågar en kvinna som står bredvid och väntar. Hon menar att man kan köpa biljett på bussen med kortet.
Eftersom jag hade lite otur förra gången jag frågade någon om stadsbussarna (och jag fick åka åt fel håll med bussen) litade jag inte riktigt på kvinnan som jag frågade. Då kom jag på SMS!
Men hur fungerar det? Efter mycket om och men såg jag en skylt och kunde skicka ett sms och en biljett kom tillbaka som meddelande. Smidigt! Under mina eskapader på stationen hade jag redan missat en buss och nu fick jag vänta tio minuter till.
Allt som allt gick det ju helt okej i alla fall. Jag har sett värre!
Pappa bildoktorn fick igång bilen så jag hoppas den startar nu på morgonen också så vi kan åka in och få domen. Jag säger ett minimum på tre tvåor : )

Idag ska vi fira kärleken. Vi firar nämligen femårsdag sedan vi blev tillsammans. Kärlek på spanska om ni kommer ihåg. Tänk, fem år! Jag längtar tills jag kommer hem och kan krama maken och dottern efter arbetsdagen! Livet är allt bra härligt!

Here is your song of the week darling. You are my life, my world, my eternity.

Nervös och måndagslista

Om drygt en timme ska jag sätta mig i bilen, okristligt tidigt med andra ord, och åka till den fruktade besiktningen av bilen. För varje år känns det mer och mer nervöst. Bilen förändras till varje år och får en massa nya funktioner som måste förklaras för besiktningsmannen/kvinnan. Det är några grejer som jag vet om som de kommer att ge nedslag på idag (pappa bildoktor), men det går att fixa inom den där månaden man har på sig. Nu hoppas jag att de inte kommer på nåt nytt när vi är där. Yikes. Vill inte!
Trots det är det faktiskt måndag och jag är glad för att:

• vi faktiskt har en bil som rullar och tar mig till jobbet varje dag
• jag är ledig på torsdag för att göra min hemliga grej (bäst att passa på att påminna så ni inte glömmer :p)
• en vecka kvar och sen är det välbehövligt sportlov minsann. Sömn och umgänge med familjen står på schemat. Och träning så klart.
• på fredag och lördag är det marknad i stan. Mysigt. Håller tummarna för att fudge-tanten står där i år igen. Hon har fudge "to die for". Jag snackar om godiset nu alltså. Ni fattar.
• de sista utvecklingssamtalen går av stapeln under veckan. Intensivt har det varit. Trevligt att träffa föräldrarna, men tar tid att förbereda och tid att genomföra.
• imorgon firar vi fem år, jag och maken.
• jag har en fantastisk familj som alltid finns där!

Välkommen måndag och vecka 8!

Uppdatering: vilken öken. Jag misstog mig på dag så besiktningen är imorgon och inte idag. Vilken jädra tur att jag dubbelkollade!

Helgen är kommen

I alla fall om några timmar. Det är skönt. Jag behöver lite skönhetssömn, lite vila, lite filmmys och lite familjekramar. Lite lördagsbrunch.
Gårdagen bjöd på fantastiska nyheter. Inte bara det att det mesta på jobbet rett ut sig och jag kan gå dit utan ångest, jag fick också ett oemotståndligt erbjudande. Nu är jag inte riktigt säker på hur mycket jag ska berätta, eftersom jag ju är lite anonym på bloggen (ja, jag skyltar i alla fall inte med namn och adress).
Det roliga kommer att ske om några veckor, datum är inte bestämt ännu. Jag kommer nog inte att kunna hålla mig till slut, men för nu kan vi säga att det är trevligt, roligt och något att se fram emot. Med detta har jag i princip inte sagt nånting, jag vet, men trust me, det blir bra så småningom : )

Om cirka två veckor måste bilen in på besiktning igen. Seriöst. Varje år vid den här tiden får jag lite panikångest. Jag ber till de högre bilgudarna att den ska gå igenom, Förra året blev det en tvåa. Tydligen höll halva golvet på att trilla genom på passagerarsidan. Det fick fixas. I år...med tanke på vad som hänt under året. Numera startas bilen inte med nyckel. Jag tänker inte berätta hur den startas. Ingen nyckel i alla fall. Huven öppnas heller inte på tradtionellt sätt eftersom snöret/vajern gick av för några veckor sen. Förutom det, rosten, att den röda batterilampan lyser, bromsarna skriker lite grann, backspegeln hotar att hänga på trekvart, så går den ganska bra. Den håller i. Den kämpar på. Man får hoppas att besiktningsmannen/kvinnan ser vilken otrolig effort bilen lägger på vårt förhållande (strictly business, så klart). Pappa ska väl köra igenom en minibesiktning innan den riktiga. Jag håller tummarna. (Tack Bättan för ditt fantasiska arbete. Jag ska aldrig byta ut dig, du underbara lilla bil. I vått och torrt står du ut med mig och väglaget. Du är värd den bästa oljan, lite helgvila och en och annan biltvätt. Keep up the good work!)