Ingen barnlek

Det var ett tag sedan vi reste utom landet och därför behövde ett antal pass uppdateras. Närmare bestämt barnens. Lilla H har ju aldrig haft nåt och Ns gick ut för flera år sen. Det är ingen barnlek att fixa pass här i USA ibland. Först ska man skaffa en blankett. Det gör man på posten till exempel, eller så kan man skriva ut den från internet. Sedan ska den fyllas i med information om ditt namn, var du bor, dina föräldrars namn (och mammans namn som ogift) och deras födelsedatum, kontaktperson in case of emergency (med adress och telefonnummer)...Därefter, måste ens birth certificate skickas med (om det är första gången man ansöker om pass, annars räcker kopia) och om man är under 16 år måste också kopia av föräldrars ID-kort medfölja. Sist, men inte minst, måste två passfoton produceras fram innan man kan call it a day. Notera att båda föräldrar (om barn under 16 ansöker) måste närvara vid ansökan annars måste den icke-medföljande föräldern skriva ett papper som måste bevittnas och skrivas på av en notarie för den andre föräldern att ta med. När allt det är klart gäller det att pricka in rätt tid att ställa sig i kö på posten för att lämna in ansökan. Min svägerska ansökte till sin son tidigare i veckan och det tog ett käckt antal timmar (runt 4). Vi gick igår morse när de öppnade klockan 09. Trots det tog det en timme att genomföra ansökan. Och vi var relativt förberedda. Det fanns några tidigare i kön som missat att ta med något som gott fick gå hem och fundera på sitt misstag och komma tillbaka...

Men nu är det gjort. Vi klarade det! Maken behövde visst inte nytt pass. Vi åker i augusti och hans går ut i oktober. Trodde vi. Ända till jag såg på mitt instagramkontot. Linnea i Colorado flög till Sverige med sin son igår. Maken blev stoppad vid incheckningen och fick inte följa med. Hans pass gick ut inom tre månader från resan.
Fy farao vad jag är glad att jag såg det nu!! Maken måste ha nytt pass! Tänk om VI stått där också i augusti och maken blivit nekad att flyga ut. Lätt hänt. Man lär sig av andras misstag....

Sista dagen

Dagen före stormen. Idag är det min sista mammalediga dag. Visserligen räknas detta som en helgdag eftersom det är Labor Day, men icke desto mindre är det måndag och min sista lediga vardag. Det här året har gått otroligt snabbt, trots att det kanske inte riktigt kändes så när det pågick alla gånger. Men när jag ser tillbaka på vad som hänt under det gångna året så inser jag att det hänt massor och gått väldigt snabbt. 

Saker jag kommer att sakna när jag nu går tillbaka till att jobba:

- att kunna ta mig en tupplur mitt på dagen. Nu sover jag ju inte på dagen egentligen, men när det varit en tuff natt med sonen är det alltid skönt att veta att man KAN sova en stund när sonen sover under dagen.

- att hämta dottern på skolan på eftermiddagarna. 

- att träna när som helst på dagen, så snart lusten infaller. Tidig morgon, mitt på dagen, eftermiddag, kväll...

- att gå till lekparken på eftermiddagarna med barnen vid fint väder. Det är så mysigt.

- att få se sonens dagliga framsteg. Nu finns det ju möjlighet att jag missar hans första steg till exempel.

- friheten att bara göra vad som faller en in. Att gå ärenden mitt på dagen, att slippa stressa för att hinna hit och dit.

Saker jag ser fram emot nu när jag jobbar:

- att uppskatta helgerna mer och faktiskt tiden med barnen. Kvalitetstid framför kvantitetstid.

- att få umgås med kollegor som verkar mysiga och trevliga.

- att pendla. Ja, faktiskt. Nu är resvägen inte så lång, men ändå en liten bit. Jag ser fram emot att få lyssna på pods, läsa böcker eller bara glo på folk.

- att få utöva mitt yrke. Även om barnen är yngre än de jag skulle vilja jobba med (barnen är runt 4 år, jag vill helst jobba på lågstadiet), är det bra att få använda hjärnan lite!

- att komma hem efter en lång dag och få pussa på familjen. Det är skönt att längta lite också. Man uppskattar varandra lite mer då. 

- att få lön. Att kunna spara pengar till en resa hem till Sverige nästa sommar och se resten av familjen!

Nu ska jag njuta av min sista lediga dag...återkommer senare i veckan om hur jobbet gått! Så klart!

Efter regn kommer solsken och mer regn. Morsdag!

Idag var det första dagen som det kändes som sommar här i New York. Shortsväder! Visst har funnits några varmare dagar då enstaka "galningar" propsar på att använda shorts tidigare i år, men nu var det verkligen på riktigt! Det varmare vädret började redan igår, men då var det grått och trist och lite småregnigt fortfarande. Luften började kännas något fuktig (regn och värme) och det hjälpte knappt att öppna fönstren, den där kvava känslan fanns kvar. Idag var den inte lika påtaglig. Varmt i solen, skönt i skuggan! Precis som det ska vara!

Det är ju tack vare dessa små troll som jag får fira morsdag!

Perfekt dag för att fira morsdag som vi gjorde här i USA idag. Det roliga med att fira morsdag här är att alla verkligen firar. Och man gratulerar varandra och alla mammor man känner, alltså inte bara sin egen. Jag har fått höra "Happy mother's day" från en hel del okända, bekanta och vänner, vilket känns fint. Och jag har själv sagt det till många mammor jag stött på under dagen. Jag och dottern började morgonen på simningen, som varje söndag. Uppe med tuppen så klart. Därefter kom vi hem till en lunch tillagad av maken (som maken lyckats tillaga med ett flertal sabotageförsök från sonen); laxfrittata. Det var riktigt, riktigt gott. Till efterrätt hade han lagat väldigt goda muffins med apelsinsmak. Inte alls fel.

På eftermiddagen gick vi ut till parken eftersom storasyster skulle få träna att cykla. Vi köpte en cykel för en tid sedan som hon ska lära sig cykla på. Det gick väldigt bra och det är hoppfullt att hon kommer att lära sig inom överskådlig tid i alla fall! Man får vara positiv! Det vardessutom många ute i parken idag, massor med barn och familjer. Jättekul!

Lilla H som får titta på när storasyster cyklar. Men lika glad är han för det som ni ser.

Dottern på cykeln för första gången

Väl hemma fick jag vackra blommor, ett "kit" med handkräm och läpbalsam från Burt's bees och en söt skylt som dottern tillverkat i skolan. Vilken dag alltså! Alldeles lagom. Lugn, mysig, solig och fantastisk på alla sätt!

En otroligt vacker blombukett med massor av färger! Maken är duktig han!

Och så detta vackra meddelande som de knåpat på i skolan. Den ska jag sätta upp på ett bra ställe :)

Problem!

Det första maken frågade när jag sa att jag skulle gå som publik på torsdag var: Men, vad ska du ha på dig? Maken är ju min stylist kan man säga. Utan honom skulle jag glida runt i T-shirt och mysbyxor hela dagarna. Nä, nu skojar jag. Ibland skulle jag nog också ha jeans på mig. Jag har noll intresse för mode och kläder. Intresset ligger nog till och med på minus. Så spännande tycker jag att kläder är.
Jag har ännu inte införskaffat några större storlekar, jag är inte nere på min matchvikt ännu (den jag hade innan graviditeten alltså), så jag skulle behöva några tillägg i garderoben eftersom det lär dröja ett litet tag till innan matchvikt nås. Sist jag "shoppade" kläder var när jag var höggravid, jag kanske inte ens var höggravid ännu (jag var stor som ett hus redan i femte månaden typ så allt efter det räknar jag som höggravid) när jag tänker efter. I maj var det nog. Förra året. Så ofta handlar jag kläder. Aldrig med andra ord.

Så idag tog jag mig kragen och gick ut och letade efter kläder i flera timmar. Provade plagg på plagg men icke. Jättesvårt! Skor hittade jag minsann. Massor med skor. Som jag också behöver, men inte lika akut. De fick jag ställa tillbaka på hyllan igen. Kläder var det! Inte skor!
Till slut, efter en miljon ombytning och speglingar hittade jag en "färgglad" skjorta och ett par mindre färgglada byxor. Tydligen ska det vara färgglatt när man sitter i publik. Det ser bra ut i kameran. Jag kommer alltså att se ut som en turkos liten boll i publikhavet. Ni vet ju att kameran också lägger på 25-30 kg. Har jag hört ryktesvägen. Bara så ni vet.

Hittade tyvärr inte detta. Då hade jag slagit till på en gång.

När jag kom och beklagade mig för maken, att det är så svårt att hitta kläder och att det nog är lika bra att jag går ned de där extrakilona illa kvickt eftersom inget sitter särskilt bra, lyfte han bara menande på ögonbrynen och påpekade att det inte spelade nån roll vilken vikt jag har/hade, jag hittar ändå aldrig nåt jag är nöjd med. Touché!

Den här tiden på året

Den här tiden på året är som allra mest hektiskt för vår familj. Inte nog med att det är jul, det är också TVÅ födelsedagar före jul som ska hinnas med.
Makens först, som var idag och som är "överstökad". Nu är han över på "min" sida av 30, äntligen. Han fastslår alltid att han minsann är yngre än jag. Hela 3,5 månad. Och visst, det kanske han har rätt i, men i det långa loppet så jämnar det ut sig ganska snart!
Även om maken inte är så förtjust i att fira födelsedag, blev det lite fira i alla fall. Herregud, han är ju gift med MIG! Jag kan hitta på vad som helst att fira, och vägrar låta en födelsedag, framförallt, gå ofirad.

På lördag är det dags för dottern, som verkligen gillar att fira (vilket barn gillar inte?). Hon proklamerade förra veckan att hon "på sin födelsedag skulle vara en drottning och vi (jag antar jag och hennes pappa) skulle komma med en skattkista, fylld med "gulden"". Riktigt guld dessutom. Hon har inte lite krav den ungen. Jag hoppas att en tårta med prinsesskrona räcker?

Förresten, jag läste en krönika av Jenny Strömstedt nyligen om detta behov av att baka som kommer över en större del av befolkningen under december.(HÄR kan ni läsa den.) En mycket träffande beskrivning måste jag erkänna. Fast för de som gillar att baka, men som inte alltid hittar en anledning att dra fram bakskålar och mjöl, är december en alldeles fantastisk månad att utnyttja baklusten! Det där kanske kom ut lite fel där...men ni kanske förstår vad jag menar?

Två månader

Idag är det den 5 maj. Alltså exakt två månader sedan maken tog flyget över dammen till The Big Apple. Det är det absolut längsta vi varit ifrån varandra. Sist var för nåt år sen och då var det sex veckor. Det kändes som en evighet då. 
Och detta är vår evighet nu. Denna gång är det i alla fall vår och på väg mot sommar. Då var det höst och på väg mot mörkaste vinter. Dock är saknaden densamma. Den första tiden kunde jag knappt somna eftersom jag var van vid att höra TV:n lite lätt från vardagsrummet (nej, maken gillar inte att somna pensionärstider som jag gör). Och att vakna upp helt själv...ni fattar.
Jag saknar att komma hem efter en lång dag på jobbet och få en stor kram från maken. Att kramas över Skype  är inte lika trevligt faktiskt. Jag saknar att på en gång kunna skicka iväg ett sms eller ringa för att berätta nåt kul. Vi är ju liksom i två olika tidszoner och det är svårt att tajma roliga händelser till när båda är vakna. Jag saknar makens galna upptåg med fuldans i köket. Till och med hans jäkla retande saknar jag. Fast det går ganska bra att retas genom Skype också har jag märkt. Jag saknar att sitta framför TV:n och titta på våra program och filmer och kommentera det som händer. Att titta själv är helt klart inte lika kul. Jag har faktiskt nästan slutat titta. Serierna är inte alls lika roliga utan sällskap av maken. Jag saknar makens goda grytor han brukar göra. Själv är jag usel på grytor. Jag saknar alla samtal vi brukar ha om allt och ingenting där vi förfasar oss över världen och dess invånare. Jag saknar att slippa vara stressad. Nu är jag ensam med allt. Alla beslut, alla lämningar på dagis, alla hämtningar, alla sjukdomar och krämpor (små som stora), all städning, all matlagning, inhandling...Det är så skönt att vara två och dela på allt ansvar. Att kunna diskutera vad som är bäst i vissa situationer, att låta någon annan ta över när man är helt slutkörd.

Och nu kan vi äntligen säga att vi ses nästa månad! Trots det innebär det ytterligare 46 dagar av saknad. Jag tycker det låter bättre och närmre med nästa månad så vi säger så tills vidare....

Sista dagen :(

Idag är det sista dagen maken är hemma. Och jag sörjer. Hela dagen. Kanske gråter lite också. Jag fattar inte att det är dags att skiljas nu. Inte för alltid, men för en ganska lång period. Alldeles för lång för mitt tycke och smak.
Dagen ägnar jag åt att umgås med min man och dotter och passar på att mysa. Vi lagar god mat, ligger i soffan och gosar, kanske kikar på nån film tillsammans...Datorn lägger jag åt sidan. Ni får ha överseende.

Avslöjande

Jo, det var ju nåt som jag undanhållit för er en längre tid. Något som gjort att vi farit till Stockholm då och då det senaste halvåret och som nu faktiskt är så gott som färdigt. Nu är det bara resten som ska klaffa så småningom, men det är svårare att planera.
Så här ligger det till. Vi har ansökt om visum till USA för min del, ett så kallat Green Card. Det har betytt en hel massa papper att samla in, andra papper att fylla i, läkarundersökningar och besök till Amerikanska Ambassaden i Stockholm för inlämnande och sedan för "intervju". Intervjun var jag grymt nervös inför. Vad skulle de fråga? Vad skulle de säga? Man har ju sett på film liksom!
Well, om jag säger så här, jag tror det underlättades att vi varit gifta i 4,5 år faktiskt för sammanlagt fick vi 5-6 frågor som var väldigt allmänna. Sen var det liksom klart. Efter en vecka skickade de hem passet till mig med visumet i plus en packe med papper som jag måste visa upp i tullen när jag reser in i USA nästa gång. Därefter kommer mitt Green Card att skickas till mig via posten.

Anledningen till att jag berättar detta just nu är att vi är i startgroparna att starta vårt nya liv i USA. Först var det tänkt att vi alla skulle flytta till sommaren eftersom vi trodde att jag måste flytta inom sex månader för att få mitt Green Card. Tydligen är det så att man måste åka in i landet bara inom sex månader. Det lyfter ju en stor börda från våra axlar. På söndag denna vecka flyttar maken till New York för att hitta jobb. Det kan ju ta ett tag då arbetssituationen ser ut som den gör överallt i världen just nu. Jag och dottern stannar här. Det kommer att bli en enorm förändring de närmsta månaderna. N måste gå på förskolan många timmar om dagen och jag jobbar och är som ensamstående. Maken blir ensam på andra sidan Atlanten (lite släkt har han ju så klart, men han är utan oss).
Mitt hjärta gör ont bara av att tänka på att vi ska vara ifrån varandra så länge. Sist när maken åkte var han borta 6 veckor. Det kändes överkomligt. Nu är det närmare 4 månader.
Jag orkar inte ens tänka på det just nu. Jag tar dagen som den kommer fram till söndag. Och så får var jag tänka på att vi gör det för att få en bättre framtid. För oss. Några månader som vi offrar för att vi ska starta ett nytt liv i ett annat land. Det kommer att gå bra. Det känner jag på mig...
Så om jag verkar lite nedstämd då och då, vet ni varför...

Kommersiellt skit?

Det finns de som anser att Alla Hjärtans Dag är kommersiellt, att det bara är till för att affärerna ska tjäna pengar och det är ingen idé att fira. Man ska inte fira jul, påsk eller nåt annat heller då det också har blivit för kommersiellt. Men hörrni. Det är ingen som tänkt på att alla dessa semlor är kommersiella då? De som redan börjar bakas Annandag jul och inte försvinner förrän till midsommar typ? I hundra olika sorter (när det bara finns en original som är fruktansvärt god?)
Well, nu var det inte det vi skulle prata om. Jag vill bara säga att jag skiter i om saker är kommersiellt, jag gillar i alla fall. Och speciellt gillar jag denna dag som råkar vara just idag. Kärlekens dag. Det är viktigt med kärlek. Inte bara kärlek mellan två människor som är tillsammans, utan också kärleken mellan oss medmänniskor. Ibland verkar det nästan som vi är rädda för varandra. Man vågar inte titta i ögonen när man möter en okänd, kostar inte på sig ett leende eller att hålla upp en dörr några extra sekunder. Sitta bredvid varandra på buss eller tåg är nästan omöjligt, ge ett handtag med matkassen eller bara se en annan person ännu svårare. Alla vill vi bli sedda. Idag kan vi väl göra det där lilla extra för någon annan? En kram, en komplimang, hålla upp en dörr, hälsa eller bara våga tittat i ögonen och ge ett leende?

Idag är det kärlekens dag och jag har förberett en överraskningsfrukost till maken och dottern som de kommer att få äta när de vaknar. I am long gone när de kliver upp. Lite nybakat, lite förberett te i kitteln och ett mysigt kort (dottern får en klistermärkesbok med pirater, hennes senaste hobby)...Ikväll blir det god middag. Men den kommer jag inte avslöja här för maken hinner läsa!

Lite extra läsning för er som är nyfikna på maken min (kom ihåg att han är upptagen bara : p No monkey business!):
Förra året skrev jag så HÄR
I ett annat inlägg (lite längre ned i inlägget) finns något om maken som jag är stolt över. Kolla HÄR 
2009 skrev jag DETTA till makens födelsedag

ps. Jag ska övertala maken att gästblogga nåt inlägg så han får ge sin syn på saker och ting :) Framförallt Sverige. Men det blir på engelska. Ni som måste får använda Googla Translate. Jag avsäger mig dock allt ansvar för den översättningen. Det kan bli hur som helst! Kanske till och med ser ut att handla om nåt helt annat än ämnet i fråga...

I was aiming for the sky...

...ended up flat on the ground. Planen var ju att detta inlägg skulle drypa av segerns sötma och skadeglädje...kanske till och med ett segerfoto. Well, det visade sig vara så att jag var väldigt sjuk. Väldigt, väldigt sjuk. Speciellt i slutet. Då var jag enormt sjuk. Punkt.

Dessutom blev vi diskriminerade. Big time. Vi kom vid åtta till bowlinghallen och efter nån minut var vi ensamma där och spelade. Vi körde på. Skrek och hade oss vid en strike. You know the dealio. Lokalen upplyst av det spaka skenet från lysrör, enda ljudet kom från de rullande kloten. En stund senare, kanske en halvtimme, kommer ett gäng tonårstjejer in och ska spela. Och vips förvandlas den enkla bowlinghallen till nån jäkla discohall! Blinkande ljus, blåa bowlingbanor, discokula och popmusik! Jag och maken var inte coola nog tydligen, ohippa gamlingar, som inte skulle uppskatta lite musik och blinkande ljus. Visserligen började de spela Bon Jovi efter ytterligare ett tag. Kanske för vår skull. Jag har svårt att tro att de unga coola  tjejerna har någon aning om vem Bon Jovi är.

Too cool for school. Too school for cool? I dont know.

Idag åker silkesvantarna av

Det är allvar. Det är blodigt allvar till och med. Så pass allvarligt att silkesvantarna ryker all världens väg. Jag kommer att kämpa med blod, svett och tårar, som en ettrig liten terrier. Ni ska få se. Be aware!
Ikväll är det nämligen dags för bowling. Jag och maken ska på dejt och denna gång blir det middag och bowling. Inte samtidigt nödvändigtvis. Jag är superfokuserad och laddad för att vinna bowlingen. Kanske så kaxig att jag vågar mig på ett vad med maken. Vi får se i eftermiddag.
Och om jag mot all förmodan förlorar ändå, trots att all peppning under dagen? Ja, då skyller jag helt enkelt på att jag är sjuk (jag har ju faktiskt en nedrans förkylning).

Klappar på axeln och hurrar!

På tal om bilar. Igår när jag åkte till jobbet havererade vindrutetorkaren på förarsidan (så klart!) en tredjedels väg till jobbstaden. Great liksom. Utan den var det omöjligt att se vägen i mörker och slaskplask som stänker från bilar överallt. Jag fick gott köra in på nån gård och panikringa pappa. Han jobbade och kunde ju inte göra så mycket. Hemåt kunde jag inte åka i snöslask och regn/snö. Tåget skulle gå om 15 min från hemstaden, men dit skulle jag aldrig hinna i tid om pappa skulle komma och hämta mig. Då kom jag på att det fanns en busshållplats nära där jag var parkerad och jag visste att bussen skulle komma snart eftersom jag brukar köra om den på väg till jobbet. Tur i oturen hade jag också. Jag hade finklänning på, skolans Nobelmiddag till ära, och hade funderat på finskor. I sista sekund, innan jag gick hemifrån, fick jag ett infall och satte på mig jeans över mina tunna strumpbyxor och valde vinterskor och en extra tröja i fall att. Det där "i fall att" kom ju så lägligt igår. I snöyra, blåst och slask stod jag och väntade på bussen i 15 minuter. Tänk om jag stått där i tunna strumpbyxor och höga klackar? Det hade ju inte gått. Jag klappar mig själv på axeln och berömmer mig för mitt fina initiativ! En perfekt scout! Alltid redo.
Dessutom frågade busschauffören om jag skulle åka på ungdom eller vuxen! Ungdom! Kors i taket. det tackar jag för. Ungdom går vid 19 i mina trakter. Visserligen var chauffören en man på nära 65 skulle jag tro och alla under 40 ser väl ut som 19 typ, och jag själv var inlindad i sjal och mössan var väl halvvägs över ansiktet (och mina skrattrynkor), men vad tusan. Jag tackar och tar emot!

Idag firar vi maken som fyller år! Kan ni tänka. Jag fick tag på lammkött när jag det begav sig. Maken är hela fyra månader yngre än mig. Snygg så det förslår är han i alla fall och helt underbar på alla sätt och vis. Vi firar med lite hemligheter (i matväg) och mys hela dagen. Hoppas vädret blir lite slaskigt och hemskt så det känns skönt att krypa ned under täcke i soffan!

Firar!

Idag har vi vår bröllopsdag! Fyra år har gått sedan vi gifte oss. Det känns nästan som igår, trots att vi varit med om så mycket tillsammans...
Idag ska jag fira att jag har världens bästa man (och så klart firar maken min att han har världen bästa fru!) och att vi är ett fantastiskt par tillsammans! Kärleken hyllas ända fram till söndag. Äsch, vi firar varje dag året runt på olika sätt; "Den vardagliga kärleken" (ni vet, Maria Wine).

Here is your song of the week sweetie:

Jag langar

Man kan ju inte säga att man blir direkt fet på en lärarlön (beroende på matval i och för sig då), inte så att man äter oxfilé var och varannan dag. Inte ens champagne varje fredag som alla andra vanliga Svenssonfamiljer gör. För det gör de väl?

I alla fall. Jag har äntligen hittat ett extraknäck för att få in lite mer kosing att strö runt mig. Jag har ju tidigare skrivit om min förkärlek för nässpray. Denna gudomliga lilla flaska med himmelriket i ett enda sprutt. Maken däremot har verkligen varit anti hela tiden. Han har faktiskt aldrig använt nässpray och kan inte för sitt liv förstå hur man kan spruta upp vätska i näsan. Jag å andra sidan har bedyrat dess himmelska krafter och mirakelgörande vid varenda förkylning. Well, maken har åkt på en hejdundrande förkylning här i dagarna. Både jag och dottern har ju haft vår beskärda del så det var väl inte mer än rätt att maken också skulle ta en liten smäll. Och VEM kom krypande till korset i torsdags kväll, om inte maken!

- I am thinking about using that spray-thing you are using, säger maken helt ur tomma luften. Jag vänder mig blixtsnabbt om och frågar om jag ska hämta den på en gång. Bäst att smida medan järnet är varmt heter det väl. Maken är tveksam fortfarande och avvaktar fegt.

Efter en stund har maken i alla fall fattat mod och har bestämt sig. Ikväll ska det ske! Dock har han inte uppbringat tillräckligt av mod för att själv trycka på sprayen så jag får hjälpa till lite grann. Maken grimaserar lite, men håller ut. Jag frågar hur det känns och han svarar att det bränner lite.

- Just wait a bit and it will work, you will see, svarar jag.

Jag tar min bok och lägger mig på sängen för att läsa och maken försvinner ut ur rummet. Ett par minuter senare öppnar maken dörren lite på glänt och står i dörren och kikar in.

- Did it work? frågar jag med ett stort leende.

Maken nickar. Erkänner sig besegrad. Moi, jag, har lyckats få över honom till the dark side. Han stänger dörren och går ut till vardagsrummet. Jag ropar efter honom:

- And if you need more, you know where to come!

Ja, visserligen är det aningen svårt att tjäna pengar på att deala legala droger till sin egen make, men steget från nässpray till tyngre, mer dyrbara droger torde inte vara långt. Snart står jag i hörnet vid pizzerian (vilken som helst av de tolv som finns i stan) och langar alvedon och tigerbalsam. Var så säkra. 

På dejt

Igår var det tisdag och jag och maken var på dejt! Första gången på väldigt länge. Vi var sugna på att se "Pirates of the Caribbean" numero 4. Den har gått ganska länge nu, men det finns lite strötider kvar. Därför hände det att vi satt på biografen klockan 14.30 en tisdag. Det kändes lite skumt att gå på bio så tidigt, men samtidigt var det skönt att ha flera timmar efter bion att äta middag och gå runt en stund.
Den enda filmen som gick på kvällen var typ Harry Potter. Jag kan inte med Harry Potter. Det verkar som jag är den enda i världen som inte gilllar böckerna och filmerna. Motvals kanske jag är?

Piraterna var riktigt bra. Allt tack vare Jack Sparrow så klart. Han är ruskigt rolig och Johnny Depp gör en enastående prestation i rollen. Jag är glad att vi gick och såg den!
Efter bion åt vi på en restaurang i närheten. Det blev Jensens Böfhus. Maten där är riktigt god, men servicen är väl inte lika god. Vi märkte att de endast hade två stackars servitriser till en full restaurang. De skulle städa borden, ta emot gäster (man får inte gå in och sätta sig, utan får stå och vänta tills de plockar upp en och placerar), ta emot beställning, servera dricka och mat, ge notan. Det är mycket jobb för bara två servitriser. Jag har i och för sig hört nåt på nåt sånt där Uppdrag Granskning-program att de har dåliga arbetsvillkor på det där stället. Det stämmer nog. De såg väldigt stressade ut. Och kunderna får vänta olidligt länge.
Vi hade i alla fall en jättefin dag tillsammans jag och maken, och det var välbehövligt att komma från stan ett tag.

Sommarvädret är på väg tillbaka. Det är varmt, soligt och riktigt skönt. Idag kommer lilla systerdottern på besök igen och ska sova över. Denna gången är jag lite mer förberedd och vet hur jag ska tackla natten. Vi får se hur morsk jag är imorgon! Det ska bli roligt i alla fall.

Ha en fin onsdag mina vänner!

Den dagen jag träffade min man/Kärlek på spanska

Duktiga tjejen hade en önskerubrik på lager, nämligen  "Den dagen jag träffade min man" och det är klart att jag skriver om det! Jag skrev om denna dag i början av min bloggkarriär någon gång i november 2009. Då nådde historien ut till min enda läsare. Nu har jag ju några fler!

Här kommer en omarbetad repris för min enda läsare och nyhet för de allra flesta.

Dagen jag träffade min man. Som vanligt, när det gäller mig, är det en lustig historia.

För att få visum som au-pair i USA måste man studera ett visst antal poäng på college (eller specialordnade kurser för au-pairer). Och det är dyrt att plugga! När jag åkte fick man 500 dollar att spendera på rätt antal poäng och det räcker inte långt. De flesta valde specialsydda kurser via förmedlingen man åker med. Som tur var hittade jag ett college som hade rabatt för au-pairer och bestämde mig för att läsa spanska. Ett smart val eftersom jag redan läst ganska mycket spanska och hade en spansktalande hushållerska i huset där jag jobbade. När man redan jobbar 45 timmar i veckan orkar man inte direkt anstränga sin hjärna med att plugga mer än nödvändigt.

Så jag hade fått ett datum, en plats och ett rum för den första lektionen i spanska. Som tur var fick jag sluta tidigare på jobbet den där kvällen (det var en kvällskurs eftersom jag jobbade på dagen), men ändock var jag försenad. Jäkla tunnelbana! 

Jag jäktade in på college och hittade rummet ganska snabbt. Jag var nästan först, trots att jag var så sen (amerikaner, jag säger då det), och gick in och satte mig och plockade upp mina block, pennor och sudd och lade dem prydligt på bänken framför mig. Andra studenter började strömma in och sätta sig. Vissa kände varandra och snackade vid bänken, andra var tysta och lite nervösa som jag. Till sist kommer läraren in. Hon presenterar sig och skriver sitt namn på tavlan. Precis som på film! Sedan säger hon kursens namn och skriver det på tavlan. N - E - U- R - O - S - C - I - E - N - C - E. Shit! Det var så långt från spanska som man kunde komma. Jag hade alltså hamnat i fel rum! Min värsta mardröm hade besannats. Mitt hjärta bankade som en trummis på ecstasy, jag började svettas och fundera på en flyktplan. Vad skulle jag göra? Ställa mig upp och proklamera att jag hamnat fel och sedan gå ut? Låtsas få ett viktigt samtal och springa ut? Jag valde den minst dramatiska vägen. Tyst och försiktigt packade jag ner mina saker och gick, utan att vända mig om, ut ur rummet. Jösses!

Nu måste jag hitta det rätta rummet så jag satte av i korridoren för att hitta en lista på rum och kurs. Jag hittade en tavla med aktuella rumsnummer och kurskoder. Då såg jag att jag flyttat om en siffra och det var på fel plan jag irrade omkring. Efter en smärre maratonrunda hittade jag rummet och kikade in genom fönstret på dörren. Där inne satt hela klassen och läraren var i full färd med att förklara saker på tavlan...

Jag knackade på och ursäktade mig och satte mig på första bästa lediga plats. Läraren fortsatte med uppropet och frågade mig vad jag hette (en espanol så klart) och jag kunde drämma till med en hel mening på spanska. Hon märkte också att jag pluggat spanska med någon som talade som de gör i Espana. Därmed fick jag också förklara varifrån jag kom (Suecia) och fick all den uppmärksamhet jag inte ville ha.

Under uppropet fick hon också till ett skämt på den blivande maken (som jag inte vid tillfället ens såg, utan bara hörde rösten på) som han inte riktigt hängde med på. 

När klassen äntligen var slut mitt i natten började jag gå mot hissen. Då kände jag en lätt knackning på axeln.

- Since you are from Sweden, do you like football?

Killen från klassen! Jag höll på att svimma av! Och söt var människan också! Gudarna måste vart på min sida den kvällen. 

Det var början på en fin vänskap och så småningom en spirande romans. Vår spansklärare hejjade på oss i bakgrunden under lektionerna och sa att vi var en "perfect match".

The rest is history som man säger :)

Skrattar bäst...

--som skrattar sist. Eller är det tvärtom? Igår var det i alla fall bilen som fick de två sista skratten. Inte nog med att jag tagit fel på dag för besiktning. När jag kom ut och skulle åka till jobbet startade bilen inte alls! Trots att det "bara" var minus 9 och inte minus 25. Jag fick helt enkelt kasta mig iväg till stationen i hopp om att tåget inte skulle vara inställt och ersatt med buss. Gör och häpna: Tåget avgick och dessutom i tid! Jag är fortfarande aningen chockad.
Dock ska det alltid hända nåt när jag ger mig ut i kollektivtrafiken. Jag är som en kaosmagnet helt enkelt. När jag klev av tåget i jobbstaden var jag tvungen att ta stadsbussen till jobbet. Den har jag tagit några gånger nu så jag vet hur jag ska göra. Man kan inte köpa biljett på bussen utan den ska införskaffas före avresa i en automat, med sms eller hos en återförsäljare.
Jag går till automaten först. Den är pålitlig och jag har betalkort. Perfekt. När jag kommer fram ser jag inte skåran där man ska sticka in betalkortet. Jättekonstigt. Jag har ju betalat där förut och med kort dessutom. Istället går jag till den andra automaten framför den jag stod vid. Samma sak. Det är nästan så att jag kliar mig i huvudet. Jag letar lite snabbt efter ytterligare en automat, men utan jaktlycka. Därför går jag tillbaka till den första och funderar på var jag ska försöka sticka in kortet. Jag vill ju inte verka som en komplett idiot liksom. Till slut ger jag upp och frågar en kvinna som står bredvid och väntar. Hon menar att man kan köpa biljett på bussen med kortet.
Eftersom jag hade lite otur förra gången jag frågade någon om stadsbussarna (och jag fick åka åt fel håll med bussen) litade jag inte riktigt på kvinnan som jag frågade. Då kom jag på SMS!
Men hur fungerar det? Efter mycket om och men såg jag en skylt och kunde skicka ett sms och en biljett kom tillbaka som meddelande. Smidigt! Under mina eskapader på stationen hade jag redan missat en buss och nu fick jag vänta tio minuter till.
Allt som allt gick det ju helt okej i alla fall. Jag har sett värre!
Pappa bildoktorn fick igång bilen så jag hoppas den startar nu på morgonen också så vi kan åka in och få domen. Jag säger ett minimum på tre tvåor : )

Idag ska vi fira kärleken. Vi firar nämligen femårsdag sedan vi blev tillsammans. Kärlek på spanska om ni kommer ihåg. Tänk, fem år! Jag längtar tills jag kommer hem och kan krama maken och dottern efter arbetsdagen! Livet är allt bra härligt!

Here is your song of the week darling. You are my life, my world, my eternity.

Idag ber jag

Plötslig sjukdom överföll maken sent igår kväll. En hel del kräks och en hel del sömn har följt efter det. Stackars maken är inte på topp om man säger så.
Idag blir planerna ändrade med andra ord. Vi vill inte riskera att syster C med dotter ska bli sjuka. Därför stannar vi hemma idag och myser. Dessutom är det minus 20 idag. Jag har bestämt att gå i ide tills värmen är på tillbakavägen. Vi ses väl i juli nång gång.
Övriga planer i dag är att be till högre makter att det inte är vinterkräkis som maken har samt att jag och dottern inte drabbas av det.
Ha en frisk och mysig helg!

Kärlekens dag

2006 bodde jag i härliga New York. På Svenska Kyrkan hade jag träffat en svensk tjej som jag började umgås med ganska mycket. Och vi hade våra speciella tisdagar. På tisdagar hade jag flera timmar ledigt från jobbet mitt på dan och likaså min vän C. Därför passade vi på att göra utflykter och annat skoj varje tisdag. Vi gick till American Museum of Natural History, Central Park, Chinatown, vi bakade, besökte kyrkan...
2006 hände det så att Alla Hjärtans Dag inföll på just en tisdag och då skulle vi ha picknick i Central Park var det tänkt. Vi hade planerat i minsta detalj. På morgonen den dagen insåg vi att planerna måste revideras. Det var nämligen snöstorm och massor med snö hade fallit över staden. Istället blev vi hemma och beställde god pizza från Domino's och vi tittade på Ishockey på TV. Lika trevligt var det.

På kvällen var det dags för min kurs i spanska. Varje tisdag och torsdag kväll läste jag på Mercy College. Det fanns en kille där som var lite spexig och söt tyckte jag. Det gjorde det ju lite roligare att gå till skolan om jag säger så. Vi brukade också ta tunnelbanan samma väg hem. En bonus med andra ord. Plus att jag redan kunde spanska så det var inte en alltför betungande kurs jag läste.
Denna kväll skrev killen några ord på vita tavlan:

If you think holding hands is all in the fingers,
Grab hold of the soul where the memory lingers


The White Stripes. Jag hade ingen aning om vilka de var, men det hindrade inte mig från att köpa skivan några dagar efteråt. Killen var ju himla söt och snäll och borde ha bra musiksmak.
Ganska precis en vecka senare bjöd killen ut mig på en "konsert" som en av de andra killarna i klassen skulle spela på. Och ja, vad ska man säga? The rest is history. Den spexiga killen är numera min make och livet kunde inte vara bätter helt enkelt. Jag har alltså mycket fina minnen från Alla Hjärtans dag och februari generellt : )

Idag får ni ta extra mycket hand om er mina vänner. Var lite extra snälla mot er själva, er omgivning (det är ni säkert redan i alla fall, men ni får en extra påminnelse), era kollegor, era medpassagerare på buss och tåg, er chef, er familj och era vänner. Det är aldrig fel att ge ett extra handtag eller ett extra leende eller komplimang. Mottagaren kan leva på detta flera dagar, om inte veckor. Ni kan göra skillnad i någons liv med en enkel kommentar eller leende. Det är något som vi alla borde tänka på varje dag!
Gör världen lite vackrare, en vänlig tanke i taget.
Ha en jättefin Alla Hjärtans Dag och Tack för att ni skänker mig leenden varje dag genom att läsa min blogg och bry er om!

Honey pie, this song is for you. I love you more than life itself. Thanks for the tap on the shoulder that day. Who knew it would lead to this? : ) You are wonderful and you make me incredibly happy.
Happy Valentine's!



För er som är intresserade av sången som maken skrev på tavlan (och som fortfarande är min White Stripes- favorit):

Idag är ingen vanlig dag!

För det är makens födelsedag! Visst måste det ha varit ödet att just vi två träffades? Jag som svensk i New York och mannen som fyller år på en av de svenskaste dagarna - Nobeldagen! Det är ju fantastiskt. Och absolut ödet. Han är, som jag skrivit så många gånger tidigare, en fantastisk man på alla sätt och vis. Omtänksam, galen, kärleksfull, pålitlig, helt underbar...Jag är världens lyckligaste som är hans fru! Jag älskar dig mer än nåt annat sötnos : )

Jag och dottern var på stan igår eftermiddag för att inhandla lite till hans present och det blev intressant. Vi var in på bokhandeln och köpte en sak (kan ju inte avslöja exakt vad då maken läser) och skulle få den inslagen. Mannen bakom kassan drar fram värsta papperet! Det var regnbågar högt och lågt, glada små barn, blommor och det såg ut som om någon spytt färger över hela papperet. Lite diskret påpekade jag att det var en vuxen som skulle ha presenten. Mannen såg lite förnärmad ut när han frågade om den vuxne i fråga var ungdomlig av sig. Jao, sa jag, det kan han väl vara. Mannen menade att det var bäst han var det för det här var det enda icke-julkappspapperet de hade just nu. Det fick väl duga. Det såg lustigt ut i alla fall så jag smålog lite medan han slog in resten av paketet....

Idag är det ju Nobeldagen och vi ska fira med Nobellunch i skolan. Jag hoppas att förra årets missöde med att nästan bränna ned skolan inte upprepas. Håll tummarna!

Grattis älskade!