Överrumplad och snökastning

Så blev det typ 30 grader idag! Det var jag inte beredd på! Det har ju varit ganska varmt ett par dagar, men ändå tillräckligt "kyligt" för att ha en tunn tröja på sig över, men idag, jisses. Jag hade heller inte smetat på någon solkräm (vilket jag behöver eftersom jag har så ljus hy) utan fick försöka krypa in i små skuggområden när vi tog ungarna till parken mitt på dagen (med jobbet alltså). Det var en snäll mamma i parken (en mamma som också hör till kategorien "väldigt ljus hy") som erbjöd mig lite solkräm som jag tacksamt tog emot och kladdade på armar och axlar.

Efter den här långa och kalla vintern har kropen hamnat i chocktillstånd. Värme? Sol? Nä? "Shutdown".
Våren är alltså här! Våren är väl mer som en mycket varm Sverigesommar oftast. I juli och augusti är det som värst. Det har jag pratat om tidigare. Dock hörde jag att det var riktigt varmt förra sommaren där hemma. Till och med en pappa till en klasskamrat till N pratade om det i söndags på ett kalas vi var bjudna på. Han reser på mycket konferenser och reste till Uppsala Universitet på konferens. Han berättade att det inte fanns nån AC och att det var svårt att få upp fönster för att få in luft i den gamla byggnaden vid Domkyrkan. Det kan jag tro det! Men så är det ju inte så varmt varje sommar heller.

Kanske kommer de snart att kasta snöbollar i riksdagen och hävda att det inte finns någon växthuseffekt? Det hände här i senaten (tror jag att det var, eller kongressen?). Boston har fått en ansenlig mängd snö detta år. Nästan varje vecka har det varit snöstorm och mängden snö har sjudubblats eller något liknande. Många republikaner hävdar att det inte finns någon global uppvärmning och att det inte behövs att vi gör något för miljön. En ledamot i senaten tog med sig snö in på mötet som bevis på att "global warming does not exist" (VARFÖR blir inte Boston VARMARE liksom?)

 Det säger väl mer om det intellektuella värdet av hans hjärna snarare än bevis för att temperaturen sakta ökar för varje år...

En tårta till alla fina tipsare!

Ja, det passar väl alldeles utmärkt en dag som denna att ge en välmenad tårta till alla fina som tipsade om hur vi kan lägga upp dotterns kalas! TACK!
Det är en helt ny värld som vi kliver in i med detta kalas. Tidigare har jag ju mest haft egna barnkalas som liten, och så kanske medverkat på några till på gamla dar. Att själv arrangera är helt klart annorlunda!
Det lutar åt ett litet kalas med några stycken inbjudna och antagligen på nåt hyrt ställe. Jag fick en hel del tips på billigare ställen att hålla kalas på, på ett föräldraforum som jag är medlem i här där vi bor. Så vi får se vad det blir till slut.

Det här med tårta ja. Jag såg att en partiledare blev "tårtad" av en kvinna. Jag kanske inte är direkt förtjust i denna partiledare, men jag håller med Mona Sahlin om att ingen politiker ska behöva blir utsatt för liknande attacker. Vare sig det gäller en mumsig tårta eller andra mindre roliga attacker...
Det är en demokrati vi lever i och vi har åsiktsfrihet (även om man ibland gärna skulle se att vissa åsikter förblir gömda i dunklet). Alla har rätt att tycka som de vill.

Tänk om vi skulle ta detta "tårtande" till andra tillställningar som bostadsrättföreningens möten, eller personalmötet på jobbet?
"Nä, du Berit, det där om att du alltid pratar om att cykelrummet måste städas dagligen, det gillar jag inte!" PANG! Berit blir "tårtad".

Den här skulle jag inte ha nåt emot att själv få i nyllet just nu. Bring it on!

Nej, nån måtta får det vara. Se bara till att rösta nästa år och visa på det sättet att du inte håller med vilket parti det nu än må vara. Det är bra mycket mer aktivt och kraftfullt än en tårta i nyllet. Nu tycker ju vi alla synd om hen som blev tårtad...Det var väl inte meningen kan jag tro?

Fast jag måste ändå säga att något positivt kom ut av detta. Ett nytt verb: "att tårta någon"! Mitt nya favorituttryck!

Tvättelände

Ni som varit med ett tag vet förstås att jag inte är ett stort fan av att tvätta kläder. Det är något av det tråkigaste som finns. Men jag försöker se det positiva i det hela. Och det är skönt att ha rena kläder. Så klart.
Här i New York är vi inte lika bortskämda med "gratis" tvättmaskin som hemma i Sverige (hos vår förra hyresvärd kostade det 7 kr i månaden för fritidsunderhåll, dvs tvättmaskin och dylikt). Det är inte ens säkert att det finns tvättmaskiner i byggnaden här.
Finns det inte det  får man antingen köpa en egen och försöka installera i sin minilägenhet (det är också ont om utrymme i många lägenheter) eller gå till en "tvättomat" som kan ligga nåt kvarter längre bort.

I vår byggnad har vi tvättmaskiner, tack och lov. De är dessutom alldeles nyss utbytta mot nya fina maskiner som tvättar riktigt bra och väldigt energisnålt (och som inte behöver massor med tvättmedel heller). Dock kostar det pengar varje gång. Kostnaden är ca 11 kronor per tvättmaskin och normalt tvättar vi tre maskiner per vecka. Ibland fyra. Det blir alltså drygt 33 kronor. Dessutom kostar det att torka kläderna. 25 cent för 7 minuter. Vi torkar oftast 35 minuter och då blir priset också drygt 11 kronor per tork. Vi använder två torktumlare åt gången. Sammanlagt ca 55 kronor per vecka att tvätta kläderna. 

Det blir några slantar per år. MEN vi HAR ju i alla fall tvättmaskiner i byggnaden. DET får man vara glad över!

Välstånd

Maken kom hem igår och visade mig en video på youtube som han hittat via en nyhetssida. Den visar hur pengarna i USA är fördelade över invånarna. Klart skrämmande!

 Nu råkar den vara på engelska, men titta på graferna som mannen ritar upp. De är väldigt lätta att förstå. Jag undrar hur en liknande graf över Sveriges befolkning skulle se ut? Kanske finns det en sån redan?

Ibland tänker man inte så långt

Har ni någonsin försökt er på att skapa ett riktigt konstverk med hjälp av nio ivriga tvååringar? Inte? Ett varningens finger vill jag peka om ni i framtiden ens funderar på saken.
Denna vecka har vi tema "Under ytan" och jag kom på den "brillianta" idén att skapa ett "akvarium". Istället för att gå den lätta vägen och hänga upp blått papper tänkte jag att vi alla skulle delta med hjälp av fingerfärg i turkost, blått och grönt. Hur svårt kan det vara liksom? Och vackert skulle det bli.
Jag rullade ut tre meter med vitt stort papper, satte ungarna på olika sidor av papperet och duttade ut färgerna och sen satte vi igång. Och jäklar vad ungarna är snabba! Vips så var papperet fullt med härlig "havsfärg". Likaså fötter, hår, kinder, armar, kläder och hörselgångar. Badrum. golv, dörrar och stolar...You name it. Det var blått. Sen var det bara att "bada" var och en och byta kläder. Och sen förklara för varje förälder varför deras barn såg ut som nytvättade smurfar när de hämtades upp på eftermiddagen.

Ja, vad ska man säga? Jag har haft bättre ideér. Å andra sidan blev det ett riktigt vackert akvarium som vi hängt upp och nu ska fylla med olika havsdjur som fiskar, sjöstjärnor och bläckfiskar...

Starring: Mina tvååringar!

Det där med säkerhet

Förra veckan for jag till DMV, där man skaffar ID-kort här i New York. Det är en process i sig att skaffa sig legitimation. Jag var där i somras i hopp om att fixa ett, men då fick jag avslag.
För att kunna få ett ID-kort trodde jag det räckte med att visa upp social security card (typ ett kort med amerikanskt personnummer) och mitt Green Card plus eventuellt mitt svenska pass, svenska körkort och lite sånt. Jag har massor med kort med mitt namn. I alla fall. Närå, det gick inte. Jag var tvungen att visa upp ett amerikanskt bankkort också (eller nåt liknande) för att visa att jag är jag. Vid den tidpunkten hade jag inte ett bankkonto så det var ju omöjligt.

Efter mycket om och men skrapade jag ihop alla "bevis" på att jag är jag (och mind you, bara ETT av dessa bevis har mitt foto på) och jag fick denna gång ett rungande JA på min ansökan om ID-handling. Kanske inte så rungande, men en godkännandestämpel räckte för mig. Jag fyllde i papper och tog kort etc etc etc.

Gissa hur man sedan får sitt ID-kort? Jo, via postgången. Bara så där. Inget rekommenderat så att man måste visa upp legitimation eller ID-handling för att hämta ut. Rakt ned i brevlådan bara.
Säkerhet? Nja.

Likadant var det med social security-kortet. Bevis på det ena och det andra, Köa i timmar för att lämna in nåt som tog en minut och så skickas det hem på posten.

Samtidigt finns det skyltar och massa reklam på TV-apparaterna i väntrummet hur man skyddar sig mot personuppgiftsstölder...
Paradox...

Visst är det konstigt?

Jag läste nyss en artikel i en tidning här i New York. Tydligen lägger lärare i USA ca 3 miljarder dollar om året på skolmaterial till sina elever. Hur sina egna fickor. Tre miljarder dollar. Det är drygt 21 miljarder svenska kronor. Till skolmaterial! Visst är det konstigt?
Det är mycket vanligt här. Kommer ni ihåg vår lista på saker från vår dotters skola som skulle inhandlas till klassen? Lim, papper, pennor och annat material. Vår skola har ändå föräldrar med ganska bra inkomst och skolan har en stark föräldraförening som samlar in pengar via olika event. På andra ställen, till exempel i det området där min svärmor jobbar, bor det familjer som har det sämre ställt och som inte har råd att lägga ut dessa pengar. Och skolorna får inte tillräckligt med anslag från de som har hand om ekonomin.
Helt ruttet tycker jag. Man tjatar om att utbildning är viktigt. Really? Ska lärare, som inte alltid får den lön de förtjänar eller borde ha (i vissa områden är lönen skit rent ut sagt), lägga ut tre miljarder dollar om året? Tack och lov för lärare säger jag! Detta händer i Sverige också då och då kan jag tala om. Kanske är det inte 21 miljarder kronor, men ändå. Bäckar små...

Irriterad - hemligt inlägg

Detta inlägg är hemligt. Eftersom det inte går att låsa inlägg med lösenord på blogspot kan de som är intresserade att läsa skicka ett snabbt mail på:

vilsnajollen@gmail.com

Kram!

Skolbänken

Dags att sätta sig i "skolbänken" igen. Denna gång för att tenta av lite gymnasiematte (som jag redan gjort på gymnasiet) och naturvetenskap (också något jag pluggat förut). För att få lärarlegitimation i New York måste jag, som jag nämnt tidigare, ta några collegekurser. College är inte riktigt som vårt gymnasium, men nästan. För att spara pengar och tid ska jag tenta av några kurser och bland dessa kurser ingår matematik. Seriöst. Matte. Jag har inte pluggat matte på över 10 år och redan då var det mitt hatämne. Verkligen. Jag skojar inte. Jag har beställt en bok som förbereder en för alla slags avtentningskurser man kan ta. Det finns så många roliga kurser man kan tenta av - som jag dessutom kan massor om. Men näää. Matte ska det vara. Jag har kikat igenom boken på mattedelen och jag svettas. Kopiöst. Jag har sett talen förut. Jag är familjär med vissa uttryck och typ hur man gör. Man att veta "typ" hur man gör kommer inte att hjälpa mig klara proven. Inte på långa vägar. Tack och lov har jag ett mattegeni till make som kommer att få kämpa riktigt hårt med mig. Jag är envis som synden, men för tillfället är jag nervös och irriterad. Jag trodde jag var klar med matten för länge sen. Fasiken.

Å andra sidan ska vi på Halloweenparty på dotterns skola ikväll. Vi ska klä ut oss givetvis och jag ska dessutom volontära lite eftersom det också är en insamling för skolan. Jag tänker mycket hellre på det än på matte just nu.

Jag måste görat igen

Ha loppis menar jag. Jag sålde en hel del. Till slut var vi uppe i 16-1700 kronor när dagen var över. En del grejer är kvar, men de ska jag försöka kränga i helgen.
Inte bara pengaflödet, utan även människoflödet var otroligt intressant. Vilka roliga människor det finns!  Vissa snackar som tusan, andra smyger in och märks knappt. Andra försöker pruta på det oprutbara (det är nästan löjligt lågt pris, men ändå ska det prutas).
Andra betalar med glass.
I slutet av dagen kom den in en man i samband med att några av pappas bekanta kom förbi. Han tittade runt lite snabbt. Hade en påse i handen. Sen kom han med ett pyttelitet leksakslejon i handen (jag vet inte ens var det kommer ifrån. Men jag tror det var i nåt kinderägg och var inte menat att säljas. En liten skitgrej) och frågade vad jag ville ha för det. Jag sa bara att han fick det gratis, vad sjutton skulle jag ta för ett sånt liksom? Sen gick han. Efter fem minuter var han tillbaka igen. Han var intresserad av en DVD-skiva jag hade till salu och sa att han inte hade kontanter. Istället hade han precis köpt glass på affären i närheten för 15 kr och undrade om han kunde betala med glassen. Givetvis frågade jag vad det var för glass och det visade sig vara Magnum-liknande glassar, tre stycken (vilket var bra för syster och hennes pojkvän kom och höll mig sällskap på eftermiddagen). Han blev nöjd och vi fick sockersuget stillat!

Ett annat medelåders gäng kom upp eftersom de sett mina snygga skyltar av en slump. Jag säljer en Orreforsljusstake, och den vill jag inte sälja superduperbilligt heller och det sa jag åt en av kvinnorna. Hon sa, jodå, det där är väl en ur Hallonserien. Och jag berömde hennes kunskaper. Varpå hon svarade att hon minsann visste en hel del och gick runt hela dagarna och visste saker. Kanske var hon en besserwisser, fortsatte hon och log mot sin make.

Riktigt roligt var det i alla fall!

Yrke:detektiv

I fredags kväll ringde maken från New York och sa att en förskola, där jag sökt jobb, sökte mig och de lät mycket angelägna om att få tag på mig. När de hörde att jag befann mig i Sverige ville de veta hur de skulle få samtala med mig. Skype kanske? Telefon? Mail?
 Så när jag kom hem från min utekväll med en vän, klockan nio på kvällen (det går hett till på mina utekvällar kan jag tala om!) ringde jag upp förskolan och fick en telefonintervju på stört. Det bästa med förskolan är att den ligger bara några kvarter från där vi bor! Så lite nervöst är det ju.
I alla fall försöker vi lösa lite logistik kring det här eftersom jag befinner mig i Sverige fram till den 29 augusti. Jobbet skulle börja, om jag får det vill säga, den 30 augusti. Innan dess måste en hel del saker inträffa. Rektorn mailade en hel hög med saker som måste fixas. Dock verkar det vara sånt som ska ske OM jag blir anställd, fast som hon verkar vilja ha ordnat på stört? Konstigt.
Det rör sig om fingeravtryck (som man måste beställa tid för i NY och hon menade att jag gärna fick åka från jobbet tidig torsdag eller fredag för att fixa det under arbetstid.)
En medicinsk undersökning. Tack och lov inte nån psykolog iblandad. Vem vet om jag får jobbet då?
Utdrag ur nåt register som jag inte riktigt vet vad det är ännu.
Plus att de ska göra en bakgrundscheck på mig. Jag säger bara: Good Luck på den!
Jag ska nämligen lista alla de adresser jag bott på de senaste 28 åren! Ja, ni läste faktiskt rätt. 28 år. 
Till saken hör att min familj är lite utav en nomadfamilj. Det handlar om några månader på det stället, några på ett annat, ett år på ett tredje om jag har tur...Och att luska i när, var och hur flyttarna skedde har inte varit det enklaste. Jag rådfrågade mamma i det hela och att veta EXAKT när man flyttade för drygt 30 år sen, vilken månad, vilket datum, alltså...ni fattar vilket dilemma. I alla fall lyckades vi genom vilda gissningar och logiska resonemang komma fram till vilka adresser och UNGEFÄR vilka månader det kan röra sig om.
Tills jag fick snilleblixten att kolla med skatteverket idag. Så jag ringde och frågade med spänd röst hur länge adresser man bott på sparas i systemet. Mannen i telefon sa att han nog kan se några år tillbaka och hittar han inte 28 år tillbaka i tiden, så finns det sparat i länsarkivet. Men så långt behövde vi inte leta. Han hittade adresserna långt, långt tillbaka i tiden!
Seriöst. Prisad vare svensk byråkrati! 
Storebror får gärna se allt jag gör. Jag har inget att dölja. För det mesta.
Så nu ska jag bege mig till skattekontoret i stan och få ett utdrag på gamla adresser. Halleluja!

Only in America

På skolorna här får man inte ta med sig elektroniska manicker in på skolområdet. Det betyder inga Iphones, Ipads, I this och that...mobiler, kameror, etc, etc. Nada. Nischts.
Vilket orsakar problem för ungdomar som "måste" ha sina grejer med sig.
Hur gör man då? Jo, en smart jäkel kommer på att starta ett företag med "bussar" som åker runt på skolorna och samlar upp elektronisk makapärer för att förvara dem under skoldagen. För detta får ungdomen betala en mindre summa pengar varje dag, men å andra sidan är sakerna "i säkert förvar" hela dagen och man kan plocka upp dem efter skoldagens slut och använda dem igen. Praktiskt!
Tills dess att andra smarta "företagare" fått för sig att starta eget. Genom att råna dessa bussar på innehållet. Praktiskt!
(Dock ingår ju en försäkring om man lämnar sina grejer i bussen så pengarna får man tillbaka, men förmodligen inte mobilen/datorn eller vad det kan vara.)

Ytlig som sjutton

Jag ska erkänna en sak. Jag har haft tandställning. Den kom ut för drygt femton år sen (!) och sedan dess har jag haft en sån där "tråd" bakom översta tandraden för att tänderna ska hålla sig på plats och stanna där. Häromdagen upptäckte jag att ena framtanden är på väg in under den andra! På nåt sätt har tråden gått sönder och det måste ha gått en ganska lång tid. Jag fick panik och kunde inte ens sova ordentligt den natten. Via mail har jag nu bokat en tid för tandregleringen när jag är hemma i Sverige i augusti, men det känns som att det är alldeles för långt bort. I mitt sinne förestället jag mig att tänderna börjar leva rövare och åker huller om buller på en dryg månad. Vad som helst kan hända. Helst skulle jag ju vilja se till att framtanden återkommer till sin plats (den har ju inte flyttat sig enormt mycket, men en millimeter hit eller dit gör skillnad) och att jag sedan får en ny tråd. Men det kanske är att begära för mycket på dryga två-tre veckor?
Usch, vad ytlig man är egentligen. Det syns ju inte ens så mycket (men lite till så kommer det att synas)...Jobbigt!

Battle of the neighbors

Under gårdagskvällen följde jag grannarnas hårda musikkamp, kanske kan bli en ny programidé? Ena grannen laddade CD-spelaren (finns såna nuförtiden förresten?) med nån slags jazz med mycket saxofon. Eftersom jag själv inte är bevandrad i jazzvärlden har jag ingen aning om vem som fick äran att spelas denna kväll. Jazz som jazz är det lite för mig. Den andra grannen drog på 80-tals klassikern "Nothing compares to U" med Sinnéad O'Connor på högsta volym. Sen emellanåt blev det liksom helt tyst och med spänd förväntan satt jag i soffan för mig själv och gissade vem som skulle börja spela vad och vem som skulle börja.


Här ovan har ni vinnaren. Grannen vägg i vägg krämade på med denna och liknande sånger. Till slut överröstades 80-talsfantasten rejält. 


Mycket exalterande en fredagkväll! Mycket mer spännande än så blir nog inte mina fredagkvällar för övrigt. Förutom om jag tränar. Det kan bli väldigt spännande. Speciellt om dottern preppat golvet med såpbubblor vilket händer då och då. Stabilitetsträning får en helt annan innebörd.

Nu ska jag vara den där surtanten

Ni vet, hon som klagar på att det är för hög musik en måndag mitt på dagen, eller som klagar på att du går på hälarna när du är hemma...eller på att du glömt ta bort luddet från filtret i torktumlaren.
Valborg. Igår. I vår lilla hemstad är det mycket populärt med cruising just då. För er som är oinvigda i detta fenomen betyder det att folk drar ut sina snyggbilar, amerikanare (som de inte vill åka med på vintern för snö, is, salt, grus) och åker runt stan varv efter varv efter varv efter varv efter varv efter varv efter varv. Från eftermiddag till sena kvällen. Av outgrundlig anledning. Skryta? Visa sin manlighet?
Tidigare år har det varit trafikstockning utanför vårt hur eftersom vi bor invid huvudleden runt stan. I år verkar de ha ändrat rutt. Tills nattetid. Då for de runt utanför oss också. Det är inget fel i det. Nej, inte alls. Motorljud stör inte. Det är förare och passagerare som skränar och skriker och spelar hög rockabilly-musik (jag skulle gärna jävlas och skriva dansbandsmusik, men kanske någon av de som åker runt i bilarna läser här och tar illa vid sig...det vågar jag inte riskera. De kanske kör ännu jävligare nästa år då) som stör. Det var ett jäkla liv runt halv tolv på natten. Och jag kunde inte somna för att oljudet var så närvarande. Jag försökte ta bild på eländet:

Så snabbt åker de inte, men jag vet inte hur man tar bilder nattetid med kameran.

Men jag har numera ett mål. Jag har läst nånstans att en bil blir veteranbil när den är 25 år. Guess what! Vår bil blir veteran om två år. Mohahahaha. Jag är lite sugen på att planera att dra ut med den för att jäklas. Sätta på en amerikansk flagga, spela dansbandsmusik (Thorleifs eller nåt liknande) och åka runt. Vääääldigt långsamt. Smärtsamt långsamt.
Fast grejen är ju att vi förmodligen bor i New York då och har sålt bilen. Kan man sätta in en klausul i bilköpet där man sätter villkor? Att ägaren måste gå med på dessa villkor (ex köra runt på cruisingen) för att få köpa bilen? Det vore väl nåt?

Ingen inspiration

Idag finns det ingen inspiration att skriva. Vanligtvis har jag en miljon tankar som möjligtvis skulle kunna bli ett inlägg. Inte idag. Så idag får ni klara er själva! Vi ses imorgon.

Jag är besviken på er!

Alltså, jag har gått här och trott att vi var vänner eller nåt. Lite i alla fall. Så där så man bryr sig om varandra. Fast på håll. Nu har jag märkt att så tydligen inte är fallet. Man tackar...
HERREGUD, man hade väl kunnat förvänta sig att ni i alla fall skulle påminna mig då och då att jag faktiskt läser en kurs på universitetet? Ja, och att jag har en miljon sidor att läsa till min uppsats. För en sån skriver jag också tydligen. Plus att jag måste transkribera två intervjuer till densamma. Och dessutom kommer jag vagt ihåg något om en inlämningsuppgift på 7-10 sidor. Undrar vilken textstorlek de räknar med där? Vågar man hoppas på typ 20?
Jag säger bara det, skärpning på er!

Och nu kanske vill göra saken rätt igen? Jag skickar det jag skrivit så långt till er mail. Sen ger jag tips på lite böcker ni kan låna på biblioteket. Uppsatsen bör vara färdigskriven i min mailbox i slutet av maj. Comprende?

Regnig tisdag

Första jobbdagen kanske inte startade så där fantastiskt väl. För det första var jag livrädd att inte vakna i tid. Jag har ju vant mig att vakna runt sju, och min väckarklocka har betett sig lite galet ibland. Mobilen ställde jag, men nån gång har jag glömt att trycka på larmet. Jag har ställt tiden och sedan glömt att aktivera. Hur smart är det? IQ fiskpinne.
Sedan regnar det visst. Fy farao. Visserligen snäppet bättre än snö, men nä. Inte direkt uppliftande. Och så är kollegan sjuk, det fick jag ett mail om igår. Plus att jag själv anar en förkylning som är på G. Jao. Man kan väl säga att det kunde varit lite bättre en dag som denna.
Så för att kicka igång veckan kör vi en tisdagslista!

Idag är det tisdag och jag är glad för att:

• jag bara är förkyld och inte magsjuk
• det är tisdag och inte måndag
• det regnar och inte snöar
• det är plusgrader
• det är typ vår. Jag såg knoppar i söndags!
• det är kort jobbvecka, bara fyra dagar kvar till lördag
• snart är det sommar och äntligen får jag se min man igen
• maten är redan färdig till ikväll. Bara att värma. Yay!
• jag har min familj som jag älskar mer än allt annat...

Det var ju inte så illa i alla fall! Happy Monday! Nej, tisdag!

Scart- djävulens påfund?

Jag lovar. Jag är inte fast i medeltiden, men vår TV och DVD-spelare är. Vi köpte en DVD-spelaren för lite över två år sen. En sån där fancy sak som kan spela hela världens DVD. Vår familj är ju lite utspridd och vi köper saker på flera kontinenter, as you already know. Det är ett måste att ha. Med vår gamla TV, som dog den hemska TV-döden i december 2010, fick vi använda scartkabel. Efter att vi ersatt vår gamla döda TV med en ny, platt-TV med HD-ready och allt trodde vi att våra dagar med scarten var räknade. Det fanns nämligen uttag för såna där, erm...kablar med olika färger. Ni fattar? Gul, röd, vit? Whatever. De är fasiken så mycket bättre i alla fall. MEN, se! Det funkade inte. Vi testade och testade. Nada. Zit. Nope. Njet.
Så vi är fast med scarthelvetet. Problem? You know it. När dottern säger att "Nu är bilden grön!" och jag går och trilskas med kabeln så att bilden ska få normal färg och dottern fortsätter "Vänta! Jag gillar röd!", då är det nåt som är fel.

Favoritfärg.

Typ normal. Tänk 70-tal.

Gul.

PLUS att skiten hummar väldigt högt. Så där irriterande. Nästan så man vill slita sitt hår ibland och bara skrika.
Scart borde inte ens få finnas. Fine, för 20 år sen, när inget bättre fanns. Men idag? Förbjud skiten säger jag. EU, var är du när du verkligen behövs?

Hur tänker SJ där?

På lördag ska vi fira lite påskelipåsk med äggletning hos syrran. Syrran och hennes make har valt att bosätta sig ute i ödemarken. Jag förlåter dem. Trots att de bor ute i ingenstans har de faktiskt tåg som stannar där. Byhålan ligger nämligen på väg till en större stad i närheten. Min jobbstad närmare bestämt.
Eftersom bildelarna till Kakan (jag har bytt namn på bilen så ni vet. Bättan var lite gammalmodigt, Kakan är mer rätt 2012) dröjer något ofantligt måste jag och dottern åka tåg till ödemarken. En biljett till min jobbstad, som ligger ca 30 minuter bort med tåget, kostar 41 kr. En biljett till ödemarken, som ligger 10 minuter med tåg, kostar 41 kr. Finn fem fel? HUR kan man ha samma pris? Är det för att det inte "går" att programmera om biljettmaskinen?

Kan de, kan jag.

Vet ni vad? Jag kan faktiskt gömma mig på toa i tio minuter (konduktören brukar ändå inte dyka upp förrän efter några minuter, kanske till och med fem), skylla på magproblem, kasta mig ut ur tåget vid stationen, lubba som tusan och på så sätt lyckas åka gratis. Bara för att jävlas. De jävlas ju med mig med sina biljettpriser. Öga för öga, tand för tand. Mohahahahahaha!