Helgen var ju inte slut!

Eller jag glömde början av helgen. I fredags förstår ni, gjorde jag ju min tenta på litteratur/musik/poesi/konst/dans (ja, allt samlat i ett enda härligt paket på 140 frågor). Skolan brann inte ned och ingen storm drog in heller. Istället gjorde jag helt enkelt tentan. Och klarade den med nöd och näppe! Den hemsida jag betalade för att öva på provet hade mycket lite inverkan på resultatet. Ungeför 20 frågor kunde jag härleda till det jag pluggade online (på ett obskyrt sätt) och 20 frågor KUNDE jag faktiskt svaren på. 100 frågor gissade jag hej vilt på. Tack och lov för att provet använder sig utav flervalsfrågor. Jag klarade i alla fall provet. Förmodligen ska jag ta en tenta till om några veckor, men jag ska suga lite på det först.

Samma dag på eftermiddagen mötte jag upp med en gammal vän från Sverige. Första gången vi sågs var för 23 år sen (fatta att kunna säga för 23 år sen! Och komma IHÅG för 23 år sen...), när vi gick i åk 3 och blev klasskamrater. Vi blev vänner och lekte lekar i skogen på rasterna. Eftersom vår familj flyttade så mycket på den tiden, bytte vi skola igen ganska snart och vi tappade kontakten. Vi återförenades i samma klass i åk 7 på en annan skola och hade stor hjälp av varandra i olika ämnen, eftersom vi samarbetade och jobbade så bra tillsammans. Sedan skildes våra vägar igen efter tre år, men vi har mött upp då och då under åren som gått. Senast var för åtta år sen dock, eftersom vi båda lämnade vår hemstad och for ut i världen och andra delar av Sverige. Nu fick vi nyligen kontakt igen och av en händelse skulle hon komma hit till New York på minisemester och hon tog sig tid att komma upp för en fika! Det var himla kul! Vi pratade på som om alla år mellan våra möten aldrig ägt rum! Och så är det alltid när vi träffas. Det var verkligen väldigt roligt att få träffas och prata minnen, prata nutid och framtid över lite kaffe och te! Guld värt!

Speciellt nu eftersom jag på sistone haft lite hemlängtan. Familjen som jag inte sett på snart två år, vänner man saknar...Även om jag kommer in här mer och mer är det inte samma sak. Det tar ett tag att bygga upp ett nätverk på ett nytt ställe där de flesta har sina vänner och familjer de måste skapa tid för redan. Att försöka nästla sig in där är inte alltid så lätt. Och den lilla tid man har utanför sin egen familj, vill man lägga på människor som är värda att lägga den på. Om ni förstår vad jag menar. Jag kan tycka att amerikaner är lite opålitliga på det sättet. Man gör gärna upp planer tillsammans, men så ändras det i sista sekund eller så sker nåt oförväntat och det ställs in, skjuts upp etc. Många är väldigt upptagna hela tiden. Arbetar tidigt till sent, fullspäckade helger och så går tiden...

I alla fall. Helgen har varit väldigt upptagen för oss med för ovanlighetens skull och nu är det åter igen vardag!

Midsommar?

Ja, dra på trissor. Det är visst midsommar imorgon. Jag har kommit ihåg det i flera veckor, men så just den här veckan bara ramlade det bort. Syrran snackar om att folk ska komma över. En vanlig fredag liksom? Jag lallar med och fattar ingenting. Så trillar polletten ner. Midsommar ja. En fredag. Som alla andra år.

Midsommar 2009. NYC.

Här blir det inget firande. Och i och för sig så brukar vi inte direkt fira midsommar heller. Här i New York finns det svenskt firande i Battery Park. Det har vi varit på nån gång, men jag tycker att det blir alldeles för mycket folk i den "lilla" parken och dessutom är väldigt långt ifrån där vi bor. I princip åker vi från startstationen till slutstation på vår tunnelbanelinje.
Imorgon går dottern i skolan som en vanlig dag. Jag är väldigt gravid och väldigt glad över en ledig fredag.
Kanske blir hämtmat för att "festa till det lite" eftersom det ändå är midsommar. Det jag saknar just nu är färskpotatis. Det äter man ju alltid runt den här tiden. Solmogna jordgubbar plockade i grannkommunen och av oss inhandlade på torget saknar jag också. Trots att det finns riktigt goda jordgubbar här också...

Några plus dock. Jag har hört att det finns en affär, inte alltför långt ifrån där jag jobbar, som säljer leverpastej. En tysk affär, men ändock. Jag ska gå dit och kolla in utbudet. Dessutom säljer de svensk filmjölk på Whole Foods, också nära där jag jobbar. Jag blev så sugen på filmjölk häromdagen! Tror jag måste knata in och handla nästa vecka!

Livet i New York är enormt glammigt!

Nja. Inte riktigt. Jag har skrivit om det förr. När jag kom hit första gången 2005, eller rättare sagt innan jag kom, trodde jag att alla New York-bor var uppklädda till tänderna och att jag själv skulle vara "tjejen från landet". Ack, så fel jag hade! Det finns alla möjliga stilar här och det är så skönt! Sen beror det så klart i vilken del av staden man bor. Olika moden finns i olika stadsdelar också. Det är mycket intressant att se faktiskt!

Själv känner jag mig numera, nu när våren kommit, lite vemodig eftersom jag måste lägga mössan på hyllan. Det känns så himla naket. Dessutom är det fantastiskt bekvämt att klämma till med en mössa på skallen, så man slipper fixa håret innan man lämnar dottern på skolan...Jag håller på att spara ut mitt hår igen och just nu är det liksom i en mellanfas. Inte kort och inte långt. Och för att det ska se normalt ut måste jag platta håret. Annars står det åt alla håll. Men att göra det klockan 06.30 på morgonen om man inte ska nånstans mer än att lämna på skolan, känns inte kul. Under vintern har det varit på med mössan bara. Nu är det slut med det...

Snart kan jag nog sätta upp håret i en liten tofs i alla fall...

När vi ändå pratar om hår så har jag istället för på kemikaliskt vis färga håret, börjat med hennafärgning. Jag kan inte säga att jag är så himla förtjust i det. Dock blir resultatet oftast mycket bra och just den röda färg som jag vill ha. Tyvärr måste jag färga håret för annars är jag helt grå. Jo, det är sant. Inte bara några strån här och där men 90% av håret är grått. Känns inte okej just nu.

Hennapulvret blandas några timmar i förväg med vatten och det luktar illa. Jag tror att jag ogillar lukten så mycket eftersom jag blev magsjuk i samma veva som jag testade henna första gången i januari...Nu kan jag nästan inte alls känna lukten utan att hulka...

När hennan är applicerad måste den sitta i 3-4 timmar för att verka. Man får också vara försiktig när man använder hennan, om den hamnar på hud och annat så blir det genast fläckar som kan ta lång tid att tvätta ur. Henna används ju som bekant till tillfälliga tatueringar...När man sedan ska tvätta ur kan det bli en kladdig historia. Det är som att tvätta ur lerinpackning ur håret! Och lukten kan sitta i några tvättar...

Så här ser hennan ut som man blandat. Lerinpackning!

Mello, mello, mello!!

Jag kom på igår att det faktiskt finns ett "förprogram" till Eurovisionfinalen och eftersom jag verkligen ser fram emot finalen, passade jag på att titta på första avsnittet igår via nätet. Lite förvånad blev jag allt när jag såg att formatet var helt annorlunda i år! Vanligtvis har det varit Christer Björkman som programledare och sen representanter från våra nordiska grannländer. I år var det istället Niklas Strömstedth som ledde programmet samt Rikard Engfors (pensionerad yrkeskvinna som han själv beskrev sig) och en kvinna som tydligen skriver om musik, som "tycka-tillare". Jag vet faktiskt inte vem hon är.

I alla fall blev jag glatt överraskad med Niklas som programledare. Jag vet att han lett ett annat program, men jag har inte själv sett det. Därför var det extra spännande att se honom. Och jag tycker att han är en riktigt bra programledare. Lugn, harmonisk, bra röst och schyssta kommentarer. Gillart!

Det var endast tio bidrag som visades i första avsnittet, de resterande 29 kommer i de tre återstående programmen. Hittills måste jag säga att Danmarks bidrag leder med hästlängder! Verkligen.



Jag är dock fortfarande lite tveksam till att det numera är tillåtet att lyssna på bidragen i förväg. Jag vet att det varit så i flera år redan, men jag menar, "förr i tiden" (säger gumman Agda!) var det mycket att se fram emot eftersom man inte hört något lands bidrag innan själva finalen. Å andra sidan kan det gynna vissa låtar som måste ha några lyssnarvändor för att man ska uppskatta den som den bör bli uppskattad.

För övrigt anser jag att Sverige inte har en chans att vinna i år. Tyvärr. OM nu Robin går och tar hem det hela - skitbra! Inte mig emot. Men i mitt tycke är låten alldeles för "plain", tråkig och ointressant. Långt ifrån Loreens låt från förra året...

Lunch, lunch, lunch

Hemma i Sverige är vi vana vid att knappt behöva tänka på skollunchen för barnen i skolan. Och tänker man på skollunchen är det oftast att den är tråkig, oätlig, trist, äcklig och många andra negativa adjektiv efter det. Faktum är att jag själv klagade på skolmaten ända upp på gymnasiet. Jag åt den, så klart, men inte med mycket nöje. Dock ändrades min uppfattning när jag sedan började på universitetet. Tänk vad skolmaten var god ändå! Och helt gratis! På universitetet kastades man ut i verkligheten. Lunch kostar pengar! Vill man inte lägga ut den summan, får man vackert packa egen lunch att ta med och värma upp. Dessutom saknade jag klassiker som fiskpinnar med remouladsås, pizzan, pannkakan (den pannkaka som inte smakade alls som någon annan pannkaka man ätit) och till och med de trista potatisbullarna med lingonsylt. Än idag kan jag faktiskt sakna skolmaten. För övrigt var det nästan samma mat under mina 12 år på grundskola och gymnasium.

Här i USA är det en helt annan femma. Vill man ha skollunch kostar det pengar. Vad den kostar beror ofta på vilken inkomst man har, vilket är positivt. Inte bara att den kostar pengar, VAD som serveras är också tämligen oklart och skiljer sig drastiskt från skola till skola, stat till stat, stad till stad, kommun till kommun. Vissa skolor serverar hyfsat bra mat, andra mest den sämre versionen av fast food. Pommes frites räknas till och med som grönsak!

N med sin lunch box vari vi lägger lunchen.

Vill man inte betala maten eller känner för att utsätta sitt barn för vad som än må komma ur skolbespisningen, får man gott packa sina barns lunch själv. Det är det vi gör. Samma problem som när man ska laga middag varje dag, VAD TUSAN SKA MAN LAGA TILL? Nu känns det som om man packar samma lunch varje dag (det gör man ju inte! men det känns så)...
Dessutom ska den vara lätt att äta, det är bara en viss tid de har på sig att äta, och den ska hålla utan kylning i fyra-fem timmar. Nu har jag en frozzy pack i fall att man vill packa nåt som måste kylas. Det är praktiskt!

Ofta blir det en smörgås med grönsaker och frukt sidan, pannkaka med sylt och frukt, matig sallad, pastasallad...idag bakar jag matmuffins för första gången. Vi får se imorgon om det blir lyckat eller inte. Det är svårt att veta innan man provat!

Cravings

Den här helgen har präglats av cravings för svensk mat och delikatesser. I fredags natt drömde jag till och med att IKEA hade utökat sitt utbud med en hel ICA-butik med svensk mat. En fantastisk känsla att hitta, efter vardagsrumsutställning och kontorsöar, hyllmetrar med godsaker. I mitt huvud snurrar fortfarande Aladdinaskar, ballerinakex, prinsesstårta, korvstroganoff, räkmackor, leverpastej och mandelbiskvier. Till slut blev jag grymt sugen på vita bönor i tomatsås med kokt potatis och coleslaw. Sug på den ni! Det var ju lättare att skaka fram. Idag har jag alltså till lunch inmundigat mina vita bönor, potatis och inhandlad coleslaw. Därför känns det aningen bättre just nu.
Mmmm...julskinka med senap. Dajm. Lakrits. Mmmmarabou.

GOD JUL!!

God jul alla goa vänner där ute! Och framförallt till fina familjen som nu sitter hemma i Sverige och firar på olika sätt. Vi saknar er mycket idag!
Här är det fortfarande en del förberedelser som sker inför vårt julfirande imorgon. Köttbullar som ska rullas, stuffing som ska fixas, sås som ska kokas, paket som ska slås in.
Ha en jättefin julafton och njut av ert sällskap och den goda maten!
Kram!

Två månader

Idag är det den 5 maj. Alltså exakt två månader sedan maken tog flyget över dammen till The Big Apple. Det är det absolut längsta vi varit ifrån varandra. Sist var för nåt år sen och då var det sex veckor. Det kändes som en evighet då. 
Och detta är vår evighet nu. Denna gång är det i alla fall vår och på väg mot sommar. Då var det höst och på väg mot mörkaste vinter. Dock är saknaden densamma. Den första tiden kunde jag knappt somna eftersom jag var van vid att höra TV:n lite lätt från vardagsrummet (nej, maken gillar inte att somna pensionärstider som jag gör). Och att vakna upp helt själv...ni fattar.
Jag saknar att komma hem efter en lång dag på jobbet och få en stor kram från maken. Att kramas över Skype  är inte lika trevligt faktiskt. Jag saknar att på en gång kunna skicka iväg ett sms eller ringa för att berätta nåt kul. Vi är ju liksom i två olika tidszoner och det är svårt att tajma roliga händelser till när båda är vakna. Jag saknar makens galna upptåg med fuldans i köket. Till och med hans jäkla retande saknar jag. Fast det går ganska bra att retas genom Skype också har jag märkt. Jag saknar att sitta framför TV:n och titta på våra program och filmer och kommentera det som händer. Att titta själv är helt klart inte lika kul. Jag har faktiskt nästan slutat titta. Serierna är inte alls lika roliga utan sällskap av maken. Jag saknar makens goda grytor han brukar göra. Själv är jag usel på grytor. Jag saknar alla samtal vi brukar ha om allt och ingenting där vi förfasar oss över världen och dess invånare. Jag saknar att slippa vara stressad. Nu är jag ensam med allt. Alla beslut, alla lämningar på dagis, alla hämtningar, alla sjukdomar och krämpor (små som stora), all städning, all matlagning, inhandling...Det är så skönt att vara två och dela på allt ansvar. Att kunna diskutera vad som är bäst i vissa situationer, att låta någon annan ta över när man är helt slutkörd.

Och nu kan vi äntligen säga att vi ses nästa månad! Trots det innebär det ytterligare 46 dagar av saknad. Jag tycker det låter bättre och närmre med nästa månad så vi säger så tills vidare....

På jakt

Igår blev jag så grymt sugen på våfflor! Helt galet sugen faktiskt. Vi har ju inget våffeljärn och har aldrig haft. Flera gånger har jag tänkt att jag ska inhandla ett eftersom de nuförtiden inte är så väldigt dyra. Sen kommer förnuftet. Hur ofta gör man egentligen våfflor så det är värt att köpa ett våffeljärn?
Nu önskar jag att jag tänkt mindre förnuftigt. Jag har nog inte ätit våfflor på tio år. Minst. Åh, tänk nygräddade frasiga våfflor med grädde och sylt! 
I alla fall jagade jag runt efter ett järn, alltså våffeljärn, igår ikväll. Det är förvånansvärt få som har såna. Till slut fann jag i alla fall ett hos pappa och jag ska få låna det! Kanske blir det våfflor nästa helg? Jag tror det. På självaste våffeldagen till och med? Det verkar inte bättre!

Avslöjande

Jo, det var ju nåt som jag undanhållit för er en längre tid. Något som gjort att vi farit till Stockholm då och då det senaste halvåret och som nu faktiskt är så gott som färdigt. Nu är det bara resten som ska klaffa så småningom, men det är svårare att planera.
Så här ligger det till. Vi har ansökt om visum till USA för min del, ett så kallat Green Card. Det har betytt en hel massa papper att samla in, andra papper att fylla i, läkarundersökningar och besök till Amerikanska Ambassaden i Stockholm för inlämnande och sedan för "intervju". Intervjun var jag grymt nervös inför. Vad skulle de fråga? Vad skulle de säga? Man har ju sett på film liksom!
Well, om jag säger så här, jag tror det underlättades att vi varit gifta i 4,5 år faktiskt för sammanlagt fick vi 5-6 frågor som var väldigt allmänna. Sen var det liksom klart. Efter en vecka skickade de hem passet till mig med visumet i plus en packe med papper som jag måste visa upp i tullen när jag reser in i USA nästa gång. Därefter kommer mitt Green Card att skickas till mig via posten.

Anledningen till att jag berättar detta just nu är att vi är i startgroparna att starta vårt nya liv i USA. Först var det tänkt att vi alla skulle flytta till sommaren eftersom vi trodde att jag måste flytta inom sex månader för att få mitt Green Card. Tydligen är det så att man måste åka in i landet bara inom sex månader. Det lyfter ju en stor börda från våra axlar. På söndag denna vecka flyttar maken till New York för att hitta jobb. Det kan ju ta ett tag då arbetssituationen ser ut som den gör överallt i världen just nu. Jag och dottern stannar här. Det kommer att bli en enorm förändring de närmsta månaderna. N måste gå på förskolan många timmar om dagen och jag jobbar och är som ensamstående. Maken blir ensam på andra sidan Atlanten (lite släkt har han ju så klart, men han är utan oss).
Mitt hjärta gör ont bara av att tänka på att vi ska vara ifrån varandra så länge. Sist när maken åkte var han borta 6 veckor. Det kändes överkomligt. Nu är det närmare 4 månader.
Jag orkar inte ens tänka på det just nu. Jag tar dagen som den kommer fram till söndag. Och så får var jag tänka på att vi gör det för att få en bättre framtid. För oss. Några månader som vi offrar för att vi ska starta ett nytt liv i ett annat land. Det kommer att gå bra. Det känner jag på mig...
Så om jag verkar lite nedstämd då och då, vet ni varför...

Stjärnorna

Jag sitter och kikar på gårdagens avsnitt av "Stjärnorna på slottet" och gillar. Kanske framförallt för att de visar ett härligt Sommarsverige med både ösregn och sol. Åååh, sommar! När man ser de här sommarbilderna känns det nästan som ett slag i ansiktet när man sen tittar ut och ser (lite) snö och kyla. Än är det långt kvar till shorts, T-shirt och färska svenska jordgubbar. Jag försöker njuta av nuet och tänk att, "Det är ju en dag även idag fast det är kallt och snöigt". Går inte så bra kan jag tala om. Jag känner fortfarande att det borde vara sommar. Helst igår. Ännu hellre direkt efter julafton.

SOMMAR!

Har ni varit med om att längta efter något så mycket att det gör ont? Så känns det lite nu. Jag längtar så efter värme, sol och gröna blad att det nästan gör fysiskt ont. Och ändå är jag egentligen ingen sommarmänniska. Fast så här känner jag ofta i januari som är den tråkigaste månaden på hela året.
Snart...snart...snart...snart! Sommar...

Slav under socker

Under det senaste året har jag slutat med godis ett antal gånger. Inte bara godis, utan även kakor, bullar, läsk, det mesta som innehåller socker. Juice. Allt med socker. Efter mina "utmaningar" har jag börjat äta det igen. Så roligt är det inte att alltid sitta på kalas och inte äta en enda smula av nånting alls. Oftast finns inga alternativ, utan det är för det mesta bara kakor, bullar och tårta på sådana tillställningar. Sen lever man ju bara en gång för sjutton! Lite sött hit och dit skadar inte. Något som jag märkt är att min kropp mår bra av att strypa tillgången till sött lite då och då. Rensa kroppen lite. Rensa hjärnan.
Det senaste året har jag lärt mig hur det fungerar, hur snabbt kroppen blir beroende av just socker. De första gångerna trodde jag att det kanske var ren slump, men nu, efter fyrtiofjärde gången vet jag exakt hur det fungerar. Trots att jag under långa perioder bara ätit sötsaker en dag i veckan eller bara på helgen, är det otroligt svårt att sluta.
Den första veckan är absolut värst. Då skulle jag nästan kunna gå över lik för att få äta godis eller bakelser eller nåt annat smaskigt. Jag tänker konstant på choklad, på varenda slags bulle min hjärna kan fantisera ihop, tårtor, cupcakes, kakor av all de slag, lösgodis...det vattnas i munnen av tanken på att äta nåt sött. Efter första veckan from hell saktar det av. Långsamt. Nu svävar kladdkakorna mer i bakhuvudet och daskar till mig då och då istället för att flyga framför ögonen dygnet runt. Det tackar vi för. Nu har det gått tre-fyra veckor och stormen har bedarrat. Jag tänker visserligen på goda saker ibland, men inte alls på samma sätt. Jag är inte ens sugen längre. Självklart skulle jag inte tveka att äta nåt sött om jag tillät mig själv göra det. Jag må vara detoxad, men ännu är jag inte komplett galen.

Det är faktiskt ganska läskigt att socker kan ha en sån inverkan tycker jag. Inte konstigt att många säger att det är som en drog, att man kan få ett beroende av socker. Jag tror stenhårt på det. En veckas abstinens är inte att leka med.
Nu är det ca 2 veckor kvar av min sockeravhållsamhet. Sen får vi se när nästa detox blir! Nu VET jag i alla fall hur det fungerar. Kan man bara hålla huvudet ovanför ytan den första veckan går det som en dans efter det!

Sista helgen

Så var den här. Lika plötsligt som varje år. Sista helgen innan jobbet börjar igen. Det är helt galet vad fort tiden går. I början av sommaren känns det som att det är en evighetslång semester. Himla mycket tid att inte göra nånting. Så flyger veckorna förbi och pang, är det start på höstterminen. I år trodde jag dessutom att det skulle kännas längre eftersom vi inte åkte iväg till New York som de två tidigare somrarna. Ack så fel jag hade. Det känns nästan som det gått snabbare!
Ni vet ju att jag gillar mitt jobb så det är inte därför det känns tungt att börja. Det är heller inte för att det snart är höst som jag känner så här. Jag gillar faktiskt hösten. Det blir lite kallare, vackra färger och luften blir klar och ren. Nej. Vemodet rullar in för att det är som en övergång. Det är dags att säga adjö till något, och hej till nåt annat, nåt nytt. Adjö till all den härliga sommaren med lediga dagar, soliga och varma månader, all grönska, sovmornar, jordgubbar, ljusa kvällar, sommarregn, sommarprogram på TV, solbränna och allt annat som hör sommaren till. Nu väntar vardagen och jag tror att i år är de ännu tyngre att vara tvungen att "se fram emot" vintern. De två tidigre vintrarna har varit extremt kalla och långa och det är ingenting jag ser fram emot. Faktum är att jag hellre skulle se en ovit jul detta år och gärna även nästa år. Kroppen är inte redo för en mörk, kall, snöig vinter till. Lite mer sol, lite mer värme skulle inte skada.


Igår var det väldigt kallt på golven hos oss och i natt var det till och med kallt i sovrummet. Jag vaknade av att jag frös med det vanliga jag brukar ha på mig. Ett tydligt tecken på att sommaren börjar dra sig tillbaka. Om ett par veckor kommer det att kännas bättre. Och ännu bättre i mars nån gång, när snön försvinner igen. Kanske skulle ta och börja åka skidor? Det har jag ju aldrig gjort förut och nu verkar det ju vara rejäla vintrar. Hmmm...jag drar mig till minnes en gång i skolan när jag var tolv och skulle åka varv på spåret i skogen. En liten backe uppenbarade sig. En backe på ca en meter och som planade ut. Ingen backe i egentlig mening alltså. Jag "flög" nedför backen och landade platt på magen med ben och armar, med stavar och skidor, spretandes som värsta Ganesha. De som kom bakom mig snubblade på mitt trassliga jag och flög all världens väg de också.
Jag återkommer om min kommande skidkarriär tror jag. Ingen brådska med skidor.

Jag hade glömt hur skönt det är

Ja, jag hade glömt hur skönt och härligt det är att springa på långtur. Det senaster året har jag faktiskt koncentrerat mig på kortare, mer intensiva pass med löpning. Mycket intervaller, backar och sånt. På löptbandet på gymmet dessutom. Jag har inte sprungit längre sträckor på väldigt länge. En gång i maj och sen var det nog någon gång på tidiga hösten förra året som jag slutade med mina längre turer. Nu i sommar har jag gått mycket istället. Powerwalks som det så käckt heter. Varför? Jag vet faktiskt inte. Jag har mest tagit dessa efter att jag tränat intensiva pass med Bodyrock och då har det känts skönt att varva ned med en timmes rask promenad.

Igår bestämde jag mig för att ta en springtur. Vädret var perfekt, inte för varmt och inte för kallt. Lite vind och mycket sol. Till en början var det lite segt, men sen flöt det på hela vägen i 47 minuter. Jag upptäckte hur mycket jag saknat att springa! Att komma ut i naturen, känna pulsen öka, benen bli lite stela och sega efter ett tag och att sedan känna sig utmattad när man närmar sig hemmet igen. Det finns så  mycket tid att fundera, tänka, lösa världsproblem när man springer. Faktiskt på ett helt annat sätt än när man går. Speciellt när det finns så vackra ställen man kan springa på i min stad. Vad sägs om detta?

Nästan lite trollskt skulle jag vilja säga!

Vackert!

Inte så konstigt att det känns skönt att springa när man passerar dessa vackra platser tycker jag! Det är dessutom stor skillnad på att springa inomhus på löpband över vintern och komma ut och springa i naturen. En helt annan frihet och lycka. Nu kommer jag satsa mycket på löpningen under de kommande veckorna. När vädret tillåter. Visst kan man springa i regn, men jag har inte rätt utrustning för detta och känner mig inte motiverad nog att införskaffa heller. I så fall får jag springa på gymmet. Det fungerar det med. I nödfall.

En stuga här skulle inte skada.

Vilken överraskning!

Igår när jag gick till en ICA-affär på lunchen hittade jag nåt fantastiskt. Jag stod och letade efter nåt drickbart när jag fick syn på Arizona Ice tea, makens favorit. Bara så där. På ICA. Jag tittade runt lite till och fann även ett gäng Snapple. Vilken lycka!
Vid kassorna och godiset for ögonen runt lite, som vanligt, över godishyllan. Allt ser ju så gott ut och ÄR så gott. Bara kika.
Plötsligt tror jag att jag drömmer. För där på hyllan bland svensk choklad ligger Reeses-choklad och myser! Bara så där. Jag älskar Reeses. Smak av jordnötssmör och choklad. Det är mums.
Jag passade på att titta runt lite på hyllain i hopp om lite mer gott. Och! Jag hittade Butterfingers, Skittles och Hersheys choklad. Dessutom, när jag gick tillbaka efter kursen, fann jag Mountain Dew och Root Beer. Vilken lyx. Sånt man saknar när man bor här och inte åker till USA varannan vecka...

Idag blir det mys med syster och systerdotter och sen fika med mamma och co. Jättetrevligt!

Sötsuget anfaller

Jag brukar köra en månad sockerfritt då och då och januari är en sådan månad. Jag gör det för att rensa ut, för att må bättre, för att se att jag klarar det. Med tanke på de månader jag kört hittills är jag ganska säker på att jag är sockerberoende. Men vem är inte det? Jag beundrar de som kan äta EN godisbit och sen lägga ifrån sig den och GLÖMMA bort påsen i nåt skåp. Min hjärna glömmer inte. Min hjärna kommer ihåg minsta gömda godisbit.
Första veckan i januari var ganska svår. Jag tänkte på sötsaker konstant. Allt onyttigt samlades i skallen och det blev en fix-idé. Efter veckan gick det ganska bra. Jag kände mig stark, att det skulle gå vägen.
Så kom helgen som var. Och det enda jag kunde tänka på var onyttiga saker. Pizza, hamburgare, KLADDKAKA, Marabouchoklad, prinsesstårta, jordgubbstårta, smågodis, mashmallows, ballerinakakor, nutella, Aladdinaskar, munkar, nybakta kanelbullar, nougat, till och med glass som jag mycket sällan äter (ska jag slösa kalorier ska jag minsann göra det på nåt rejält och inte glass!)...Det snurrade i skallen. Jag dreglade nästan, så sugen var jag!
Precis då läste jag en artikel på Expressens hemsida, att man kan tänka bort sötsuget. Seriöst. Jag testade och det fungerade. Kanske är min hjärna extremt lättlurad, jag vet inte, men som jag skrivit tidigare är hjärnan mäktig. Man kan påverka den på otroliga sätt.
I alla fall. Tricket är tydligen att tänka på det man är sugen på. Inte bara att tänka "mmm choklad, gott" utan faktiskt tänka på ATT man äter chokladen. Man käkar på inne i hjärnan. Gör man det blir man mindre sugen. Jag testade så klart och så far so good. Det känns bättre, inte ett lika påtagligt sug. Jag ska testa igen när suget slår till. Om det fungerar då så vet jag att det inte bara är en engångsgrej.

Att helt sluta med godsaker känns inte aktuellt :) Man lever bara en gång och inget ska missas. Trots det kan man ju försöka begränsa sig en aning. Om inte annat för att LEVA lite längre så man kan äta mer godsaker.

Bild lånad.

Jag saknar all choklad tamejtusan!

In the Sverige

Nu har vi landat i Sverige! Ja, egentligen onsdag eftermiddag om jag ska vara korrekt. Jetlag givetvis, men nu åt andra hållet. Jag vaknar tidigt på morgonen! Igår var jag uppe vid 03.40 och idag vid 06.00 (bara för att jag gick och la mig tidigare)...men det går över. Man kan ju alltid ta en liten tupplur på dagen.

Resan gick väldigt bra. Lilla N sov nästan hela vägen mellan New York och London, vilket var skönt, både för henne och för oss. Vi sov inte lika bra : ) Sedan var det ganska kort väntetid på Heathrow innan planet till Sverige avgick. N var vaken hela tiden på planet då. Men precis när hjulen tog i landningsbanan på Arlanda somnade hon med huvudet lutandes mot sin pappas axel. Hon var helt däckad. Vi väntade tills alla stigit av innan vi lyfte upp henne och gick ur. Hon sov fortfarande. Till och med när vi krånglade ned henne i den lilla obekväma vagnen sov hon. Faktiskt ända tills tåget kom, över en timme senare. Då var vi tvungna att väcka henne för att kunna stiga ombord.

Sista riktiga dagen i New York var jättemysig. Vi var på svägerskans bröllop i Central Park. Och vilken tur vi hade! På morgonen, nån timme innan vi for iväg till bröllopet, hopades molnen på himlen, himlen blev jättemörk och regnet öste ned! Lite domedagskänsla. Dock befann vi oss ju i Bronx, det kan vara helt annorlunda väder på Manhattan. Regnet gjorde ett uppehåll och kom sen tillbaka en stund senare. Men när vi nådde Manhattan i taxin var regnet borta och solen sken igen. Tack och lov!!

                     N fick vara blomsterflicka och ringbärare på bröllopet. Stolt som en tupp var hon!

 

Så här underbara var brudparet!

                                      Här är söta N när hon minglar med alla släktingar : )

Efter själva cermonin åt vi lång lunch på en italiensk restaurang på södra Manhattan. Väldigt mysigt nere i en vinkällare, jättegod mat och en fantastisk upplevelse! Verkligen en toppenavslutning på fem fantastiska veckor.

"Leaving New York is never easy" som R.E.M sjunger. Stämmer tycker jag. Det är alltid svårt att säga adjö till New York men framför allt de människor man älskar som man lämnar när man åker hem igen. Det är det värsta när man reser tycker jag, att säga adjö. Ttrots att det mer är "på återseende" än ett adjö för all framtid.
Och det var skumt att komma hem till Sverige där människor är annorlunda, där naturen är så närvarande och där lugnet befinner sig nu i semestertider. New York är alltid stressigt och människor jobbar jämt.
När jag skulle sova på onsdag kväll slogs jag av den öronbedövande tystnaden i sovrummet. Ingen AC som brummar i bakgrunden, inga bilar som far utanför fönstret, inga polisbilar som tjuter avlägset...bara tystnad och en och annan liten kvittrande fågel. Tyst. Lugnt.
Det är svårt att vänja sig tillbaka igen. Igår kväll beställde vi från den lokala pizzerian eftersom vi inte hunnit handla ännu. Ni kan tro att utkörningskillen nästan fick en hjärtattack när jag slog upp dörren med ett "Hello!". Turligtvis kom jag på mig själv med att prata engelska. Men de amerikanska takterna satt i. Jag försökte att översätta det engelska uttrycket "How are you?" (Som mer är ett artigt sätt att hälsa. Man vill ju egentligen inte veta hur någon mår så, utan det är en fras man säger.) i min iver att ställa allt till rätta igen. Men det blev nåt i stil med "Hur mår du idag då?". Vad skulle killen svara på det liksom? "Eh, jao...eller...bra...här är maten". Tänk så det kan bli!

Att längta

Igår när jag kom hem efter jobbet var dottern och maken ute med trehjulingen. Ja, inte för att N cyklar själv direkt. Hon har inte fattat vitsen att själv använda pedalerna när man har små slavar som kan skjuta på :)
Jag hade inte sett henne sedan i måndags eftersom hon sov när jag kom hem från Vårruset igår kväll. Maken sa att hon hade hållt utkik vid dörren på tisdagen för att se om jag skulle komma hem nån gång. Oftast vet hon att det är jag som kommer redan innan jag sätter nyckeln i dörren. Jag hör henne tjuta till där inne och ljudet av små fötter som kommer springandes. Det värmer i mammahjärtat.
Igår hade jag alltså inte sett henne på nästan två dygn. När jag klev ur bilen och hade låst den såg jag att de båda var ute. När N fick syn på mig hoppade hon av cykeln och sprang till mig. Jag fick en snabb kram innan hon började dra med mig på äventyr. Hon gillar att ta tag i handen och dra med oss lite överallt om hon behöver hjälp eller någon att leka med. Nu ville hon visa trehjulingen.
Vi hamnade till slut på baksidan där det finns en sandlåda och en gunga. Det var fantastiskt väder så vi bestämde oss för att fortsätta vara ute en stund till. Men jag var tvungen att gå upp och lämna väska och byta om lite. Medan dottern, med hink och spade i högsta hugg, valsade mot sandlådan, gick jag upp och bytte om och kom tillbaka.
Maken sa att N hade vänt sig om för att försäkra sig om att vi följde efter henne, och sedan sett att jag inte var där, då hade hon börjat skrika högt av ilska. Hon blev väldigt glad att jag kom tillbaka :) Vi gungade och lekte i sanden en lång stund. N fick känna sand mellan tårna för första gången. Fast hon var en smula rädd till en början. Inga skor? Sand? Vad?

En fantastisk hemkomst igår alltså. Att komma hem från jobbet efter en lång dag är det bästa som finns. Att få krama sin dotter och pussa sin man känns då som en belöning efter allt slit. Det är den absolut bästa stunden på dagen och något jag ofta tänker på, på dagen. Speciellt när det är träligt på jobbet. Då räcker det med en tanke på vad som sker när jag väl kommer hem för att det ska kännas bättre och man står ut en stund till. Man får lite extra tålamod och styrka. Det kan verkligen behövas emellanåt :) 

Kärlek, kärlek, kärlek :) Jag skulle satt in en bild på min make också, men jag ska få ett godkännande först :)

Jag saknar...

Jag saknar att grilla...sommaren är fantastisk...när det inte regnar...




Jag saknar...New York...där man kan gå i T-shirt till sent i september och ofta i oktober.



Men visst är det bra att få sakna ibland? Då uppskattar man saker mer. När jag var i New York och kom hem till Sverige på "semester" älskade jag allt, naturen, maten, godiset, människorna. Men efter ett tag tröttnar man och det blir vardag igen. Därför är det bra med omväxling och nya upplevelser.

Jag tänker mycket på Bert-Åke just nu (en mycket god vän) som ska börja nytt jobb nästa vecka som innebär en flytt och mycket nya upplevelser. Det kommer att gå bra och du kommer att lära dig mycket :)