tisdag 20 april 2010

Min första taxiresa i New York

Nu kommer fortsättningen på Mitt första möte med Amerikat!
Efter att ha spenderat några dagar på au-pairhotellet i Stamford, var det så dags att möta sitt öde - värdfamiljen. Jag skulle få åka taxi till NYC eftersom familjen som jag skulle bo hos inte själva hade bil. Taxin skulle komma ganska sent på eftermiddagen. Medan jag väntade fick jag se hur mina nya vänner träffade sina värdfamiljer och de barn de skulle ta hand om, för första gången. Det var nervösa möten! Från båda håll. Många barn stod bakom sina föräldrar och tittade blygt på denna nya tjej som skulle komma att bli en stor del av deras liv ett år framöver. Au-pairtjejerna var minst lika blyga och nervösa och den oroliga stämningen låg över hela rummet där vi alla satt.
Efter att ha spenderat timmar med att se andras möten var det då dags för mitt eget - mötet med taxichauffören. Mitt första riktiga taxiåk! (Jag räknar inte direkt färdtjänsttaxi med gammelmoster på 80 år...) Mannen som hämtade mig var Jamaican med en hysterisk dialekt. Här kommer en svensk tjej som är van vid skolengelska, snobbig Londondialekt eller Cockney. Okej, lite amerikansk filmengelska också...Jag hade ingen aning om vad chauffören snackade om. Dessutom var han från Stamford och inte NY. Jag gav honom adressen som jag hade på ett kuvert från familjen. Den sa honom tydligen ingenting för han frågade nåt om var. Eh? NY sa jag. Ja, men vilken gata? frågade han då (tror jag). Idiot liksom, det står ju för bövelen på kuvertet! Jag hade då ingen aning om NY:s system med avenyer som går lodrätt och gatunummer som går vågrätt. Han frågade efter gatnummer och aveny, på jamaicansk dialekt... Hela vägen till NY tjafsade vi om den där jäkla adressen. Till slut ringde vi till familjen som försökte förklara var de bodde. Chauffören surnade till eftersom vi åkt för långt ned på Manhattan och missat avfarten. Därför fick vi åka en lång väg tillbaka norrut. För det fick vi betala extra!Well, sånt händer.
Det var i alla fall en spännande resa från Stamford till NYC. Bara att vara på motorvägen var en upplevelse. Bilarna såg helt annorlunda ut, större än i Sverige, bredare och mindre rostiga. Om man jämför med vår gammelbil var det nästan nya bilar som susade förbi. Bilen jag själv åkte i hade stora, bekväma säten och AC. (Just AC lärde jag mig vara en underbar uppfinning. Jag skulle nog aldrig överlevt NY utan den. ) Sedan kom vi närmare NY och vi åkte längst med Hudson River. Vädret var fantastiskt och utsikten otroligt vacker! Jag var tvungen att nypa mig i armen för att fatta att jag verkligen var i NY! Där skulle jag vara ETT ÅR! Det var både pirrigt, spännande, nervöst, otroligt och jättekul. Jag hade mycket att se fram emot :) Men det berättar jag om senare!


2 kommentarer:

Saltistjejen sa...

Hahaha! Taxis här är USLA jämfört med Europeisk standard tycker jag! Dvs fsom kund tror man att man köper en tjänst "ta mig till den här adressen" men här i NYC får man väldigt ofta själv guida chauffören! Vilket man ju inte kan om man itne redan känner till staden! USELT!
Numer ahr de GPS i bilarna MEN det är inte för chauffören utan för KUNDEN så den sitter i BAKsätet så att man själv ska kunna se att de kör bästa vägen. men herregud! HUR ska man veta vilken som är bästa vägen när man iten känner till staden??!?!?!!?? Hade det inte varit bättre att chaffisarna själva haft den där kartan att titta på så de visste vart de skulle köra?!? Kan man tycka....
Och att de flesta cahffisar pratar en engelska man knappt förstår är ju också vanligt. De flesta är ju invandrare från olika delar av världen. Nästan inga är kvinnor. Jag ahr hittills bara sett EN enda kvinnlig taxichaffis här. och åkt med endast EN vit taxichaffis. Alla andra har varit, från mellan östern, Indien, pakistan, något "slaviskt land", eller från Karibien eller Afrika.... Nästan ingen kines tror jag???

Trillingnöten sa...

Jag har precis somma upplevelse efter mina år i NY! EN vit chaffis, massor med accenter och svårförstådda människor :) Ingen kvinna dock...vad jag kommer ihåg. Och ingen kines....nae, men indier och pakistanier. Flera stycken. Och att man ska kunna vägen själv är ju makalöst idiotiskt! Speciellt, som du, om man är helt ny i en stad. Och bor man i NYC är det oftast så att man själv inte har bil och kör - ännu svårare att hitta själv då!

Follow by Email

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...