Idag vaknade jag upp tidigt på morgonen till sol utanför fönstret! Och solen kunde inte vara mer välkommen efter gårdagen. Kan ni tänka också...igår kväll med en så där 18.00 kom solen fram - efter en hel dag med gråa moln och regn. Det känns lite ruttet!
Men idag kom solen tack och lov! Här ska gås ut och njuta på eftermiddagen.
Idag är dessutom EN MÅNAD kvar till tjejmilen. Jag anmälde mig ju i början av juli (skrev inget om det) och helt plötsligt är det snart dags. Lite nervös är jag allt. Måste verkligen börja träna hårt på just milen. Jag springer lätt 8 km, sen blir det lite jobbigt. Det är nog mest mentalt det tar stopp. Det gäller att tänka att man orkar, att man klarar. Dessutom är det annorlunda att springa ute bland människor och hus och i ett lopp. Adrenalinet liksom pumpas lite extra fort och extra mycket. Vem vill stanna och gå bland 20 000 andra människor?
Sen gäller det att ha bra musik i lurarna : ) Jag ska samla ihop nån timmes musik som är bra att springa till. Då går allt lättare!
Jag ser verkligen fram emot tjejmilen - trots att jag är nervös. För nåt år sen trodde jag aldrig att jag skulle vara i närheten av att vara i form för en tjejmil. Men här är jag nu. En månad kvar!
Nu ska njutas av solen! Ha en underbar dag!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
5 kommentarer:
Förstår att det måste vara nervöst!
Men jag tror dock inte att det kommer vara något problem för dig!
/ Kram Ida
Oh herregud jag hade dött! Kudos till dig som springer överhuvudtaget!
Kramar
8 km, då fixar du lätt 10 km när det gäller! Det låter jättekul att springa bland så mycket folk.
Jag var också lite sugen på tjejmilen, men nu har jag bestämt meig för att det inte blir i år. Rundorna på 6-7 km får räcka.
Tror tjejmilen kommer att gå jättebra! Det händer liksom något när man springer ibland alla andra, man lyfts och fötterna bär en lättare. När det blir tungt gäller det att tänka, jag ska bara springa fram till... och så tänjer man ut sträckan hela tiden genom att tänka så när man kommer fram till den punkt man tänkte så första gången. Oj, vad krångligt det blev, eller? Tvekar inte över att du kommer att klara det, musik i öronen är också till stor hjälp! Kram Kim
Ida: jag hoppas på det!
Stef: Äsch : ) Jag var asnervös när jag först bestämde mig och nu är det värre. Nu när det snart är dags!
Camilla: Det är roligt att du med springer tycker jag. Nästa år blir det nog inte tjejmilen, men man vet aldrig!
Kim: Du har alldeles rätt i att det är lättare att springa med andra! Man ska bara....och sen bara...och plötsligt är det slut! Tack för dina uppmuntrande ord!kram
Skicka en kommentar