Har min hjärna mognat?

Det verkar så. Eller så är det en illusion helt enkelt. Eller en tillfällig sinnesförvirring. Mycket möjligt. Jag vet inte om jag vill ha den här nya hjärnan. Jag är misstänksam. Det liksom kröp på mig bakifrån på nåt sätt...
En dag i förra veckan när jag tog mitt åbäke till jobbet på morgonen "zappade" jag mellan olika kanaler på radion (nu fungerar radion igen tydligen...). Det var liksom svårt att bestämma sig. Mixmegapol och Rixfm är okej kanaler att lyssna till på morgonen - om det inte var en massa jäkla reklam hela tiden. Ja, det är faktiskt de enda musikkanalerna som jag får in i bilen (som ju inte har en antenn). Sedan får jag in utrikiska (med mixade språk som finska, arabiska och turkiska. Jag pratar inget av dessa och därför är kanalen värdelös). Emellanåt får jag in lite klassisk musik. Som försvinner i svackor på vägen. Eller brusar som en älv mest hela tiden.
Så jag hade Sveriges Radio kvar. Nån "P"-kanal. Ingen aning. Det kan vara vilket nummer som helst. Jag fick in den hyfsat i radion och började lyssna. Utfrågning av en partiledare. Oj. Trist. Ohot liksom. Nu stod jag i valet och kvalet. Ska jag fortsätta lyssna? Eller kanske försöka byta kanal? Reklam är ju inte så farligt. Inte om man jämför med politiskt skitsnack.
Äsch, tänkte jag. Jag hade ju redan rattat runt (eller tryckt på sök-knappen) en lång stund. Jag kunde väl lika gärna genomlida några minuter. Göran från det kristna partiet blev utfrågad av två väldigt insatta och kunniga reportrar. Jag lyssnade med ett halvt öra hela vägen till jobbet. Samtidigt som jag också tänkte på skoldagen och min planering.
Följande dag kom jag på mig själv med att automatiskt "ratta" in (fasen, låter mycket bättre än att "söka in" eller hur man nu säger) P-kanalen i hopp om att ännu en partiledarutfrågning skulle vara aktuell. Och ja!
Ända sedan dess har jag lyssnat intensivt på dessa utfrågningar varje morgon på väg till jobbet. Något jag till och med ser fram emot. Jag muttrar dessutom för mig själv när jag inte håller med i en frågeställning och jag nickar medhållande i andra frågor.
Inte nog med det. Igår, efter vårt arbetsmöte (på kvällningen när det inte fanns utfrågningar) lyssnade jag intresserat på nyheterna. Jag tyckte faktiskt att det var intressant.
Jag är något oroad eftersom jag inte varit politiskt intresserad förut. Inte ett endaste dugg. Det är något av det tråkigaste jag vet. Eller visste, nu då. Jag kom till och med på mig själv att tänka att jag skulle kanske kolla lite mer på nätet om de där partierna. What?
Jag är rädd. Är det så att min hjärna, efter snart 28 år, gått och blivit mogen? Blivit mentalt vuxen? Det kanske är en övergående fas? Eller är jag bara sinnessjuk helt enkelt?
Fortsättning följer...