Jag läste igår på nättidningen att NASA planerar att sända ut människor att bosätta sig på planeten Mars senast 2030. De kandidater man tänkt sig är pensionärer som är redo att åka ut som rymdpionjärer för att aldrig återvända till jorden. Det är tydligen för dyrt med en returresa.
Så om jag har förstått detta rätt antar man att pensionärer - som ju ändå förmodligen dör relativt snart - vill spendera sina sista år på Mars istället för med sin eventuella familj på jorden?
Jag tycker det verkar spännande i och för sig. Jag skulle kanske fundera på saken om jag själv inte hade familj kvar här i verkligheten.
Å andra sidan väcker detta lite frågor, med tanke på att jag gillar konspirationer, är det bara ett sätt att "spara pengar" för länder? Jag menar, att ha en massa ålderdomshem överallt med personal och mat och grejer är väl ganska kostsamt? Kostnaden för att chartra en stor rymdraket för några tusen pensionärer att skicka upp i rymden kanske just är - en fis i rymden i jämförelse? Att de sedan inte landar på Mars på riktigt är ju en helt annan frågeställning.
Okej då, om vi antar att detta projekt är allvarligt menat och med tanke på de krämpor som tyvärr kan dyka upp på ålderns höst, hur ska man lösa detta? Man kanske är en frisk 67-åring när man bosätter sig på Mars. Efter ett par år kanske dock demensen sätter in, eller nån annan hemskhet. På Mars finns då ytterligare tusentals pensionärer med liknande problem som irrar omkring. Mars blir då nåt slags ålderdomshem - fast utan personal att hjälpa dessa stackars pensionärer. Alternativet är väl kanske att de pensionärer som fortfarande är friska och hurtiga tar sig an rollen som vårdare. Men var det just det man hade i åtanke när man skrev under på att flytta till Mars?
Intressant tanke är det i alla fall...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
5 kommentarer:
Ha, ha en intressant reflektion. Jag trodde nog mer att min ålderdom skulle bli i en flyttbar barack, man kör oss gamlingar där det finns arbetskraft, som kan ta hand om alla gamla. Kanske man sitter på någon stäpp i Sudan eller på Filippinerna på ett risfält, äter ny mat och förstår inte ett skvatt av vad som sägs eller händer runt omkring en. Ja, det går nog an om jag blir senil och lever i dåtid,,
Men mars, nä, det låter lite läskligt!
Känns mer som om de tänker dumpa av pensionärerna på mars för att slippa ta hand om dem. Men som du skriver... vem ska ta hand om pensionärerna? Tycker det låter som en utopi, något som George Orwell har fantiserat ihop. Hoppas det inte blir verklighet. Jag vill i alla fall inte lämna alla mina nära och kära för en oviss framtid så långt ifrån jorden. Kram Kim
Det är en VÄLDIGT uppdaterad ättestupa, det gäller ju att hänga med i dataåldern för alla;-). Hur de tänkt kan man ju undra, de kanske kan ha livstidsstraffen omvandlade där också? Bara de är säkra på att de dömt rätt person.
Där fick jag mig verkligen ett gott skratt! ;) Jag såg de där irrande pensionärerna på mars framför mig. ;)Men med kombinationen flygrädsla och höjdskräck känns det som att just detta pensionärsboende inte direkt är något för mig. ;)
Kram Lotta
Katarina: Jag tycker det förslag låter fantastiskt! :) Skulle gärna fraktas jorden runt. Kanske i första klass på ett flygplan och inte en barack :)
Kim: Ja, verkligen! Det känns som att man skickar upp människor i rymden för att bli av med dem. Kanske snart fängelsekunder får ett nytt boende på Jupiter?
Monica: Ja, men eller hur! Allt förändras ju tydligen, det gäller att hänga med!
Lotta: Hahahaha, nae, men då kanske de ger dig nåt sömnmedel och så vips är du på Mars :)
Skicka en kommentar