Måndagslistan applicerad och Klass 9A

I går bestämde jag mig för att applicera måndagslistan på min klass. Ibland brukar jag ta en stund och be alla elever att säga något som de är glada för, tacksamma för, något positivt i deras liv. Nu ska jag ha det som en stående punkt varje måndag och jag skriver upp vad de säger på tavlan så att vi konstruerar klassens måndagslista. De var väldigt duktiga på att komma på saker måste jag säga! Första gången vi gjorde en liknande övning kom de inte på nåt, men efter några gånger nu har de verkligen kommit igång. På detta sätt får också alla komma till tals och det är bra. Givetvis behöver man inte säga nåt om man inte vill. Det händer. Även mig.

Idag, just i denna stund, tittar jag också på första avsnittet av "Klass 9A" om en skola där "superpedagoger" kommer in i en skola för att guida lärare och elever. Det är med blandade känslor jag ser på programmet. Jag ser lärarnas frustration, deras brister och svagheter, deras styrkor och påminns än en gång om att vi alla är människor, vilket glöms bort i många sammanhang. Det är ett hårdare klimat i både skola och samhälle i dag, hårdare än det var när jag var en liten ettagluttare för lite över 20 år sen. Och jag beundrar de lärare som undervisar på högstadiet och gymnasiet. Jag har själv vikarierat på högstadiet ett tag och det var ingen lek kan jag tala om. Ärligt skulle jag aldrig vilja jobba där uppe.
Nu när jag ser "Klass 9A" förstår jag hur lärarna känner sig. Uppgivna, ledsna, förtvivlade. Jag tror inte att de går hem efter jobbet med en bra känsla varje dag. De går hem med oro och uppgivenhet. Hur ska de nå barnen, hur ska barnen nå målen, hur ska detta gå till? Att hitta nya idéer i den situationen är jättesvårt. Kanske är det bra att "superpedagoger" kommer in och stöttar, ser situationen som lösbar och kan hitta nya vägar ut.
Samtidigt vill jag ge en känga till politiker som bestämmer över både skolor och lärarutbildningar. Nyutexaminerade lärare måste få mer stöd när de börjar sitt första jobb. En obligatorisk mentor under det första året, handledning av rektor och lärarutbildare. Kanske att man kan få komma tillbaka till sitt universitet ett par gånger under det första arbetsåret för att få möjlighet att prata om sin situation med andra nya lärare, med professorer och utbildare.
Nu får man säkert höra att det skulle väl alla yrken behöva. Den svenska lagom, den svenska avundsjukan spelar stor roll. Man kan inte ge någon "privilegium".
Å andra sidan. Fundera på vilka som ska ta hand om det allra käraste ni har dagligen under förmodligen 12år. Just det. Lärare.
De flesta lärare vill väl. Det finns ingen som blir lärare för pengarnas skull. Man kan ibland tjäna mer pengar i kassan på en mataffär (inget emot kassapersonal! Bara en jämförelse) som inte kräver 4-5 år på universitetet med lån. Det finns säkert de som blivit lärare på grund av de "långa loven". De lärarna blir oftast inte långrandiga i yrket. Att vilja vara lärare är nåt helt annat. Man har en passion för barn och unga, för att vilja påverka, bygga världen, göra skillnad.
Nej, nu blir jag långrandig känner jag. Ni märker att det är nåt jag brinner för - givetvis. Nu är jag relativt ny i yrket och jag hoppas att jag kan hålla länge till. Vissa dagar känns det så, andra dagar inte. Så länge jag har passionen fortsätter jag. Tar den slut av någon anledning, är det dags att gå vidare.