onsdag 16 juni 2010

Resan

Att resa kan vara mysigt och spännande men också mycket stressande - speciellt när man har små barn med sig. Man är rädd att de ska försvinna i vimlet av resande människor, att de ska skrika okontrollerat och störa grannarna bedvid eller att de ska göra nåt helt galet. När man reser med barn kan vad som helst hända.

Vår långa resa började med tåget till Arlanda för att sedan fortsätta med flyg till Heathrow. Den resan gick hyfsat. BA (British Airways) skötte sig ganska bra. Förutom lite förvirring vid incheckingen. Men det är en annan historia och inte speciellt intressant.
När vi bordade planet på Arlanda kom en känd person "flygandes" bakom oss - allas vår Runar Sörgaard. Första kändisspanet på denna resa! Han satt givetvis i första klass när vi passerade till längst bak i planet. Vi själva är lite uttråkade på första klass numera (orka med lyxen) så vi åker ekonomiklass för att umgås lite mer med "vanliga människor" :p
Flygningen gick ganska bra. N skötte sig himla bra. När vi skulle landa drabbades både maken och N av hemsk öronvärk eftersom båda är väldigt förkylda. N grät väldigt mycket och maken sa efteråt att han nästan svimmat av smärtan. Då kan man tänka sig hur lilla N kände sig!

På Heathrow fick vi dessutom passera i Fast Track av någon anledning - vilket vi är fantastiskt tacksamma för :)
På Heathrow hade vi ungefär 3 timmars väntetid. Långt kändes det som. Vi ville liksom bara iväg på nästa plan. Vi passade  ialla fall på att smystarta vår amerikavistelse med lite Starbucks. N fick en smoothie med mango och passion och blev vän med en amerikansk kvinna och hennes man. De hade en djup konversation tillsammans och kvinnan bjöd på lite snacks. Det är också roligt tycker jag. När N pratar med folk i Sverige förstår ingen vad hon säger och folk blir väldigt osäkra - vad ska de svara? N bladdrar bara på med ord hon kan och sina låtsasord och vill konversera. I Sverige finns det två sätt att bemöta vår dotter. 1: man blir förvirrad och frågar oss vad hon säger eller 2: hon blir ignorerad totalt. Här är det annorlunda. När hon snackar, snackar folk med henne som att de vet vad hon säger. Vet de inte exakt vad som sägs, hittar de på. Fantastiskt kul tycker N som kan ha långa, och komplicerade samtal med folk av olika slag.

Till slut var det dags för avfärd till New York och efter bordandet av planet fick vi vänta ungefär en timme innan planet lyfte. En lång timme som kändes som flera timmar...N blev lite rastlös under tiden och självklart en del under resan. Hon var verkligen supertrött så vi fick tvinga henne att sova en stund. Tyvärr vaknade hon upp under nedstigningen i öronvärk. Ni kan ju tänka er själva att sova ganska skönt och sen vakna av enorm smärta i öronen! Yikes! Jag led verkligen med henne.
Jag försökte att inte ta reda på vad klockan var under resan för då tänker man bara på hur långtid det är kvar och då blir man ännu mer uttråkad. Det gick faktiskt bra. När det var cirka en timme kvar meddelade piloten detta men då var det ju lugnt. N fick endast ett par nervösa sammanbrott, i övrigt gick det faktiskt väldigt bra.

När vi sedan kom till JFK-flygplatsen i New York kunde vi lätt glida förbi flera hubdra människor som stod i kö för att komma in i landet. Det är bra att vara gift med en amerikan! Väntetiden var säkert över en timme lång. Första året vi åkte tillsammans gjorde vi misstaget att dela upp oss i två led - en för amerikaner (min dotter och make) och jag i ett annat som visitor. De var igenom på tio minuter och fick vänta på mig i över 1,5 timme utanför. Dessutom fick jag en "utskällning" av tullkontrollanten eftersom jag gått i egen kö. Sorry liksom. Men denna gång gled vi förbi väntande människor. När vi kommit en bit förbi människorna i andra kön säger maken att  han tror att han sett James Blunt i kön. Jag trodde honom ju inte, absolut inte, men jag vände mig om och kollade så diskret jag kunde och det var faktiskt han! Kändisspan nummer två! British Airways är ett bra bolag för kändisspan alltså. På väg ut såg vi att  en man med skylt (taxichaufför med största sannolikhet) som väntade på en man kallad "Mr Fear". Kan det ha varit Blunts alias under resan? Hehe.

Från JFK åkte vi taxi hem till makens mor. Vi var enormt trötta och tog bara en snabb dusch och somnade. Men väldigt glada att vara här. Det är som att komma hem. Man känner igen allt och uppskattar det samtidigt som det också är väldigt spännande. Man är ju inte van vid all trafik och alla människor. Om ett par dagar känns det som att man aldrig lämnat stället.

Uppe med tuppen halv sex i morse. Förra året hade vi jetlag i ett par dagar och somnade nästan vid åtta på kvällen. Vi får se hur det går denna gång :) Pensionärsvarning!
Idag ska vi ialla fall bara ta det lugnt. Handla mat och softa. Var i och för sig ut och sprang en vända i morse. Det gäller att fortsätta försöka hålla sig i trim, trots semester!

10 kommentarer:

Sara sa...

Skönt att det ändå gick så pass bra att flyga. Hoppas ni får en toppenvistelse. Ska bli kul att läsa mer om er semester!

Malin sa...

Låter som om allt gick bra. Hur länge skall ni ha semester?

Själv åker jag ganska snart med två barn själv åt andra hållet, men det brukar gå bra.

Saltistjejen sa...

Ojojoj! Jag kan inte ens tänka mig hur det är att flyga med barn när man måste göra ett byte!!! Vi har alltid flygit direkt NYC-Stockholm eler NYC-Köpenhamn. I sommar kommer jag dock flyga tillbaka ensam med Ella och DET känns lite jobbigt... Men jag hoppas det går bra. Hon är ju så myckt större nu att jag verkligen hoppas att ho kan förstå lite mer och att hon inte ska bli alltför uttråkad.
Härligt för er att vara tillbaka!!!! Ang jetlag så tycker jag det är rätt ok att flyga hit från Europa. Värre dit. Men med barn är ju även jetlagen svårare för man kan ju inte "tvinga" ett barn att hålla sig vaken länge. Själv kan ma ju det men ett barn GÅR det ju bara inte med. De somnar ju stående om de är tillräckligt trötta....
Hör aver när ni känner att ni vill hitta ett datum att träffas! :-)
Kramar!

Marianne sa...

Härligt att resan gick bra, trots öronvärk. Usch stackars liten, det är inte roligt.

HA DET SUPERBRA I NYC!!!

Kram!

Ida sa...

Det var bra gjort att resa så långt, kul att det faktiskt funkar, även med barn =) Hoppas ni får en fortsatt mysigt resa och många kändisspan =)

Ida -www.lippstick.se sa...

Vad härligt att ni är framme och att resan gick så bra!
Stackars N vid landningarna!
Ha en underbar dag!
/ Kram Ida

Trillingnöten sa...

Sara: Tack! det är jätteskönt att vara här äntligen...efter en lång resa!

Saltis: Ja, det är verkligen mycket bättre med nonstop! Speciellt när man har barn. Det bjuder på mindre stress för de vuxna :) Jag tycker att båda vägarna är lika jobbiga...fast mindre till Sverige faktiskt :) Man kansk ekommer tillbaka till sin normala rytm då? Jag som bor där menar jag!
Vi ringer i helgen! Kram!

Malin: Vi är här i fem veckor. Lång tid och skönt! hur länge är ni i Sverige? Dina pojkar verka vara skötsamma barn så det går nog bra :) Kul för dem att komma och hälsa på så ofta!

Ida: ja, men eller hur! Bara man tar det lugnt och håller huvudet kallt så brukar det fungera med barn :) tack!

Ida lippstick: Tack! Detsamma :)

Min plats i solen sa...

Vad härligt att läsa hela din reseberättelse. :) Vad duktig lilla N är som klarade den långa resan så bra. :)

Skönt att allt gick bra och att ni nu är framme. :) Ha supermysiga veckor och bara njut! :)

Kram Lotta

Anonym sa...

va skönt att allt gick bra och ni är välbehållna ,,,krama gumman från mommo o hälsa robbie att grytan va bra mmmmm kunnde inte vänta men de finns lllliiite kvar till midsommar ha de gott gumman krama/mamma

Trillingnöten sa...

Lotta: Jo, det är skönt att vara här och välbehållna och alla väskor här också...
Tack för lyckönskningar! Ha en fantastisk sommar också!

Mamma: Vad bra att den smakade! Den är så himla god och min favoriträtt! Jag kan knappt sluta äta den :) Ha det jättebra så ses vi snart :) Kram

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...