Släpp fångarna loss, det är vår!

Årets första vårmånad! Äntligen! Jag är faktiskt så glad att jag för en stund kan glömma den totala katastrof som ägde rum igår vid besiktningen. Men bara för en kort kort kort kort stund. Jag fick besiktningsmannen med stoneface. Ansiktet avslöjade ingenting under hela tiden. Han var faktiskt så bra att jag till slut var säker på att jag hade en bil i min ägo som gått igenom besiktningen med "flying colours". Ända tills  han var tvungen att åka, inte en, utan TVÅ testrundor med bilen innan han var klar. Då anade jag ugglor i mossen. Han kom in, stenansiktet alltså, och levererade nyheterna. Du får kosta på lite, sa han. Jaja, han sa lite, gjorde han inte? Sen började uppräkningen på det ena och det andra och det tredje...till slut tappade jag räkningen och väntade istället på den där utskriften man får ni vet. Där det står svart på vitt vad skrothögen behöver.
Det visade sig vara inte mindre än ELVA tvåor. Ett nytt personligt rekord för Bättan. Visserligen var det flera punkter som handlade om rost. Men också Lamdbavärden, CO-halter, styrleder och annat mysigt. Erm...Det får bli några vändor till pappa bildoktorn den närmsta månaden tror jag. Och ni som tycker att vi ska köpa ny bil kan räcka upp en hand nu! Bra! Det var en hel del som tyckte det. Jag ska maila mina kontouppgifter till er så kan ni sätta in en donation till en ny bil. Okej?

Idag tänker vi på vår istället! Mars! Som jag längtat efter dig. Mars alltså. Dottern är på sommarhumör. I måndags när vi skulle ute ville hon prompt ha sina alldeles för små gympadojor. Det var fortfarande minusgrader. Fast det är ju ingen snö på marken! utbrast hon. Vinterskorna åkte på. Igår när hon skulle ut ville hon ha sin jeanskjol. Det är ju varmt ute, solen är framme! var hennes förklaring då. Jeansen fick ersätta kjolen. Nog råder det vårfeber i vårt hus!

Den där tiden igen...

I går fick jag ett fint brev på posten. Det var ett fint vitt brev med en inbjudan jag inte kunde motstå. Karin vill träffa mig i juni. Karin är tydligen min tandläkare. Jag träffar henne inte så ofta, tack och lov, så jag hinner glömma hur hon ser ut, vad hon heter och allt sånt mellan gångerna. Hon jobbar dessutom i en annan stad. Jag bodde i staden för kanske 13 år sen. När jag flyttade 1,5 mil till min nuvarande stad, hade tandläkaren här inte plats för mig. De vägrade ta emot mig. Jag fick stanna hos Karin och gänget i den gamla staden.

Nu måste jag börja förbereda mig för den 10 juni. Börja med tandtråd till exempel, så att jag inte ljuger när hon frågar om jag använder den dagligen. Jag brukar nämligen dra lite "vita lögner" när jag möter Karin. Jag använder alltid tandtråd (oftast ser hon genast igenom mina lögner), jag äter aaaaaldrig nåt mellan målen (aaaaaldrig) och jag borstar morgon och kväll (faktiskt så gott som alltid morgon och kväll. Där ljuger jag inte.).
Nu har jag inte haft hål i tänderna sen jag var 8 år kanske och varje gång jag går till tandläkaren håller jag tummarna. Jag är livrädd för att laga! Borra, fylla, skrapa...
Jag kommer ihåg en gång för en så där 7-8 år sen när jag hade tandvärk som en tok. Jag var bara tvungen att ringa och få en tid. Det visade sig vara en gammal lagning, amalgam, som hårdnat och sprängde tanden inifrån. Tandläkaren (kanske Karin) sa att det måste bytas ut. Borra, fyllning, panik! Jag var lite lättad över att jag hade tid att förbereda mig mentalt inför nästa besök, då jag antog att fyllningen skulle bytas ut. Jag frågade om när denna tid skulle vara på ett ungefär. Tandläkaren tittade på klockan och konstaterade att hon hade minsann tid nu! Jisses! Så det var bara att "man up" och ta emot. Det var faktiskt ganska skönt att slippa gå och tänka på lagningen nån vecka. Nu var det bara pang bom och sen klart.

Nu ska jag tandtråda livet ur mig fram till den 10 juni. Jag ska göra Karin stolt.

Karin är en riktig hårding. Bild lånad.

Alltid lika spännande

I veckan var jag till doktorn för mitt håravfall. Äntligen! Efter mycket sökande efter den där bokningsboken och ringande till vårdcentralen fick jag således komma till en doktor. Att gå till doktorn är alltid spännande. Väntrummet är en historia för sig. Tystnad. Lite viskande prat (om man råkar ha någon man känner med sig). Hasande steg i korridorerna (antingen någon med rullator eller en långsamtgående sköterska). Utrop av okända namn varav hälften verkar vara spårlöst försvunna. Karin Persson? KARIN? Karin Persson? Kurt?? Jag är själv livrädd att jag ska missa mitt eget namn när de ropar upp. Ibland så till den grad att jag är beredd att skrika till vid vilket namn som helst som ropas upp. Det kanske ÄR jag som är Karin? Hur vet jag att jag inte är det egentligen?
Vid mitt besök satt jag och nån snubbe till i väntrummet när en äldre man och kvinna kom in. Mannen var säkert runt 70 skulle jag tro. När han kom in och skulle sätta sig bredvid kvinnan fanns en liten leksaksgrävmaskin på stolen. Han lyfter upp den och ser sig omkring efter en plats att lägga den på. En lekhörna till exempel. Nu byggdes väntrummet om och ingen lekhörna fanns. Därför "sprang" han runt med den där grävmaskinen en stund och till slut utbrister han: Man kanske skulle leka med den själv och bli lite ung på nytt!
Efter en stund kom faktiskt en kvinna med en liten son som han fick tillfälle att leka med till hans stora glädje.

Läkaren jag fick träffa var en sävlig äldre man. Han frågade noga frågor om mitt leverne, mina vanor, mina problem och beordrade blodprov. Min favorit! Not. Tillbaka ut i väntrummet. På vårdcentraler är det lite så att man inte vet när man ska få träffa vare sig doktorer eller sköterskor. Man kan ha tur och få komma ganska nära det sagda klockslaget, men det kan också inträffa att man får komma in ganska sent. Speciellt vid provtagning. Det blev en stund av väntan. Dock inte alldeles för lång. Sköterskan tog allt som allt 4 rör. 4. Jösses. Det var ämnesomsättning, lever, favoritprogram på TV, framtidsplaner och sköldkörtel. De är duktiga på att analysera blod idag alltså. Doktorn skulle ringa om några dagar. Nu har det gått några dagar. Han kanske ringer idag. Det beror ju på hur han tolkar några dagar....

Sjukvård

Jag har ju tidigare skrivit om att jag har tappat hår väldigt länge och jag har försökt världens alla konster för att få bukt med problemet. Helst INNAN jag blir helt flintis eller har stora kala fläckar. Jag har testat vitaminer, Silica, att inte tvätta håret med schampoo (bara balsam)...yadayadayada. Förra veckan fick jag nog. Jag har slut på idéer. Nåt måste göras. Därför ringde jag min vårdcentral. Jag vet inte hur det är på andra vårdcentraler i landet, men hos vår måste man första ringa för att boka samtalstid. Man ringer och får en automatisk röst som säger att någon sköterska ringer upp en den och den tiden. För inte ska man tro att det blir ett läkarbesök utan screening av ens symtom. I alla fall. Som tur var fick jag en tid på min lunch. Svårare kan det bli om man får en tid då man har lektion eller möte.
En sköterska ringer upp på utsatt tid. Jag berättar om mitt problem. Jaha, säger hon måttligt intresserad. Finns det håravfall i familjen?, frågar hon. Nae, svara jag. De har väl inte direkt lejonmanar nån av dem, men de tappar i alla fall inte det lilla hår de har.
Sköterskan tvekar. Har du pratat med apoteket? frågar hon efter någon minuts tystnad. Eh, nej, men jag har testat vitaminer, Silica och allt möjligt. (Vad mer kan Apoteket hjälpa till med? Receptbelagda mediciner utan utskrivning av läkare? De kanske säljer sånt för en smärre summa under disk?)
Jag fortsatte med att jag gärna skulle vilja träffa en läkare eftersom det gått så lång tid och jag vet inte vad jag mer kan hitta på. Ja, svarar sköterskan, nu har jag ju inte bokningsboken här. Vi bör få den i slutet av nästa vecka. Och då finns det bara akuta tider fram till november någon gång, fortsatte hon.
Backa bandet en smula. BOKNINGSBOKEN? Vad är det egentligen? Jag trodde allt gick via datorn numera. Och vad händer om det ringer någon med en mer akut åkomma som skulle kunna få tid där och då? Ska de ringa 112 bara för att få en tid om ett par timmar? Jag upprepar, vad är en bokningsbok?
Jag blev så paff att jag inte visste vad jag skulle fråga eller säga mer än, jag återkommer nästa vecka.
Med den här farten får jag nog besöka en läkare runt årsskiftet (2011/2012 vill säga).

Vaddå byta om?

Igår var jag till den där trvliga doktorn. Ni vet hon som har koll på det som finns under bältet. När man blir gammal som jag måste man tydligen ta olika prover för att veta att man inte utvecklat nån läskig sjukdom. Det är ju bra - men känns mindre trevligt. Nu har jag ju varit där några gånger, men denna gång hände nåt nytt.
Jag blev visad till ett rum bredvid undersökningsrummet! Som jag inte ens visste fanns. Fast jag vart där många gånger. Rummet såg gammalt ut så det kunde ju inte vara ett nytt tillskott. Doktorn lämnade mig där med orden:
- Här kan du byta om så kan du gå igenom den där dörren in till undersökningsrummet.
- Tack, tack, svarade jag och så gick hon.

Jag tittade mig omkring. Det fanns tre bås - ungefär som när man byter om och provar kläder på nån klädesaffär. Så jag valde den närmast dörren och hängde upp min jacka och väska. Sedan tittar jag mig om i båset. Byta om sa hon. Byta om till vad? Jag letade efter en slags beklädnad men det fanns liksom ingen. Vad menade hon? Tänk om jag kom in naken och så skulle jag ha nån slags rock på mig egentligen? Pinsamt liksom! Men jag hittade absolut ingenting. Så jag tog av mig de kläder jag var tvungen och gick in. Det verkade som det var det rätta i alla fall. Som tur var. Jag måste ju liksom gå dit igen. I USA åtminstone får man en sån där ful sjukhusrock. Inte alls förvirrande. Eller pinsamt.