Det låter så mycket bättre...

De enda svenska programmen jag följer är "Så ska det låta" och "Stjärnorna på slottet". Och följer slaviskt. Jag kommer till och med ihåg det första året jag såg "Stjärnorna på slottet"....2007. För då var N precis nyfödd!

Årets säsong (eller nu är det väl kanske förra årets säsong!) av "Så mycket bättre" var riktigt riktigt bra. Jag hade inte hört talas om hälften av artisterna, men det gjorde inget. Härliga människor hela bunten. Det roligaste var i alla fall att Christer Sjögren var med. Vilken flasback! En walk down memory lane. Min mormor var så himla förtjust i honom och Vikingarna och brukade alltid titta på Café Norrköping när de var med. En gång, kommer jag ihåg, skrev hon in till programmet och berättade att hennes barnbarn (a k a ME!) minsann ÄÄÄÄÄÄLskade Christer och ville gärna stå på scen med honom...Eller hur? Vem var det som skulle vilja stå på scen med Christer? Jag eller mormor? Det hände aldrig i alla fall. Tack för det! Herregud! OM jag nu skulle gå och bli känd så kommer ju detta att dras upp i vartenda program där det ska vara lite lustigt.

"Hehehe, Jaha du, här är ett gammalt klipp på dig på TV (det enda faktiskt) med CHRISTER SJÖGREN! "

Jag kan se det framför mig när jag sitter i soffan hos Malou Von Sivers eller myser med Steffo vid hans bord i nån TV-ruta...Eller kanske när jag hjälper Ernst bygga om Christers gamla vedbod?

Och tänk, när jag såg på "Så ska det låta" kunde jag typ varenda sång Vikingarna någonsin gett ut. Kan ni tro?
Något lätt överdrivet, men ändå inte. Hur kan detta komma sig? Kommer ihåg sånger som jag inte hört på kanske 15 år eller så... När jag inte ens kommer ihåg vad jag åt till lunch.

Det bådar inte gott inför 2019....

New Year, New Me?

Så var det 2019. Hur det gick till? Det kan man ju undra. Känns fortfarande som att typ år 2000 var för fem år sen. Fast det är nästan 20 år sen. Säg what?

I år har jag inte ett enda nyårslöfte! Jag har mer än 12! Ha! Sug på den du! Fast inte 12 hela året. Jag kommer att köra 12 microlöften, ett löfte som  jag kommer att fokusera på under en hel månad. Det kan vara lättare än att fokusera på ett par under hela året. Väldigt lätt att tappa fokus efter bara några veckor. Men är det bara en sak under en månad känns det likoms lite nytt under hela tiden. Och sen om man trivs med det nya kan man ju alltid fortsätta tänker jag.

I januari har jag sockeravgiftning. Joråsåatt. Det blir lätt en del extra socker under jul och nyår och det är skönt att starta om lite. Så inget socker i januari.

Under året kommer jag också att ha månad då jag eventuellt fokuserar på några av dessa saker:

- skriva på min bok dagligen under en månad

- sluta med Facebook i 30 dagar eller så

- avskärma (alltså minska på mobiltiden och TV tiden)

- träna mer

- göra en fotobok med barnen (alltså uppdatera allt de senaste fem åren! Herregud vad jag ligger efter!)

- en månad då man rensar ut en sak per dag (som man inte använder)

Ja lite sånt! Känns ganska kul och jag ser fram emot detta! Vissa fokus kanske ändras under året då man ser saker man kanske bör göra istället.

Har ni några nyårslöften?

AGT

Americas Got Talent alltså. Det är verkligen inget program som jag saknar under året. Jag tänker liksom inte att "ooo, nu börjar det ÄNTLIGEN! som jag har väntat!"

Ändå brukar det bli så att jag ser vartenda program. Jag vet inte riktigt hur det går till, men så sitter jag där i slutet av sommaren och ser på finalen med bultande hjärta och känner till varenda hjärtslitande historia som tagit människor till detta program. För så är det. Alla som kommer med till finalen har haft ett jäkla slit i livet. Som vi alla haft. Mänskligt. Rått. 

Här under ser ni några av mina favoriter i år. Trots att jag jobbar med småbarn så tycker jag att tjejen i mitten är så himla söt. För mig krävs det mycket att säga nåt sånt. När man är omgiven av barn dag ut och dag in är det svårt att bli imponerad av söthet och spunk. Ni fattar. Arbetsskada. 

Och första komikern? Gillar ni inte henne så kan ni sluta läsa nu.

Memorial Day

Idag är det måndag. Och jag är inte på jobbet. Anledningen är att vi "firar" Memorial Day, till minne av de som krigat för vårt land, USA. Jag klagar inte. En ledig dag är en ledig dag. Och efter förra veckan behövdes denna dag. Vi hade rapportskrivning och utvecklingssamtal och massa annat att göra.
Bland annat kom det rymdskepp som vi planerat över hela året med barnen. En pappa i klassen hjälpte oss att sätta ihop det eftersom barnen ville använda metall och metall är ganska svårt att jobba med med mindre barn. I torsdags kom pappan med alla delarna och satte ihop det i klassrummet. Det är ett stort skepp. Barnen fullkomligt skrek av lycka! De satt i rymdskeppet och kramade varandra. Så glada var de.
Vi ska bara bygga taket och sen sätta ihop lite skruvar och annat så är det klart. Äntligen!

Apropå att fira de som kämpat för vårt land. Mitt medborgarskap går framåt. Jag kollade i fredags på hemsidan där man kan se statusen på ens ansökan och där stod det att en intervjutid har bokats. Tyvärr kommer den med posten så jag kunde inte se exakt datum och tid. Den intervjun kommer att innehålla olika tester om USAs historia bland annat. Jag fick en broschyr med frågor när jag tog mina fingeravtryck. Så jag ska börja studera den. Det är 100 frågor totalt man ska plugga. 10 frågor kommer på själva provet och man behöver få rätt på 6 av dem för att bli godkänd...

Efter att intervjun och provet är gjort får man vänta på en inbjudan till en ceremoni där man svär trohet till USA och sen vips är man medborgare. Vi får se när detta sker. Det vore lite roligt om det kunde ske den 4 juli på USAs nationaldag! Men vi får se. Intervju först.

Kanske skulle bli amerikan?

Vår plan är ju att bo här tills vidare. I USA alltså.
Än så länge har jag ju "bara" Green Card" vilket berättigar mig att arbeta och bo här så länge jag sköter mig. I princip. Kortet förnyas lite då och då, i mitt fall vart tionde år.

Förra sommaren hade vi bott i USA i tre år, vilket betydde att jag kunde söka om att bli amerikansk medborgare. Just då kändes det inte aktuellt. Men så har vi pratat fram och tillbaka om fördelar och nackdelar etc. Sen kom beslutet. Dags att ansöka om att bli medborgare. Framförallt vill jag vara med och rösta och annat spännande. Ämnar man bo i ett land på obestämd tid (kanske för alltid?) så tycker i alla fall jag att man ska ta steget att bli medborgare så småningom. För vissa kanske det är så snart det bara går, för andra kan det vara en lite längre transportsträcka och det är ju okej det med!

I början av april skickade jag således in min ansökan med allt vad det innebar (kopior på green card, passfoton, pengar osv). Sedan är det bara att vänta. Och vänta. Och vänta. Idag hände dock något spännande! Jag fick ett brev om en tid att ta mina fingeravtryck, för sånt ska man också göra så klart. Jag är ganska obrottslig av mig så jag tror att det ska gå bra. Under mina år här i USA har jag redan tagit en mängd fingeravtryck av olika skäl (att få jobb på skolor, skicka in ansökan om lärarlegitimation osv) så jag har haft fullt upp med sånt, så vad gör ännu ett gäng avtryck?

Efter att ens fingeravtryck har blivit godkända får man så småningom en tid för intervju och därefter får man göra diverse prov (språkprov och historieprov). Blir man sedan godkänd på allt det får man förhoppningsvis medborgarskap och svärs in i en speciell ceremoni.

Nu måste jag nog snart börja plugga den amerikanska nationalsången? 

En liten paus och Donald Trump

Det blev en ofrivillig bloggpaus. Paus och paus. Just nu skriver jag ju cirka ett inlägg per vecka, så mycket av en paus blev det ju inte egentligen! Ni fattar.

Jag har haft två intensiva veckor med jobb och annat. En vän från Tyskland är i stan (dotterns gudmor) så vi umgicks förra helgen. Vi har haft personalutvecklingskväll på jobbet. Jag gick hem till en kollega för att möta hennes lilla dotter som föddes för en månad sedan. Så små de är! Bebisar alltså. Det är så lätt att glömma sånt där. Så söta också!

Det har varit vårvarmt. Och snö. Inom loppet av ett par dagar. Just nu är det 5 minusgrader. Om ytterligare ett par dagar kommer det att vara över 20 plusgrader.

Och så har vi presidentvalet som pågår. Inte det riktiga valet, men valet av presidentkandidater från de olika partierna. Ni har säkert inte missat att Donald Trump försöker bli republikanernas kandidat. En skrämmande tanke att han kan bli president. Jag är relativt säker på att Hillary Clinton slår honom i det stora presidentvalet i november. Å andra sidan trodde jag aldrig att Trump skulle komma så här långt, så jag kan ha fel.

NU har republikanerna fattat att Trump är ett verkligt hot och har börjat motarbeta honom. Lite sent och lite för lite. Idioterna har redan blivit övertygade. Ja, jag kallar dem som röstar på Trump för idioter. Ingen normal människa skulle ens överväga att rösta på en man som honom. Han har inen plan för att styra USA överhuvudtaget. Han ljuger ständigt, han behandlar kvinnor på ett förödmjukande sätt, han är en rasist med stort R och vill bara bli president för sin egen skull.

Det är skrämmande. Dock har äntligen John Oliver tagit av sig silkesvantarna! Kolla detta klipp!

#makedonalddrumpfagain

Det kom snö!

Det började snöa igår kväll runt 22. Och sen har det liksom inte slutat. Snön har kommit ner i olika itensitet och kommer tydligen fortsätta  fram till imorgon bitti. Vanliga civila fordon får inte vara ute på vägarna här i NYC, utan endast utryckningsfordon får befinna sig där. Det händer ofta under stormar som denna att man stänger av vägarna. Många ger sig ut i alla fall även om vädret är ruskigt. Här är man inte så van att köra i vinterväglag och de flesta bilar har inte vinterdäck (antar att de kanske har allvädersdäck?) och det sliras och sliras här utanför när de ska upp för backen (vi bor mitt i en brant backe). 

Vi har gått ut och lekt i snön ett tag och imorgon när det slutat snöa ska vi åka pulka i backen!

April, april, din dumma sill!

Hur gick det i år? Blev ni lurade? Det var ingen som försökte lura mig. Förutom vår rektor så klart. Hon kom insvepande på onsdag morgon och sa att skolans styrelse beviljat en extra ledig påskvecka. Jag förstod genast att det var något i görningen så klart men hann inte ens avslöja hennes bluff innan min kollega skrikit rakt ut av glädje och kramat om rektorn! Det var en alldeles lustig syn vill jag påstå!
Rektorn kände sig lite elak när hon sedan berättade att det bara var en bluff! Vi andra skrattade dock gott!

Fredagsgalej

Det känns att jag kom hem sent igår. Speciellt när man blir väckt 05.45 av en pigg son som är redo för dagen. NU, på en gång.

Jag arbetar på en privat förskola som förlitar sig på föräldrar som betalar en årsavgift. Vår avgift är ganska "låg" i New York-mått mätt, men för en svensk skulle det ändå se ganska dyrt ut. Vår avgift är subventionerad av den kyrka vari vi huserar och som även startade skolan. Vilket gör att vi också förlitar oss på donationer från föräldrar och familjer som tidigare haft barn på vår skola. Det är ofta det fungerar så här i New York (och i USA i det stora hela).
Många skolor, privata men även "kommunala" skolor (kallade public schools) som är gratis, brukar anordna en "fundraiser" årligen. Lite som en välgörenhetsgala. Föräldrar donerar saker och tjänster till en auktion där besökarna får buda på dessa. Man tar inträde dessutom. I inträdet ingår ofta dryck i form av vin och mat.

Igår hade vi en sån kväll på vår skola. Som lärare var det inte direkt ett val om jag skulle gå eller inte. Vi var "required" att komma. Och ja. En fredagkväll efter en vecka av arbete är väl kanske inte den bästa av kvällar att ränna ute.
Jag gjorde till mig i alla fall. Inhandlade en finare topp, tog byxor jag redan ägde, plattade håret (har alltid uppsatt annars) och slängde på lite maskara (det enda smink jag äger) för en kväll på galan. Jag mötte upp med en kollega och hennes man på tunnelbanan och vi gick dit tillsammans. Allt som allt var det en trevlig kväll med trevligt sällskap. Det är ganska trevligt att prata med föräldrar utanför jobbet, utanför den stressiga morgonen och alla måsten (och med lite vin i kroppen). Flera föräldrar kände inte igen mig till en början, så drastisk var en ny blus och rakt hår! Då kan man ju undra hur jag brukar se ut på jobbet egentligen? Jag kanske borde se över garderob och hår? Man kan ju inte se ut hur som helst även om man jobbar med barn menar jag.

Jag och kollegan budade också på lite tåg. Leksakståg så klart. Våra båda söner är förtjusta i Thomas the train och en av våra föräldrar designar tåg för leksakstillverkaren och han hade donerat ett gäng tåg. Ganska många. Vi har otroligt begåvade föräldrar i vår grupp. Fem musiker, varav tre jobbar professionellt, en konstnär, en kock med egen catering, leksaksdesigner, fysiker (och lärare på Columbia universitet) med flera. Tillsammans arbetade de och gjorde en fantastiskt fin kväll möjlig. Förhoppningsvis drog vi in en del pengar till nästa år!

Jag var ute efter min "läggtid" vilket är 22 och jag somnade nog inte förrän efter 23.30. Det kommer att kännas idag kan jag säga...Och givetvis är dagen fullspäckad med städning, karate (för dottern dock) och gå på födelsedagskalas. Dottern är inbjuden på ett kalas på Chuck E Cheese. Och jag ser inte fram emot det. Ska tydligen vara ett alldeles galet ställe med mat och spelmaskiner och all annan galenskap...Rapport kommer!

Ha en fin helg!

En heeelt nyyy väääärld!

JAG ÄR FRISK!!! Det känns så fantastiskt bra! Ingen rinnande näsa, ingen hosta, inget öront, ingen feber. Jag känner smaken på maten jag äter, jag känner lukter. Det är så otroligt att det är svårt att riktigt fatta att jag inte längre är sjuk. Energin är tillbaka (trött efter vaknatt, men det är en helt annan slags strötthet) och det känns som om jag gått ur en dimma. En dimma som varat i drygt två månader. Det riktigt spritter i mig nu!
Tänk vad lite antibiotika kan göra ibland...

Sommartid här borta

Inte vädervis, men faktiskt har vi dragit fram klockan en timme i natt. Så det kändes lite bättre när sonen väckte mig 05.20 för att gå upp för då var ju klockan plötsligt 06.20! Man får vara glad för det lilla här i livet.
Vi har fått mer snö under veckan, många centimeter för att vara ärlig. Det har varit kallt, men nu kommer temperaturen att gå uppåt igen. Idag ska det bli plusgrader och nästa vecka blir det ännu fler plusgrader. Det ser jag fram emot!

För övrigt händer det inte så mycket här just nu. Det är jobb, skola och städning som gäller. Nåt barnkalas och förkylning på det.

Jo, HUR kunde jag glömma det? Vår lobby renoveras för fullt just nu. Lobbyn i byggnaden har inte blivit fixad sedan byggnaden uppfördes runt 1940 så det var väl på tiden. Just nu leder en tunnel till vår hiss och resten av nedervåningen är helt borta. Det värsta med detta är att tvättstugan kommer vara stängd på obestämd tid. Det var en sorgens dag när de lastade på maskinerna på lastbilen och körde iväg dem...Det kan ta uppåt 8 månader innan de är tillbaka. Under tiden får vi släpa våra kläder till en tvättomat. Som tur är har vi en som ligger uppför backen, men det är en bit att bära kläder för fyra personer veckovis. Och en av oss försvinner i drygt 2 timmar. Det går alltså inte att tvätta när man är ensam med ungarna. Det blir säkert lättare när det blir varmare ute. Allt är lättare när det är varmt!

Och förhoppningsvis blir det riktigt fint här när det är klart och för att vara ärlig var det dags att uppdatera tvättstugan. Det var ruskigt äckligt där inne. Nya maskiner, men golv, brunnar, väggar...riktigt hemskt var det.

Mot ljusare tider hörrni!

Samtal med andra

Jag läste precis ett inlägg, på ett forum, angående samtal. Där länkades till en krönika som ni kan läsa HÄR. Detta är något som jag tagit upp med min syster i veckan, ett otroligt sammanträffande kan man tycka!
Efter ytterligare en pendlarresa till jobbet med en granne (som delvis har samma väg till jobbet som jag) där vi pratat och skrattat massor men där grannen inte frågat mig en enda fråga, det var jag, återigen, som drev samtalet framåt, kastade jag ut  denna fråga till min syster; Hur många relationer har du där DU inte får en enda fråga?

Jag började tänka på mina egna vänrelationer, bekanta och så vidare och det finns några personer som jag umgås med på olika sätt, som pratar mest om sig själva och som i princip aldrig ställer en enda fråga i ett samtal. Det behöver ju inte vara personliga frågor, utan tyckefrågor eller liknande.
Nu är det ju så att jag gärna ställer frågor om andra, jag är genuint intresserad och jag har märkt att jag ofta, om jag får en fråga någon gång, svarar men styr tillbaka ämnet till den andra personen. Givetvis beror det på VEM jag pratar med. Är det en nära vän eller familj är det så klart en annan sak.

Vad beror detta på egentligen? Att vissa inte ställer frågor, att de håller monologer? Handlar det om att de inte är intresserade av andra? Eller inte är intresserade av just den personen de samtalar med vid tillfället (av mig i vissa fall då?) Att de inte fått lära sig att "ge och ta"?

Hur upplever ni era relationer? Är detta något som ni funderat över? Om inte, under kommande vecka, utvärdera era möten med andra människor, vilka ställer frågor och lyssnar, vilka håller monologer? Är det skillnad på nära vänner, bekanta eller tillfälliga möten?

Jobbångest?

Ingen direkt jobbångest just nu, trots att det är söndag (efter en lång ledighet). Sonen passade på att värma upp mig lite med en tidig morgon. De senaste veckorna har vi faktiskt vaknat runt 8-9 på morgonen, vanligtvis är sonen uppe mellan 05.30 och 06.30. Det har varit ett välkommet avbrott från jobbmornar...

Jag har faktiskt varit lite orolig inför uppvaknande till jobbet imorgon, men som tur var ryckte sonen in och såg till att jag vaknade halv sju i morse. Tack? Jag har inte hunnit känna efter.

En bra sak med att vakna tidigt är att man får så mycket gjort. 

Jag har redan hunnit kika på andra avsnittet på "Stjärnorna på slottet" till exempel. 

Dessutom har jag ett gäng bönor på kok på spisen. Idag är det dag fyra av "100 dagar med riktig mat". Det har gått ganska bra de första dagarna här. Vi har alltså tagit bort allt helfabrikat och så mycket halvfabrikat som det bara går. Dessutom ska vi bara äta ekologiskt kött. Eftersom det är väldigt dyrt kommer vi att äta vegetariskt för det mesta. Vilket så klart ställer högre krav på oss "köttätare". Vi letar recept och tips hela tiden. Det är en stor omställning från att äta kött och kyckling 5-6 dagar per vecka till kanske två gånger i månaden. 

Därför förlitar vi oss mycket på hemsidan 100daysofrealfood.com. Där finns det massor med recept och listor på livsmedel man kan köpa färdigt.

Vad vi kommer göra annorlunda under de här 100 dagarna är:

- sluta med vitt socker. Honung och lönnsirap är okej i små mängder.

- bara äta fullkorn

- äta bara ekologiskt kött (som dessutom är uppväxt på gräs)

- äta i princip vegetariskt

- laga mat från grunden. Detta inkluderar buljonger (gjorde min första grönsaksbuljong i helgen)

- baka eget bröd av olika slag. Bara fullkorn.

Tips mottages givetvis tacksamt. 

Vi åt ju ganska bra tidigare, med ganska lite helfabrikat. Dock märker vi att det tar lite längre tid att förbereda, speciellt när vi tagit bort färdiggjorda buljonger och köpebröd, flingor och granolabars...Jag ska försöka att förbereda så mycket det går under helgerna för att underlätta inför de hektiska veckodagarna.

Ja, vad säger man? 96 dagar kvar!

Tjuvlyssnat

Storasyster ringde till sin faster på Skype idag. Och jag tog hand om lillebror. Samtidigt lyssnar jag på deras samtal. Först handlar det om att storasyster ska börja tvåan i höst och sen efter det blir det trean, fyran och femman. Sen, säger N, är det dags för högstadiet.

Hennes faster säger att då är man tonåring och att gå på högstadiet kan vara svårt. Vissa tonåringar kan vara lite elaka.

Storasyster nickar ivrigt och säger:
- I KNOW! I have heard teenagers say: text me! Without even saying please!

Om det vore så väl ändå!

Själv kan jag inte säga mycket. Min röst är borta! Efter mitt halsont i helgen, försvann rösten sakta men säkert. Jag hoppas den återkommer imorgon...

Kärlek

Helgen var väldigt upptagen, för ovanlighetens skull. Vi brukar oftast ha en ganska öppen planering, men just denna helg blev hektiskt. Midsommarfirande i fredags med sen hemkomst, städning och grejer i lördags och så dubbelt kalas i söndags. Mitt på dagen var storasyster bjuden på kalas hemma hos en klasskompis. Även förra året var vi bjudna till samma personer. Då, liksom i år, var det poolparty. Inte mig emot! Ungarna har himla roligt och vill inte kliva upp ur poolen. Knappt ens för pizza!

Förra året var jag väldigt gravid och vädret var hemskt varmt. Dessutom var storasyster ovan vid vattnet så jag var på helspänn hela tiden. I år var vädret perfekt, om än lite varmt, jag är ju inte längre stor som ett hus och dottern har tagit simlektioner och är mer säker i vattnet. Bra kombo!
Vi hade jättekul. Storasyster har lättare med den sociala biten nu och har skaffat sig flera vänner i klassen. Föräldrarna i dotterns klass i år är också lättare att umgås med och jag har börjat lägga ut krokar för lekdejter under sommaren. Jag fick några telefonnummer och en dejt är redan planerad. Känns bra!

Direkt efter poolpartyt, som vi fick lämna tidigare, var det dags för Baby Shower. Här är det tradition att ge familjen som väntar barn, en Baby shower där man firar det kommande barnet på olika sätt. Vår vän C och hennes make och dotter väntar en liten son som ska komma i början av augusti och vi blev bjudna på Baby Shower. Det var riktigt roligt. Mycket mat, mycket folk och massor med lekar. Bland annat fick alla som ville tre klädnypor att fästa på kläderna. Under hela kalaset fick man inte säga ordet "Baby" och man fick inte korsa benen (för att göra det svårare). Den som kom på en med att göra något av dessa två, fick ta en klädnypa till sig själv. Den som hade flest nypor i slutet av kalaset vann ett pris. Det var mycket svårare än man kan tro att inte säga "Baby" eller att undvika att korsa benen!

Till och med maken vann ett pris. Vissas makar vinner ölhävartävlingar. Min make vann flasksugartävling! Fyra stycken starka män blev utvalda att dricka en dryck ur nappflaska, utan att hålla flaskan med händerna. Maken var ovanligt snabb måste jag säga och slog de andra med hästlängder. Oanad talang med andra ord!

Det blev en sen fest och vi kom hem ganska slutkörda vid niosnåret på kvällen...
Idag kickade vi igång sista skolveckan för läsåret. På torsdag slutar storasyster årskurs ett. Vad snabbt det gått!! Jag kan inte tro att hon ska börja tvåan till hösten. Galet!

Det är över nu!

Idag var det dags för loppet, äntligen! Detta har jag sett fram emot sedan februari då jag anmälde mig till mammagruppen och loppet.
Jag var uppe långt före tuppen, vid halv sex på morgonen. Förberedde lite picknickgott till efter loppet åt familjen och packade det jag skulle ha med mig.

Så här virrig var jag på morgonen, att jag la citronjuicen i lådan. Jag fann den när jag skulle hämta saxen :)

Sedan plockades jag upp av en lagkamrat som hade bil. Det var ganska skönt att slippa skumpa ned på tunnelbanan. Med min (o)tur hade väl säkert tåget blivit försenat eller nåt och så hade jag missat startskottet. Vi hann prata lite och peppa varandra på väg ner till Central Park där vi skulle träffa de andra mammorna.

Jag är på tredje raden lite mot höger. Men dessa är alltså alla Moms in Training i New York och inte bara min lilla grupp från The Bronx. Fantastisk uppslutning!

Vi fick massa pepp från våra coacher och sen var det racedags. Jag hade preppat min telefon med en låtlista att lyssna på och OM den levererade! Vid varje tuff del av loppet kom en pepplåt som gav mig massor med energi och jag kunde med "lätthet" springa på. Jag sprang ensam hela loppet (alltså ingen mamma att snacka med, massor med folk runtom så klart) och det gick toppen. Några tuffa backar, mycket nedför och så en hel del påhejande längs vägen av Moms in Training-gruppen. Jag måste säga att det är en dedikerad grupp och otroligt entusiastisk! Det har varit en ära att få träna med dem och att få vara del av detta!

Några av våra coacher

Samlingen innan loppet.

Vid starten.

Selfie vid starten.

Vi startade vid Columbus Circle.

Vid ungefär 8 km stod den största gruppen och hejade på oss mammor. Jag fick syn på maken och barnen och fick en sån kick! Storasyster var superglad och gav mig high fives när jag sprang förbi. Lillebror var upptagen med att iaktta andra. Enligt maken hade lillebror satt upp handen och skrikit när folk sprang förbi, som för att heja på! Men inte när jag kom...

Efter det var det bara 2 km kvar. Först då började det kännas tungt. Jag hade liksom sett fram emot att familjen skulle stå vid 8 km och fokuserat på det. I mål kom jag i alla fall och fick med medalj och lite gott att äta. Familjen mötte upp och vi satte oss ned i parken med vår picknick och sedan for vi hemåt med tunnelbanan.

Japp, var supernöjd efter loppet!

Kunde inte låta bli att spänna mig lite också!

N blev himla glad över att jag vann en medalj också. Igår kväll sa hon "NÄR du förlorar så kan vi gå hem och göra nåt roligt"...Eh, tack!?

Lite mammor efter loppet. De hade också en man som kom och spelade gitarr och sjöng för barnen.

En fantastisk dag och upplevelse! Jag fick nästan ihop till den summan som jag ville ha (insamlingen är öppen ett tag till om det finns eftersläntare), vädret var underbart (regnade hela veckan, men idag återkom solen!), mammorna var underbara och själva banan och loppet gick nästan som en dans på rosor.
Många svenskar i omlopp också, vilket gav en extra kick :) Bland annat såg jag SWEA-gruppen från Philadelphia!

Supernöjd är jag! Tack alla ni för fina tillrop och kommentarer och pepp! Det har verkligen hjälpt mig på vägen!

Tandfén

Förra året tappade storasyster de första mjölktänderna. Jag har själv några minnen av de gånger jag tappade tänder som barn. Första minnet är från min farbrors bröllop då jag tappade en framtand. Vilken dag! Det andra minnet är från när jag gick till macken för att inhandla lördagsgodis och jag på vägen hem tappar tanden i munnen. Jag vågade inte spotta ut tand och saliv förrän jag kommit hem. Tänk om jag spottat ut tanden på marken och sen inte hittat den igen! Vad skulle då hända med de utlovade penningarna?! Det gick ju inte för sig.

Storasyster har många frågor om tänder och speciellt om tandfén. Vad heter hon? Är det bara en tandfé som tar hand om alla tänder? Vad gör hon av tänderna? Är hon stor eller liten? Hur orkar hon lyfta kudden för att ta fram tanden? (På min tid lade man tänderna i ett glas vatten...) Och så vidare.
Förra året föreslog jag att hon skrev ett brev till tandfén och la bredvid tanden, vilket hon gjorde. Det blev början på flera brevväxlingar dem sinsemellan. Jag är alltså inte bara mamma, lärare och fru utan även ställföreträdande tandfé...Om ni nu gick och undrade hur storasyster kunde få svar från en fiktiv varelse.

Den här omgången tänder som tappats (vilket skedde två gånger under en och samma helg), innebar även denna gång brevväxling. Storasyster har blivit ännu mer kreativ. Inte nog med att hon skrev ett litet brev, hon lade också med ett linjerat litet papper där tandfén kunde svara, och en liten (stor nog för en liten tandfé) blyertsudd att skriva med samt en pärla som present. Hon tänkte till och med ut att hon nog måste tejpa fast "pennan" så att tandfén lätt skulle hitta den, vilket hon gjorde på baksidan av kuvertet. Dessutom var hon orolig att tandfén inte skulle kunna lyfta och bära kuvertet som ju är större än tandfén så jag fick intyga att tandfén var stark nog att fixa allt det där.

Bild lånad

Jag är glad så länge storasyster tror på både tandfé, tomte, enhörningar och andra mystiska (mytiska) varelser. Jag tror att det gynnar fantasin väldigt mycket. Det är också bra att få vara barn så länge som möjligt...och tomtar och troll, féer och liknande, hör till barndomen på så många sätt. Kanske har jag dragit det lite långt med brevväxling och allt möjligt, men jag hoppas att det skapat fina minnen för storasyster att tänka tillbaka på som vuxen. 

Jag försökte i alla fall

Helgen gick förbi av bara farten känner jag. I lördags gick vi till parken så att storasyster kunde leka av sig lite. Hon fann ganska snart en jättetrevlig tjej i samma ålder att leka med. Faktum är att de lekte så himla bra och snällt att jag plötsligt bestämde mig för att göra nåt jag aldrig brukar göra; närma mig flickans mamma och kanske be om ett telefonnummer för en framtida lekdejt! Ni må tro att beslutet var stort att ta! Visserligen har jag tidigare pratat med föräldrar på lekplatser, men jag har aldrig riktigt "vågat" fortsätta snacket och att kanske ta det till "the next level". Dels för att jag ofta känt att dessa kontakter inte varit värt "besväret" (barnen leker inte superbra tillsammans, föräldrarna verkar inte tillräckligt trevliga etc. Jisses, vilka krav det verkar som att jag har!) och dels för att jag är lite svensk av mig. Eller rättare sagt: feg!

Men i lördags minsann, då tog jag mod till mig. NU skulle det ske. Vi skulle vara tvungna att gå snart och innan vi gick ville jag verkligen få kontakt med mamman. Hon hade dessutom en liten son, på drygt ett år, match made in heaven liksom. Jag promenerade fram med barnvagnen till där mamman lekte med sonen och började leka lite tittut med honom. Han var med på noterna! Så frågar jag lite försiktigt mamman hur gammal sonen är. Hon bara tittar på mig lite konstigt. Så jag frågar igen...
- No English, säger hon knaggligt och ursäktande med ett svagt leende.

Dottern med lekkamraten

Men jag är inte den som är den! Jag försöker igen med enkla meningar och lite kroppsspåk, men inser ganska snart att med "No English" så menar hon verkligen "No English". Så typiskt! När jag ÄNTLIGEN tar mig i kragen, hittar jag en familj där mamman pratar absolut noll engelska...
Ett sista försök gjorde jag med storasysters lekkamrat, om hon kunde översätta till mamman, men det gick inte riktigt fram där heller. Jag skulle nog också vara lite försiktig med en okänd som frågar efter telefonnummer på ett språk jag inte själv talar...Vem vet vad det är för galning liksom?
Så jag kammade noll där alltså. Vi får se när nästa tillfälle ges! (Och när jag tagit mod till mig igen vill säga)

Skumma telefonsamtal

Allt som oftast får jag telefonsamtal. Nästan aldrig från någon jag känner dock. Utan Felringningar. De kan också vara intressanta. Igår såg jag att jag missat ett samtal, men jag ringde aldrig upp och kollade vem det var. Okänt nummer är liksom aldrig spännande här.

Idag ringde personen från samma nummer igen och jag hann svara. Första gången lade personen på, men snart ringde han upp igen. Jag svarade återigen.

- Hello!?
- Eh, hello, svarade rösten, who is this?
- This is Trillingnöten. I think you have got the wrong number, I know you just called me and you also called me last night but I did not answer, fortsatte jag, who are you looking for?
- My wife.
- Well, I am married to someone else, so I am most certainly not your wife, svarade jag.
- I wish I was married to someone else too, sa mannen med ett skratt, well this explains why my wife did not have a missed call last night. I am sorry I disturbed you.
- Oh, no problem at all, svarade jag, artig som jag är.

Och sen la vi på. Lite mer spännande felringning än när personen bara lägger på i örat på en.

Äventyrlig

Jag har länge skjutit på det sista jag måste göra inför min lärarlegitimation här i New York. Nämligen att ta mina fingeravtryck och skicka in till myndigheten. Det beror inte på att jag är rädd vad en eventuell utredning kommer att visa; jag har ett ganska så fläckfritt förflutet (om man nu inte får bli lärare om man har en parkeringsbot i bagaget?), men utav den enkla anledningen att man måste gå till en polisstation för att ta avtrycken. Jag har inget emot polisstationer, men det är ju en omväg och det tar tiiiiid. Och så blir det alltid problem.
Jag tog faktiskt mig i kragen och gick iväg till vår närmsta station under dotterns påsklov. Men nä, då kunde man ju inte ta fingeravtryck. För det första var det en onsdag, och på den här stationen kunde man bara göra fingeravtryck på måndagar och fredagar mellan 10.00 och 14.00. Plus att hon som brukar utföra uppdraget var på semester i två veckor. Jahapp. Eftersom dessa avtryck måste vara inne inom en viss tid var det bara att leta upp en annan polisstation att besöka. Som tur var var denna station lite mer tillmötesgående; fingeravtryck kan tas dygnet runt! Fantastiskt! Dock låg den lite avsides så jag latade mig rejält och tog en taxi.
Väl där, en väldigt fin byggnad för övrigt, blev jag väl bemött, men fick reda på att jag måste betala med "money order". Alltså en check utfärdad av en bank, på den summa som det kostade. Jag fick fråga var närmsta bank låg och leta upp den. Den låg ganska nära och jag fick en promenad i området. Efter det var det äntligen dags att ta de där avtrycken.
Fram med dynan med bläck (?) och så börja stämpla avtryck. Medan jag stod där med polismannen kom det flera andra polismänniskor förbi och utropade:
- This must be a first!
Jag hade ingen aning om vad de syftade på alls. Förrän polismannen förklarade att de övergått till datoriserade fingeravtryck för en sisådär 16 år sedan. Han hade dock jobbat med "vanliga" sättet att ta avtryck i 19 år dessförinnan och var van. Att man fick ta "manuella" avtryck hände väldigt sällan, om ens någonsin, och få nyare poliser hade fått göra detta i sitt arbete. En yngre polisman, som hjälpte mig med banken och allt men som var på lunch när jag kom tillbaka, kom från lunchen och frågade om han skulle ta över.
Den äldre polisen sa bara att han hade det under kontroll, men att den yngre gärna kunde titta och lära sig för framtida eventuella fingeravtryck!

Här är mina avtryck. Nu är det bara att hålla tummarna!

I alla fall blev vi klara och jag gick ut för att ringa på en taxi att åka hem. Medan jag stod där blev det utryckning med en polisbil. De var tillbaka inom några minuter tätt följd av en annan bil. Jag tänkte inte mer på det förrän jag vände mig mot polishuset och såg att mannen i den efterföljande bilen stod vid grinden och fotade mot poliserna. Då såg jag att de tydligen gripit någon som de nu förde in i polishuset. Värsta action man får vara med om!
Jag spelade lite papparazza jag med och fick bilder av det hela!

En gripen person på väg in.

Fotograf på väg till sin bil.

Man vet aldrig vad man får vara med om när man går ut på stan!