Dans? Nej, tack!

Igår efter jobbet kilade vi ner på stan, jag och familjen. Det var dags för snygga vårskor. Hoppet om våren håller jag uppe. Jag håller tummarna att det inte blir nåt bakslag igen. Då vet jag inte vad jag gör.
Vi kom in på skoaffären och genast såg N en fin rund röd matta som låg i ett hörn. Perfekt! såg det ut som hon tänkte, och sprang dit. Det var ju givetvis musik i högtalarna. Perfekt! tänkte nog N och började rocka loss sina lurviga på den röda fina mattan. Ibland tittade hon åt vårt håll för att se till att vi inte stuckit eller hade roligare än hon. Efter en stund lämnade hon mattan och kom över till mig vid disken varpå hon såg en dam som stod nära mig. Hon stegar bestämt upp till damen och pekar mot den röda mattan och säger "Tansa". När damen inte tycks fatta vad hon menar börjar hon gå mot mattan samtidigt som hon pekar och säger "Tansa". Jag flikar in lite snällt till damen att hon menar dansa. Kanske ville hon dansa med dig? fortsätter jag. Damen ser ut att bli vettskrämd. Hon skakar på huvudet och säger nej tack. Dansa är hon inte bra på. N verkar inte bry sig om det, utan rockar vidare på sin matta.
Tills hon får syn på kassaapparaten som står där så ensam. Det finns ett tangentbord. Den är som en dator. Intressant. Inte ska den stå där alldeles ensam. På ett kick, när jag vänt ryggen till, glider N dit. Och när jag vänder mig om ser jag dottern stå och stirra upp på tangentbordet med stora beundrande ögon. Jag får rusa dit innan hon börjar klicka på tangenterna och skapar nån slags kortslutning och securitaslarm. Puh. Det var nära ögat. I sin tanke hade nog N redan knappat både det ena och det andra.
Vi kom ut med ett par snygga dojor till maken och en färdigdansad dotter. En lyckad dag på stan.