Mitt första möte med Amerika

I dagarna när debatten om beskattning av läsk i USA har varit aktuell har jag tänk lite på mitt eget möte med Amerika och dess älskade läsk. Jag åkte som au-pair 2005. Det var första gången jag satt i ett flygplan dessutom. Jag var grymt nervös. Jag var säker på att planet skulle störta. Men det gick över förväntan. Vi kom över på andra sidan poolen (aka Atlanten), landade i Newark, NJ. Det var i augusti, högsommar. Flygplatsen var luftkonditionerad, vilket jag inte var van vid hemifrån. Det var nästan lite kallt. När vi sedan skulle ut till bussen som skulle köra till hotellet, var det som att gå in i en vägg. Så fort dörrarna öppnades slog värmen och luftfuktigheten emot oss. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det skulle gå över (det gjorde det visserligen, i mitten på september!). Det kändes som att jag inte kunde andas ordentligt. En väldigt läskig känsla. Bussen hade AC tack och lov. Men efter fem minuter ute i den fuktiga luften kändes det som om jag inte duschat på en vecka.
Hotellet som alla au-pairer hamnade på låg i Stamford, Connecticut. Busschauffören körde genom New York och jag fick en första glimt av staden där jag skulle bo i åtminstone ett år (att det skulle bli två, hade jag inte en tanke på). Den var stor, stressig men väldigt spännande. Chauffören var en rolig prick som drog skämt och förhörde oss på New York under resans gång. När vi kommit till Stamford åkte vi förbi en "mall" (galleria). Den var ganska liten, sa han, men fullt funktionsduglig. Man hittade lite saker man behövde. Vi gick dit dagen efter och det var den största galleria jag sett (dittills i alla fall :)! Men enlig chauffören var den mycket liten. Allt i USA är större, tänkte jag då.
Vid hotellet var det många au-pairer från alla delar av världen. Malaysia, Thailand, Sydafrika, Rysslan, Argentina, Kanada, Island, Sverige, England, Frankrike, Italien. Det var som en internationell konferens. Några åkte hem efter en dag. De pallade inte att vara hemifrån. Vissa kunde inte ens engelska ordentligt. Vissa var jättetrötta efter 24 timmars resande. Andra nervösa och ledsna att vara så långt från sin familj. Jag var lite både och. Jag var nervös, men samtidigt tyckte jag det var otroligt spännande att vara i ett annat land. Ett land man hört så mycket om och som man tror man vet allt om genom TV och film och nyheter. Vi alla skulle efter fyra dagar skeppas till familjer över hela USA. Och jag kan lova att vi alla fick väldigt olika intryck, erfarenheter och känslor av USA. Det är ett enormt land och varje del är annorlunda än den förra. Jag skulle ju till Manhattan, New York. Ett ställe dit jag egentligen inte ville till. Jag hade tänkt mig en liten stad nånstans i mellanamerika. Det blev inte så direkt. Det blev storstan på en gång. Något jag är glad för idag.

I alla fall. Efter två dagar skulle vi sedan på utflykt till NYC, alla au-pairer. Vi skulle åka mitt på dagen och lunchen skulle tas med. Arrangörerna hade ordnat med lunchpåsar som delades ut. I den fanns en kalkonsmörgås (Turkey sandwich) med senap, en påse lättsaltade chips och LÄSK. Man kunde välja mellan Coca-Cola. Sprite och Mountain Dew. Ni kan ju förstå hur annorlunda detta kändes för en svensk som jag! Smörgås, okej. Det kan jag gå med på. Men CHIPS och LÄSK? Vad sägs om en frukt och vatten eller juice?

De fyra första dagarna av min vistelse i USA var omtumlande, nervösa, spännande, roliga men framförallt lärorika. Men jag kände att det inte på långa vägar gav mig en insikt i vad som komma skulle!

Bilderna är lånade!