Oj, vilken fantastisk dag vi haft! N vaknade med ett leende på läpparna och det brukar underlätta för hennes föräldrar kan jag tala om.
Vi hade en mysig morgon med frukost och sen promenad på stan. N skulle prompt ha med sin lilla minisulky med nallarna. Jag hade på känn att hon skulle tröttna halvvägs, men när hon stod där och tittade på mig med blida bruna ögon i hallen, påklädd och hållandes i sulkyn med nallarna tryggt instoppade, då kunde jag inte säga nej. Jag nickade och sa okej. Hon log stort och sa direkt från hjärtat: Tack mamma!
Då kände jag att jag gärna skulle bära alla sulkyn i världen runt hela stan om det vore så (dock hade jag rätt, det var jag som fick ta över vagnen efter mindre än halva vägen :))
Vi mötte äldre damer med breda leenden och ett gäng tyska medelålders män med konstiga hattar. Lite besviken på bristen på lederhosen var jag allt, men det får vänta till en annan gång. På den lokala mathandeln köpte vi ett supergott ekologiskt bröd som vi tog med till syster C och hennes lilla dotter N (som inte fick smaka, hon är ju trots allt bara tre månader). Vi pratade, gosade (jag och systerdottern alltså. Jag och syrran håller lite mer avstånd av naturliga skäl) och gick på en medellång promenad runt byn. Det var väldigt mysigt!
Vi åkte hem och pratade med maken på Skype och lagade väldigt god lax med kokos.
Förresten! Maken kommer ju hem om bara en vecka. Jag kan knappt fatta. Det ska bli underbart! En vecka! På farsdag dessutom. Kan det bli bättre?
Pappa kom hem, för jag längtar efter dig!
(Jag har ju glömt att bevisa att jag städat mitt "bra-att- ha"-skåp!
Häpp! Före och efter. )
söndag 7 november 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Å vad härligt! Sådana helger är guld värda! Då laddar man verkligen batterierna. Haha, tänk hur våra liv styrs av de minsta familjemedlemmarna nuförtiden! ;-)
Och härligt att det är endast en vecka kvar nu. Förstår att ni båda längtar ihjäl er. Det gör säkert maken också. Efter er.
Kram!
Det låter fantastiskt skönt!
Wow, bara en vecka kvar. Tiden går verkligen fort. Jag förstår verkligen hur skönt det ska bli för er att få vara tillsammans igen.
Kram!
Saltis: Ja, verkligen! Tänk vad de små kan ställa till med :)
Anneli: Ja, jag längtar som en galning!
Skicka en kommentar