Idag är sista dagen som ensamstående heltidsarbetande mamma! Tack och lov! Jag beundrar alla mammor och pappor som lever ensam med sitt barn/sina barn. Ett fantastiskt arbete gör de!
De här passerade sex veckorna har varit lite som ett maraton. Ja, faktiskt. När man är ensam med barn och inte har någon avlastning (jag menar inte att man inte har barnvakt då och då, men den där vardagliga avlastningen när tålamodet tryter och man skulle behöva lite input från en annan förälder) blir allt nästan dubbelt så svårt.
Den första veckan ensam hemma, arbetandes var nästan värst. När N blev sjuk torsdag och fredag den veckan och bonusmor och syster skulle vara barnvakt ringde de och frågade efter mjölk och kanske lite bröd (nu äter N frukost på förskolan). Helt oförstående inför detta var jag. För ärligt talat, jag hade faktiskt ingen ork att åka förbi en affär efter en hel dag på jobbet och efter att dottern gråtit i bilen hela vägen hem...Det kändes inte aktuellt. Att bara "svänga" in på affären fungerade liksom inte. Så jag struntade i det. Vi hade det vi behövde.
Efter hand har vi både jag oc N vant oss och det har blivit lättare för varje vecka som gått. N har lyckats komma upp med ett leende på morgonen (jag också nästan), hemresor i bilen fungerar underbart bra...
Jag har dock saknat gymträningen, att gå i affären ensam när jag har behövt handla, att kunna lämna över ansvaret till maken när N varit extra grinig, att få städa/laga mat i lugn och ro, att tvätta utan att släpa barn och ett ton tvätt upp och ned för trapporna...
Det har inte bara varit negativt heller. Jag har spenderat mycket mer tid med N eftersom jag väcker henne tidigt på morgonen och vi åker tillsammans till förskola och skola. Vi har lagat mat tillsammans, tvättat tillsammans, sovit tillsammans, snorat tillsammans...Haft många fina stunder helt enkelt.
Det är också fantastiskt att se vad man klarar av! Man klarar mer än man tror.
Fast ensamstående? Nej, tack! Det är bra för mig. Det räcker nu :) Ensam är inte stark alla gånger.
torsdag 11 november 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Jag förstår verkligen att det är tungt att ensam ha allt ansvar. Både praktiskt och mentalt. Jag tänker som du att det är otroligt hur ensamstående föräldrar orkar. Jag gissar att man då verkligen måste ha familj och/eller vänner som kan ställa upp och stötta och hjälpa till. Att avlasta ibland. Me det är ju inte enbart den praktiska biten även om den kanske känns mest i det vardagliga livet, men jag kan även känna att det är skönt att vara två föräldrar så att man även känner att man kan diskutera saker, bolla idéer, och inte vara så ensam i sina tankar kring allt som rör ens barn.
Underbart iallafall att din make och N´s pappa kommer hem till er nu!!!!
Kramar!!
Ja, man klarar mycket mer än man tror. Du får mig att komma ihåg mindre-barns-tiden, jag ensam-mamman utan någon som helst barnvakt... det gick galant det också, men visst är det slitigt.
Njut av helg och man och barn.
Kram
Vad härligt att det är slut på ensamtiden nu. Jag förstår din längtan på alla plan. Ensamföräldrar har ett otroligt hårt jobb och man kan inte annat än att beundra dem.
Ha en riktigt skön helg tillsammans med hela din familj!
Kram!
Ja man klarar det mesta:-) som tur är men jag ser ensamstående mammor i olika situationer och de är värda all beundran och respekt, många, säkert de flesta är otroligt duktiga. Tänk bara när barnen har en allvarlig sjukdom, då finns hon där också på sjukhuset och måste vara stark som en lejoninna och kan inte dela sorgen med någon. Många många skulle kunna få ett "handtag" ibland och avlastning, det tycker jag verkligen, vissa får hjälp med allt som familjen vi är stödfamilj till men många fler finns i det "tysta".
Vilket härligt foto med hjärtemolnet:-) trevlig helg och ha det så bra, kram!
Åh, vad härligt att dagen D äntligen är här nu. Att ni får vara tillsammans igen i morgon. Jag kan tänka mig att maken har längtat sig helt vansinnig efter er två. Precis som ni har gjort efter honom. Vilket underbart kramkalas det kommer att bli imorgon. Jag blir glad i hjärtat bara av att tänka på det. Jag tror att jag ska krama min man och mina barn lite extra ikväll och vara tacksam för att jag har dem här hos mig.
Jag är stolt över dig vännen! Jag vet hur deppig du var i början över den här evighetstiden som det kändes som då. Men nu står du här sex veckor senare stärkt av vetskapen och självförtroendet av att du har fixat att vara ensamstående i sex veckor. Eftersom jag vxte upp med en ensamstående förälder vet jag att det verkligen inte är en picknick i alla lägen. Så du har all anledning av vara stolt över dig själv. :)
Ha en fantastisk helg och rå om varandra ordentligt!
Kram Lotta
Vad härligt!! Hoppas att ni får en supermysig helg tillsammans! :D
STOR KRAM
Jaaaaaa hurra för att maken kommer hem! Så mysigt! Och du ska ha credit, att vara ensamstående kan inte vara det lättaste, jag vet ju inte själv, men jag kan tänka mig! Kram till er alla!
Det positiva är ju att man lär sig att uppskatta och inte ta för givet..hoppas du och din familj får en härlig helg! kram
Saltis: Jag håller med i allt du säger! Det är en sak att vara ensam och ha barnvakt och avlastning, men sen det där andra...det är viktigt!
Anna: Du är ju fantastisk!
Anneli: Jag håller verkligen med. Jag beundrar dem!
Monica: Ja, och det blir ju värre med åren. Förr hade man ju samhället på ett annat sätt. det är ju inte bara pengar och ekonomiskt stöd som man behöver. Man behöver så mycket mer. Nu ser man ner på människor med svårigheter!
Lotta! Tack! Du värmer alltid mitt frusna hjärta!
Mrs C: Vi ska göra vårt bästa! hehe
Stef: Ja verkligen!
Marie: Ja, det håller jag verkligen med om! Kram
Emelie: Eller hur!
Skicka en kommentar