...tuggar på en morot (låtsas så klart att det är en brownie) och funderar på livet. Livet i största allmänhet och åldern. Ni som har följt med ett tag vet om mina åldersnojor. Mest de där rynkorna. Och det gråa håret. Jag vill ju liksom vara den där 50-åringen till slut som ingen kan tro är 50 på riktigt. Kanske att de kan tro att jag är runt 40.
Idag följde kokerskan på skolan med på simskolan på eftermiddagen. Hon är en sån där fantastisk kvinna som alltid ler när man kommer till lunchen, som alltid skrattar och kommer med fantastiska kommentarer. En glädjespridare rent ut sagt. Nu kunde jag lära känna henne lite bättre också. Visst, jag vet ju det där basic som hur många barn hon har och vad hennes make heter och att hon kommer från Kenya. Nu fick jag också reda på att hon bott i Australien (lyx!!) och att hon FYLLER 40 IDAG! Jag höll på att köra minibussen i diket. Hon ser verkligen inte ut som 40. Jag trodde tidigt 30-nånting...
När jag plockat upp hakan från gaspedalen frågade jag hur det kändes. 40 är ju ändå en jämn och fin siffra om jag säger så. Hon var glad! Hon menade på att det är fantastiskt att vara där hon är nu. Med stigande ålder känner hon sig bekvämare, självständigare och har mer självförtroende. Hon skiter rent ut sagt vad andra tycker och tänker om henne och vad hon gör.
Åh, jag längtar efter att tänka så! Jag försöker, men det är svårt.
När jag var yngre, runt 10-12, tänkte jag att när man fyller 20 då är man minsann vuxen och klok och säker på en själv. Lite visste jag då att det skulle vara än värre. Det är ju då man söker sig själv, då man försöker skapa sig ett liv och en identitet. Inte är man säker på sig själv då. Inte har man självförtroende så som jag trodde. Kanske tänkte jag att det skulle komma över en natt? Pang bara, och sen skulle allt vara perfekt och osäkerheten skulle försvinna i ett nafs.
Nu inser jag ju att det inte är så lätt. Dock hoppas jag att jag åldras vackert och får det där jädra självförtroendet och jäklaranammat så småningom. Vad säger ni? Kommer det eller är det bara ett påhitt för att dölja att ingen egentligen vill bli gammal? Därför måste man ha nåt bra att komma med :p
måndag 8 november 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Jag fyller 60 år om ett par veckor och om det är nåt positivt att säga om det så är det just att man med åren blir varse vem man är, vad man vill, vad man tycker och vågar stå för det utan att bry sig om vad andra tycker och tänker. Man har en styrka och tror på sig själv på ett annat sätt än när man var yngre.
Ha nu en skön dag och bekymra dig inte för det som du ändå inte kan göra något åt.
Allt har sin tid som det heter.
Kram
hon har helt rätt de är faktiskt jätte skönt att bli "gammal" håller helt men förra kommentaren de är svårt att beskriva i ord men man får en innre ro,,hahah låter så ja men de är sant.
men nu tycker väl jag att du har lite utav de,lugn,trygg,jäklar anama när de behövs../din gammal mamma
Varför är vi så åldersfixerad egentligen.. Att tycka om sig själv oavsett åldern vore väl något man borde göra mera..
Jag tror det är väldigt individuellt. Själv känner jag att själva åren egentligen inte betyder ett skit rent ut sagt. Så länge man får vara frisk och må bra så har åren ingen betydelse. Det är erfarenheterna som formar oss och med stigande ålder har man ju ofta en stigande livserfarenhet såklart. MEN det finns ju unga som gått igenom otroligt mycket mer än de som är dubbel så gmla och på så vis är "äldre i själen". En av mina bästa vänner hade redan i tonåren varit med om så mycket att det kändes som om hon redan levt ett liv. Med en förälder som gått bort och senare en stor stor operation för hennes del och ytterligare ett par år senare (innan 20 allt detta) fick hon själv en hjärntumör som hon behandlades för. Så hon hade en visdom redan i tidiga 20 som många saknar vid 50!!
Själv känner jag att jag absolut inte skulle vilja vara typ 20-25 igen! Efter 30 tycker jag att jag känner precis som din kompis ett annat lugn. Man har varit med om tillräckligt mycket för att inte vara sådär otroligt naiv. Man är vet va man vill och inte vill. Man har en helt annan självkänsla. Eller JAG har det iallafall. Som sagt så tror jag detta är individuellt. Sedan tror jag ändå att vi alla strävar efter att känna och se så unga ut som vi bara kan. Jag plockar bort grå hårstrån och hoppas det dröjer ett tag innan jag får en massa rynkor. Även om jag verkligen kan tycka att rynkor är vackert också. Beroende på. Jag ahr ju själv inte så jättelångt kvar till 40 men bryr mi ärligt talat inte om det. Tänker så sällan på det. Som sagt, så länge man mår bra och känner sig tillfreds med livet spelar det ingen roll om man är 20, 40 eller 70 tycker jag.
Kramar!!!
Jag igen. Va bra att du inte läst boken. Hoppas chokladen är jättego´ Det är första gången jag är med i det här pocket&påhitt och jag förstår ju att jag var alldeles för "snål" med vad jag stoppade i påsen. Men det är snart jul min vän och man vet aldrig då...
Ha nu en skön kväll.
Kram
Rynkor ägnar jag aldrig en tanke, helt ärligt. Sedan är det skönt att bli äldre så att jag bryr mig mindre eller inte alls om kritik och påhopp utan vet att jag duger som jag är, brukar ta en titt (och på deras liv om det går) på de som alltid ska säga något negativt och det räcker;-). Långt;-)! Det är väl något som kommit med åren att ha fått större insikt om folk och deras problem som inte alls har något att göra med den de för tillfället tar tag i. Som tonåring sög man åt sig mer av kritik. Nu har i alla fall jag mer kunskap om människors beteenden och det är skönt. Jag menar inte att inte lyssna om man jobbar i team och alla är beroende av att det ska funka och olika idéer och synpunkter kommer fram, det är något annat. Men det finns alltid folk som är negativa, har svårt att säga något trevligt både privat eller på arbetet och de menar jag har mycket problematik som inte ska få breda ut sig för mycket. Där ska man hålla distans och stoppa på ett neutralt sätt. Då är det skönt att vara "gammal" och ha fått lite mer styrka och erfarenhet. Men unga kan ha väldig mognad också, det ligger mycket i personligheten och jag tror att vi egentligen inte ändras så mycket, vi har mycket kvar av den person vi var som unga.
Förresten p g a dig Trillingnöten har jag lärt mig plankan;-), kollade på en video så jag gör rätt, är effektivt för magmusklerna, det känner jag:-)!
Anna: Himla skönt att höra tycker jag! Åldrandet är alltså inget att vara rädd för :) Och klokhet är ju alltid en bra sak!
Mamma: Vad bra att det är så! Och att du tycker att jag har lite av det i alla fall redan :)
Katarina: Jag håller med! Visst är det skumt att en siffra ska bestämma så mycket?
Saltis: Ja, det är sant. Vissa får vara med om mkt på gott och ont. Och det är klart att erfarenheter gör en "äldre" i hjärtat! Du är så klok:)
Anna: :) Det är inte lätt! Jag hade också problem, första gången för mig. Jag ville ju inte fläska på för mycket heller :)
Monica: Det är så skönt att höra. Det är något som jag längtar efter! Den där säkerheten! Den där klokheten! Men med varje dag får man ju mer erfarenhet och blir klokare! Lycka till med plankan!! Kramar
Klart att det är individuellt det där med åldern.
Men jag var på återträff från grundskolan tidigare i år. Där satt vi allihopa 40 år gamla och var väldigt överrens om att det var en väldigt skön ålder. Man har hittat sig själv och sin plats i livet. Självförtroendet är större än när man var yngre. Barnen börjar bli lite större och mer självgående. Det börjar finnas lite tid för egna intressen.
Det enda negativa med att bli äldre det är att man inser att livet inte varar för evigt. Framför allt kommer inte mina föröldrar att finnas för evigt. Det är det jobbigaste med att bli äldre.
Skicka en kommentar