Den dagen jag träffade min man/Kärlek på spanska

Duktiga tjejen hade en önskerubrik på lager, nämligen  "Den dagen jag träffade min man" och det är klart att jag skriver om det! Jag skrev om denna dag i början av min bloggkarriär någon gång i november 2009. Då nådde historien ut till min enda läsare. Nu har jag ju några fler!

Här kommer en omarbetad repris för min enda läsare och nyhet för de allra flesta.

Dagen jag träffade min man. Som vanligt, när det gäller mig, är det en lustig historia.

För att få visum som au-pair i USA måste man studera ett visst antal poäng på college (eller specialordnade kurser för au-pairer). Och det är dyrt att plugga! När jag åkte fick man 500 dollar att spendera på rätt antal poäng och det räcker inte långt. De flesta valde specialsydda kurser via förmedlingen man åker med. Som tur var hittade jag ett college som hade rabatt för au-pairer och bestämde mig för att läsa spanska. Ett smart val eftersom jag redan läst ganska mycket spanska och hade en spansktalande hushållerska i huset där jag jobbade. När man redan jobbar 45 timmar i veckan orkar man inte direkt anstränga sin hjärna med att plugga mer än nödvändigt.

Så jag hade fått ett datum, en plats och ett rum för den första lektionen i spanska. Som tur var fick jag sluta tidigare på jobbet den där kvällen (det var en kvällskurs eftersom jag jobbade på dagen), men ändock var jag försenad. Jäkla tunnelbana! 

Jag jäktade in på college och hittade rummet ganska snabbt. Jag var nästan först, trots att jag var så sen (amerikaner, jag säger då det), och gick in och satte mig och plockade upp mina block, pennor och sudd och lade dem prydligt på bänken framför mig. Andra studenter började strömma in och sätta sig. Vissa kände varandra och snackade vid bänken, andra var tysta och lite nervösa som jag. Till sist kommer läraren in. Hon presenterar sig och skriver sitt namn på tavlan. Precis som på film! Sedan säger hon kursens namn och skriver det på tavlan. N - E - U- R - O - S - C - I - E - N - C - E. Shit! Det var så långt från spanska som man kunde komma. Jag hade alltså hamnat i fel rum! Min värsta mardröm hade besannats. Mitt hjärta bankade som en trummis på ecstasy, jag började svettas och fundera på en flyktplan. Vad skulle jag göra? Ställa mig upp och proklamera att jag hamnat fel och sedan gå ut? Låtsas få ett viktigt samtal och springa ut? Jag valde den minst dramatiska vägen. Tyst och försiktigt packade jag ner mina saker och gick, utan att vända mig om, ut ur rummet. Jösses!

Nu måste jag hitta det rätta rummet så jag satte av i korridoren för att hitta en lista på rum och kurs. Jag hittade en tavla med aktuella rumsnummer och kurskoder. Då såg jag att jag flyttat om en siffra och det var på fel plan jag irrade omkring. Efter en smärre maratonrunda hittade jag rummet och kikade in genom fönstret på dörren. Där inne satt hela klassen och läraren var i full färd med att förklara saker på tavlan...

Jag knackade på och ursäktade mig och satte mig på första bästa lediga plats. Läraren fortsatte med uppropet och frågade mig vad jag hette (en espanol så klart) och jag kunde drämma till med en hel mening på spanska. Hon märkte också att jag pluggat spanska med någon som talade som de gör i Espana. Därmed fick jag också förklara varifrån jag kom (Suecia) och fick all den uppmärksamhet jag inte ville ha.

Under uppropet fick hon också till ett skämt på den blivande maken (som jag inte vid tillfället ens såg, utan bara hörde rösten på) som han inte riktigt hängde med på. 

När klassen äntligen var slut mitt i natten började jag gå mot hissen. Då kände jag en lätt knackning på axeln.

- Since you are from Sweden, do you like football?

Killen från klassen! Jag höll på att svimma av! Och söt var människan också! Gudarna måste vart på min sida den kvällen. 

Det var början på en fin vänskap och så småningom en spirande romans. Vår spansklärare hejjade på oss i bakgrunden under lektionerna och sa att vi var en "perfect match".

The rest is history som man säger :)