torsdag 23 juni 2011

Den dagen jag träffade min man/Kärlek på spanska



Duktiga tjejen hade en önskerubrik på lager, nämligen  "Den dagen jag träffade min man" och det är klart att jag skriver om det! Jag skrev om denna dag i början av min bloggkarriär någon gång i november 2009. Då nådde historien ut till min enda läsare. Nu har jag ju några fler!
Här kommer en omarbetad repris för min enda läsare och nyhet för de allra flesta.

Dagen jag träffade min man. Som vanligt, när det gäller mig, är det en lustig historia.

För att få visum som au-pair i USA måste man studera ett visst antal poäng på college (eller specialordnade kurser för au-pairer). Och det är dyrt att plugga! När jag åkte fick man 500 dollar att spendera på rätt antal poäng och det räcker inte långt. De flesta valde specialsydda kurser via förmedlingen man åker med. Som tur var hittade jag ett college som hade rabatt för au-pairer och bestämde mig för att läsa spanska. Ett smart val eftersom jag redan läst ganska mycket spanska och hade en spansktalande hushållerska i huset där jag jobbade. När man redan jobbar 45 timmar i veckan orkar man inte direkt anstränga sin hjärna med att plugga mer än nödvändigt.

Så jag hade fått ett datum, en plats och ett rum för den första lektionen i spanska. Som tur var fick jag sluta tidigare på jobbet den där kvällen (det var en kvällskurs eftersom jag jobbade på dagen), men ändock var jag försenad. Jäkla tunnelbana! 
Jag jäktade in på college och hittade rummet ganska snabbt. Jag var nästan först, trots att jag var så sen (amerikaner, jag säger då det), och gick in och satte mig och plockade upp mina block, pennor och sudd och lade dem prydligt på bänken framför mig. Andra studenter började strömma in och sätta sig. Vissa kände varandra och snackade vid bänken, andra var tysta och lite nervösa som jag. Till sist kommer läraren in. Hon presenterar sig och skriver sitt namn på tavlan. Precis som på film! Sedan säger hon kursens namn och skriver det på tavlan. N - E - U- R - O - S - C - I - E - N - C - E. Shit! Det var så långt från spanska som man kunde komma. Jag hade alltså hamnat i fel rum! Min värsta mardröm hade besannats. Mitt hjärta bankade som en trummis på ecstasy, jag började svettas och fundera på en flyktplan. Vad skulle jag göra? Ställa mig upp och proklamera att jag hamnat fel och sedan gå ut? Låtsas få ett viktigt samtal och springa ut? Jag valde den minst dramatiska vägen. Tyst och försiktigt packade jag ner mina saker och gick, utan att vända mig om, ut ur rummet. Jösses!

Nu måste jag hitta det rätta rummet så jag satte av i korridoren för att hitta en lista på rum och kurs. Jag hittade en tavla med aktuella rumsnummer och kurskoder. Då såg jag att jag flyttat om en siffra och det var på fel plan jag irrade omkring. Efter en smärre maratonrunda hittade jag rummet och kikade in genom fönstret på dörren. Där inne satt hela klassen och läraren var i full färd med att förklara saker på tavlan...
Jag knackade på och ursäktade mig och satte mig på första bästa lediga plats. Läraren fortsatte med uppropet och frågade mig vad jag hette (en espanol så klart) och jag kunde drämma till med en hel mening på spanska. Hon märkte också att jag pluggat spanska med någon som talade som de gör i Espana. Därmed fick jag också förklara varifrån jag kom (Suecia) och fick all den uppmärksamhet jag inte ville ha.
Under uppropet fick hon också till ett skämt på den blivande maken (som jag inte vid tillfället ens såg, utan bara hörde rösten på) som han inte riktigt hängde med på. 

När klassen äntligen var slut mitt i natten började jag gå mot hissen. Då kände jag en lätt knackning på axeln.
- Since you are from Sweden, do you like football?
Killen från klassen! Jag höll på att svimma av! Och söt var människan också! Gudarna måste vart på min sida den kvällen. 
Det var början på en fin vänskap och så småningom en spirande romans. Vår spansklärare hejjade på oss i bakgrunden under lektionerna och sa att vi var en "perfect match".

The rest is history som man säger :)

11 kommentarer:

Marina sa...

Ibland finns det en mening med att det blir som det blir...:)

Martina sa...

Vilken fin berättelse! Blev alldeles tårögd faktiskt.
(men så är jag ju förkyld också ;-)

Saltistjejen sa...

Ååå det är så himla roligt att läsa om hur ni träffades!!!! Jag visste ju sedan tidigare en del för du har skrivit om det för länge sedan, men det är så mysigt! Romantiskt! Som en romantisk film! Jag tycker det är så fantastiskt att man träffar den viktigaste personen i ens liv "bara sådaär"! :-)
Många kramar och hoppas ni får en riktigt fin Midsommar!
Här ser vädret tyvärr väldigt ostadigt ut inför morgondagen...
Kram!

Villa Frejas bokblogg sa...

Vilken underskön historia. Det finns en mening med allt, det tror jag :)
Kram.

Monica sa...

Roligt att läsa, visst har du ett inlägg för från i år om hur ni träffades och lite mer? Kanske en "lista". Vet att jag läste om er som var jättefint och roligt också. Och neuroscinece, du kan ta det en annan gång, de två kurserna på KI rekommenderas, har gått dem, som avslutning på min enorma kunskapstörst som inföll igen efter 50 fyllda:-). Men du fick hela livet förändrat på din kurs här och att det inte blivit samma på den andra.

Malin sa...

Rolig historia och kul att kunna berätta för N senare i livet!

mintekopp sa...

Å vilken underbar historia, det var verkligen ödet det :-)

Duktiga Tjejen sa...

Åh! Jag vill läsa fortsättningen, hur fortsatte allt efter ert möte där??

Skrotmamman skrotar vidare - 14 månader mellan barnen sa...

Vilken härlig historia, personlig och med humor! :-D Vad kul att kunna berätta för barnen!
Har du inte bloggat längre än så? Men det känns ju som om du har massor av läsare? Har i höst bloggat ett år och vet inte vad jag ska göra av bloggen.....

Anneli Stålberg sa...

Vilken fantastisk start och en underbar berättelse :) Som en saga. Jag hoppas att ni får ett långt och härligt liv tillsammans.

Trillingnöten sa...

Marina: Sannerligen!

Martina: Lägligt att skylla på förkylning :) hahaha

Saltis: Ja, faktiskt! Kanske ska skriva en bästsäljare så småningom? :) Ha en superfin midsommar!

Husfrun. Det tror jag med :)

Monica: Ja, jag kollade och det verkar som jag skrev lite vad som hände efter den där första kontakten vid alla hjärtans dag i år :) Jag är sugen på att testa en sån kurs faktiskt. Vi får se!

Malin: Ja, det är det verkligen!

Mintekopp: Jag vill tro det faktiskt :)

Duktigatjejen: Men, vi gifte oss :p hahaha...fortsättningen kommer!

Skrotis: Nae, snart två år faktiskt...tänk! Tiden rullar tycker jag. Jag har fler och fler läsare. Jättekul! Jag är ganska aktiv på andras bloggar så det kanske är därför? Det är kul att skriva! Jag trodde du hållt på längre än mig :) Hahaha....

Anneli: Ja, som en saga :) Kanske skulle skriva en sån! :)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...