Trillingnöten + magdans = sant

I fredags var jag en upptagen kvinna. Med råge. Morgonen inleddes med löpträning med mammorna i gruppen. Backträning minsann. Rena tortyren! Det dök dessutom bara upp en annan mamma och så jag. Plus två tränare! Lite extra press med andra ord. Jag överlevde i alla fall.

På kvällen hade jag lovat svägerskan att gå på Zumba (den där dans i grupp som blev poppis för några år sen) och magdans. Ja, ni såg rätt; MAGDANS! Man lever bara en gång gott folk och det gäller att passa på. Jag var tidigt till Zumban och väntade i träningslokalen som smattrade med spanska. Många latinas som väntade ivrigt på att få dansa. Instruktören var sen, 15 minuter sen faktiskt. Det är nog det värsta med just den lokalen som vi har nära, att det känns lite oprofessionellt. Sist jag var där för två år sen, kom instruktören sent även då, och var väl inte direkt engagerad i klassen. Dock var denna zumbainstruktör, som var både latino och flamboyant, väldigt duktig. Mycket energi och snabba steg. Inga visningar av olika danssteg inte, utan pang på rödbetan och sen gällde det att hålla i löshår och fladdrande bröst och rumpa. Nu är jag inte välsignad med nån rumpa att tala om, men jag försökte skaka på så gott det gick med det jag har. Jag svettades ordentligt! Vi fick till och med en liten publik utanför studion som stod och kikade in genom fönstren...Inte jag och svägerskan per se, men vår grupp.

Direkt efteråt var det dags för magdans. Och den gruppen hade ett gäng inbitna dansare som redan införskaffat klingande höftskynken och var allvarligt dedikerade att lära sig magdans. Den kvinnliga instruktören var även hon mycket duktig och inspirerande och berömde oss nya i gruppen för att hänga med riktigt bra. Vanligtvis var det många omtagningar när nya i gruppen kom, men inte då vi var där. Man är väl naturbegåvning (ironiskt menat)! 
Ja, det var mycket skak på allt möjligt som satt löst på kroppen. Mina höfter är ju enorm stela kan jag meddela. Det känns nästan som att de är stelopererade? Mitt i allt började instruktören snacka nåt om familjerestaurang, uppträdande med gruppen och gud och hans moster...Jag och svägerskan tittade skräckslaget på varandra och skakade på huvudet...Nej, tack!

Ja, så var danstimmen över. Trodde jag alltså. Plötsligt står alla i ring på golvet och de som varit med ett tag går in i ringen en och en och skakar loss. Inför allihop! Jättekul att se. Tills jag ser hur instruktören börjar putta in även de som är motvilliga! Svägerskan har tydligen gått nån magdanskurs innan och vet att de alltid avslutas med att man dansar ensam i mitten, om så bara för några sekunder. Vi är båda skräckslagna när vi inser att instruktören närmar sig oss! Hon är hänsynslös! In i ringen bara! Jag har ingen rytm eller reson i kroppen alls, den lyssnar verkligen på vad jag säger åt den. Skaka höften kan lika gärna innebär ett skak av tuttar...
Men in i ringen kom jag. Med klapp och applåder. Väldigt upplyftande i slutet i alla fall. Kändes inte så hemskt som jag trodde det skulle göra och alla var så vänliga.

Nån mer magdans får vi se om det blir, det var roligt att testa på i alla fall!