Tisdagens lista

Gårdagen blev väldigt lyckad! Vi hade en jättefin dag på skolan, eleverna vara nästan exemplariska, humöret på topp hos alla. Det är inte ofta man kan säga det!
Hemma blev det blommor, kort och hjärtan i ask (hjärtan av olika slag). God mat och efterrätt.
Efterrätten blev något som jag gjorde för allra första gången. Nämligen chokladsoufflé! Riktigt lyckat.

Chokladsoufflé med vaniljsås i mitten.

Så här gott tyckte N att det var, men hon orkade inte hela sin.

Eftersom jag inte hann med en måndagslista på bloggen tar jag en tisdagslista. Idag är det tisdag och jag är glad för att:

• Det redan är tisdag och imorgon är det onsdag
• Jag ska till gymmet ikväll och träna
• Vi slipper laga mat idag eftersom vi har kvar sen igår
• Nästa vecka är det dags för min hemliga sak som jag ska göra
• Det bara är drygt två veckor kvar av februari och nästa månad är mars - vårmånad
• vi äntligen ska på en kursplanskonferens på jobbet. Nya läroplaner börjar gälla i höst = mycket nytt jobb med allt...
• Att salstentan blev inställd för att många inte kunde komma till Lärcentrum. Istället kommer en tenta online under en begränsad tid om cirka 2 timmar.
• Att jag har min fantastiska make och dotter som alltid förgyller min dag!

Ha en superfin dag!

Kärlekens dag

2006 bodde jag i härliga New York. På Svenska Kyrkan hade jag träffat en svensk tjej som jag började umgås med ganska mycket. Och vi hade våra speciella tisdagar. På tisdagar hade jag flera timmar ledigt från jobbet mitt på dan och likaså min vän C. Därför passade vi på att göra utflykter och annat skoj varje tisdag. Vi gick till American Museum of Natural History, Central Park, Chinatown, vi bakade, besökte kyrkan...
2006 hände det så att Alla Hjärtans Dag inföll på just en tisdag och då skulle vi ha picknick i Central Park var det tänkt. Vi hade planerat i minsta detalj. På morgonen den dagen insåg vi att planerna måste revideras. Det var nämligen snöstorm och massor med snö hade fallit över staden. Istället blev vi hemma och beställde god pizza från Domino's och vi tittade på Ishockey på TV. Lika trevligt var det.

På kvällen var det dags för min kurs i spanska. Varje tisdag och torsdag kväll läste jag på Mercy College. Det fanns en kille där som var lite spexig och söt tyckte jag. Det gjorde det ju lite roligare att gå till skolan om jag säger så. Vi brukade också ta tunnelbanan samma väg hem. En bonus med andra ord. Plus att jag redan kunde spanska så det var inte en alltför betungande kurs jag läste.
Denna kväll skrev killen några ord på vita tavlan:

If you think holding hands is all in the fingers,
Grab hold of the soul where the memory lingers


The White Stripes. Jag hade ingen aning om vilka de var, men det hindrade inte mig från att köpa skivan några dagar efteråt. Killen var ju himla söt och snäll och borde ha bra musiksmak.
Ganska precis en vecka senare bjöd killen ut mig på en "konsert" som en av de andra killarna i klassen skulle spela på. Och ja, vad ska man säga? The rest is history. Den spexiga killen är numera min make och livet kunde inte vara bätter helt enkelt. Jag har alltså mycket fina minnen från Alla Hjärtans dag och februari generellt : )

Idag får ni ta extra mycket hand om er mina vänner. Var lite extra snälla mot er själva, er omgivning (det är ni säkert redan i alla fall, men ni får en extra påminnelse), era kollegor, era medpassagerare på buss och tåg, er chef, er familj och era vänner. Det är aldrig fel att ge ett extra handtag eller ett extra leende eller komplimang. Mottagaren kan leva på detta flera dagar, om inte veckor. Ni kan göra skillnad i någons liv med en enkel kommentar eller leende. Det är något som vi alla borde tänka på varje dag!
Gör världen lite vackrare, en vänlig tanke i taget.
Ha en jättefin Alla Hjärtans Dag och Tack för att ni skänker mig leenden varje dag genom att läsa min blogg och bry er om!

Honey pie, this song is for you. I love you more than life itself. Thanks for the tap on the shoulder that day. Who knew it would lead to this? : ) You are wonderful and you make me incredibly happy.
Happy Valentine's!



För er som är intresserade av sången som maken skrev på tavlan (och som fortfarande är min White Stripes- favorit):

Ny maträtt

I januari skrev jag om att jag fixat till min receptbok och försökt hitta lite nya recept att försöka mig på att laga. Jag hittade då en väldigt intressant maträtt med falukorv som jag bara var tvungen att testa nån gång. Helt uppenbart var kokboken från 80-talet nån gång. Lite retrorecept kan ju alltid vara  kul.
Hör på denna: inbakada falukorv!
Den testades igår. Ingen direkt smaksensation, men inte heller helt fel. Smakade absolut okej och man kan säkert experimentera lite med smaker också. Lägga till och dra ifrån ingredienser. Jag tog tyvärr ingen bild, men den såg ganska mycket ut som i receptboken. Till denna kulinariska upplevelse serverades grönsaker och bubbelvatten (inte champagne alltså, utan kolsyrat vatten).

På kvällen blev det faktiskt Melodifesivalen och låtarna var väl, erm, okej. Varken mer eller mindre. Favorit: Christian Walz. Hands down.
Sen undrar jag lite över vem som stylar artisterna? Anneial hade nån grön buske runt halsen som hotade att kväva henne under hela framträdandet. The Moniker såg ut som en clonad Phil Collins och Sanna Nielsen såg ut att ha blivit inspirerad av Ringaren från Notre Dame. Loreen hade en hel massa vener på sig som slängde och dängde, kanske passande med tanke på låtens titel.
Jag hoppas nästa delfinal blir bättre med både låtar och stil. I och för sig har jag själv ingen direkt klädstil, men jag har ögon och hjärna. Det borde räcka.

Märkliga ting

Gårdagens bilfärder gick bra kan jag meddela. Morgonen var värst. Det tog 20 minuter att gräva ut bilen och när jag öppnat båda dörrarna fram ville de inte stänga igen. De hakade liksom inte fast. Som tur var tog det ju en bra stund att ta fram bilen ur all snö så bilen hann värma upp och då kunde dörrarna stängas igen. På vägarna var det mycket bilar, mycket snö och mycket vind, men det gick hyfsat i alla fall. En extra 20 minuter tog det allt.
Eftermiddagen var soligare och trevligare. Jag åkte också hem lite tidigare än vanligt för vädrets skull.  Jag hade ingen lust att bli fast i bilköer i timmar en fredagkväll på nån ödslig väg på väg hem till familjen. Nej, tack!

Jag har också fått i uppdrag av Anneli att visa upp en märklig sak som vi har hemma. Ni må tro att jag har använt alla tänkbara vrår av hjärnan (och lägenheten) för att komma upp med nåt märkligt vi har som ligger skräpandes. Det var supersvårt. Man vill ju liksom inte ta vad som helst.
Till slut luskade jag fram fyra saker som är någotsånär märkliga. Nåt som inte alla har hemma kanske.
Vinnande objekt blev följande:

Ransoneringskort från 1919, runt slutet av första världskriget alltså. Det är lite spännande för en historienörd som mig själv till exempel.

Några som jag tror kan ha nåt spännande hemma och som jag skickar denna utmaning vidare till är:

SteelCity Anna
Kim Kimselius
Kattas Fikarum
Sitting in a Rainbow
Mrs Clapper

Idag är det lördag och det verkar bli en kall dag. Minus 12 står det på här. Det blir kanske en snabb promenad ute och sen spenderar vi dagen inomhus och myser istället. Melodifestivalen hägrar ikväll igen. Jag funderar på om jag ska se den idag eller imorgon bitti. Vi får se : ) Trevlig lördag!

Jag är lite rädd

Jag ska erkänna. Jag är inte sugen på att hoppa in i bilen och köra till jobbet. Det har snöat hela natten och jag hör skräckhistorier om köer och olyckor på vägarna. Igår var det en lastbil som störde på väg hem. Jag blev fast ett tag i en kö, men kunde ta mig ut och åka en annan väg. På vissa delar av sträckan fungerar ju inte det. Det finns bara en väg och den är blockerad.
Idag åker jag med andra ord extra tidigt och jag tar med mig lite matsäck och nån filt och andra förnödenheter. Kanske åker förbi och köper en spade också. Igår fick jag nämligen gräva ut bilen när jag skulle åka från jobbet. Med händerna och blöta vantar! Ingen höjdare.
Jag måste meddela dottern att det där med uppdragna byxben inte fungerar. Det verkar bara bli värre.

Igår var det rena rama julafton. Jag fick hem två spännande saker på posten. Ett proteinpulver med smaken Cookies and Cream (smakade supergott) som jag vann hos Alexi.

Sen fick jag också hem ett pack med Santa Maria kryddmixar från Buzzador. Det är nåt helt nytt som vi ska få testa och avge vår åsikt om.

Jag har några över så om ni är intresserade kan ni kommentera här så kontaktar jag er och skickar över ett paket! 
Själv ska jag testa i helgen så jag kan ju ännu inte avge en rapport om vad jag tycker. Det verkar spännande i alla fall!

Nu är det fredag go vänner! Och jag ska avnjuta lite havregrynsgröt och packa min överlevnadsväska :)

Det är inte bara jag...

Det är inte bara jag tycks ha en enorm längtan efter vår och sommar (igår var det exakt tre månader sedan vintern gjorde sitt intåg där jag bor. TRE månader med snö, kyla och livsfarligt väglag. Minst en månad till av snö spår jag, innan våren kanske börjar). Jag tror dottern har en längtan efter det också.Varför tror jag det? Jo, på sistone har hon börjat dra upp byxbenen till knäna, lite som att hon har shorts på sig. Det spelar ingen roll vilken sorts byxor det är, byxbenen dras upp.

Först sportade hon nåt sånt här på bilden. Ena byxbenet upp. Nu kör hon båda. Ibland bara ett, när andan faller på.
Kanske kommer våren fortare om man längtar så intensivt? Som jag skrev tidigare, du ska inte tro det blir sommar ifall inte nån sätter fart.
Nu funderar jag. Ska även jag sporta uppdragna jeansbyxben på jobbet idag?
Kan vara värt om våren kommer några veckor tidigare känns det som. Å andra sidan har jag hört rykten om minus 10-15 grader de närmaste dagarna.
Decisions, decisions...

Men?

Inte världens bästa start på dagen (denna lill-lördag). Jag vaknade i morse när jag hörde bilarna började köra utanför (det är väl folk som är på väg till jobbet okristligt tidigt). Detta brukar ske vid halv fem- fem ungefär. Jag tänker att larmet snart kommer att sätta igång. Sen blundar jag och somnar igen. En stund senare har klockan ännu inte ringt. Jag ligger och väntar. Och väntar. Börjar ana ugglor i mossen. Varför ringer inte klockan? Varför? Jag vänder mig om och tar upp den. Tycker mig se 06.30. What? 06.30? EN TIMME efter att klockan borde ha ringt.
Jag rusar upp som en tok och "springer" ut i köket för att titta på klockan där, samtidigt som jag hoppas att jag sett fel. Nope. 06.30. Mitt sista hopp går till mobiltelefonen. Måtte den ställa allt till rätta. Jag slår på den. Väntar. Väntar. Och där! 06.30!
Jag hinner tänka "jävla skit" ett hundra gånger medan jag kastar på mig kläder, tvättar ansiktet, drämmer på mascara samtidigt som jag tittar på mitt mosiga morgonansikte i spegeln...kastar ihop två hårda mackor, pussar maken så att han vaknar och rusar ut genom dörren. Jag hann ganska lagom till att hämta upp samåkerskan och hennes syster klockan 07.00.
Jag är rena superkvinnan! Jag ska skaffa nytt mellannamn - Super Woman. Ser bra ut på CV:t om inte annat. Kan leda till många bra intervjuer och möjligheter.
Ett av mina första jobb fick jag tack vare att jag skrev att jag sålt spunnet socker på tivoli (i brist på andra erfarenheter). På det jobbet blev jag kvar i fem år och det var fantastiskt roligt.
Nu väntar jag på att UD ska ringa. De kan behöva en Super Woman runt i världen. Jag kan rädda människor undan farligheter som försovningar och sånt...

Måndagslistan applicerad och Klass 9A

I går bestämde jag mig för att applicera måndagslistan på min klass. Ibland brukar jag ta en stund och be alla elever att säga något som de är glada för, tacksamma för, något positivt i deras liv. Nu ska jag ha det som en stående punkt varje måndag och jag skriver upp vad de säger på tavlan så att vi konstruerar klassens måndagslista. De var väldigt duktiga på att komma på saker måste jag säga! Första gången vi gjorde en liknande övning kom de inte på nåt, men efter några gånger nu har de verkligen kommit igång. På detta sätt får också alla komma till tals och det är bra. Givetvis behöver man inte säga nåt om man inte vill. Det händer. Även mig.

Idag, just i denna stund, tittar jag också på första avsnittet av "Klass 9A" om en skola där "superpedagoger" kommer in i en skola för att guida lärare och elever. Det är med blandade känslor jag ser på programmet. Jag ser lärarnas frustration, deras brister och svagheter, deras styrkor och påminns än en gång om att vi alla är människor, vilket glöms bort i många sammanhang. Det är ett hårdare klimat i både skola och samhälle i dag, hårdare än det var när jag var en liten ettagluttare för lite över 20 år sen. Och jag beundrar de lärare som undervisar på högstadiet och gymnasiet. Jag har själv vikarierat på högstadiet ett tag och det var ingen lek kan jag tala om. Ärligt skulle jag aldrig vilja jobba där uppe.
Nu när jag ser "Klass 9A" förstår jag hur lärarna känner sig. Uppgivna, ledsna, förtvivlade. Jag tror inte att de går hem efter jobbet med en bra känsla varje dag. De går hem med oro och uppgivenhet. Hur ska de nå barnen, hur ska barnen nå målen, hur ska detta gå till? Att hitta nya idéer i den situationen är jättesvårt. Kanske är det bra att "superpedagoger" kommer in och stöttar, ser situationen som lösbar och kan hitta nya vägar ut.
Samtidigt vill jag ge en känga till politiker som bestämmer över både skolor och lärarutbildningar. Nyutexaminerade lärare måste få mer stöd när de börjar sitt första jobb. En obligatorisk mentor under det första året, handledning av rektor och lärarutbildare. Kanske att man kan få komma tillbaka till sitt universitet ett par gånger under det första arbetsåret för att få möjlighet att prata om sin situation med andra nya lärare, med professorer och utbildare.
Nu får man säkert höra att det skulle väl alla yrken behöva. Den svenska lagom, den svenska avundsjukan spelar stor roll. Man kan inte ge någon "privilegium".
Å andra sidan. Fundera på vilka som ska ta hand om det allra käraste ni har dagligen under förmodligen 12år. Just det. Lärare.
De flesta lärare vill väl. Det finns ingen som blir lärare för pengarnas skull. Man kan ibland tjäna mer pengar i kassan på en mataffär (inget emot kassapersonal! Bara en jämförelse) som inte kräver 4-5 år på universitetet med lån. Det finns säkert de som blivit lärare på grund av de "långa loven". De lärarna blir oftast inte långrandiga i yrket. Att vilja vara lärare är nåt helt annat. Man har en passion för barn och unga, för att vilja påverka, bygga världen, göra skillnad.
Nej, nu blir jag långrandig känner jag. Ni märker att det är nåt jag brinner för - givetvis. Nu är jag relativt ny i yrket och jag hoppas att jag kan hålla länge till. Vissa dagar känns det så, andra dagar inte. Så länge jag har passionen fortsätter jag. Tar den slut av någon anledning, är det dags att gå vidare.

Lista och måndag

I förra veckan fick jag ett uppdrag av Carro att skriva om min "bloggkarriär" och det ska jag ju givetvis göra!


1.   Hur länge har du bloggat?

JaJag har bloggat i lite över ett år nu. Jag startade i oktober 2009.

2. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?

Här var jag faktiskt tvungen att tänka efter! Jag läser cirka 40 bloggar kom jag fram till. Många bloggare uppdaterar inte så ofta heller, kanske en gång i veckan, vissa ännu mer sällan. De som jag läser och kommenterar dagligen hos är kanske 20 stycken. Sedan läser jag bloggar där jag aldrig kommenterar eller som jag läser en kort tid och sedan förpassar till andra läsare i cyberrymden.

3. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar?

Nu vet jag inte riktigt vad en dagboksbloggare är. Om det är en sån som skriver om att ”idag har jag ätit frukost, tittat på TV, gått ut en sväng med en kompis och sen käkat middag, så ingen. Men många av de jag läser bloggar varje dag, om allt möjligt och inte bara om en vanlig vardag (det är roligt det med! Inte varje dag bara). Ibland blir jag stressad av de som skriver inlägg flera gånger om dagen. Då känner jag att jag är en dålig läsare och bloggvän som inte hinner kommentera varje inlägg. Något som jag vanligen vill!

4. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i bloggen?

Oj, svår fråga! Det har jag faktiskt aldrig tänkt på...Jag tror det. Eller vad säger ni?

5. Har du hittat en fungerande gräns för hur du vill vara i din blogg, eller tänjs gränsen hela tiden?

Jag har hittat min plats på bloggen och jag trivs. Ibland känner jag att jag kanske skulle vara mindre anonym, samtidigt som det är skönt att slippa ”stå till svars” hela tiden. Eftersom jag också är lärare är det lite vanskligt. Jag vill inte att mina elever ska kunna googla mitt namn och komma fram till min blogg där jag skriver om allt möjligt idiotiskt ibland.

6. I vilken utsträckning bloggar du för bekräftelse, tror du?

Det gör väl egentligen alla? Varför skaffar man annars en blogg? I början var det inte så många som kom på besök, och jag gillade att skriva i alla fall. Jag hade en trogen läsare, Saltistjejen (Tack!), och det gjorde att det blev roligare att fortsätta.

7. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att du fått kontakt med dem via bloggen?

Faktiskt bara en (men sammanlagt tre med familjen hennes), Saltistjejen. Att träffas IRL med bloggvänner är inget jag strävar efter, även om det skulle vara kul att mötas nån gång så där om det finns möjlighet.

8. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?

Ja, absolut. Har man dåligt självförtroende och möter på en omild person på nätet kan det få konsekvenser. Vissa är väldigt provokativa och får mycker respons på det, på gott och ont. Bara man vet vad man ger sig in på.

9. Hur ser bloggandets nackdelar ut för dig?

Det finns inga nackdelar i egentlig mening. Jag har som tur är inte stött på några näthatare. Istället har jag bara fått en massa kärlek och stöttning! Det är jag så glad för. Å andra sidan försöker jag heller inte provocera. Enda nackdelen kan vara att man känner sig pressad att skriva minst ett inlägg om dagen. Det kan vara stressande ibland.

10. Tror du att du fortfarande bloggar om två år?

Med största sannolikhet gör jag nog det. Jag gillar att skriva och detta är ett sätt att uttrycka sig på. Kanske ändrar bloggen form, det kan man aldrig förutse. Man förändras som person, samhället förändras och det får bloggen ge uttryck för. Dessutom har vi släkt världen över och det är roligt att få visa en del av ens vardag, trots att man bor så långt ifrån varandra.

Nu skickar jag utmaningen vidare till följande: Jag är, Being Johanna, Monica och Mrs Clapper. Ni andra som vill hänga på är hjärtligt välkomna! Skriv ett meddelande här så jag kan komma in och kika på era svar J

Idag är det måndag och jag är glad för att:

• Solen kikar fram oftare och längre
• Det är februari
• Det snart är Alla Hjärtans Dag så vi alla kan fira kärlek och vänskap (trots att detta ska firas dagligen enligt mig)
• jag fick det där skojsiga erbjudandet som jag kommer att berätta mer om senare
• det är roligt att gå till jobbet igen
• jag haft en fantastiskt fin helg med mycket god mat och trevligt sällskap
• jag är frisk och lycklig
• jag har en helt underbar familj som finns där i vått och torrt!

Let the week begin! 

Snart dags för städning...

Gårdagen blev faktiskt riktigt bra. Lite mysig så där som lördagar bör vara. Jag gjorde pannkakor till brunchen som blev väldigt lyckade. Dottern mumsade i sig massor. Hon brukar ibland vara lite knusslig till frukost men inte igår.
Efteråt funderade jag på vad jag skulle bjuda mor min på när hon skulle komma. Jag försöker att undvika för mycket kaffebröd så jag gjorde fruktbollar istället. Fruktbollar, lite nötter, dadlar och aprikoser fick blir lördagsfika helt enkelt. Jag tyckte de smakade gott, och jag hoppas gästerna tyckte likadant!
Det skojiga var att vi var i vardagsrummet när dörren plingade (mamma, syster E och lilla sonen S stod vid dörren givtevis). N rusade upp på fötter genast och skrek "Pizza!". Erm. Jag undrar var hon fått det ifrån? Vi har ju inte direkt många som kommer och ringer på dörren, förutom när vi beställer pizza, så det var hennes logiska förklaring antar jag. Det lät himla kul! Kanske hade hon fantasier om pizza? Hon kanske längtade efter det just där och då och trodde att hennes drömmar besannats.

Kvällen spenderades framför Melodifestivalen. Det var tyvärr ingen låt som jag fastnade för. Jag förstod att Dannys låt "In the Club" skulle gå vidare. Det var den enda som var lite catchy och så är han ju en flickidol. Jag gillade också "Desperados". Den var fin och lugn. Å andra sidan vet jag inte om den skulle slå i Europa senare. Det kanske inte gör nåt egentligen? : )

Idag är det städning, tvättning och gym på schemat! God söndag!

Funderingar i duschen och feber

Idag har jag träningsvärk. Torsdagen på gymmet och gårdagens Hollywoodyoga (japp, du läste rätt! Hollywoodyoga) med extra magträning har gjort sitt. Trots stretchning värker armarna och ryggen ganska rejält. En skön smärta dock.
I duschen efter träning infinner sig en hel del tankar och funderingar. Något som jag funderat på är bland annat själva handdukstorkningen efter en dusch. Jag har lagt märke till att när jag tar handduken för att torka gör jag EXAKT likadant varje gång. Börjar med samma kroppsdelar, fortsätter med nästa och avslutar med samma kroppsdel. Varje gång. Det är liksom som att hjärnan arbetat fram det bästa sättet att torka av kroppen i en viss speciell ordning.
En gång försökte jag torka på ett annat sätt, men då blev jag förvirrad och det tog längre tid. Fundera på det nästa gång ni kliver ur duschen : ) Men inte för mycket för då förstör ni "torkflowet".

Idag är det lördag. Lördagsbrunch står på schemat. Min mamma kommer förbi en sväng på eftermiddagen och så klart MELODIFESTIVALFEBER! Ikväll smäller det. Jag ser verkligen fram emot det och kan knappt vänta. I år har jag inte lyssnat på bidragen i förväg som jag gjorde förra året. Vi får se om det gör skillnad i vad jag tycker.

Ha en superfin lördag!

Helgen är kommen

I alla fall om några timmar. Det är skönt. Jag behöver lite skönhetssömn, lite vila, lite filmmys och lite familjekramar. Lite lördagsbrunch.
Gårdagen bjöd på fantastiska nyheter. Inte bara det att det mesta på jobbet rett ut sig och jag kan gå dit utan ångest, jag fick också ett oemotståndligt erbjudande. Nu är jag inte riktigt säker på hur mycket jag ska berätta, eftersom jag ju är lite anonym på bloggen (ja, jag skyltar i alla fall inte med namn och adress).
Det roliga kommer att ske om några veckor, datum är inte bestämt ännu. Jag kommer nog inte att kunna hålla mig till slut, men för nu kan vi säga att det är trevligt, roligt och något att se fram emot. Med detta har jag i princip inte sagt nånting, jag vet, men trust me, det blir bra så småningom : )

Om cirka två veckor måste bilen in på besiktning igen. Seriöst. Varje år vid den här tiden får jag lite panikångest. Jag ber till de högre bilgudarna att den ska gå igenom, Förra året blev det en tvåa. Tydligen höll halva golvet på att trilla genom på passagerarsidan. Det fick fixas. I år...med tanke på vad som hänt under året. Numera startas bilen inte med nyckel. Jag tänker inte berätta hur den startas. Ingen nyckel i alla fall. Huven öppnas heller inte på tradtionellt sätt eftersom snöret/vajern gick av för några veckor sen. Förutom det, rosten, att den röda batterilampan lyser, bromsarna skriker lite grann, backspegeln hotar att hänga på trekvart, så går den ganska bra. Den håller i. Den kämpar på. Man får hoppas att besiktningsmannen/kvinnan ser vilken otrolig effort bilen lägger på vårt förhållande (strictly business, så klart). Pappa ska väl köra igenom en minibesiktning innan den riktiga. Jag håller tummarna. (Tack Bättan för ditt fantasiska arbete. Jag ska aldrig byta ut dig, du underbara lilla bil. I vått och torrt står du ut med mig och väglaget. Du är värd den bästa oljan, lite helgvila och en och annan biltvätt. Keep up the good work!)

För lite över en vecka sen

...fick jag en utmaning. Ja, inte direkt en utmaning, men en förfrågan att få se min skrivarplats, av Anneli. I vår lilla lägenhet finns inte direkt plats för ett skrivbord eller en avskild plats att skriva på så min plats blir ett hörn av soffan. En soffa som vi givetvis älskar högt eftersom den är så otroligt bekväm. Samtidigt som jag sitter och skriver brukar TV:n vara på. Ibland lyssnar jag med ett halvt öra, ibland stänger jag av helt när jag skriver (trots att mina intentioner var att se ett program).

Här är min skrivarplats. Kudden är ofta över knät för att få upp datorn lite. 

Jag har en sån där liten notebook-sak som jag skriver på. Nu tycker jag större datorer är himla otympliga och tunga. Jag föredrar min lilla. Den har ju sina brister givetvis (ibland kan man inte se hela hemsidor och man kan inte trycka sig vidare eftersom hela bilden inte syns och då även viktiga knappar och länkar. Typiskt.) Å andra sidan är den fantastiskt hållbar. När jag hade haft den några månader spillde dottern ett glas mjölk på datorn. Den överlevde efter  några dagars torkning. Jag har tappat den från soffan. Så illa att det inte gick att trycka på vissa knappar. Maken fixade det. Ren tur om ni frågar mig :p
Dottern har tappat den en och två gånger. Den har flugit över Atlanten några gånger och varit med lite varstans. Underbar mackapär helt enkelt.

Så där. Det var min skrivarplats. Trots att det blev mer en hyllning till min lilla dator. Det är den värd. Utan den, vad skulle jag göra då?
Idag är jag glad för att kocken på skolan är tillbaka efter sin semester, fritidsledaren är tillbaka efter sjukdom och lite andra problem har löst sig på jobbet. Det känns mycket lättare att gå till jobbet idag och det är jag tacksam för!
Vad är ni tacksamma för en dag som denna?

Skönhet kommer inifrån...

...en flaska/burk, om man får tro många människor. Ju mer smink desto bättre. Jag är en sån som aldrig har smink, bara mascara och en sån köper jag en gång om året.
Förra veckan var det dags för en ny. Jag är inte direkt bevandrad i sminkets förtrollande värld så när jag köper mascara går jag på pris och "känsla" (vilket oftast brukar betyda att det blir ett fint utseende på behållaren). Denna gången blev det en röd från nåt märke (vet inte ens vilket märke det är. Loreal, för det är jag värd?)
Tyvärr kanske jag skulle kollat lite bättre då själva borsten man applicerar gucket på ögonfransarna med har en lite annorlunda form. Den ser ut som en medeltida spikklubba i miniatyr. Jag fattar inte alls hur man ska få på mascaran ordentligt med den. Har ni nån användarmanual skräpandes nånstans, hör av er. Just nu famlar  jag i mörkret...Jag vill ju inte köpa en ny redan. Det kan ju också hända att jag går ur askan i elden. Borsten kan bli snäppet värre. Typ en fransk giljotinformad borste. Hur använder man en sån?

Dessutom, vid samma köptillfälle, inhandlade jag också ett set för fransk manikyr. Lät ju fantastiskt vackert, man har ju sett de fina naglarna på nagelsalonger i New York, så varför inte. Hur svårt kan det vara? tänkte jag, morsk som jag är.
Jag ångrade mig bittert när jag sedan skulle börja måla naglarna i söndags. Att måla vänster hands naglar med grundfärgen var lätt som en plätt. MEN sen ska man tydligen applicera den vita färgen längst upp på naglarna! Jösses. Det hade jag kanske kunnat räkna ut innan jag köpte, men jag trodde att det skulle vara lättare än det verkligen var. Förpackningar som denna borde verkligen komma med en lite notis om svårighetsgrad. Då kan en "skönhetsdrottning" som jag ha lite lättare att inhandla såna grejer.
I alla fall. Efter mycket om och men och stön och suck och omgjorda naglar, blev vänster hand helt okej. Till och med det vita.
Nu kom svårighet två. HÖGER hand. Att måla höger hands naglar när man är högerhänt innebär ofta att den högra handen ser ut som "Hej! kom och hjälp mig". Speciellt när man ska måla en vit rand, som man vill ska vara perfekt formad, högst upp på nageln. Att ha den mitt på nageln fungerar inte, eller ha en rand som går vertikalt eller som är för kort, för tjock, för bullig, för knagglig...Jag måste öva helt enkelt.

Så här blev vänster hand. Höger vill jag inte ens visa.

Inte nog med det. När naglarna är fina och vackra, äntligen, efter allt slit, då tar det högst en dag (ibland till och med några minuter bara) innan något hänt. Färgen är sliten, man har klämt fingret i en dörr, man har råkat nudda nåt när skiten torkar...Mycket kan hända. 

Kanske skulle inte så vara fallet om man slapp alla betungande hushållssysslor. Nu är jag ju begåvad med en make som sköter en stor del av marktjänsten, så jag tror inte att jag skulle kunna undslippa ytterligare sysslor tyvärr. Hushållerska är ju inte på tal om att anställa i nuläget. Och någon som jobbar åt mig på jobbet tror jag heller inte är någon idé. 

Jag ska lansera ett nytt nagellack istället. Pansarnagellacket som kan motstå kulor och timmar av diskning. Vad tror ni?

Idag är det fest!

Välkommen du underbara februari! Den tråkigaste månaden på året, januari, är äntligen slut. Nu kan februari ta över. En månad fylld med massor kärlek och längre, ljusare dagar! Alla Hjärtans dag står för dörren och dessutom firar vi den dagen vi träffades någon vecka efter. I år firar vi fem år!
Syster J startar det nya födelsedagsåret med att fylla 18 år och det är ju heller inte helt fel. Därför är jag glad att februari äntligen är här.
Det bästa av allt är att det snart är mars. Visst kan man, om man riktigt drar det långt, påstå att mars är en vårmånad? Februari känns lite som en bro till våren, som alltså snart är här. Nu är det faktiskt nästan helt ljust när jag når jobbet på morgonen och ljust ända till halv fem på eftermiddagen. Visst finns det mycket att vara glad över en dag som denna.
Jag låter aningens hyper märker jag. Kanske är det för att jag fick sova ordentligt i natt? Jag såg till att alla mobiler hade avstängda larm och att de var gömda under nåt för säkerhetsskull. Ibland får de eget liv de där rackarna, då är det bra att vara väl förberedd.
Nu har jag lyckats skriva ett ganska långt blogginlägg om i pincip ingenting. Vilken prestation!
Glad tisdag på er och lycklig februari! Våren är kommen (man ska inte tro det blir sommar om inte nån sätter fart. Astrid var en klok gumma. Härmed tar jag första spadtaget till sommaren!)

Snart är det dags för glass i parken!