Välkommen måndag!

Låter lite hurtigt halv sex på morgonen kanske? Faktum är att trots att jag visste att jag skulle upp okristligt tidigt till första dagen på jobbet, kunde jag somna i hyfsad tid igår kväll. Det ni! Sedan är det väl bättre att starta veckan på ett positivt sätt när man ändå är igång. Det blir ju inte bättre för att man surar och spelar helt emo. Tror jag. Har ju inte testat i och för sig.

Jag startar veckan med terminens första måndagslista! Jag har haft en paus under sommaren för jag har inte haft nån anledning att vara mer positiv en måndag, men nu gör den come back. Listan skapades av JennyN och har spridit sig runt bloggvärlden.

Idag är det måndag och jag är glad för att:

• jag har haft en helt fantastiskt skön och lat sommar hemma med familjen. Solen har skinit mest hela tiden och inga måsten har förstört sommaren!
• det finns så fina människor som delar med sig av sin kunskap. Som Lina till exempel. Hon ordnade ett fint kostschema till mig nu när jag är på gång med projekt "Bästa Formen". Bara så där!
• jag slipper dubbeljobba. Vi hittade en kollega till slut, i grevens tid.
• snart börjar alla bra TV-serier på TV igen för hösten är nära, om inte faktiskt här redan.
• jag har så fina och kloka läsare som inte är sena med att komma med uppmuntrande ord och genomtänkta kommentarer
• det fortfarande finns så många sommarpratare kvar att njuta av på väg till jobbet
• vi har en vecka att planera innan eleverna kommer tillbaka. Det finns mycket att gå igenom nu med nya läroplanen. Yikes.
• min familj finns här när jag kommer hem efter jobbet. Den är som alltid fantastisk, underbar och så go! Jag är lyckligt lottad!

Nu ska jag äta frukost, packa mellanmål och böcker. Sen bär det av till jobbet och första dagen med nya kollegan. Jag hoppas verkligen att hon är en toppenmänniska. Hon har ju halva mitt namn så det bådar gott (den andra halvan). Håll tummarna!

Att se framåt

Att leva i nuet. Visst låter det vackert? Leva här och nu. Det finns inget förflutet och ingen framtid. Det finns bara här. Nu. Tiden står stilla. Njuta. Carpe Momentum. Jag är en sådan som har svårt att njuta här och nu. Mina tankar far alltid framåt. Det kan vara en minut från nu, en timme, en dag, en vecka, ett år. Att stanna upp är för mig oerhört svårt. Jag försöker och blir bättre på det. Ännu är jag inte i hamn. Visserligen skulle det vara svårt att ständigt leva i nuet. Aldrig tänka på morgondagen, eller på minuten efter nuet. Lite som att vara galet carefree, till den grad att man riskerar sitt liv, sin framtid. Kanske skulle det vara skönt att slippa oroa sig för det som komma ska.
Nuet är så flyktigt på nåt sätt, att det blir svårt att greppa. Jag lovade mig att bli bättre på detta under året och ännu är ju inte året slut. Faktiskt.

Jag gillar också att ha nåt att se fram emot. Något att längta till. Något man kan låta tankarna beröra när något känns tungt eller när vintermörkret sänkt sig som en filt över jorden (i alla fall vår del) och hotar att kväva en.
Jag har tur som har en make som också gillar att "fira" olika saker. Bara så där. Bara vi. Något att planera och se fram emot. Som alla årsdagar (när vi träffades, bröllop, förlovning etc) och Halloween, kanske Thanksgiving i år, jul, nyår, Alla Hjärtans Dag...Lite festliga tillfällen. Eller tillfällen man själv gör festliga på något sätt. Det gör mörkret lite mer uthärdligt. Kanske en resa, en utflykt eller en trerätters middag. Bara för att. Inget speciellt tillfälle.
Jag gillar att göra planer. Att planera och fixa. Det är något jag gärna gör och tar på mig. Göra det där lilla extra som bryter vardagen. Jag skrev ju tidigare om att lyxa till vardagen lite mer. Och det ska jag minsann göra i höst och vinter. När jag jobbar ser jag också fram emot helgen. Det är en skön känsla tycker jag och nästan det bästa med att jobba och ha rutiner. När man är ledig flyter alla dagar in i varandra. Ibland vet jag knappt om det är onsdag eller lördag. Idag blev jag förvånad att affärerna verkade tömmas på folk runt halv tre. Sen insåg jag att det var lördag och fullt normalt.

Nu ska jag leva i nuet med min dotter och make på min sista semesterdag. Imorgon börjar allvaret igen. Ny kollega, gamla kollegor, nya elever, gamla elever om en vecka och så lite nytänk. Alltid bra med nytänk. Men nu som sagt, dags att fånga det flyktiga och undanglidande nuet...

Sista helgen

Så var den här. Lika plötsligt som varje år. Sista helgen innan jobbet börjar igen. Det är helt galet vad fort tiden går. I början av sommaren känns det som att det är en evighetslång semester. Himla mycket tid att inte göra nånting. Så flyger veckorna förbi och pang, är det start på höstterminen. I år trodde jag dessutom att det skulle kännas längre eftersom vi inte åkte iväg till New York som de två tidigare somrarna. Ack så fel jag hade. Det känns nästan som det gått snabbare!
Ni vet ju att jag gillar mitt jobb så det är inte därför det känns tungt att börja. Det är heller inte för att det snart är höst som jag känner så här. Jag gillar faktiskt hösten. Det blir lite kallare, vackra färger och luften blir klar och ren. Nej. Vemodet rullar in för att det är som en övergång. Det är dags att säga adjö till något, och hej till nåt annat, nåt nytt. Adjö till all den härliga sommaren med lediga dagar, soliga och varma månader, all grönska, sovmornar, jordgubbar, ljusa kvällar, sommarregn, sommarprogram på TV, solbränna och allt annat som hör sommaren till. Nu väntar vardagen och jag tror att i år är de ännu tyngre att vara tvungen att "se fram emot" vintern. De två tidigre vintrarna har varit extremt kalla och långa och det är ingenting jag ser fram emot. Faktum är att jag hellre skulle se en ovit jul detta år och gärna även nästa år. Kroppen är inte redo för en mörk, kall, snöig vinter till. Lite mer sol, lite mer värme skulle inte skada.


Igår var det väldigt kallt på golven hos oss och i natt var det till och med kallt i sovrummet. Jag vaknade av att jag frös med det vanliga jag brukar ha på mig. Ett tydligt tecken på att sommaren börjar dra sig tillbaka. Om ett par veckor kommer det att kännas bättre. Och ännu bättre i mars nån gång, när snön försvinner igen. Kanske skulle ta och börja åka skidor? Det har jag ju aldrig gjort förut och nu verkar det ju vara rejäla vintrar. Hmmm...jag drar mig till minnes en gång i skolan när jag var tolv och skulle åka varv på spåret i skogen. En liten backe uppenbarade sig. En backe på ca en meter och som planade ut. Ingen backe i egentlig mening alltså. Jag "flög" nedför backen och landade platt på magen med ben och armar, med stavar och skidor, spretandes som värsta Ganesha. De som kom bakom mig snubblade på mitt trassliga jag och flög all världens väg de också.
Jag återkommer om min kommande skidkarriär tror jag. Ingen brådska med skidor.

Nostalgi igen

Igår kväll innan läggdags började dottern titta på "Astrid Lindgrens jul", en film hon fått av sin mormor i julklapp och inte hunnit titta på. Givetvis ska hon titta på denna i augusti. Är man sugen så är man!
Det var faktiskt riktigt roligt även för mig. Ronja Rövardotter, som var min favorit, Lotta på Bråkmakargatan, Emil, Pippi och så Vi på Saltkråkan när Stina säljer Skrållan. Vilka minnen det får fram! Alla dessa karaktärer som jag växte upp med. Då,när jag var liten, fanns ju inte tecknade Pippi till exempel, som finns idag och som dottern tittar på. Astrid Lindgren var enormt produktiv måste jag säga och vilka barndomsfavoriter! Många som i alla fall inte jag reflekterar mycket över nu så ofta. Jag ska se till att köpa filmerna till dottern (ja, och till mig också, jag erkänner).
Idag på morgonen bestämde sig dottern för att hon ville titta på Santa Buddies, en film om tomten och hans små hundmedhjälpare. De senaste dagarna har hon dessutom sjungit på "Last Christmas" (Ni vet den gamla dängan från Wham!) av någon anledning. Jag anar ett tema här. Christmas spirit, fyra månader för tidigt. Varför inte? Hon kanske växer upp och blir lika jultokig som mig? Än så länge vill jag inte tänka på julen. Ge mig till september åtminstone. Då kan vi börja snacka jullängtan! Inte en dag tidigare.

Vad jag vill bli när jag blir stor

Dagens önskerubrik blir en fusion av Steel City Annas önskan om "Vad jag vill bli när jag blir stor" och Husfruns "När jag var liten ville jag bli". De passar så bra ihop att det får bli en koppling där.

När jag var liten ville jag bli...faktiskt så vet jag inte vad jag ville bli när jag var liten. När jag bestämde mig för att bli lärare var jag ju faktiskt redan tonåring och inte så "liten" längre. Det jag kommer ihåg var att jag ibland funderade på skådespelerska. Kanske alla människor under en period har haft såna tankar egentligen. Jag är en urusel skådespelerska faktiskt och det skulle inte funka. I och för sig ska man aldrig säga aldrig. Om en tio-tjugo år kanske jag sitter där med en Oscar i handen och pimplar champagne. Livets vägar äro outgrundliga.
I bakhuvudet har det alltid funnits tankar på att bli författare. Redan på mellanstadiet föddes den idén och har sakta mognat under åren. Att bli förälder och fru likaså. "Att bli" kan betyda så mycket och som människa är man ju mer än sin yrkestitel, sitt föräldraskap och sin personlighet. Redan där har vi ett helt filosofiskt inlägg!

När jag blir stor däremot vill jag bli...författare så klart. Prioritering ett. Kanske kunna tjäna så pass mycket att jag kan bli volontär någonstans i världen och hjälpa människor. Det vore fantastiskt. När barnen blir stora. Sen vill jag förstås bli mormor och kanske farmor med många barnbarn att leka med och skämma bort.
Jag tror nog att det är allt jag vill bli. Just nu. Imorgon är en annan dag och då kanske det finns andra möjligheter och tankar som vill ut och förverkligas. Det får tiden utvisa.
Vad vill/ville ni bli?

Bild lånad.

Vikten av sömn

Igår åkte vi till huvudstaden en sväng. Vi fick åka väldigt tidigt. Så tidigt har jag inte gått upp på hela sommaren, om man inte räknar när vi var barnvakt. Jag tycker att det är svårt att somna kvällen före man ska upp tidigt. Paniken kommer när sömnen inte infinner sig på en gång. Varje sekund jag inte sover är en sekund förlorad. Då hetsar jag upp mig ännu mer så jag inte kan sova. Tankarna virvlar omkring i skallen och vill inte stanna av. Tokjobbigt. Strax innan tolv fick jag till slut den där efterlängtade sömnen. Vilket resulterade i ca 5.5 timmar sömn. Inte mycket i mina mått mätt.
Tågresan till Stockholm gick bra. En smärre försening vid ett byte, men det var överkomligt. Hela dagen gick också bra. Vi gick ganska långt och vi fick lite regn på oss. Det kunde varit mycket värre med tanke på hur mycket regn som kom när vi var inomhus!
Tåget från Stockholm gick bra. Bekvämt och skönt. Det var när vi skulle byta tåg som det gick galet. I högtalarna på tåget från Stockholm sa de att tåget till vår stad var inställt och att bussersättning skulle ske istället. Jag hatar verkligen att åka buss. Hatar. Ville jag åka buss skulle jag väl för tusan köpa biljett till det istället för tåg? Nu ver jag inte ens hur många gånger jag åkt buss på grund av att tåg varit inställda. Inte mitt val. Jag mår ofta väldigt illa på buss, speciellt långa sträckor. Åksjuka. Dessutom var det sent på dagen, vi var uppe tidigt och var supertrötta alla tre. Från tåget till ersättningsbussen var det också en lång väg. Långt från tåget till trappor, sen trappor upp, en labyrint vidare och sen en lång sträcka från stationen till en plats utanför nåt hotell. Långt bort från folk man kan gå till och klaga med andra ord. Fint uträknat. Där var vi exakt tid då tåget skulle ha gått. Vi väntade. Och väntade. Och väntade. Och så väntade vi lite till. Efter en halvtimme kom bussen! En halvtimme att stå och vänta vid en vägkant. Ingenstans att gå och fråga. Man ville ju inte springa tio minuter enkel väg och sen inse att man missat den där jäkla bussen.
På bussen mådde jag pyton hela vägen plus att bristen på sömn gjorde sig gällande. Jag kände mig helt apatisk. Det blir ofta så när jag inte sovit. Jag pallar knappt att prata, svara på tilltal eller göra nåt vettigt alls. Samtidigt som jag försökte parera illamåendet i bussen. 50 minuter för sent kom vi i alla fall hem. In i duschen, käka nåt snabbt och i säng med lillan.
Det var ju lite tidigt för mig att gå och lägga mig vid sju på kvällen, så jag fick hålla mig uppe ett tag till. Jag satt i soffan och läste bloggar, tog det lugnt och räknade sekunderna tills det var dags att sova. Så trött var jag.
Idag är jag fortfarande lite halvt trött, men bra mycket bättre än igår kan jag tala om. Mer sur är jag över SJ. Jag har utvecklat en så stark aversion mot denna organisation att det är galet. Mitt nya namn på SJ är SkitJärnvägen. Usch, barnsligt, jag vet, men nu får det räcka. Jag blir galen. Får hoppas att bilen fungerar som den ska hela vintern för måste jag åka tåg hamnar jag nog på nån institution när läsåret är slut.

ps. Fick meddelande från chefen igår. Plan B är inställd! Han har anställt kvinnan vi intervjuade igår! Halleluja! Lättad? jag? You bet!

Lite småpanik

Igår var jag faktiskt på jobbet. Ja. En vecka för tidigt. Nej, jag hade inte glömt bort att det är en vecka kvar av semestern
. Ni kommer kanske ihåg att vi ska få en ny kollega? Vi hade intervjuer i juni och grillade ett stort antal kandidater. Tyvärr har det visat sig att de vi erbjudit tjänsten tackat nej av olika anledningar. Det är en vecka kvar tills vi börjar. Två veckor kvar till eleverna kommer. Och vi är en lärare kort. You do the math. What to do, what to do? Vi har kastat ut en ny annons på arbetsförmedlingen och fått svar från några sugna lärare. Därför var jag in på jobbet igår på eftermiddagen för att närvara vid två intervjuer. Båda två verkade helt okej. En kvinna och en man. Ytterligare en intervju på onsdag förmodligen, men då kommer inte jag att vara med. Det är sista semesterveckan och jag ämnar ägna den åt att ha semester. Chefen snackade nåt om att man också kan ha intervjuer på måndag (!) Que? säger jag. Intervju på måndag då personen ska börja? Nej, vet du vad. Jag sa till chefen att han får ge besked på onsdag. Inte en dag senare.
Jag och fritidspedagogen har redan planerat för en eventuell kris om vi inte lyckas finna en lärare i tid. Vi kallar den helt käckt PLAN B. Jag vet. Ganska vågat!
Jag tar BÅDA klasserna. Som tur är finns det en dörr mellan klassrummen där jag kan stå och domdera och hoppas på att inte alltför många behöver hjälp samtidigt. Till dubbla lönen så klart. Vad trodde ni? Nästan så jag hoppas att en ny lärare dröjer. Vilket drömscenario! Eleverna ska ju lära sig att "hitta kunskapen" själva, man ska bara vara en "handledare" som lärare. Ja, allt sånt. Jag hoppas ni förstår att jag skämtar?
Jag kommer förmodligen få spunk på chefen om han inte ordnar allt denna veckan. Kan inte lova att ingen blir skadad annars...

Att jämföra

Jag försöker att undvika att jämföra mig med andra. Det är svårt. Nästan varje dag kommer jag på mig själv med att titta på någons platta mage, långa ben, snygga hår eller tighta rumpa, vare sig det är i verkligheten eller på TV och i tidningar, och önska att jag också hade just DET. Det gäller inte bara utseende utan även hur någon är, vad de äger, vad de gör, vad de är bättre på. Oftast handlar det inte om avundsjuka, utan mer om att ha nåt att se upp till, ett mål att nå. Att förbättras. Alla andra verkar vara så där framgångsrika med hög lön, gör resor över hela jorden, har fantastiska hem med underbar inredning, har perfekta kroppar (utan att träna alls så klart. Plus att de äter en massa onyttigt). Lite som när man var liten och frågade sina föräldrar om att köpa det eller få göra det för alla andra får ju. I själva verket kanske det bara var bästa vännen som fick och inte alla andra. 
Så glömmer jag det där viktiga mitt i allt. Att vara mig själv. Det är svårt att vara någon annan. Vi har alla olika förutsättningar, vi alla är unika. Och det är underbart.  Den enda man kan jämföra sig med är sig själv och alltid försöka vara sitt bästa jag. Ha den bästa kroppen med de förutsättningar jag har, vara den bästa personen jag kan vara och vara lycklig så som jag vill vara lycklig. Det kommer alltid finnas människor som är bättre än jag på något, likaså kommer jag vara bättre än någon på något annat. Vi är alla unika och fantastiska människor. Tänk om alla skulle se exakt likadana ut, bete sig likadant, gilla samma saker, ogilla samma saker, vilja jobba med samma jobb...Det skulle verkligen vara förödande för mänskligheten! Och vad tråkigt det skulle vara. Inget skulle utvecklas så som det gjort till idag. Världen skulle stå still. DU behövs. JAG behövs. Vi gör alla skillnad genom att vara oss själva.
Kanske är det att vara unik som vi alla har gemensamt här i världen?

Vet ni...

...idag tar jag en minipaus i bloggandet. Jag är lite seg och lite ur gängorna. Ser inte fram emot att städa och är mest sugen på att ligga och lata mig. Så kommer det dock inte att bli eftersom vi har en bokad tvättid dessutom. Det är bara att ta sig i kragen. I eftermiddag blir det i alla fall fötterna på bordet och rumpan i soffan.
Innan jag avslutar vill jag passa på att tacka så mycket för alla fina restaurangtips! Jag ska kolla upp vartenda ett och sen får vi se vad det blir i slutändan. Jätteroligt att det kom en hel del tips! Jag visste att jag kunde lita på er : D

Vi ses imorgon!

Regn! Och fråga till Stockholmare

Så kom det till slut! Regnet som jag trott ska komma i flera veckor. Det har liksom hopat sig mörka moln då och då, men sen har de försvunnit och solen har kikat fram med värme och glädje. Igår kväll kom molnen tillbaka och då kändes det som att "nu, nu kommer regnet". Mycket riktigt. För mig är det okej. Idag ska vi bara vara inomhus förutom en bilresa ut till syster C. Hennes dotter fyller ett år idag, min systerdotter alltså. Tänk ett år! Det går galet fort. Så det lär väl bli att äta tårta och mysa och sen ta mysigheten hem och fortsätta där helt enkelt.

Jag har också en liten fråga till er Stockholmare (eller andra som känner sig manade). Vi ska ju till Stockholm en dag nästa vecka är det tänkt. Först hade vi tänkt åka till ett ställe och äta där vi var i juni. Men de öppnar för sent för oss. Vårt tåg kommer att gå tidigare. Har ni några tips på bra ställen att käka sen lunch/väldigt tidig middag? Gärna centralt. Vi hittar en del, men vill inte springa runt alldeles för mycket. Vi äter också allt. Typ. Bjuder de på oxpenis och ormhjärta kanske vi backar, men annars är det fritt fram. Alla tips mottages tacksamt!

Nu är det dags för frukost. Ha en härlig lördag!

Framtidsdrömmar

Att skapa framtidsdrömmar är nog något av det viktigaste man kan göra som människa. Oavsett hur ung eller gammal man är. Och drömmarna kan alltid förändras. För även om det är en klyscha så stämmer det: Det är inte alltid målet med resan som är det viktiga, utan resan dit. Tar den liten kringelkrokar gör det ingenting, det ger bara lite extra erfarenhet och krydda till tillvaron. Det gäller bara att fokusera om det är något man verkligen vill uppnå.
När jag var liten var min framtidsdröm att få en man och skaffa barn. Jag hade en vision om att bli mamma innan jag var tjuo, annars var man för gammal. Beakta här att jag bara var 9-10 år vid tidpunkten. När jag väl nådde tjugo tyckte jag inte längre att den åldern var lika med lastgammal. Nu för tiden anser jag att det är ganska ungt faktiskt. Av uppenbara anledningar. Jag tänkte också att ett litet fotbollslag av barn heller inte skulle vara nåt problem. Well, tack och lov övergav jag den idén ganska snabbt.
När jag var fjorton lade jag till yttrerligare en dröm. Att bli lärare. Det var ju lite lättare att planera än att skaffa man och barn innan tjugo. Välja gymnasieprogram och sedan universitet. Skaffa bra betyg först givetvis. Lätt som en plätt att följa den snitslade banan. Under gymnasietiden och början av universitetet kom suget att flytta utomlands ett tag. Först gick blickarna till England och Irland. Faktiskt blev det mer än blickar. Jag kom in på nåt universitet i Irland och CSN var klart. Men jag bangade. Det var inte rätt tidpunkt helt enkelt. Kanske något som jag ångrar idag en smula, för Irland vill jag verkligen besöka. Istället åkte jag efter universitetet som au-pair till USA. Första tanken var ju inte New York utan Chicago eller Boston. Jag hade ju ingen aning om nån stad egentligen, vad det skulle innebära. New York blev det av en slump. Mitt i smeten. Och där uppfylldes två av mina drömmar. Att bo utomlands och skaffa man och barn. Jag fick liksom allt på köpet.

Ett tag kändes det som att alla drömmar var uppfyllda, men sen smyger det på. Det kommer alltid nya. Alltid. Och det är skönt. Nu är drömmarna något annorlunda. Flytta till New York. Det är nog ingen egentligen dröm, utan en verklighet. Frågan är bara när? Det får tiden utvisa. Sedan är det ju den där drömmen om författarskap som har legat och lurat hela tiden där i bakhuvudet och som äntligen börjar ta form. Den är ju på gång, men får ta den tid det tar. Jag har inte bråttom ännu. Det måste bli perfekt från början. Sedan finns ju de där drömmarna som kanske inte är livsomvälvande vid första anblicken så som att resa och se länder som Frankrike, England, Italien, Kina, Kanada, Irland, Japan, Indien och sånt. Ni vet, det vanliga. Drömmen om ett hus och kanske obegränst med pengar för att slippa oroa sig. Det gör man nog ändå. Pengar löser inte allt, men det underlättar. Drömmen om fler barn och sedemera barnbarn och barnbarnsbarn. Gärna barnbarnsbarnsbarn. En trevlig ålderdom utan krämpor och fattigdom. Lite sånt.
Drömmar ja. Dream big helt enkelt. Våga kämpa och våga kasta dig ut. Det mesta löser sig. Mer eller mindre. Man ångrar oftast inte det man gjort, men det man inte gjorde.

Jag har syndat

Jag måste få erkänna mina synder för er. I går bröt jag mot det elfte budordet: Du skall icke stanna inomhus en hel dag när solen skiner och det är varmt ute.
Det var varmt och härlig ute. Fantastiskt väder. Badväder till och med. Men jag orkade inte med världen utanför utan stannade inomhus istället. Jo, jag var ut ca 20 minuter på morgonen för att köpa fisk på torget. Nu fanns det ingen fisk, men väl säsongens sista jordgubbar. Det fick duga istället. Så till lunch blev det vispad grädde med jordgubbar på balkongen. Det var alldeles för varmt att sitta där länge så jag gick in. Tog en tupplur mitt på dagen, läste en bok, byggde lego med dottern, lagade mat. Tog det lugnt. Det kändes helt rätt och så skönt. Så, ja, jag erkänner att jag syndat.
Idag är jag dock åter på banan och det blir väl en sväng till parken på eftermiddagen efter gymmet.

Faktum är att de senaste dagarna har präglats av skönt häng och bara avslappnande aktiviteter. I måndags uträttade vi ett par ärenden på stan och på kvällen grillade vi på bakgården. Det står en grill där, men det blir ju liksom aldrig av att man grillar, men så igår, för första gången på fyra år, passade vi på.

Vi köpte en grillmatta att lägga under burgarna på grillen. Totalt värdelös!
Den gick sönder trots att den ska klara höga temperaturer. Men den klarade
sig hela grillningen i alla fall. Tack och lov : )

I tisdags var det samma sak. Lite träning och löpning. Gick till parken och myste en stund. Sen for vi till storstan ett slag och kom hem ganska sent.
Igår var det jordgubbar på balkongen och läsning. Lite lättare läsning än jag haft i juli. Det är skönt att slippa tänka hela tiden när man läser!

Årets sista jordgubbar för vår del. 

Idag vill jag passa på att tipsa om en insamling som min svärmor har för sin klass. Hon hade en tidigare som ni kan läsa om här. Detta är ytterligare ett läsprojekt som är så himla viktigt! Gå gärna in och kika här.

Nu ska jag förbereda mig mentalt för att gå till gymmet! Efter en dag på soffan känns det som att jag behöver en spark i baken! Ha en fin torsdag och kom ihåg att krama era nära och kära lite extra idag.

Vilka idioter!

Jag hade egentligen tänkt skriva om något helt annat, men jag var bara tvungen att ta upp detta. Alldeles nyss läste jag om den elvaåriga flicka som blev avkastad när hon åkte tåg mellan Örebro och Göteborg. Hon kunde inte visa upp en giltig biljett när konduktören kom och ville se den. Biljetten var med storasyster som hade gått på toaletten tillfälligt. När konduktören inte kunde kommunicera med flickan ordentligt (hennes svenska var inte väldigt bra) kastade konduktören av henne i Kumla. Vad är det här för jävla Gestapo-fasoner? Jag blir redigt arg. Flickan är ännu inte återfunnen. Säkerligen mycket beroende på att det tog tre timmar att rapportera händelsen! Inte kastar man väl av barn heller? Bara så där? Barn får ju till och med åka gratis i vuxens sällskap så då ska det väl inte vara nåt problem med att biljett inte kunnat visas på en gång. Jag blir chockad. I vilket fall som helst kastar man inte av underåriga. Vad som helst kan ju ha hänt om hon inte kan prata svenska så bra!
Och vad gjorde medpassagerarna undrar jag? De måste ju ha sett vad som hänt. Såna tåg är oftast välfyllda eftersom det är ett tåg som går en längre sträcka.
Kunde inte konduktören ha väntat några stationer och sett om det kanske kom en släkting så småningom, eller ringa runt och fråga kollegor hur han/hon ska göra?
Det värsta är att det inte är första gången nåt sånt händer. För nåt år sen var det samma sak med en flicka som blev avkastad.
Vad i helvete! Jag undrar om konduktören skulle uppskatta om hans/hennes barn åkte tåg och blev avkastat bara så där? Lite vett i skallen har väl människor i alla fall så att de kan förstå att barn inte klarar sig själva på okänd ort!
Jag hoppas idioten blir avskedad på direkten. Jag hoppas innerligt att denna lilla flicka kommer hem snart!
SJ i ett nötskal. Jävla idioter! Jag kokar! Snälla, sänd goda tankar så att flickan blir funnen så snart som möjligt!


Uppdatering: Flickan är hittad! En äldre dam hade tagit hand om henne och hon hade fått sova hos henne. Damen skulle också köpa biljett till flickan nu på morgonen! Vilken fantastisk människa :) Vilken enorm tur att flickan hamnade hos henne och inte hos nåt äckligt kräk. Sånt vet man ju aldrig nuförtiden.
SJ borde verkligen utbilda sin personal bättre, eller helt enkelt inte anställa folk utan vett i skallen. Nu är jag hård, men när det gäller barn är det viktigt att man tar ett personligt ansvar, oavsett vems barn det är. Barn kan inte fullt vara ansvariga för sig själv eller sina egna handlingar alla gånger. Det spelar ingen roll OM flickan hade tjuvåkt, man slänger inte av barn. Oavsett.

Att tro att allt är slut

I går insåg jag att jag gick in på min näst sista semestervecka! Näst sista. Jag som tänkte att sommaren var så lång, och nu ser jag i backspegeln att den var väldigt kort. I och för sig är väl det ett tecken på att man haft det roligt och bra. Det som också slog mig igår var att när jag insåg att det "bara" är två veckor kvar började jag genast tänka "Jag som har så mycket att hinna med innan semestern är slut, jag skulle ju göra det där, och det där och gärna det där...Hur ska jag hinna?". Jag började till och med skriva en lista på saker att göra. Fast det gör jag hela tiden i alla fall. Jag älskar listor. Skriver listor om allt möjligt. Bara för att liksom.
Men när jag skrivit den där listan klart slog det mig. Varför måste jag hinna allt detta på två veckor? Vad händer när jag börjar jobba? Är det så att livet bara stannar av då? Det upphör att fortsätta till nästa gång jag är ledig ett par dagar?
Då insåg jag att det är ofta sånt händer. Man planerar sin ledighet, njuter och sen återgår man till rutinerna och då  kan man plötsligt inte njuta längre för man jooobbaaaar ju. Det är klart att det är lite svårare att hinna med saker man måste göra när man jobbar och man är absolut inte lika pigg och alert efter en dag på jobbet. Kanske är man heller inte lika sugen när helgen kommer och man bara vill placera rumpan i soffan och kasta upp fötterna på bordet. Man måste alla måsten ändå. Och man måste allt roligt också.
Det gäller att se det mysiga och fina i vardagen, varje dag, varje vecka, varje helg. Livet fortsätter ju och måste utnyttjas till max. Det är bara det att livet ser lite annorlunda ut när man jobbar, eller har semester. Vardagslyx, det kan man väl säga? Skapa saker att se fram emot, trots att det är vardag och back to normal. Onsdagsmys eller tisdagsfest. Kramtorsdag och utflyktlördag. Dansmåndag och lyxlunchsöndag. Äta trerätters en måndag istället för en fredag eller lördag. Varför just helgen? Jaja, mer energi, mer tid, mer det, mer det där...Jag ska nog ta och inför nåt extra roligt mitt i veckan! Och passa på att njuta varje dag av något speciellt. En extra lång kram med maken och dottern, extra god mat mitt i veckan, baka på en torsdag, filmkväll på måndag...
Man måste bara komma ihåg att det goda livet inte bara levs under semestern, utan året runt!

Pensionärsträff

Det är ju inte långt kvar till pensionen, en så där 30+ år och det är väl dags att börja träna inför dessa dagar. Det finns en förening på vår gård som brukar anordna träffar varje månad för alla i bostadsområdet. Det kan vara soppluncher, köraftnar, Lucia och såna saker. Vi brukar aldrig gå på dessa av olika anledningar. Jo, vi hamnade mitt i en grillning för två år sen ute på gården. Av misstag.
Igår var det i alla fall grillning igen och lappen har suttit upp ett antal veckor. Den här gången tänkte jag och dottern minsann gå! Det är mest pensionärer som brukar närvara vid evenemangen. Faktiskt bara pensionärer. Så sagt och gjort, vi gick. Det var en uppsluppen stämning och det märktes att alla kände varandra ganska väl. Dottern N var i sitt esse efter en stund. Hon gick runt och pratade med alla och fick dem att skratta. Vid vår bordsände satt ett gäng damer i sina bästa år och pratade med varandra. N passade på att bjuda på lite smaskigt gräs. När hon la upp delikatessen på bordet framför dem utbrast en av damerna:
- Gräs är ju för kor! Fast ja, det kan man ju tänka sig att vi är, i alla fall jag, fortsatte hon och skrattade högt tillsammans med sina vänner.
Sen blev det korv och saft, lite fika och kaffe. Väldigt gott med grillat! Efter korven "bjöd" N på lite oidentifierade bär från en buske som ingen vågade äta. N sprang runt och pratade med ett nytt gäng tanter som satt i en grupp. En dam blev mycket förtjust i N och grabbade tag och kramade om henne gång på gång. Efter en stund halade hon upp en tjuga som hon gav N också. N strålade som en sol av all uppmärksamhet och pensionärerna lyste lika mycket de.
Visst borde det vara så att förskolor och åldervården skulle samarbeta mer? Tänk vad roligt äldre tycker det är med små barn och små barn tycker det är minst lika roligt att hänga med dem! Det finns säkerligen massor med äldre som inte har barnbarn eller barnbarnsbarn som skulle tycka att det var roligt. Och många far-och morföräldrar är ju väldigt unga nuförtiden och jobbar och står i. Det är få små barn som har möjlighet att träffa mycket äldre personer. Allt är ju så uppdelat nuförtiden. Unga går på dagis och skola, sen jobbar alla, och när man inte kan sköta sig själv när man slutat jobba hamnar man på nåt hem. Annat var det förr.

En mysig söndag var det i alla fall och idag är det den första dagen i augusti. Är det bara jag, eller har luften förändrats en aning? Det tycker jag varje år. Så snart augusti gjort sitt intåg förändras luften till att bli mer höstlik, trots att det finns varma dagar kvar att se fram emot. Kanske är det psykologiskt? Ha en fin första augusti!