Del 3: min första vecka i New York

Här kommer fortsättningen på min lilla story om min tid i New York som au-pair. Här är del 1 och del 2.

När jag kom dit jag skulle med taxin, efter mycket om och men, var jag helt slut och trött och förvirrad och allt på samma gång. Jag fick mitt rum av familjen och blev visad runt och blev presenterad för tre små barn som var mycket blyga och inte ville prata och en spansktalande hushållerska (no english).
Den första veckan hade jag massor med hemlängtan. Något som jag inte trodde skulle hända alls! Men man är i ett nytt land, alldeles ensam, ingen familj, inga vänner hemma hos en ny konstig familj vars barn man ska ta hand om, då är det inte så konstigt. Språket är inte 100% än, man vet inte hur man ska ta sig fram i den nya staden, vilka regler som gäller, hur saker man behöver ser ut i affären...det finns massor med saker som är helt nya.

När jag pratat bara engelska i några dagar kändes det som att min mun fick träningsvärk! Tungan kändes svullen och käkarna gjorde lite ont. Det var verkligen en konstig upplevelse. Det trodde jag inte skulle hända. Men det är väl logiskt egentligen?
Efter helgen var jag ensam med två av barnen och funderade på vad jag skulle hitta på med dem så jag tänkte att bakning är ju spännande! Jag kollade upp ett recept på banankaka och kollade efter ingredienser i skafferiet. Det verkade som att det inte fanns det jag behövde - smör och mjöl till exempel.Det var ju bara att pallra sig ut till nån affär med de två barnen. Jag visste att det fanns en runt hörnet. Vi gick dit. När vi kom in hade jag ingen aning om hur förpackningarna såg ut! Jag insåg att det inte var så lätt som det såg ut! Jag tittade och gick runt och försökte finna det jag ville ha. Det slutade med att jag tog med barnen hem istället - tomhänt. Mycket svårare än jag trodde att det skulle vara. Senare visade det sig att jag bara gått in i en convenience store där de hade typ lite konserverer och annat "nödvändigt". Alltså inget smör eller mjöl. Snacka om att känna sig lite dum! Jag hade bara behövt gå över gatan och då träffat på en mycket bättre affär :)

Efter några dagar blev jag rastlös och uttråkad när jag var ledig så jag frågade om det fanns nån bio i närheten. Det fanns en några stopp på tunnelbanan söderut. Jahapp. Tunnelbana ja. Något som jag inte riktigt åkt tidigare. Jag hade tagit barnen en dag tidigare till ett kalas på södra Manhattan och det var inte det lättaste. Med karta och två barn i släptåg fick vi till slut ta taxi till kalaset :) Men bion gick lättare att hitta. Det var bara raka spåret. Det fanns hur många filmer som helst! Och vilken skulle man välja? Sedan fanns det inga platsbestämmelser utan först till kvarn. Kom man sent kunde man få riktigt dåliga platser så det gällde att vara ute i god tid lärde jag mig senare. I alla fall om man vill ha bra platser. Jag fick vänta ganska länge på att min film skulle börja, men jag spenderade tiden med att titta på folk. Det var spännande. Man kunde till och med köpa korv och nachos på bion. I Sverige blir man nästan halshuggen om man tar med sig sån mat in på bion!
När det väl var dags att gå in upptäckte jag vilka fantastiska stolar som fanns inne i salongen. Stora, mjuka sköna och de vickade lite bakåt (om man ville). Helt fantastiskt! Det var en trevlig upplevelse av bio tyckte jag. Det slutade med att jag gick på bio minst en gång i veckan under de två år jag bodde där. Billigt, roligt, trevligt nöje.

När jag varit i New York en vecka fick jag ett paket från Sverige. Kära syster C hade skickat en bok, brev och lösgodis! Det var så välkommet. Min hemlängtan var som värst och då kommer en tröst som ett brev på posten.

                                                        Fortsättning följer