Att lyssna

Att lyssna är en konst, hur många gånger har man inte hört det? Inte tillräckligt många i alla fall. Det ÄR en konst att lyssna. En oerhört svårt konst om jag får säga det själv. Faktum är att det finns mycket få människor som är goda lyssnare. Ni har säkert varit med om (eller kanske varit själva) den där kollegan eller vännen som så fort man öppnat munnen för att berätta nåt, genast säger "Mmmmm....men jag har också...." Som inte ens lyssnar färdigt innan han/hon ska berätta om sitt eget, oavsett om det handlar om ämnet eller nåt annat och som aldrig ställer frågor till dig, utan endast besvarar frågor du ställer. Eller den där som under tiden man berättar nåt, hummar på fel ställen eller kommenterar snabba "jajaja" så att det känns mest om att de inte orkar lyssna och istället håller med om det man säger för att få tyst på en.
Som jag skrev tidigare, är det en konst att lyssna. Och något man måste öva på ständigt. Att lyssna är att ge och ta. Vad man ska ge och vad man ska ta beror på situationen. Ibland är det bara att finnas där för att endast lyssna. Inga kommentarer är nödvändiga. Ibland är det lämpligt med följdfrågor eller råd. Det är svårt att avgöra emellanåt, hur man ska reagera. Kanske är det just det som avgör om man är en god lyssnare eller inte?
Jag har stött på endast en handfull människor som varit riktigt goda lyssnare. Är jag själv en bra lyssnare måntro? Ibland skulle jag vilja säga. Jag tror aldrig man blir fullärd och jag är långtifrån en fantastisk lyssnare. Jag har mina goda stunder, och mindre goda. Varje dag försöker jag bli lite bättre. Vissa dagar går det bra, andra dagar upptas tankarna av andra "problem" som rör en själv och att då koncentrera sig på andra är svårt.
Vi behöver alla någon som lyssnar utan förbehåll då och då. Har du nån som lyssnar på dig? Tänk efter noga. Vad tycker du är en god lyssnare?
Och vad kan du göra för att bli en bättre lyssnare? Jag tycker det är viktiga frågor i dagens samhälle där alla är så upptagna med sitt och människor blir mer och mer isolerade. Jag läste nånstans att Stockholm har flest singelhushåll i hela Europa. Många av dessa har varken familj eller vänner i närheten, eller kanske alls. Många äldre sitter ensamma, utan familj, på ålderdomshem eller i egen lägenhet. Vi är ett land av ensamhet. Ensam är stark heter det ju. "Sköt ditt och skit i andra". Ledordet är "Du skall icke störa din medmänniska på något sätt". Barnfamiljer framförallt, ska se till att hålla sig själva och sina "ouppfostrade" barn hemma tills ungarna är "färdigdresserade" och kan vistat bland folk utan att ge ett ljud ifrån sig,
Speciella barnlösa flyg, caféer som inte släpper in barnvagnar, restauranger som himlar med ögonen om man kommer med sitt barn, irriterade blickar på stan om ens barn pratar lite för högt eller skriker till....You name it.
För att inte tala om de där äldre som tar upp hela trottoaren med sina rullatorer eller som inte betalar tillräckligt snabbt i kassan!
Nu kanske hela inlägget känns lite "Off Topic",men jag tror att allt hänger ihop. Man måste ta sig tid för varandra. Lyssna. Vara medveten. Vara närvarande. Sakta ned tempot lite. Livet är ingen sprint, det är ett maraton. Det glömmer vi. Njut av här och nu. Låna ut ditt öra. Be någon annan låna ut sitt emellanåt. Medmänsklighet.