Lucia

Av någon underlig anledning kom mitt lärarjobb med ansvar över skolans musikundervisning. Inget jag hade en aning om förrän jag fick mitt schema första dagen och såg att MUSIK stod under den sista timmen i den andra klassen på skolan. Jag trodde det var ett tryckfel. För jag är tondöv. Helt tondöv. Visst, jag var med i kören under min skolatid - men face it - alla fick vara med i skolkören. Till och med jag.
Jag kan dessutom inte spela ett enda instrument. Jag vet inte vad en not eller ett ackord är. För 15 år sen kunde jag med nöd och näppe blåsa fram "Spanien, är ett land, där man dansar tango" på blockflöjt. Detta är otroligt användbart.
Så för andra året i rad har jag haft hand om luciaframträdandet i skolan. Arrangera låtar och få eleverna att öva vareviga dag. Jag drömmer om luciasånger. Jag andas fram tonerna från Staffan stalledräng och jag får en och annan panikattack med tanke på framträdandet på måndag inför föräldrar.
Vet ni hur många lucialåtar som har samma melodi som "Spanien"? Inga. Jag har därför gjort ett tappert försök på en text:

Lucia, är en tant, som bär med sig ljus.
Ett helgon, som stack, ut sig ögonen.

Vi får se. Idag hade vi en generalrepetition med förskolan. Stackars kollegan P höll nog på att svimma stackaren. Så gräsligt var det. Vi får hoppas på Moder Teresas tålamod och styrka på måndag. Ett annat helgon. Kanske mer tur med henne.

Kundservice är fantastiskt

Vårt internet med uuunderbaaara (sagt med en nasal överklass röst a la Hyacinth Bucket) Comhem har fungerat av och till sedan i söndags. Det bara försvinner och kommer tillbaka. Fine, jag kan överleva utan internet i ett par minuter, visst, det är inte det. Men telefonen dör också. Vill man ringa de jävlarna (förlåt, de hjälpsamma underbara) på comhem går inte det. För inte ska man ringa från mobilen, det säger jag bara. För väntetiden är också uuundebaart lång.
Först tar det ca 4 minuter att klicka sig fram till rätt val. Alltmedan en irriterande kvinnoröst ger information om allt från modeminstallation till blöjbyten. Sedan säger de att väntetiden är 6 minuter och platsen i kön är 23. Hur snabba är de på kundservice egentligen? I alla fall. Mina 6 minuter kom och gick. Passade på att gå på toa, natta lilltjejen och när jag äntligen kom fram:
-Välkommen till Comhem, vad kan jag hjälpa till med?
- Hej, jag har problem med mitt internet som...
-Hallå?
- Ja, hör du mig?
-Hallå??
- Höööööööör duuuuu miiiig (med hög röst)
- Hallååååå? Kan du höra mig?
- ###SSFCK¤#"#/&¤%/&% (klick) Telefonen slutar fungera.

Jag hackar mig in på en annan persons internet och ringer via Skype (man har väl njurar liksom). Efter 13 minuter bryts även detta eftersom signalen från hackat internet är very low. Telefonen fungerar återigen och jag hoppas att detta ska fungera äntligen. Det ringer. Jag är samtal 49! 49, gott folk! Missade ni det så: 49! Efter ungefär 15 minuter kommer jag fram till en snubbe som frågar en massa saker som jag svarar att jag gjort (har du dykt från 10e i bassängen var jag tvungen att svara nej på tyvärr)
Nu väntar vi på tekniker, som FÖRHOPPNINGSVIS kan börja jobba på det imorgon, och under tiden hackar jag alla internet jag kan komma åt för att stilla mitt internetbegär.
Välkommen till Comhem. Hallå??? Hööör duu miig? Välkommen till Combort.

Det här med julklappar...

Förr i tiden var det så mycket lättare att hitta julklappar till folk. På min tid, när jag var 10-15 år gammal var det dyraste man kunde önska sig en bärbar CD-spelare, eller en freestyle som det så käckt hette (och som ungdomar nu bara rynkar pannan åt och undrar från vilken sida istiden man kommer). Idag önskar sig mina syskon, som nu är i den åldern, pengar till specialcyklar, systemkamera, ps3 (playstation 3 för er gamlingar), mobiltelefoner, datorer, utlandsresor, mopeder...ja, ni förstår vad jag menar. Vad hände med de där oskyldiga drömmarna om en ny bok vars pärmar knakar lite lätt när man öppnar den för första gången och en dofta av "ny bok" slår till näsvingarna? Vad hände med de mjuka paketen som visade sig vara strumpor eller annat smått och gott, kanske inte det mest spännande, men ack så nödvändigt?
Jag kommer så väl ihåg när jag sparat ihop pengar under två månader för att köpa en årsalmanacka med Turtles på (det var den första omgången av Turtles kan jag tillägga). Jag var kanske 9 år gammal och hade sparat min veckopeng sedan februari då jag sett den där almanackan. Nu var det slutet på mars och påsk och i påskpresent hade jag fått en tia eller två. Då hade jag äntligen råd att köpa den och fick skjuts ner på byn (asså, den där byn var så liten att det fanns en lanthandel, och bara en lanthandel) för att köpa den. När jag väl kom till kassan med dyrgripen sa kassörskan att jag fick den för halva priset eftersom det gått ett par månader in på året. Det första jag tänkte var att, jäklars, jag kunde ju ha köpt denna tidigare i så fall...
Det var tider det. Lanthandel, spara pengar, det högtidliga med att köpa en sak för eget ihopsparade pengar...Jag är väl bara gammal.

Ibland hänger man inte med

Vår dotter äter mycket och gärna och gärna ofta om hon får. Hon har också ett hyfsat bordsskick och äter med gaffel OCH kniv, trots sina enda två år. Hon skyfflar med kniven och sticker gaffeln i det hon vill äta som sig bör. En dag satt vi och åt och N fick ett smärre utbrott. Jag och R tittade på varandra och undrade vad i hela friden som utlöst detta unika. Hon pekade på min tallrik och åmade sig i stolen och ville tydligen ha nåt. Ibland vill hon smaka nåt som ligger på min tallrik, men det är ju ingen bra vanesak så jag ignorerade beteendet. När jag sedan dukade av fattade jag vad som hänt. Hon hade ju inte fått sin KNIV! Hon pekade ju på min kniv för att få mig att fatta! Jösses, ibland önskar jag att barnen kom ut och kunde snacka på en gång. det skulle göra livet himla mycket lättare och det dåliga samvetet bra mycket mindre. Alternativt tankeläsning. Det har jag sett fungerar på film.

Ibland är man smart

Mina elever har ibland svårt att sköta sig. De busar gärna som sig bör, men det blir lite för mycket. För en vecka sedan bestämde jag mig för att skicka hem veckorapporter med barnen varje fredag med veckobrevet. I veckorapporten fyller jag i en färg för varje dag. Grön= skött sig bra, blått=skött sig mindre bra, stört andra, pratat mycket, rött=stört andra mycket, inte lyssnat etc, svart=bråkat och slagits.
En elev, en söt tjej, har haft problem att vara stilla och lyssna. Hon fick allt blått och rött hela veckan. I måndags frågade jag henne vad mamma sa när hon kom hem med rapporten. Hon suckade djupt och tittade på mig och sa:
-Det orkar jag faktiskt inte säga....
Gulligt! Förra veckan skötte hon sig MYCKET bättre faktiskt! Och hon sa att hon bestämt sig för att lyssna och vara duktig!

Det här med strumpor

Det spelar ingen roll hur noga jag är med att kolla trumman i tvättmaskinen och torktumlaren, när jag viker tvätten så fattas det fortfarande en helvetes massa strumpor. Hur kan det komma sig? Var är alla strumpor? Det är heller inte så att man får med sig andra människors strumpor av misstag, det skulle ju kunna varit en förklaring. Är det så att de följer med sköljvattnet ut ur maskinen, bakvägen liksom? Eller har de en ondskefull plan? De ser oss komma och trycker sig mot väggen och är alldeles tysta samtidigt som de parerar våra letande händer eller håller i för glatta livet när trumman snurrar de där varven...de kanske smiter ur tvättkassen på väg från tvättstugan till lägenheten, gömmer sig i buskarna och rymmer vidare till nån strumpstad gömd nånstans för oss människor? Ja, inte är de i min byrålåda, det är ett som är säkert. Nu undrar jag med spänd förväntan: ni som har egen tvättmaskin (alltså inte använder tvättstuga) upplever ni samma problem? Eller är det ett tvättstugefenomen? Nu vet jag! Hyresvärden säljer strumpor på svarta marknaden! AHA!

Följetong med bilen

Nu är jag i valet och kvalet om jag ska tvätta skrället eller låta det vara. Jag vet att om jag tvättar bilen i automaten kommer den att se likadan ut om en vecka igen eftersom jag pendlar varje dag och väglaget är, låt oss säga blött. Tyvärr har ena vindrutetorkaren bestämt sig för att lägga sig ned och självdö, vilket betyder att höger sida av vindrutan är så gott som igenkloggad när jag kommer hem om dagarna. Svårt val! Dessutom är risken att det fryser på ordentligt igen. Bilen nytvättad + iskallt väder = igenfrusna dörrar. MEN om jag inte tvättar den kan ju mer rost uppstå. Äsch. Jag gör som när jag röstar - lottar :P

Jag säger då det...

...min man tycker att bloggen ska ha lite mer substans. Att jag ska sluta skriva bara om mig själv och mig mig mig :p Skaka om lite, ha åsikter! Ja vi får väl se. Det är ju valår nästa år. Kanske slänger in nåt om vår blivande president. Eller kung? Vad sjutton väljer vi? Parti? Jaja, det löser sig nog. Jag blundar och tar en lapp och sen är det klart. Mitt första politiska inlägg! Imponerande!

Vi ska till IKEA och leksaksaffären imorgon...

och N passar på att skriva en inköpslista :p Jag måste muntra upp bloggen lite känner jag. Man gräver ganska lätt ned sig i det hemska som händer! Vi kämpar på!

Fortfarande...

...känns det lite skumt efter nyheterna i förrgår. Igår var jag irriterad halva dagen. Inte min stil direkt. Det började på morgonen redan. Jag åker ju Bättan till jobbet och när jag är på väg ut ur stan hamnar jag bakom en ÖVNINGSKÖRNINGSBIL. Klockan 7.00, glashalt, kolsvart och mitt i rusningstrafiken med alla pendlare som ska asa till jobbet. Visst, en annan dag och en annan tid har jag tålamod för övningskörare. Dessutom kanske man ska kunna köra innan man ger sig ut med stressade pendlare. När han/hon skulle slå på hellyset vinglade bilen - varje gång. Han/hon vinglade fram och tillbaka och körde 70km då det skulle vara 90. Det är ju livsfarligt. Har han inte hört talas om road rage? Folk som blir galna i trafiken och slår ihjäl varandra. Galning.

Tråkigt...

Igår kväll fick jag tråkiga nyheter. Vår dotters ena gudmors (S) mamma har fått bröstcancer. Tydligen i ett tidigt stadium, men i alla fall. Hon är en fantastisk människa som inte är värd nåt så här hemskt. Jag blev bara så ledsen och tom när jag hörde det. S bor i New York för tillfället och hennes mamma i Tyskland. Det måste också vara svårt för S att studera och pursue her dreams samtidigt som hennes mamma är sjuk på andra sidan jorden...
Nej, idag blir det inga trevliga tankar.

Man vet aldrig vad som händer

När man har en bil som min vet man aldrig vad som händer från dag till dag. Det är lite spännande så.
I morse till exempel. Jag hade inte låste bildörren för jag vet att den inte går att öppna om det fryser till. Men när jag kom ned till bilen gick det i alla fall inte att öppna. Den rörde sig inte ens. Inte en millimeter. Bakdörren var också låst så den kunde jag heller inte öppna. Istället fick jag klättra genom bakluckan, låsa upp bakdörren och liksom sparka upp den med våld eftersom den också frusit fast.
Det var steg ett. Steg två blev att gå igenom bakdörren och hänga fram till framsätet för att sätta nyckeln i tändningen och starta bilen så den blev varm.
Därefter skrapade jag rutorna och efter en tio minuter kunde jag så äntligen bända upp framdörren och sätta mig.
Detta händer varje vinter. Ibland får jag klättra genom bagageluckan och in till framsätet för att alls komma till jobbet. Det går ju bra nu.
Värre var det när jag var i åttonde månaden och klättrade genom bakluckan. Det var tider det.

Shopping igen

När jag kom hem igår från jobbet gick vi ned på stan och inhandlade julklapp/födelsedagspresent till N. Hon fyller ju år den 16 december och sen är dte ju strax jul så vi lade ihop det till en lite större present. Hon ska få en spis och en massa tallrikar, kastruller och annat trevligt att använda till spisen. Säg inget till henne :p

Efteråt kände vi oss lite tvungna att köpa vinterskor till N. Kallt som satan ju! Vi gick in på skoaffären och köpte dem vi spanat in tidigare. Ecco. 750kr. Jag skojar inte. 750kr. Jag är så glad att vi inte har tvillingar eller fler barn. Samma skor i USA skulle kosta halva priset. Allvarligt. Halva priset. Men N kommer att ha varma fötter och det är viktigast.

När vi kom hem ville hon ha dem på sig och det fick hon. Hon gick runt och tittade på sina fötter hela tiden i en timme. Hon låtsades som att hon inte hörde mig när jag sa att jag ville ta av skorna. Hon tittade bara åt ett annat håll. N gillar nya saker :)

Jag rockar

Min träff med bossarna (de är ju två till och med) gick bra skulle jag nog säga. De tyckte jag gjorde ett så fantastiskt jobb så jag fick en löneförhöjning på 10 000kr, ett eget kontor, egen bil och lite extra semester. Ganska bra gjort! Oj, det kanske var det jag drömde förresten? Nu blandar jag ihop saker också!

Min bil är lite slö. Hon accelererar inte ordentligt. Det kan se lustigt ut när man åker på vägarna. Speciellt om man ska köra om. Bilen framför kör in på vägrenen för att släppa fram mig. Jag trycker gasen i botten (faktiskt), men bilen åker bara snäppet fortare. Så jag lutar mig fram lite för att ge bilen en extra push (som om det skulle hjälpa!). Jag sitter lutad över ratten när jag äntligen åker upp jämsides med bilen. Tyvärr är jag jämsides med den andra bilen i en halv minut hängandes över ratten innan Bättan får upp farten och kan åka förbi. Så numera kör jag inte om så ofta. Man kan ju få möte och då kan det bli ruskigt.

Samtal med chefen

Idag ska jag ha ett litet medarbetarsamtal med bossen. Undrar vad man ska prata om då? Man kan ju undra. Är det som terapi måntro? "Hur mår du min lilla vän?" "Eh, självmordstankar när barnen springer i klassrummet...räknas det som att må bra?"
Det ska bli spännande.