Det blir inte alltid som man tänkt sig

Vilken vecka som passerat! Dottern slutade första klass i torsdags, kan ni tro!? När fick jag så stora barn? Det frågar jag mig dagligen. I fredags var jag också på en arbetsintervju. Den första i den här omgången jobbansökningar. Tyvärr är det bara deltid, men ganska bra lön för att vara deltid. Efter min tidigare erfarenhet av att jobba på förskola här i New York var jag lite skeptiskt till att söka liknande jobb. Dock är det ju inom min utbildning och det är lättare att söka sådant man har specifik kunskap kring. Jag blev i alla fall glatt överraskad. Rektorn på skolan (en skola som är ganska liten, med få barn och få lärare) hade ungefär samma filosofi som mig kring barn och utbildning. Lärarna som jobbar där idag har jobbat där i flera år, till skillnad mot min förra arbetsplats där i princip alla lärare blivit utbytta efter några månader.
Jag ska på en andra "intervju" imorgon måndag (läs idag) och spendera lite tid med barnen och lärarna. Sedan få vi se.

Jag och maken skulle också på dejt idag söndag, för första gången på ett år ensamma. Tyvärr blev lillebror sjuk med feber i lördags eftermiddag och jag fick feber senare på kvällen. Dessutom halsont. Så dejten blir uppskjuten på obestämd tid. Lite otur! Men sånt är livet med små barn...

Den här veckan är dottern hemma fram till torsdag och sedan far hon till sin faster och farbror i Seattle igen. Denna gång stannar hon inte mer än två veckor, det räcker gott och väl tycker jag! Fram tills dess ska vi öva på att cykla. Det går väl så där med den biten. Sakta men säkert.

För en månad sedan åkte storasyster på sin sparkcykel och på nåt sätt ramlade hon illa. Hon hamnade på knöglig mark och sparkcykeln tvärstannade och dottern for av och landade med knäna först. Ett illa fall. Efteråt menade hon att hon inte skulle åka sparkcykel nånsin mer. Jag förklarade att det är lika bra att "hoppa upp på hästen igen". Ett uttryck hon inte hört tidigare och tyckte lät riktigt roligt. Jag fick förklara vad det betydde.
I alla fall gick veckorna och hon har inte sagt nåt om att åka sparkcykel igen, men jag har tänkt att jag ska dra upp frågan så småningom.
Igår, lördag, frågade hon vilken park vi skulle gå till och jag svarade "den stora parken" varpå hon sa:
- Ja, men då ska jag hoppa upp på hästen igen då!
Det tog några sekunder innan jag fattade vad hon syftade på! Mycket riktigt, sparkcykeln åkte fram och det var inga som helst problem. Tur att smärta är något man snabbt glömmer!

Kärlek

Helgen var väldigt upptagen, för ovanlighetens skull. Vi brukar oftast ha en ganska öppen planering, men just denna helg blev hektiskt. Midsommarfirande i fredags med sen hemkomst, städning och grejer i lördags och så dubbelt kalas i söndags. Mitt på dagen var storasyster bjuden på kalas hemma hos en klasskompis. Även förra året var vi bjudna till samma personer. Då, liksom i år, var det poolparty. Inte mig emot! Ungarna har himla roligt och vill inte kliva upp ur poolen. Knappt ens för pizza!

Förra året var jag väldigt gravid och vädret var hemskt varmt. Dessutom var storasyster ovan vid vattnet så jag var på helspänn hela tiden. I år var vädret perfekt, om än lite varmt, jag är ju inte längre stor som ett hus och dottern har tagit simlektioner och är mer säker i vattnet. Bra kombo!
Vi hade jättekul. Storasyster har lättare med den sociala biten nu och har skaffat sig flera vänner i klassen. Föräldrarna i dotterns klass i år är också lättare att umgås med och jag har börjat lägga ut krokar för lekdejter under sommaren. Jag fick några telefonnummer och en dejt är redan planerad. Känns bra!

Direkt efter poolpartyt, som vi fick lämna tidigare, var det dags för Baby Shower. Här är det tradition att ge familjen som väntar barn, en Baby shower där man firar det kommande barnet på olika sätt. Vår vän C och hennes make och dotter väntar en liten son som ska komma i början av augusti och vi blev bjudna på Baby Shower. Det var riktigt roligt. Mycket mat, mycket folk och massor med lekar. Bland annat fick alla som ville tre klädnypor att fästa på kläderna. Under hela kalaset fick man inte säga ordet "Baby" och man fick inte korsa benen (för att göra det svårare). Den som kom på en med att göra något av dessa två, fick ta en klädnypa till sig själv. Den som hade flest nypor i slutet av kalaset vann ett pris. Det var mycket svårare än man kan tro att inte säga "Baby" eller att undvika att korsa benen!

Till och med maken vann ett pris. Vissas makar vinner ölhävartävlingar. Min make vann flasksugartävling! Fyra stycken starka män blev utvalda att dricka en dryck ur nappflaska, utan att hålla flaskan med händerna. Maken var ovanligt snabb måste jag säga och slog de andra med hästlängder. Oanad talang med andra ord!

Det blev en sen fest och vi kom hem ganska slutkörda vid niosnåret på kvällen...
Idag kickade vi igång sista skolveckan för läsåret. På torsdag slutar storasyster årskurs ett. Vad snabbt det gått!! Jag kan inte tro att hon ska börja tvåan till hösten. Galet!

Ibland klaffar det!

Vi firade midsommar i år. Ja, inte illa, med tanke på vår dåliga närvaro de flesta andra år. Storasyster fick vara hemma från skolan i går faktiskt. De har trappat ned i skolan redan och tydligen spenderas den sista veckan med spel, film och "reflektion". Detta för att lärarna måste sortera och packa ned sina klassrum inför nästa år. Här arbetar inte lärarna efter att eleverna gått på sommarlov, som hemma i Sverige, och dessutom kan det hända att man får ett annat klassrum inför nästkommande läsår och därför måste man packa ihop sina pinaler före lovet. På grund av det så kändes det inte alltför hemskt att låta N få vara hemma igår. Hon har dessutom bra närvaro under året, jag tror att hon varit sjuk tre dagar.

Jag gick med henne till frisören på morgonen, vilket var välbehövligt. Det var nämligen ett tag sen. Det börjar bli dags för mig med, men det får jag ta till bröllopet vi ska på i juli. Vi spenderade en hel del tid hos frisören med hårtvätt, föning, klippning och lockande. Fint blev det i alla fall till slut och helt nödvändigt.

Sedan var det hem och packa för avfärd. För oss tar det cirka 1.5 timme att åka från vårt hem ned till firandet ("dörr" till "dörr") och det gäller att planera. Vi kom ned ganska tidigt, vid halv fyra på eftermiddagen och fick en riktigt fin plats i skuggan där vi kunde breda ut vår filt. Bredvid oss hade vi först en familj med en liten dotter på sex månader. Lillebror blev nyfiken och kröp dit och flickan var minst lika nyfiken hon. De spanade på varandra och jämförde krypstilar. Tills de tröttnade på varandra.

Jag och dottern i motljus.

Fin utsikt med Frihetsgudinnan.

Jag hade till och med fixat en blomkrans! Joråsåatt.

På väg hem fick vi syn på nya tornet som ligger vid gamla World Trade Center. Fint!

Det var inte alls så lätt att få en bild med sonen...

Svenskar.

Dottern tittar ut över Hudson River och Frihetsgudinnan.

Klockan 17 var det dags för lekar på en annan del av gräsmattan och jag och storasyster gick dit en stund. Hon tyckte det var riktigt roligt där tillsammans med de andra svenska (och osvenska) barnen.
När vi kom tillbaka till vår plats visade det sig att vi fått nya grannar. Saltistjejen och hennes fina familj hade av en slump slagit sig ned precis vid oss! Fantastiskt roligt! Och ett otroligt sammanträffande. Jag fick se deras nytillskott i familjen och vi hann prata lite grann i alla fall innan det var dags för oss att fara hemåt. Vi får träffas lite senare i sommar, mer planerat. Det var en trevlig överraskning mitt i allt måste jag säga! Sist vi sågs var väl 2010 eller så?!

En lyckad och fin dag blev det. Vädret skötte sig, inte för varmt, inte för kvavt, inget regn. Tunnelbanetrafiken flöt på, inga förseningar eller sånt. Och fin stämning i parken. Tummen upp!

Midsommar!

Idag är det visst midsommar! Medan ni redan börjat ert firande och är på väg mot nån trevlig middag eller efterfest så har vi bara börjat dagen. New York ska tydligen bjuda på vackert väder hela dagen. Vi kickstartade dagen redan 05.30 när sonen bestämde att det var dags att gå upp. Således har vi redan hunnit träna, dusch och äta frukost och klockan är bara barnet ännu.

Nu ska vi förbereda oss inför eftermiddagen då vi far ner till Battery Park och firar midsommar Swedish style. Det händer inte så ofta, inte ens när vi bodde i Sverige. Dålig svensk är jag!

Hoppas ni har en bra fortsättning på midsommarafton så hörs i imorgon!

Midsommar i New York 2010

Storasyster på midsommar 2010

Battery Park 2010. Svenska flaggan vajar stolt!

Det är över nu!

Idag var det dags för loppet, äntligen! Detta har jag sett fram emot sedan februari då jag anmälde mig till mammagruppen och loppet.
Jag var uppe långt före tuppen, vid halv sex på morgonen. Förberedde lite picknickgott till efter loppet åt familjen och packade det jag skulle ha med mig.

Så här virrig var jag på morgonen, att jag la citronjuicen i lådan. Jag fann den när jag skulle hämta saxen :)

Sedan plockades jag upp av en lagkamrat som hade bil. Det var ganska skönt att slippa skumpa ned på tunnelbanan. Med min (o)tur hade väl säkert tåget blivit försenat eller nåt och så hade jag missat startskottet. Vi hann prata lite och peppa varandra på väg ner till Central Park där vi skulle träffa de andra mammorna.

Jag är på tredje raden lite mot höger. Men dessa är alltså alla Moms in Training i New York och inte bara min lilla grupp från The Bronx. Fantastisk uppslutning!

Vi fick massa pepp från våra coacher och sen var det racedags. Jag hade preppat min telefon med en låtlista att lyssna på och OM den levererade! Vid varje tuff del av loppet kom en pepplåt som gav mig massor med energi och jag kunde med "lätthet" springa på. Jag sprang ensam hela loppet (alltså ingen mamma att snacka med, massor med folk runtom så klart) och det gick toppen. Några tuffa backar, mycket nedför och så en hel del påhejande längs vägen av Moms in Training-gruppen. Jag måste säga att det är en dedikerad grupp och otroligt entusiastisk! Det har varit en ära att få träna med dem och att få vara del av detta!

Några av våra coacher

Samlingen innan loppet.

Vid starten.

Selfie vid starten.

Vi startade vid Columbus Circle.

Vid ungefär 8 km stod den största gruppen och hejade på oss mammor. Jag fick syn på maken och barnen och fick en sån kick! Storasyster var superglad och gav mig high fives när jag sprang förbi. Lillebror var upptagen med att iaktta andra. Enligt maken hade lillebror satt upp handen och skrikit när folk sprang förbi, som för att heja på! Men inte när jag kom...

Efter det var det bara 2 km kvar. Först då började det kännas tungt. Jag hade liksom sett fram emot att familjen skulle stå vid 8 km och fokuserat på det. I mål kom jag i alla fall och fick med medalj och lite gott att äta. Familjen mötte upp och vi satte oss ned i parken med vår picknick och sedan for vi hemåt med tunnelbanan.

Japp, var supernöjd efter loppet!

Kunde inte låta bli att spänna mig lite också!

N blev himla glad över att jag vann en medalj också. Igår kväll sa hon "NÄR du förlorar så kan vi gå hem och göra nåt roligt"...Eh, tack!?

Lite mammor efter loppet. De hade också en man som kom och spelade gitarr och sjöng för barnen.

En fantastisk dag och upplevelse! Jag fick nästan ihop till den summan som jag ville ha (insamlingen är öppen ett tag till om det finns eftersläntare), vädret var underbart (regnade hela veckan, men idag återkom solen!), mammorna var underbara och själva banan och loppet gick nästan som en dans på rosor.
Många svenskar i omlopp också, vilket gav en extra kick :) Bland annat såg jag SWEA-gruppen från Philadelphia!

Supernöjd är jag! Tack alla ni för fina tillrop och kommentarer och pepp! Det har verkligen hjälpt mig på vägen!

Stora planer

Ja, jag hade stora planer för veckan som gick. Och allt bara föll, föll, föll, platt som en pannkaka. Jag skulle ut och springa en gång inför mitt lopp som går av stapeln på lördag. Så regnade det i måndags. Och tisdags. Och onsdags...Sen kändes det som om det var för nära inpå loppet. Jag vill inte riskera att ta ut mig i förtid. Dessutom regnade det igen. Inte nog med det. Sonen har också bestämt sig för att agera mardröm på natten vilket resulterat i att jag varit väldigt trött på dagen och faktiskt varit tvungen att ta några tupplurer här och var för att överleva.

Idag fick jag ta några timmar och fara ner med tunnelbanan över halva stan för att dels inhandla svenska presenter till storasysters avslutning. Vi ska fixa ihop en korg med svenska godsaker till hennes lärare är det tänkt. Och dessa godsaker fick inhandlas på Scandinavian House som finns här i stan. Till rediga priser. Väldigt rediga. Så rediga att jag fick ta och sålla lite grann också. Det slutade med choklad i form av dalahästar, Söderte (med tillhörande fin burk), geléhallon, Leksands Knäckebröd (mitt favorit!) och så lite tvålar made in Sweden av både hjortron och lingon och allt möjligt. Dessutom är det tänkt att jag ska baka nåt också. Funderar på småkakor? Storasysters lärare är lite utav en gottegris har jag fått viskat till mig (barn skvallrar om allt...Jag vet minsann vad Mrs S, hennes lärare, brukar mumsa på i klassrummet ;)) och jag är inte den som är den! Mums ska hon få!

Jag svängde också förbi och hämtade upp mitt startnummer till loppet på lördag. Fick ett finfint nummer (även om jag föredrar jämna siffror). Jag är något nervös ändå. 10 kilometer är inte nåt jag springer utav bara farten denna gång. Det kommer att bli tufft! Jag ser fram emot att det snart är över!

Om vi inte hörs innan loppet så kan ni väl sända mig en tanke runt 14.00 er tid på lördag. Då går startskottet! Tänk lite då och då fram till en 16.00 i alla fall. DÅ borde jag vara i mål!

Tandfén

Förra året tappade storasyster de första mjölktänderna. Jag har själv några minnen av de gånger jag tappade tänder som barn. Första minnet är från min farbrors bröllop då jag tappade en framtand. Vilken dag! Det andra minnet är från när jag gick till macken för att inhandla lördagsgodis och jag på vägen hem tappar tanden i munnen. Jag vågade inte spotta ut tand och saliv förrän jag kommit hem. Tänk om jag spottat ut tanden på marken och sen inte hittat den igen! Vad skulle då hända med de utlovade penningarna?! Det gick ju inte för sig.

Storasyster har många frågor om tänder och speciellt om tandfén. Vad heter hon? Är det bara en tandfé som tar hand om alla tänder? Vad gör hon av tänderna? Är hon stor eller liten? Hur orkar hon lyfta kudden för att ta fram tanden? (På min tid lade man tänderna i ett glas vatten...) Och så vidare.
Förra året föreslog jag att hon skrev ett brev till tandfén och la bredvid tanden, vilket hon gjorde. Det blev början på flera brevväxlingar dem sinsemellan. Jag är alltså inte bara mamma, lärare och fru utan även ställföreträdande tandfé...Om ni nu gick och undrade hur storasyster kunde få svar från en fiktiv varelse.

Den här omgången tänder som tappats (vilket skedde två gånger under en och samma helg), innebar även denna gång brevväxling. Storasyster har blivit ännu mer kreativ. Inte nog med att hon skrev ett litet brev, hon lade också med ett linjerat litet papper där tandfén kunde svara, och en liten (stor nog för en liten tandfé) blyertsudd att skriva med samt en pärla som present. Hon tänkte till och med ut att hon nog måste tejpa fast "pennan" så att tandfén lätt skulle hitta den, vilket hon gjorde på baksidan av kuvertet. Dessutom var hon orolig att tandfén inte skulle kunna lyfta och bära kuvertet som ju är större än tandfén så jag fick intyga att tandfén var stark nog att fixa allt det där.

Bild lånad

Jag är glad så länge storasyster tror på både tandfé, tomte, enhörningar och andra mystiska (mytiska) varelser. Jag tror att det gynnar fantasin väldigt mycket. Det är också bra att få vara barn så länge som möjligt...och tomtar och troll, féer och liknande, hör till barndomen på så många sätt. Kanske har jag dragit det lite långt med brevväxling och allt möjligt, men jag hoppas att det skapat fina minnen för storasyster att tänka tillbaka på som vuxen. 

Jag sitter inte stilla

Ja, det är officiellt. Lillebror har börjat röra på sig och jag likaså. Inte nog med att han kryper som en racerbil, han har också plötsligt börjat resa sig upp mot möbler. Detta med att resa sig upp hände inom bara ett par dagar och jag är fortfarande i chock, mitt hjärta likaså. Ni kan ju bara föreställa er alla faror som plötsligt uppenbarat sig i form av fallolyckor och andra hemskheter. Det resulterar att hjärtat ständigt ligger i halsgropen och guppar och idel framrusande för att förhindra fall...Han är ju inte särskilt stadig ännu, men har tack och lov fattat vitsen med att försöka hålla i sig i möblerna och inte bara stå lutad mot för att sedan kasta sig bakåt.

Här står H och N med barnens kusin och läser en bok tillsammans. 

Jag har helt enkelt väldigt lite datortid just nu. Visserligen är jag ofta på min mobiltelefon, men jag kan inte skriva inlägg och kommentarer på den. Jag gillar tangentbord och lugn tid...Vilket inte sker särskilt ofta för tillfället. Dessutom har vårt lugna juni plötsligt blivit något mer hektiskt. Vad hände där? En hel del planer. Inga stora planer, men små saker här och där som gör att veckorna är fulla. Roliga saker kanske ska tilläggas!

Amerikanska fenomen del 6

Nu kastar jag återigen in ett inlägg om amerikanska fenomen. Något som jag tyckte var väldigt lustigt när jag kom hit till New York var detta maniska användandet av sugrör i tid och otid. På diners får man alltid sugrör till både vatten, läsk och juice, även som vuxen. I Sverige känns ju sugrör mer som en barngrej (eller snabbmatsfenomen till läsk och milkshake).

Inte nog med att sugrör används i vanliga glas, man får också sugrör (på de allra flesta ställen) när man köper dricka på burk. Jag kommer ihåg första gången jag gick till en liten kiosk och köpte en burkläsk. Den fick jag packad i en brun påse med sugrör (i singelförpackning förstås) och en servett. Och jag som bara ville ha en burk liksom. Jag fattade verkligen inte vitsen.

Idag är jag av en helt annan uppfattning. Burkläsk kan ju ha en massa otrevliga bakterier på sig och man stoppar den ju direkt till munnen. En petflaska har ju iaf ett skyddande lock till delen där man stoppar munnen och dricker, vilket burken inte har. Dessutom smakar det liiiite godare när man dricker med sugrör ur burk. Tycker jag nu. En vanesak kanske? Ni får testa. Recept: iskall burk med läsk och ett sugrör.

Punktering

Idag får det bli en punktlig uppdatering!

• Lillebror hade tydligen tredagarsfeber eftersom han också sedan fick utslag över hela kroppen. Det är över nu tack och lov. Han är frisk och kry! Storasyster är också helt bra nu i princip. Hoppas att alla förkylningar har tagit sommarlov nu. Jag hatar förkylningar
• Igår hade jag en heldag med tjejkompisar! Utan barn! Hur stort som helst. Har ju inte varit hemifrån utan barn mer än ett par timmar ungefär sedan H föddes i september. Jag har en vän från Sverige på besök i New York. De (min kompis och hennes vän) bor på vandrarhem då men vi träffades upp i stan och gick på shopping och lunch. Ja, shopping. Jag som hatar att shoppa fann ett nytt favoritställe i form av Uniqlo. Ett japanskt klädmärke, samma prisklass som HM (något dyrare kanske) men med klassisk stil och något bättre kvalitet. Hittade en hel drös med kläder. Köpte en hel del, men såg massor med annat på väg ut ur affären som jag måste titta på nån dag. Joy! Det var riktigt skönt att komma ut och rå om sig själv ett tag. Maken styrde upp ungarna och dagen där hemma. Helt tryggt. Plus att sonen numera fattar vitsen med att bli matad med flaska. Det hindrade ju inte honom från att bryta ihop som om hela världen hade rasat samman när jag väl kom hem. Först värsta leendet och sen gråtande krypandes mot mig...Han är en drama King, den där. 

Hittade en street fair i Little Italy

Lite svenskt i Soho.

Lite byggnader i Soho.

• Jag gör framsteg med springandet. Idag sprang vi nästan 10km i parken med mammagruppen och det gick över förväntan. Jag vet med mig att jag springer ganska långsamt till en början, ökar på och avslutar starkt. Hann faktiskt upp den mamma som springer snabbast efter tredje varvet (vi sprang fyra totalt). Hon är ett huvud längre än jag och springer snabbare kortare distanser, men jag är som ett litet envist tåg som tuffar på och till slut så hinner jag alltid upp...Två veckor kvar till loppet nu! Jag är taggad!

Efter min runda i morse. 

• Lilla H har börjat sin flytt in i spjälsängen. Han har sovit där under dagen en längre tid. Nu sover han även där på nätterna. Han vaknar fortfarande en del på natten och vill snutta och tills vidare får han göra det. En sak i taget. Om ett tag ska vi minska ned på det med och förhoppningsvis kan han sova bättre. Och även jag! Han börjar bli stor. Tänk, snart nio månader gammal.

Man kan visst beställa allt på internet...Inte barn kanske. Men de kan leka med lådan!

• Jag har ungefär tio olika blogginlägg som jag smider på, men hinner inte sitta så mycket vid datorn just nu...SÅ typiskt när man väl har så mycket på gång. Det kommer dock!

NU får ni passa på att ha en fin helg! Jag har hört att det är Kristi Himmelfärd nu? Tänk vad jag missar. Här firas ju inte sånt. Man är absolut inte ledig mer än nödvändigt i det här landet. 

Ha det gött!

Jag har hål i skallen

Vi har haft en lång helg. En helg som vi nu kan stänga dörren bakom och gå vidare. Storasyster fick hosta och riktigt förkylning samt feber i torsdags kväll. Hon vaknade svettig och gråtandes. Tydligen drabbas hon också av feberdrömmar (liksom jag när jag var liten) eftersom vi nu ser ett mönster i att hon vaknar så här de gånger hon har fått feber. Hon är ju någon som vanligtvis sover genom både hurrikaner (superstormen Sandy) och bebisskrik. 

Hon fick vara hemma från skolan i fredags. Dock var hon sitt gamla jag redan på eftermiddagen och har pratat oavbrutet sedan dess. Och med oavbrutet menar jag, andas hon verkligen mellan varven? Och om så, hur är det möjligt?

Lillebror fick under fredagen även han feber (andra gången sedan han föddes) och har inte varit sitt vanliga jag förrän idag på eftermiddagen. Hela lördagen var han gnällig och trött och febrig. Som tur var fick vi in en tupplur hela gänget under eftermiddagen, annars hade vi nog blivit galna allihop. Söndagen var något bättre, fastän sonen ville vara i famnen mest hela tiden  och ändå var han inte riktigt nöjd.

Idag vaknade han visserligen med feber, men den försvann under dagen och på eftermiddagen kikade hans charmiga jag återigen fram! Tack och lov! Dottern är dessutom hemma från skolan även idag då det är röd dag i form av Memorial Dag. En dag då man visar respekt till krigsveteraner och de som stupat i krig.
Jag tror storasyster ser fram emot att gå till skolan imorgon...där har hon fri tillgång till klasskamrater att prata med efter en lång och tråkig helg hemma. Hennes helg var nog ändå ganska bra. Hon lyckades tappa två lösa tänder inom två dagar och tandfén (aka Trillignöten) har varit mycker upptagen. Mer om det i ett senare inlägg.

I eftermiddag var de så krya att de gav sig på ett yogapass!

Sommaren har verkligen också gjort intåg här. Runt 30 grader varmt, sol och varma vindar. Inte för att vi kunnat njuta av vädret med två sjuka barn, men vi ser ju hur härligt det är på TV och utanför fönstret ;)

Nu ska jag njuta av tystnaden ett tag innan sonen vaknar!

Trillingnöten + magdans = sant

I fredags var jag en upptagen kvinna. Med råge. Morgonen inleddes med löpträning med mammorna i gruppen. Backträning minsann. Rena tortyren! Det dök dessutom bara upp en annan mamma och så jag. Plus två tränare! Lite extra press med andra ord. Jag överlevde i alla fall.

På kvällen hade jag lovat svägerskan att gå på Zumba (den där dans i grupp som blev poppis för några år sen) och magdans. Ja, ni såg rätt; MAGDANS! Man lever bara en gång gott folk och det gäller att passa på. Jag var tidigt till Zumban och väntade i träningslokalen som smattrade med spanska. Många latinas som väntade ivrigt på att få dansa. Instruktören var sen, 15 minuter sen faktiskt. Det är nog det värsta med just den lokalen som vi har nära, att det känns lite oprofessionellt. Sist jag var där för två år sen, kom instruktören sent även då, och var väl inte direkt engagerad i klassen. Dock var denna zumbainstruktör, som var både latino och flamboyant, väldigt duktig. Mycket energi och snabba steg. Inga visningar av olika danssteg inte, utan pang på rödbetan och sen gällde det att hålla i löshår och fladdrande bröst och rumpa. Nu är jag inte välsignad med nån rumpa att tala om, men jag försökte skaka på så gott det gick med det jag har. Jag svettades ordentligt! Vi fick till och med en liten publik utanför studion som stod och kikade in genom fönstren...Inte jag och svägerskan per se, men vår grupp.

Direkt efteråt var det dags för magdans. Och den gruppen hade ett gäng inbitna dansare som redan införskaffat klingande höftskynken och var allvarligt dedikerade att lära sig magdans. Den kvinnliga instruktören var även hon mycket duktig och inspirerande och berömde oss nya i gruppen för att hänga med riktigt bra. Vanligtvis var det många omtagningar när nya i gruppen kom, men inte då vi var där. Man är väl naturbegåvning (ironiskt menat)! 
Ja, det var mycket skak på allt möjligt som satt löst på kroppen. Mina höfter är ju enorm stela kan jag meddela. Det känns nästan som att de är stelopererade? Mitt i allt började instruktören snacka nåt om familjerestaurang, uppträdande med gruppen och gud och hans moster...Jag och svägerskan tittade skräckslaget på varandra och skakade på huvudet...Nej, tack!

Ja, så var danstimmen över. Trodde jag alltså. Plötsligt står alla i ring på golvet och de som varit med ett tag går in i ringen en och en och skakar loss. Inför allihop! Jättekul att se. Tills jag ser hur instruktören börjar putta in även de som är motvilliga! Svägerskan har tydligen gått nån magdanskurs innan och vet att de alltid avslutas med att man dansar ensam i mitten, om så bara för några sekunder. Vi är båda skräckslagna när vi inser att instruktören närmar sig oss! Hon är hänsynslös! In i ringen bara! Jag har ingen rytm eller reson i kroppen alls, den lyssnar verkligen på vad jag säger åt den. Skaka höften kan lika gärna innebär ett skak av tuttar...
Men in i ringen kom jag. Med klapp och applåder. Väldigt upplyftande i slutet i alla fall. Kändes inte så hemskt som jag trodde det skulle göra och alla var så vänliga.

Nån mer magdans får vi se om det blir, det var roligt att testa på i alla fall!

Ett trevligt samarbete med Äventyr Kidswear!

I jakten på att få ihop pengar till mitt välgörenhetsrace kontaktade jag en bloggvän, en svensk tjej vid namn Jenny som flyttat hit till USA för ett drygt år sedan, som nu startat en webbutik på Etsy.com (Hon bloggar även på jennyimaine. Kika gärna in på hennes fina blogg också!) 

På Etsy.com säljer hon jättefina handgjorda barnkläder i ekologiskt material. När jag frågade om hon ville erbjuda att donera några dollar för varje köp gjorda under en tidsperiod svarade hon "Absolut, inga problem!"

Nu kan ni gå in och kika på hennes Etsywebbplats Äventyr Kidswear, där hon har en ny sommarkollektion dessutom! Hon har också en egen hemsida http://www.aventyrkids.com/ där ni också kan gå in och kolla och även beställa. För varje inköp på 30 dollar eller mer, fram till och med den 10 juni, donerar hon 20% till min fundraising om man uppger koden "LLS" i rutan "Note till seller" när man betalar (uppge alltså INTE koden "LLS" i rutan för "Discount", då går den inte igenom). Jag kommer dessutom att matcha varje dollar som hon donerar upp till 150 dollar.
Hon fraktar kläder till hela världen, alltså även till Sverige om någon av er skulle vara sugna att köpa något fint (till era barn eller som present).

Jenny låter också hälsa att man bör kika in på webbplatsen senare under veckan, om det är någon storlek som saknas, eftersom hon inväntar leverans av tyger. Inte nog med det, hon kommer även att lägga till bebisfiltar i butiken! Det ser jag fram emot! Här under är ett axplock av vad hon har att erbjuda i sin butik:

Ekologisk T-shirt för toddlare

Supercoola unisexshorts

Jättesöt body och byxor. Obs. Bebis ingår ej! ;)

Verkligen stort tack till Jenny som gått med på detta! Nu är det dags att sluta läsa här och istället kika in på butiken!

Äventyr Kidswear på Etsy hittar nu här: https://www.etsy.com/se-en/shop/AventyrKids

Och hemsidan här: http://www.aventyrkids.com/

Jag försökte i alla fall

Helgen gick förbi av bara farten känner jag. I lördags gick vi till parken så att storasyster kunde leka av sig lite. Hon fann ganska snart en jättetrevlig tjej i samma ålder att leka med. Faktum är att de lekte så himla bra och snällt att jag plötsligt bestämde mig för att göra nåt jag aldrig brukar göra; närma mig flickans mamma och kanske be om ett telefonnummer för en framtida lekdejt! Ni må tro att beslutet var stort att ta! Visserligen har jag tidigare pratat med föräldrar på lekplatser, men jag har aldrig riktigt "vågat" fortsätta snacket och att kanske ta det till "the next level". Dels för att jag ofta känt att dessa kontakter inte varit värt "besväret" (barnen leker inte superbra tillsammans, föräldrarna verkar inte tillräckligt trevliga etc. Jisses, vilka krav det verkar som att jag har!) och dels för att jag är lite svensk av mig. Eller rättare sagt: feg!

Men i lördags minsann, då tog jag mod till mig. NU skulle det ske. Vi skulle vara tvungna att gå snart och innan vi gick ville jag verkligen få kontakt med mamman. Hon hade dessutom en liten son, på drygt ett år, match made in heaven liksom. Jag promenerade fram med barnvagnen till där mamman lekte med sonen och började leka lite tittut med honom. Han var med på noterna! Så frågar jag lite försiktigt mamman hur gammal sonen är. Hon bara tittar på mig lite konstigt. Så jag frågar igen...
- No English, säger hon knaggligt och ursäktande med ett svagt leende.

Dottern med lekkamraten

Men jag är inte den som är den! Jag försöker igen med enkla meningar och lite kroppsspåk, men inser ganska snart att med "No English" så menar hon verkligen "No English". Så typiskt! När jag ÄNTLIGEN tar mig i kragen, hittar jag en familj där mamman pratar absolut noll engelska...
Ett sista försök gjorde jag med storasysters lekkamrat, om hon kunde översätta till mamman, men det gick inte riktigt fram där heller. Jag skulle nog också vara lite försiktig med en okänd som frågar efter telefonnummer på ett språk jag inte själv talar...Vem vet vad det är för galning liksom?
Så jag kammade noll där alltså. Vi får se när nästa tillfälle ges! (Och när jag tagit mod till mig igen vill säga)

En månad kvar

Mitt välgörenhetsrace närmar sig med stormsteg! Nu är det mindre än en månad kvar tills det är dags. Igår hade vi ännu ett träningspass i parken och denna gång lämnade vi den vanliga banan (platt jämn mark) till förmån för lite terränglöpning i banan i skogen. Den banan är 5 km lång och har många backar. Vi sprang i princip hela banan och ända till mål. Därefter var det tänkt att vi skulle varva ned med en halv km gång. En av tränarna och en mamma joggade före oss, de hade lite energi kvar. Efter en bit insåg vi att de planerade att köra ett helt varv runt spåret (som är platt och ca 2.5 km lång) och inte bara en halv km! Så vi började också jogga.
Vår runda slutade på dryga 7.5 km löpning/jogg! Ja, då är det bara drygt 2.5 km till så har vi sprungit 10km. Detta känns mycket bra!

Dessutom har jag klickat lite med en av mammorna. Hon har också en liten son (de andra mammornas barn är äldre nu) född förra året, är lärare som jag och vi springer dessutom lika snabbt  långsamt. Tyvärr bor hon så klart ganska långt ifrån, hon åker med bil ca 20 minuter för att komma till vår park. Eftersom vi inte har bil skulle det ta oss mycket längre tid att åka åt hennes håll med kollektivtrafik. I alla fall är det roligt att kunna prata lite när vi springer tillsammans.

Efter att vår runda var över tog vi gruppfoto.

Tränarna på flankerna och jag i röd träningsjacka i mitten.

Och sedan fick vi besök av några Park Rangers på häst.

Enorma hästar! Jättefina! Dessutom var den äldre mannen en fellow europé, från England.

Nu har det varit lite regnigt de senaste dagarna, inte alls så härligt. Kvavt dessutom. Idag ska det vara sol hela dagen och helt okej värme. Det får nog bli en tur till parken i eftermiddag!