Jag tackar ödmjukast plus omröstning

Ett snabbt inlägg för att tacka alla för det fantastiska stöd som bloggläsare, vänner och familj har visat under denna svåra tid (trillingnötens icke-vara i chokladasken alltså)! Det är många som håller med om att någon annan pralin borde försvinna (Hallå, likörpraliner som 95% av befolkningen ogillar!) istället. Hanna undrade om det kanske beror på nötallergi, men påpekade att det finns mandelmassepraliner också. Det gör väl det om jag inte missminner mig? Och Anna vädjar till allas vår Ingvar Kamprad att skapa en egen chokladask med trillingnötter som medpraliner. Jag går ett steg längre, varför inte skapa en chokladask med BARA trillingnötter?!
Familjen Lalloo och Ida gav mig idén att göra egna, vilket verkar väldigt lätt och smidigt egentligen! Det är väl mest en principsak att trillingnöten bör få vara kvar i chokladasken. Visst är det väl så att det är trillingnöten som försvinner snabbast när asken öppnas? Kanske är det bara så i min familj.

Nu kommer jag dock till den stora frågan. HUR ska jag göra med mitt eget "screen name"? Kan jag fortfarande kalla mig Trillingnöten, eller bör jag också hoppa ur asken och bli en hallonlakritspralin?
Jag menar, jag är ju "Trillingnöten" med hela svenska folket liksom (Kanske att jag överdriver min egen storhet, nååågot... ;)) och byter jag namn nu blir det förvirrande. Ska jag stanna kvar som en slags påminnelse om det enorma svek som chokladpralinen trillingnöten utsattes för? Vem kommer annars att komma ihåg nötens storhet om 10, 15, 25 år när våra ungar växt upp (växt upp UTAN nöten i asken på jul och endast minns hallon och lakrits!)?

Frågan är uppe för votering...vad tycker ni?

Hur kunde det gå så fel?

Jordens undergång är mycket närstående! Monica upplyste mig nämligen igår om att Trillingnöten är på väg att uthysas från Aladdinasken! Vadan detta? Har Sverige helt tappat förståndet? Man kan ju undra. De passar väl på när den mänskliga Trillingnöten (aka moi!)är bosatt utomlands! Ersättaren blir tydligen nån slags hallonlakritspralin. Ytterligare ett bevis att Sveriges samhälle är på väg utför. Jag är totalt mållös.  Finner inga ord. Befinner mig i chocktillstånd som sakta byts ut mot obeskrivlig sorg...älskade trillingnöt, R.I.P. Familj och vänner, ni vet vad detta betyder!? HAMSTRA Aladdinaskar med trillingnötter och skicka över Atlanten! Kan man frysa in askar måntro? Kan man kanske till och med frysa in så pass länge att kloning och annan genetisk forskning kommit så långt att man kan återuppliva nöten i framtiden?
Säg ja, please!

Ingen kan vara latare än mig

När man har småbarn är det inte direkt att man behöver oroa sig för att sova för mycket. Ibland kan man dock ha tur, som i helgen då sonen bestämde sig för att vakna klockan 07. Rena rama sovmorgonen!  Trots den extra sovtiden kände jag mig extremt lat under helgen. Och varje helg för den delen. Så snart jag inte behöver gå upp, göra mig redo för jobb och sedan jobba är det som om huvudet och kroppen liksom vägrar kicka igång. Jag blir extra trött och seg och vill inte göra nånting. Tyvärr är det ju så att det är omöjligt att inte göra nånting alls på helgen,  trots att man kanske skulle vilja det. Aktiviteter, städning, matlagning, barn...kanske är det så att något som startats (oavsett tidpunkt på dagen) faktiskt tenderar att fortsätta i rörelse?  Det känns onekligen så.

Annars går det bra på mina jobb. Allra helst skulle jag så klart vilja ha ett heltidsjobb på en arbetsplats, men just nu får det vara som det är. Det funkar även om det är lite hoppigt!

Tack för alla fina kommentarer på förra inlägget! Det värmer att veta att ni är kvar och att ni mår bra!!

Tiden räcker inte till

Just nu känner jag att tiden inte räcker till.  Hamsterhjulet snurrar lite väl snabbt och jag blir alldeles trött och svettig i mina försök att hinna med. Saker jag gör just nu:
- jobbar. Lämnar hemmet 07.30 och kommer hem runt 18.30.
- försöker klämma in kvalitetstid med barn (och make! ) när jag är hemma.
-försöker få tillräckligt med sömn då sonen sover lite halvdant just nu. Han vaknar just nu ofta när han ska ha somnat för kvällen och dessutom har han börjat vakna mellan 04.00 och 05.30 och anser att det är morgon och därmed dags att stiga upp. Aaalldeles för tidigt för mig.
Saker jag INTE gör:
- sover för mycket.
- kommenterar bloggar. Hinner inte ens skriva på min egen. Jag läser dock alla era bloggar!
-tränar. Just nu är jag inne i en svacka. Jag har varit trött och alldeles slut som artist. M e n det kommer en tid då rutinerna sitter och då är jag ostoppbar. 

Annars är det fint med mig! Hur är det med er? Skriv gärna en rad och berätta!  Jag saknar er!

Ett helt år

Igår onsdag fyllde sonen ett år! Kan ni tro att ett helt år har gått sedan han föddes och vi blev stolta tvåbarnsföräldrar? Det kan verkligen inte jag! Lilla H firade med att vakna och vara superpigg klockan 05 på morgonen. Lite mindre roligt, men har man födelsedag så har man! Festa hela dagen lång. Jag jobbade naturligtvis och dottern gick i skolan så vi firade lite när jag kom hem. Det "stora" kalaset blir på söndag. Visserligen inte så många gäster, men ändå lite firande!

Första veckan

Nu har det gått en vecka av arbete och än så länge går allt bra. Visserligen var det en ovanlig vecka. Dels har ju inte barnen gått i skolan.  Vi har satt upp klassrummet, besökt några barn hemma (här gör man så på vissa skolor,  man besöker barnen i deras hem för att få en hel bild av barnen. Det finns mycket som händer hemma som man inte ser i skolan, plus att man får en gemensam erfarenhet att bygga en ny relation på) och haft en s k workshop om Reggio Emilia. Dessutom har jag haft möjlighet att åka hem två dagar på eftermiddagen för att umgås med familjen. Den här nystartade veckan kommer vara annorlunda. Jag går hemifrån 07.30 och kommer hem vid 18.15. Hela dagar alltså!

Nu har jag ju inte bara jobbat under veckan. Vår stora tjej har börjat tvåan. Tack vare den första vecka kunde jag faktiskt både lämna och hämta henne den första dagen vilket jag verkligen uppskattade. N verkar vara mycket nöjd med både klass och ny lärare. Många elever har hon gått i samma klass med i kindegarten och ettan vilket ju är en trygghet.

Vi har också hunnit med att gå till en fotostudio med barnen. Detta är något vi aldrig gjort tidigare,  men eftersom vi fick en rabattkupong passade vi på. Dottern trodde nog hon hamnat i himmelriket, hon som älskar att posa och visa kläder! Sonen var inte lika imponerad och bjöd på ett fåtal leenden för att han kände sig tvungen.  Trots detta blev det riktigt bra foton till slut. Bilder kommer nästa vecka!
Nu ska jag ta mig till jobb nummer två!

Sista dagen

Dagen före stormen. Idag är det min sista mammalediga dag. Visserligen räknas detta som en helgdag eftersom det är Labor Day, men icke desto mindre är det måndag och min sista lediga vardag. Det här året har gått otroligt snabbt, trots att det kanske inte riktigt kändes så när det pågick alla gånger. Men när jag ser tillbaka på vad som hänt under det gångna året så inser jag att det hänt massor och gått väldigt snabbt. 

Saker jag kommer att sakna när jag nu går tillbaka till att jobba:

- att kunna ta mig en tupplur mitt på dagen. Nu sover jag ju inte på dagen egentligen, men när det varit en tuff natt med sonen är det alltid skönt att veta att man KAN sova en stund när sonen sover under dagen.

- att hämta dottern på skolan på eftermiddagarna. 

- att träna när som helst på dagen, så snart lusten infaller. Tidig morgon, mitt på dagen, eftermiddag, kväll...

- att gå till lekparken på eftermiddagarna med barnen vid fint väder. Det är så mysigt.

- att få se sonens dagliga framsteg. Nu finns det ju möjlighet att jag missar hans första steg till exempel.

- friheten att bara göra vad som faller en in. Att gå ärenden mitt på dagen, att slippa stressa för att hinna hit och dit.

Saker jag ser fram emot nu när jag jobbar:

- att uppskatta helgerna mer och faktiskt tiden med barnen. Kvalitetstid framför kvantitetstid.

- att få umgås med kollegor som verkar mysiga och trevliga.

- att pendla. Ja, faktiskt. Nu är resvägen inte så lång, men ändå en liten bit. Jag ser fram emot att få lyssna på pods, läsa böcker eller bara glo på folk.

- att få utöva mitt yrke. Även om barnen är yngre än de jag skulle vilja jobba med (barnen är runt 4 år, jag vill helst jobba på lågstadiet), är det bra att få använda hjärnan lite!

- att komma hem efter en lång dag och få pussa på familjen. Det är skönt att längta lite också. Man uppskattar varandra lite mer då. 

- att få lön. Att kunna spara pengar till en resa hem till Sverige nästa sommar och se resten av familjen!

Nu ska jag njuta av min sista lediga dag...återkommer senare i veckan om hur jobbet gått! Så klart!

Så gick ännu ett år!

Igår var det så dags för ännu en födelsedag. Min alldeles egna födelsedag. Tänk vad ett år går snabbt! Jag tycker jag nyss fyllde?
Dagen kunde i alla fall inte varit bättre. Den började redan natten TILL torsdagen då sonen bestämde sig för att sova 8 timmar i sträck! För första gången någonsin.

 I fredags slutade jag nämligen att nattamma eftersom det inte funkar så bra att samsova längre. Ingen av oss får någon riktig sömn att tala om när vi sover tillsammans. Sonen gillar också att ligga och snutta HELA natten och inte bara då och då, vilket betyder att han vaknar varje timme i princip och vill ha bröstet. Nu när jag ska börja jobba funkar det inte längre. Jag blir som en zombie om jag ska vakna varje timme, gå upp tidigt och sen jobba hela dagen. Så i fredags blev det stopp och sonen har kanske börjat vänja sig nu förhoppningsvis!
Sonen gick och la sig kl 20.00 som vanligt i onsdags kväll och jag själv runt 22.30. Jag väntade till en början på att han skulle vakna (vilket han annars gör den tiden jag går och lägger mig), men i väntan somnade jag och sov som en stock fram till 04.00 då sonen först vaknade. Eftersom jag fått FEM fantastiska timmar av oavbruten sömn var det lite svårt att somna om igen när sonen bökat klart (jag ska väl erkänna att jag faktiskt lät honom få sig ett skrovmål då vid 04 och att han sedan sov bredvid oss till 07...).
Vilken natt! Bästa födelsedagspresenten någonsin.

Dagen fortsatte med träning, frukost (a la maken), en tur till parken och så en riktigt god middag, också den tillagad av maken. Tidigare har jag fått presenter skickade till mig av bästa vännen M (svenskt godis!!) och svägerska och svåger (bok!). Och jag väntar på ytterligare presenter på intågande. Fina gratulationer av alla hela dagen lång och barnen har skött sig i princip exemplariskt. Vad mer kan man önska sig? Inget!

Idag blir det utflykt med ryska vännen in till Manhattan. Park och Diner står på schemat!

Bloggträff i Central Park

I tisdags for jag och barnen ned till Central Park för att äntligen träffa Saltistjejen och hennes två barn. Även om man bor i samma stad är det svårt att få till träffar. Vi bor ju heller inte jättenära varandra så att man spontant ringer och kommer över. Ibland känns avstånden här i stan väldigt långa, trots att det finns bra kommunikation med bussar och tunnelbana.

I vilket fall som helst. Vi träffades för en picknick och lite lek i parken. Jag och Saltis lekte väl inte lika mycket som vi pratade (;)) men desto mer lekte de stora tjejerna med varandra. Till en början var de lite blyga båda två, men efter en kvart eller så var den blygheten över och de lekte för fullt!

Sheeps Meadows i Central Park

Efter picknicken gick vi till en närliggande lekpark med massa vatten att leka i. Flickorna blev dyngsura till slut!

Här hade flickorna en låtsascamping med tält och grejer.

Medan tjejerna sprang runt och lekte pirater, prinsessor och spioner satt jag och Saltis och pratade i sällskap med våra små pojkar H och O på en filt i skuggan.
En alldeles skön och lagom eftermiddag i gott sällskap!
Verkligen jättehärligt och jättekul att få träffas! Nu hoppas vi att det blir en träff igen snart. Vart fjärde år känns väl lite väl långt? ; )

Om en vecka...

Om en vecka börjar jag jobba. EN VECKA! Samtidigt som det ska bli oerhört spännande med två nya arbetsplatser sörjer jag att mammaledigheten "redan" är över. "Redan" skriver jag inom citationstecken eftersom många, de allra flesta arbetande mammor, bara får tre månader ledigt. Vissa bara sex veckors betald ledighet. Jag känner att jag bör vara tacksam för mitt dryga år av leidghet i alla fall.
När storasyster var liten började jag jobba halvtid då hon var åtta månader och heltid då hon var nästan 11 månader. Då kändes det helt okej. Jag var redo.
Nu är det en annan femma. Detta är förmodligen min sista mammaledighet. Kanske kommer jag aldrig mer att få vara ledig med en liten bebis. Och OM det nu skulle bli fler barn är det inte säkert att jag har möjlighet att ta ledigt så här länge heller. Det känns lite vemodigt och lite sorgset också.
Nu kommer ju barnen att ha det fint hemma med sin pappa, så de kommer att ha det bra. Storasyster börjar skolan igen och har fullt upp med skola och läxor och sånt dessutom.

Från den här lilla rumpnissen

Till den här lilla busungen!

Den här veckan är nästan fullbokad redan. Jag ska njuta av varenda sekund med familjen och vädret och ledighet och frihet. Och jag VET att när jag väl börjar jobba och har kommit in i allt så kommer jag att tycka att det är roligt och givande och fantastiskt. För att inte tala om att få lön också. Pengar är alltid bra. Nu kan vi börja spara till vår Sverigeresa nästa sommar till exempel.

Storasyster när hon var drygt 1.5 år

till denna 6.5 åring igår.

Men ändå, ett tag vill jag i alla fall sörja att ledigheten drar mot sitt slut och att min lilla bebis alldeles strax fyller ett och inte är en liten bebis längre. Han kommer att gå in i en annan fas. En fas där han lär sig gå, börjar säga ord och där vi får upptäcka ytterligare dimensioner av hans personlighet under utveckling. Och storasyster ska vi inte ens tala om. Hon fyller sju snart och ska börja i tvåan. Hur snabbt får det gå egentligen?

Snart blir det en tur ut i det fina vädret!

Att tro eller inte tro?

I fredags var vi på kompisdejt igen, jag och min ryska bekantskap. Vi gick till en park med gungor och våra små killar fick gunga en stund.
När vi stod där och puttade på gungorna kom en man fram till staketet och började prata.
- I can sense there is a virgo here (virgo=stjärntecknet Jungfrun).
Och jag, jag är ju född i tecknet Jungfrun, så jag svarade ja.

Han började prata lite grann, ville se min handflata. Han sa en hel massa saker. Bland annat att jag inte ska ge upp, att vad jag än väljer att göra kan jag åstadkomma (känns bra nu när det varit lite motgångar rent yrkesmässigt med amerikansk lärarlegitimation). Sedan sa han att jag har ett gott hjärta och att jag inte ska låta någon förstöra det. Allt känns ju ganska generellt ändå, ska man tro på en okänd mans spådomar? Och det han sa skulle säkert passa in på flera personer (fast ganska lyckad gissning med Jungfrutecknet).
Det sista han sa fick mig att hoppas att han INTE kan se in i framtiden. Han påstod nämligen att vi kommer att få tvillingar i framtiden! Maken höll på att svimma när jag berättade vad jag varit med om! Tvillingar!

Om nu inget av detta visar sig stämma var det ändå ett trevligt möte som avslutades med ett handskak och ett leende som räckte resten av dagen!

Vänskap

Jag har ju inte direkt tagit tag i mitt sociala liv här i New York förrän nu. Eller har och har. Jag har gjort vissa försök så klart, men inte riktigt haft tid och ork att fullfölja. Jag har ackumulerat en mängd olika bekanta, vilket är viktigt också. Men så för två veckor sedan hände det! En potentiell riktig vän dök upp! Plötsligt händer det!
Jag och familjen gick till en, för oss, ny lekpark lite längre bort. Storasyster sprang omkring och lekte och lillebror hängde nära oss. Lillebror fick syn på en något äldre pojke som lekte i närheten och följde efter honom runt. Den pojken kunde gå, vilket lillebror inte kan ännu, så det var inte helt lätt att förfölja den nya bekantskapen!
Och pojken verkade intresserad av lillebror han med. Pojkens mamma stod i bakgrunden och tittade på. Efter en stund så kommer det naturliga att man säger hej till varandra som mammor och inleder lite kallprat. Men nu stannade det inte där. Vi fortsatte att prata lite mer och lite mer. Det visar sig att hon är en medeuropé, från Ryssland och har bott här i två år.
 Efter nån timme var det dags för oss att gå hemåt och pojkens mamma sa att hon verkligen hoppades att vi skulle stöta på varandra nån mer dag i parken.
DÄR la jag in min "stöt"! Jag föreslog att vi skulle byta telefonnummer i alla fall och det gick hon med glädje med på. Följande vecka träffades vi för en picknick i parken (en annan mamma hängde också på med sin dotter) och i veckan ska vi träffas igen.

Typiskt att detta sker tre veckor innan jag ska börja jobba...Verkligen. Bättre sent än aldrig heter det väl ändå.

Lillebror spelar boll

Hänger i parken med tjejkompis

Storasyster var med så klart.

Spännande tider är det med andra ord!

Sverigebesökare

I måndags kväll förra veckan kom min syster J från Sverige för att hälsa på. Vi har haft tio dagar med upplevelser. Plus att hon hade med sig ett gäng godsaker och ett kit för att klara årets jul (bland annat tre flaskor med glögg och många paket med saffran!) Det tackar vi för!
Detta var ju andra gången som hon kom hit till oss och nu är hon ju "van" vid storstadslivet. Hon for in till Manhattan några gånger själv och jag tog med henne på en runda en dag. Plus besök till djurpark och mycket shopping så klart.
Här kommer ett urval av bilder:

N spelade mängder med spel med sin moster under besöket. Moster hade allt tid i världen att spendera med henne och det uppskattade hon.

Vi gick till parken några gånger.

Och letade efter lekparker på kartan.

Vi hade en tjejdag på Bronx Zoo där vi tittade på 4D-film. Här moster J och N.

På djurparken såg vi bl a tigrar. N var väldigt fascinerad över just tigrarna.

Lillebror hängde på till parken och spenderade tid i gungan. Mycket kill i magen!

Igår eftermiddag åkte syster J hem igen. Tiden bara flyger iväg! Jättekul med besök hemifrån. Tänk att jag inte träffat de flesta hemma på över två år nu...Det känns verkligen i själ och hjärta. Därför var det extra skönt med en dos Sverige just nu. Tack syrran!

Jag lever!

Och lever livet just nu! Bloggpaus deluxe. Jag har mycket att skriva om men väldigt lite tid! På onsdag kommer en uppdatering över vad som hänt sen sist. Jag vet att ni sitter med spänning och väntar! ;)
Nu ska jag återgå till IRL.

Och bilen tog oss...

...faktiskt till Coney Island i torsdags! Det är inte ofta vi åker till en strand. Jag är väl inte direkt en strandmänniska om jag ska vara ärlig. Jag strosar hellre i en gammal stadsdel och myser på nåt fik eller så. Med barn är det ju lite svårare. Inte så lugnt som man skulle vilja. Därför är det bekvämt att åka till en strand. Storasyster lekte i sanden och hittade så klart en tjej att leka med. De byggde sandslott och grejade. Maken hoppade i och simmade lite med dottern också ett par gånger. Själv lekte jag landkrabba med sonen under ett parasoll som vi köpte. Det var varmt i solen och lillebror fick kasta sand allt han ville istället. Vilket resulterade i att vi båda var fulla i sand. 

Vi hade tagit med lite gott att äta och dricka och njöt i flera timmar. När vi var redo att åka hem hade stranden fyllts av hundratals doppsugna besökare och det var ganska fullt på stranden. 

Vi körde över Brooklyn Bridge på vägen till Coney Island.

Jag och sonen. Han försöker så klart få tag på telefonen och knuffar bort mig under tiden.

Sanden yrde!

Under ett annat parasoll hade en pojke nån slags röd plastbil som H ville få tag på. Han försökte tre gånger att krypa över den varma sanden innan han gav upp och istället tittade drömskt mot bilen!

N var så klart redo för stranden!

Vi införskaffade hinkar och spadar att leka med.

Ganska lugnt mitt på dagen. Mer folk kom senare.

På Coney Island finns också massa karuseller. Vi åkte inget när vi var där denna gången. Nästa gång!

Sonen har upptäckt att han kan göra skuggor och passar på så snart han ser lite ljus!

Jättemysig dag! Veckorna som kommer blir också intensiva. Det är drygt tre veckor kvar till jag börjar jobba och det är både ångestfyllt och spännande på samma gång. Imorgon kommer syster J och hälsar på. DET ska bli superkul!