fredag 1 oktober 2010

Blandade känslor

För första gången någonsin ser jag inte fram emot helgen. För första gången ser jag inte fram emot att sluta jobbet på fredag eftermiddag och få åka hem och njuta av att vara ledig i två dagar.
Usch, tänker ni kanske nu, vad är det för otrevligheter som väntar människan i helgen?
Det är inget farligt, men tillräckligt för att få mig att må lite avigt just nu och ett tag framöver.
Imorgon åker maken nämligen iväg till New York. Han kommer att stanna där i sex veckor. SEX VECKOR!
Vet ni vad det kan göra med en stackars kvinnas hjärta? Det är en överhängande risk att det brister när man minst anar det. Jag är inte van vid sånt här. Jag är inte gjord för sånt heller. Senaste gången vi var ifrån varandra var för tre år sen när vi flyttade hit. Då var det två veckor. Ingenting i jämförelse med sex veckor.

Det gäller att tänka positivt (men fan vad svårt det är). Maken åker för en fantastiskt fin sak och det är det som räknas. Ibland måste man vara osjälvisk och hjältemodig. For the greater good.
Som en av de där överlevande från kraschen i Anderna på 70-talet (?) sa: när det väl är över inser man att dessa veckor/månader egentligen är en väldigt liten del av ens liv. Livet består av så många veckor och månader.

Det är svårt att inse just nu kanske. När det känns lite som att ens eget hjärta ska sätta sig på ett flygplan imorgon för att åka iväg över Atlanten och därmed slitas ut från kroppen.

13 kommentarer:

Sara sa...

Fy vad jobbigt. Jag kan inte ens tänka mig hur det skulle kännas. Hoppas veckorna går jättefort!

Mina jag och du sa...

Usch, det låter väldigt jobbigt :( Sex veckor är en väldigt lång tid. Hoppas det rullar på fort för dig och N! *kramar om*

Anneli sa...

Fy, vad jobbigt! Det är inte lätt att vara ifrån den man älskar så länge. Jag hoppas att tiden flyger iväg och att han snart är hos dig igen. Du får ägna dig extra mycket åt din söta lilla dotter istället ett tag.

Kramar!

pilla sa...

förstår att det är jobbigt. första veckan kommer nog va jobbigast,för då saknar man så mycket, sen blir hjärnan van.. det går nog bra.
kram

Saltistjejen sa...

oj! Det var länge det!!!! Tur det var för något fint. Ett tag när jag läste ditt inlägg i början tänkte jag att ngt jobbigt hänt. Som olycka eller så med familjen. Blev orolig för en liten stund. Men tur att du skrev att det var ngt bra! Fast jag förstår att det kommer kännas som en evighet för dig och N. Eller tar han med sig henne??
Stor kram!!

Min plats i solen sa...

Hej vännen!

Jag kan förstå dina blandade känslor. För även om det är för en bra sak så är ju sex veckor en lång tid att vara ifrån den man älskar. Man vill ju vara tillsammans varje dag. Men jag är säker på att du kommer att klara det bra vännen även om det säkert kommer vara tuffa dagar då längtan kommer att ta över. Men samtidigt är det ju skönt att veta när han kommer tillbaka. Du och N får göra en stor almanacka där ni kryssar för varje dag och räknar ner tills han kommer hem igen och sedan får ni ha en rejäl fest när han kommer hem igen. För att fira! :) Och då tror jag också att du kommer att vara riktigt stolt över att du och N har fixat dessa veckor hemma själva. För ni två kommer ju ha varandra. Tänk vad din man kommer att längta och sakna. Han har ju två stycken han älskar att längta efter. Men samtidigt är det ju tur att det är 2010 han åker iväg. Idag när vi kan hålla kontakten via telefon, mail, sms, skype, post och internet kanske saknaden kan mildras lite.

Jag tänker på dig idag och skickar stora styrkekramar till dig!

Kram Lotta

Malin sa...

Inte lätt. Vi gör det varje sommar då jag åker till Sverige med barnen själv i 4-5 veckor. Skype och email underlättar! Kanske lika bra att öva, för när ni väl flyttar till USA så kanske du och dottern kommer vara hemma i Sverige på somrarna utan maken?

Malin

Eleonor sa...

Tack för din kommentar.. Ja man ser verkligen vilka som är ens vänner.. Det är tragiskt att jag inte har flyttat än och ingen hör av sig.. Jag är ju fortfarande här i Sverige. Om någon utav dom hör av sig och säger att dom saknar mig när jag är i USA så kommer jag ignorera dom.
Vad skönt att höra att det löser sig och att du har en fin familj =)
När flyttar ni tillbaka till USA igen?

Monica sa...

Sex veckor är lång tid och att ta hand om allting med barnet också, värst är avsked tycker jag så förstår dina kluvna känslor, sen går ju tid fort men avståndet känns.

Mrs Clapper sa...

Oj vad jobbigt... Förstår att det känns tungt för dig! Vi får hoppas att tiden går fort och TÄNK vad underbart det blir när han är tillbaka igen!

Ida-www.lippstick.se sa...

Förstår att det måste vara otroligt jobbigt!
Hoppas du lyckades ha en någorlunda bra helg!
/ Kramar Ida

Anna J sa...

Men att längta är också fint på sitt sätt ... Det är härligt att ha någon att längta efter! 6 veckor går fort :)

Trillingnöten sa...

Sara: Jag med!! Nu är det bara 44 dagar kvar.

Mina jag och du: Jadu...jag hoppas det med. Å andra sidan blir det ju mer att göra när man är ensam med barn så tiden lär gå ganska snabbt!

Anneli:Verkligen! Tack för dina uppmuntrande ord. Vi kampar bra ihop jag och dottern :)

Pilla: det har du rätt i. Hjärnan blir lite van faktiskt. Bra sagt!

Saltis: N blir kvar hos mig :) Tänk om båda skulle försvinna...jösses...tack och lov... :)

Lotta: Oh ja! Fest blir det när han kommer hem minsann. Planerar redan. Jag förstår inte hur man klarade sig förr i världen utan Skype och telefon...Hur gjorde man? Klart det gick...men fy sjutton. Tacka vet jag 2010!

Malin: Ja, ni har verkligen övat! Man vet ju inte hur det blir i framtiden, så det är väl lika bra :)

Monica: Visst är avskeden värst. När det är över känns det bättre, man kan se saker lite klarare.

Mrs C: Snacka om att jag redan planerar hemkomsten! :)

Ida: ja, den blev helt okej. Tack! Kram!

Anna J: Ja, det är sant. Ibland måste man få längta lite också. Helt klart!

Follow by Email

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...