Första dagen av 45 utan maken. Det gick hyfsat. Det var lite konstigt att sova ensam, speciellt att inte somna till makens "oljud" eftersom han alltid brukar gå och lägga sig en stund efter mig. Till och med N sov hela natten utan att vakna och prata. Till sist var jag bara tvungen att gå och titta i hennes rum runt 7 på morgonen. Hon var yrvaken och frågade om vi skulle gå och väcka pappa. Givetvis saknar hon honom jättemycket!
Vi hade en alldeles lång dag med danslek och lite dramatik då vi hade pyspunka på ena bildäcket som visade sig vara en spik. Pappa bildoktorn fick byta däcket. Sedan var det hem och städa, tvätta och laga mat. Fullt ös medvetslös kändes det som. Nu ska jag bara stryka kläder inför jobbet imorgon. Något som maken alltid brukar göra annars. Lite bortskämd är man kanske :D
Imorgon är också Ns första dag på förskolan. Jag är lite nervös. Eller ganska mycket faktiskt. Tack och lov är det på förskolan där jag jobbar (det är kombinerad skola och förskola i samma byggnad) så jag är nära. Det blir nog bra...
N låtsas att hon spelar piano på sin lilla helikopter och sjunger. N spelar också air guitar på sin sopborste. Musikalisk liten tjej!
Inlägg
6 kommentarer:
Det kommer säkert gå rba. N verkar vara en framåt tjej med social talang! :-)
Kraaam!!
Plötsligt ser man sina rutiner som rubbas då man är ensam, eller hur. Visst är sex veckor en lång tid. Jag drog till Sverige i 7 veckor i somras, en vecka var vi i Tjeckien, sedan reste maken hem igen. Jag tänkte samma sak, sex veckor, men herre gud, det gick snabbt. Men det var ju jag som reste iväg..
Ha en bra dg och vecka.
Hej du Trillingnöten!
Det kommer att gå jättebra, ska du se!
Nu ska jag läsa vidare här om din tillvaro.
Ett litet tips som jag tillämpade för många år sedan när jag väntade på att min blivande man skulle mucka från värnplikten då han bara var ledig var fjärde helg, är att ha ett måttband med alla dagar man ska vänta. Sedan klipper man en centimeter per dag. Det känns hoppingivande och kan vara något kul att göra tillsammans med dottern. Då ser ni hur dagarna minskar framför era ögon. Själv fick jag vänta i sex månader och jag klippte från måttbandet de sista 100 dagarna :D
Kramar!
Saltis: Ja, tack och lov! Det ska man väl vara glad för :)
Katarina: Visst är det så! Rutinerna är nästan värsta att rubba på. Man är ju vanemänniska. Och jag tror också att sex veckor går fort...första veckan är ju halvvägs redan. Man har dessutom så mycket mer att stå i som "ensamstående".
Elisabet: tack! Det har ju börjat bra i alla fall!
Anneli: Vilken mysig idé! Det ska vi nog göra tror jag!!Sex månader var en jädra lång tid!!!
Hej vännen!
Även om det känns lite trist och tufft just nu så kan ju en av de positiva effekterna av att vara ifrån varandra vara att man plötsligt uppskattar även de saker som man kanske störde sig lite på hos sin partner. För även de där småsakerna saknar man ju när man är ifrån varandra och man inser att de är en del av den man älskar och en del av den vardag man älskar och att man inte vill leva utan någon av dem. :)
Jag tänker på dig vännen och skickar stora styrkekramar till dig!
Kram Lotta
Skicka en kommentar