Som ni vet kan vänskap när man är liten försvinna från en sekund till nästa för att sen återvända med dunder och brak. Man bråkar om ett sudd ena stunden och kramas i nästa. Det är fantastiskt hur det fungerar. Tonårstjejer ska vi inte ens gå in på. De är bara enerverande och jag känner inte alls igen mig. Jag har aldrig varit en sån tjej som umgåtts i ett tjejgäng med massa drama och snack bakom ryggen...Fy sjutton, vad jobbigt.
I klassen där jag jobbar ser jag alla sorters vänskap. Bara häromdagen när vi satt i lunchrummet och åt, satt jag mittemot två killar som är vänner. Den ena går i min klass i tvåan och den andra går nu i fyran. Eftersom vi har åldersblandade klasser gick de i samma klass förra året och de blev bra vänner.
Just den här lunchen satt de jättenära varandra. Jag skojar inte när jag säger att de var centimeter från att sitta i knä på varandra. En stund satt jag där och observerade dem innan jag öppnade munnen och frågade:
- Killar, varför sitter ni så himla nära varandra? Ska du inte flytta lite till höger där bara så får ni mer plats?
Den yngsta killen tittar upp på mig med stora ögon.
- Men, vi är ju kompisar! proklamerar han högt och bestämt.
Så klart! Att jag inte tänkte på det!
onsdag 15 december 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Åååå! :-)
Men DU det borde du ju faktiskt ha förstått FRÖKEN!!! ;-)
Fint:-) åh vilken söt bild till det!
Barn är bara för härliga :D
Hahaha! Vad söta killar! :D
Tänk vad killar är söta när dom är små :)
Naw vad gulligt!!!!! Jag sitter också jättenära mina kompisar! ;)
Vad gulliga. Tonårsflickor kan vara ganska skrämmande;) Tur att jag inte kommer att ha några sådana...
Åh, så fint och så härligt självklart! :)
Kram Lotta
Skicka en kommentar