Maken och jag pratade om det i helgen faktiskt. Mest med anledningen av förödelsen i Japan. Maken sa att här sitter vi vid vårt trygga matbord. Vi har tak över huvudet, mat och förnödenheter. Och varandra. Vårt liv går vidare som om inget hänt. Vare sig i Japan eller övriga världen. Medan livet ter sig så annorlunda för människor på andra sidan jorden. I Japan lever man i sorg, skräck, förödelse och förtvivlan. Här går vi och lägger oss för natten under ett varmt täcke som tryggt omsluter oss. I Japan går solen ned och ökar säkert på oroligheterna och skräcken för de som befinner sig där.
Det är klart att om man hela tiden går runt och tänker på världens orättvisor och hemskheter som pågår och händer överallt, skulle man till slut gå under. Det är en försvarsmekanism att inte tänka på sånt konstant.
Men det man kan göra är att låta tanken flyta upp till ytan då och då. Att på så sätt visa lite tacksamhet till allt man har. Vår trygghet, mat på bordet, fred, kärlek, demokrati...för att nämna en bråkdel av allt man kan vara tacksam för.
Och visa lite kärlek till våra medmänniskor. För livet ÄR bräckligt. Vi vet inte vad livet har i sitt sköte när vi slår upp ögonen på morgonen.
Det är mycket möjligt att vi kommer att se eller träffa en person för sista gången just idag, av olika anledningar. Det kanske är (grymt att säga, men sant), vår sista dag i livet.
Tänker man så är det värt att visa medmänniskor det där lilla extra. Hålla upp dörren för någon, ge ett handtag med en tung väska eller vagn, ge det där extra leendet som någon kanske behöver just där och då, ge en kram, säga att man älskar någon, skänk en slant till en organisation, kanske betala någons fika (apropå Jakten på Lycka) eller liknande. Det är inte värt att bråka eller lämna någon med hårda ord. Livet är skört.
Så denna vecka tycker jag, liksom många andra, att vi kan göra några extra goda handlingar varje dag. Som Skrotmamman.
Min första gärning blir att efterfråga sångkurser för barn i Stockholm. Ni är ju fantastiska läsare hela bunten och har säkert nåt på lager : ) Min vän Marie söker sångkurser för barn. Har ni nåt bra tips?
Love is all you need. All you need is love.
Inlägg
14 kommentarer:
Det är så viktigt det du skriver. Ha en bra dag.Kram
Åh vad fint skrivet. Gav mig en idé till ett blogginlägg senare idag :-) Tack.
Vaknar till nyheterna och kan inte låta bli att tänka att den där experten (fd anställd på Strålskyddsinst., expert med 27 års erfarenhet) som sa att Japan underdriver skadorna av kärnkraftsolyckorna. Nu konstateras att strålningen nått mkt längre än man trott. Eller sa.
Usch, säger jag bara. Jag minns inte Tjernobyl, och jag vill inte tänka tankar som att "vilken tur att det är så långt bort och inte drabbar oss", men lätt att göra det ändå.
Men så tänker jag på mamma som är i Thailand, hur kraftigt är detta, hur blåser det, hur långt bort är hon egentligen............ tisdag morgon. Livet är här och nu.
Ja, det är ju så att det händer hemska saker under tiden som vi kan krypa in i vår trygghet som i nästa stund också kan vara borta. Zenia Larsson beskrev det här i sin trilogi om hennes upplevelser av förintelsen. I en dialog säger en kvinna till en engelsk soldat som visar ett foto på sin systerson, strax efter befrielsen: Medan din systers barn badade i en balja i den soliga trädgården, kastades min lillebror på taggtråden.
Det är nog bra att det svåra får flyta upp till ytan emellanåt.
Fint skrivet! Som alltid. Ang. Japan så är det så lite vi kan göra. Men i alla fall något. Som att ge lite stöd till Röda Korsets hjälparbete här:
http://www.redcross.se/teman/tsunami-japan/ge-en-gava-till-japan/
Fint! Jag håller med dig. Man måste kunna se upp från sin egen del av världen ibland. Sträcka ut en hälpande hand. Visa medmänskilghet. Och kunna känna tacksamhet för allt man faktiskt har. Samtidigt måste man kuna leva istt liv trots att det hela tiden finns människor som har det jobbigt. Man måste kunna få känna lycka över sitt eget utan att samtidigt känna skuld över att alla inte har det man själv uppskattar. Men det är en balansgång det där. Att uppskatta det man har i sitt liv utan att "drunkna" i tankar om alla andra som har det svårt, SAMTIDIGT som man försöker hjälpa på det vis man kan.
Tyvärr kan jag inte hjälpa dig ang sångkurser i S-holm.
KRAM!
Mycket fint skrivet! Stor kram
Vilket fint inlägg vännen! Håller med dig till hundra procent. Det krävs så lite för att sprida lite glädje...
Varför kan man inte "like":a (för dig som är antifacebook så kan jag berätta att det är när man trycker på en liten knapp som det står "like" på bredvid en text eller ett meddelande som man tycker är bra) på bloggar?!
För jag like:ar detta inlägget! Mycket! Du är so klok!
Det är så sant det du skriver, tänker på det allt oftare nu för tiden... och känner tacksamhet. För det vi har, som vi inte borde ta för givet.
När det gäller medmänsklighet... ibland räcker det med något så enkelt som ett leende!
Tänkvärt, mycket tänkvärt!
Det gör ont att se hur de är drabbade och det som följer nu med strålningen. Det är aldrig stilla på vår jord känns det som, katastroferna avlöser varandra men om vi lever i katastrofberedskap ständigt då fungerar vi inte, vi får istället försöka ta vara på den dag vi har, göra det bästa utav den.
This is a beautifully written and timely blog.
Love is all you.
N's Nana
Vad fint skrivet och tänkvärt!
Alla: Ni är så kloka hela bunten! Och det är fantastiskt vilka fina bloggare som finns :)
My: TACK för förklaring för en FB-hater som mig :) Jag uppskattar din omtanke!
Skicka en kommentar