Möten mellan människor

Igår påbörjade jag utbildning till Barnpilot. Jag ska så småningom vara ett stöd för personal på min arbetsplats i frågor som rör barn som far illa på olika sätt. Vi är cirka 25 stycken i grupp, blandade åldrar och arbetsplatser. Jag tycker alltid att detta möte med okända människor är så spännande och fantastiskt. Första timmen med en grupp nya personer som inte känner varandra är ofta ganska tyst och trevande. Efter första fikat är det mer livat och i slutet på dagen brukar man vara tjenis med hälften.
Att möta nya människor tycker jag är väldigt intressant. Jag tycker om att lyssna på deras erfarenheter, få ett utbyte genom samtal, ge och ta. Det finns så mycket att lära sig genom andra människor, bara man tar sig tid att lyssna.

När jag bodde i New York anmälde jag mig till ett nytt volontärprojekt som Hudson Guild startade. Jag var första att anmäla mig till och med. Projektet gick ut på att få en äldre person tilldelad sig. Man skulle sedan besöka denna person i hemmet och vara sällskap någon gång i veckan. Inte handla, diska, städa, utan bara vara sällskap. Givetvis var det fritt fram att hitta på nåt tillsammans som att gå på promenad eller gå och handla.
Min första tilldelade kvinna blev Margaret som var lite över 90 år då jag först träffade henne. Hon hade en fantastisk historia. Margaret hade flytt med sin familj från Jugoslavien under Andra Världskriget. Deras mål var USA, men nu hände det att kvoten för flyktingar från hennes land var uppfylld just då och de fick ta en omväg genom Mexiko. Den omvägen varade i flera år innan de fick tillåtelse att komma in i USA. Hon hamnade i New York med sin familj. Pappan blev dödad under kriget, men mamma och systrar var med. Tänk er vilken historia! Sen berättade hon mer vad som hände, hennes man, barn, arbete...Tyvärr blev hon sämre och fick till slut flytta till ett ålderdomshem där jag inte kunde besöka henne längre. Det var jättesorgligt och jag ville egentligen inte fortsätta med projektet på grund av det. Jag blev dock övertalad av chefen och fick en ny kvinna att besöka.
Eileen var vid tidpunkten lite över 70 år gammal. Fast hon såg ut som 60-nånting. Hon var helt blind och hade en blindhund som var specialtränad för henne. Eileen kom egentligen från Irland. Där hade hon växt upp med sin familj på en bondgård. Fattigt, enkelt, inte alltid så lyckligt. Väldigt kämpigt. Hon hade alltid haft en ögonsjukdom som sakta gjorde henne blind och därför var det svårt för henne att hänga med i skolan. En dag god hennes pappa och hon och hennes familj var tvungen att göra nåt. De tog båten över till USA och New York. Där kunde hon jobba som barnflicka under flera år och även som sekreterare innan hennes syn var helt borta. När hon var runt 40, blev hon helt blind.
Vi brukade ta promenader med hennes hund, jag hjälpte henne med datorn (japp, hon skulle prompt försöka sig på att lära sig datorn), vi fikade och pratade massor.
Eileen var också en underbar kvinna med en otrolig historia.

Att vara volontär i detta projekt var väldigt intressant och helt rätt för mig. Vi borde lyssna mer på varandra och vad vi har att ge. Speciellt de äldre som varit med om så mycket. Man glömmer lätt bort det i dagens stressade samhälle. Vi har mycket att lära om varandra. Ta första tillfälle du får och prata med någon okänd. Gärna på bussen eller tåget (med anledning av mitt inlägg igår :)) och lär dig nåt nytt!

Ha en superfin fredag!