fredag 18 mars 2011

Möten mellan människor

Igår påbörjade jag utbildning till Barnpilot. Jag ska så småningom vara ett stöd för personal på min arbetsplats i frågor som rör barn som far illa på olika sätt. Vi är cirka 25 stycken i grupp, blandade åldrar och arbetsplatser. Jag tycker alltid att detta möte med okända människor är så spännande och fantastiskt. Första timmen med en grupp nya personer som inte känner varandra är ofta ganska tyst och trevande. Efter första fikat är det mer livat och i slutet på dagen brukar man vara tjenis med hälften.
Att möta nya människor tycker jag är väldigt intressant. Jag tycker om att lyssna på deras erfarenheter, få ett utbyte genom samtal, ge och ta. Det finns så mycket att lära sig genom andra människor, bara man tar sig tid att lyssna.

När jag bodde i New York anmälde jag mig till ett nytt volontärprojekt som Hudson Guild startade. Jag var första att anmäla mig till och med. Projektet gick ut på att få en äldre person tilldelad sig. Man skulle sedan besöka denna person i hemmet och vara sällskap någon gång i veckan. Inte handla, diska, städa, utan bara vara sällskap. Givetvis var det fritt fram att hitta på nåt tillsammans som att gå på promenad eller gå och handla.
Min första tilldelade kvinna blev Margaret som var lite över 90 år då jag först träffade henne. Hon hade en fantastisk historia. Margaret hade flytt med sin familj från Jugoslavien under Andra Världskriget. Deras mål var USA, men nu hände det att kvoten för flyktingar från hennes land var uppfylld just då och de fick ta en omväg genom Mexiko. Den omvägen varade i flera år innan de fick tillåtelse att komma in i USA. Hon hamnade i New York med sin familj. Pappan blev dödad under kriget, men mamma och systrar var med. Tänk er vilken historia! Sen berättade hon mer vad som hände, hennes man, barn, arbete...Tyvärr blev hon sämre och fick till slut flytta till ett ålderdomshem där jag inte kunde besöka henne längre. Det var jättesorgligt och jag ville egentligen inte fortsätta med projektet på grund av det. Jag blev dock övertalad av chefen och fick en ny kvinna att besöka.
Eileen var vid tidpunkten lite över 70 år gammal. Fast hon såg ut som 60-nånting. Hon var helt blind och hade en blindhund som var specialtränad för henne. Eileen kom egentligen från Irland. Där hade hon växt upp med sin familj på en bondgård. Fattigt, enkelt, inte alltid så lyckligt. Väldigt kämpigt. Hon hade alltid haft en ögonsjukdom som sakta gjorde henne blind och därför var det svårt för henne att hänga med i skolan. En dag god hennes pappa och hon och hennes familj var tvungen att göra nåt. De tog båten över till USA och New York. Där kunde hon jobba som barnflicka under flera år och även som sekreterare innan hennes syn var helt borta. När hon var runt 40, blev hon helt blind.
Vi brukade ta promenader med hennes hund, jag hjälpte henne med datorn (japp, hon skulle prompt försöka sig på att lära sig datorn), vi fikade och pratade massor.
Eileen var också en underbar kvinna med en otrolig historia.

Att vara volontär i detta projekt var väldigt intressant och helt rätt för mig. Vi borde lyssna mer på varandra och vad vi har att ge. Speciellt de äldre som varit med om så mycket. Man glömmer lätt bort det i dagens stressade samhälle. Vi har mycket att lära om varandra. Ta första tillfälle du får och prata med någon okänd. Gärna på bussen eller tåget (med anledning av mitt inlägg igår :)) och lär dig nåt nytt!

Ha en superfin fredag!

10 kommentarer:

Skrotmamman skrotar vidare - 14 månader mellan barnen sa...

Jag kommer ihåg att vi fick i uppgift av vår SO-lärare i högstadiet att intervjua valfri far-/morförälder eller annan äldre i bekantskapen (om man inte hade någon sådan) Jag minns att jag valde morfar (och fick höra om mormor också) som båda växte upp i krigets Finland. Så nära, men ändå en historia så långt ifrån min egen......
Man glömmer lätt sådant.

Camilla sa...

Det låter som ett väldigt givande projekt, både för dig och för de äldre som fick en trevlig pratstund. Nåt sånt skulle jag absolut kunna tänka mig om några år när jag inte är lika upptagen av barnen längre.

Martina sa...

Du skriver alltid så väldigt tankvärda inlägg du!

Anneli sa...

Du har så kloka tankar. Det är så inspirerande och lärorikt att verkligen lyssna på andra människor.

Saltistjejen sa...

Jag tycker det är otroligt med den volontärsanda som är här i SUA jämfört med i Sverige. Att så många frivilligarbetar. En av mina f d kollegor var även volontär på ett av sjukhusen här där hon jobbade en gång i veckan efter sitt vanliga jobb, och hälsade på de barn som låg på canceravdelningen. När jag kom in på sjukhuset då vattnet gått och blev inlagd innan E föddes så träffade jag en volontär som arbetade där. Han var supertrevlig och hade mer tid än alla läkare och syrror som var stressade och pressade, så han förklarade en del saker för mig som gjorde att jag fick mer info än jag annars skulle ha hunnit få. Superbra! Han hade jobbat som volontär där i drygt 15 år!!!! Så han kunde sin sak om man säger så. :-)
Att lyssna på andra och ta del av andras livshistoria är fantastiskt och jag tycker ofta att sådana förtroenden är lite som "gåvor". Det berikar en på många plan.
Stor kram!!!

Monika Häägg sa...

Vilka fantastiska historier som de här kvinnorna bar på. Precis så här är det. Jag försöker vara en god lyssnare när jag möter andra människor för det som är mitt liv kan jag ju redan så otroligt väl. Ibland blir jag så förvånad när människor som jag möter plötsligt berättar om sitt liv och det visar sig att de gjort de mest fantastiska saker. Sådant som jag inte ens hade kunnat gissa mig till.
De här historierna som du berättar är ju en grund till en bok. Det går ju att bygga en hel berättelse runt deras liv!

Malin sa...

Barnpilot-vilket namn!

Javisst är det jättespännande att träffa nya människor. Vi glömmer ofta att äldre har en massa att ge. Tycker kanske att svärmor inte skall lägga sig i osv. Jag träffade en fantastisk dam på flyget till Hawaii förra året. Hon hade besökt sin dotter i en annan stat och var på väg hem. Visade sig att när hon var liten så bodde de i Pearl Harbor när det bombades. Hon hade varit lärare i hela sitt liv och hade en massa åsikter som skola och föräldrars ansvar osv. Hon tyckte vi var så fantastiska med våra barn (alltid kul att höra). Jag önskar att jag tagit hennes email address, men jag tänkte inte på det.

Ditt projekt i NY verkade vara jättebra. Finns det liknande i Sverige? Svenskar är inte speciellt bra på att ta hand om sina gamla. Iallafall inte socialt.

Anna sa...

Det finns många spännande tanter :)

Monica sa...

Intressant och vad mycket vi lär oss när vi öppnar oss för andra människor. Volontärandan är mer självklar i andra länder, sett det i England, men jag tror det blir mer och mer här också. Under många år skulle "staten" ta hand om oss men den hinner inte allt;-). Och man kommer i kontakt med omständigheter som man inte visste fanns, spännande med barnpilotprojektet, hoppas du får mycket stöd runt det när ni/du ser svåra saker.

Trillingnöten sa...

Skrotis: Ja, det är verkligen så!

Camilla: Det är perfekt när man har lite tid över och ger så mycket!

Martina: :) Tack!

Anneli: Ja, det är det verkligen! Något som vi borde göra mer.

Saltis: Vilka fantastiska erfarenheter du har! Jag tycker också volontärprojekt är så bra och det saknar jag här i Sverige. Volontärandan är nåt som jag vill att mina barn ska få med sig också....

Malin: Vilken fin historia med damen du träffade. Vad intressant att få höra henne berätta!
Det finns inget sånt här i Sverige vad jag vet. Det är jättetrist. Ofta känns det som att alla är så upptagna med sig själv att det inte finns tid över till andra...

Anna: Sannerligen!

Monica: Jag kan bara hålla med :)

Follow by Email

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...