Självuppfyllande profetia

Hur många gånger har man inte hört lite "skvaller" om andra människor och sen när man väl mött honom/henne känns det inte som att det stämmer alls? 

Ganska ofta tycker jag. Så ofta att jag numera struntar helt i vad folk säger och försöker bilda mig en helt egen uppfattning. Det ska man väl alltid göra, men det är så lätt att falla för det andra säger. Om man inte tänker efter förstås. Då kan man undvika att hamna i den fällan gång på gång.

Varje vår, ungefär vid den här tiden, brukar de barn som ska börja ettan på hösten ( från förskoleklassen på skolan) komma till mig och min klass en dag i veckan. Dels för att jag ska kunna lära känna dem lite bättre och dels för att de ska få se att skolan inte är ett så farligt ställe som de kanske tror. 

Detta blir tredje året som jag tar emot barn från förskoleklassen och jag börjar bli ganska rutinerad om jag får säga det själv. Ofta känner jag till barnen lite grann, jag ser dem dagligen och hälsar och pratar, men jag vet inte hur de är som personer eller hur de uppför sig alltid. Många gånger får jag förstahandsinformation från förskollärarna om de olika eleverna. Den är si, den är så. Oftast är det mest om de "störande" barnen man får information. Hur bråkiga de är, hur svårt det är att lära sig de enklaste saker, att de aldrig lyssnar och så vidare. Jag tror absolut att det finns en hel del sanning i det hela. Helt klart. Förskollärarna upplever detta varje dag. Samtidigt får inte jag ta mig till detta för om jag redan innan tror att någon är bråkig, okunnig, jobbig blir det lätt en självuppfyllande profetia. Barnet blir bedömt genom hörsägen istället för faktisk information. Sanning är ju att det barnet inte uppträtt så inne i mitt klassrum ännu, varför ska han/hon stämplas som bråkig då?

Jag har fått tre-fyra barn från förskoleklassen genom åren som stämplats som ditten och datten. De stämplarna har jag struntat i. Det visade sig att ena killen ("som inte ens kunde färgerna") är en av de smartaste och duktigaste i klassen. Visserligen gör han aldrig läxorna (han går i tvåan nu), men han läser som en femteklassare och förstår det han läser väldigt bra, matte är inga problem..Ni förstår. En annan kille från förskolan hade en ganska trög start i höstas, men efter jullovet fullkomligt exploderade han! Läser väldigt bra, nyfiken, tycker att det är kul att lära sig. Han är inte alls så bråkig som påståtts. Han har svårt sitta still, men oftast är det inget problem, jag försöker acceptera det så gott det går (vissa barn är bara så, men de lyssnar i alla fall). Och under de senaster veckorna går även det bättre.

 

Igår var det dags för de nya små ettorna att äntra klassrummet. En av killarna är verkligen känd på förskolan för bråk. Han har slagits, sagt fula ord, sparkat någon i magen, han lyssnar inte på de andra lärarna. Det är svårt att nollställa när man hör saker som dessa och även ibland ser sånt ute på skolgården. Därför försöker jag verkligen uppmuntra honom hela tiden han är i klassrummet. För att han ska känna sig stor, duktig, kapabel till att vara en bra elev och vän. Mycket kramar och uppmuntran. Igår stannade han hela dagen (första dagen vägrade han komma in efter halva) och han log flera gånger, sa inte ett enda fult ord och var lugn. Nu kanske det inte alltid kommer att bli så för att en dag gick bra, men man måste förutsätta att det blir bra. Annars stämplar man någon, kanske för resten av livet, och det är ännu värre. Jag tror nog att det blir en hel del svåra dagar i höst (killen är dessutom inte ens sex år ännu, han fyller i sommar), men jag förutsätter att han lyckas storslaget!

Jag hoppas DET istället blir en självuppfyllande profetia!

Vad jag menar är att detta ska appliceras på varje sak i livet. Om du tror att du inte kan, då kan du inte. 

Always believe in yourself and others. You are capable of great things. Just believe it.