Apropå en galen värld

Det är inte ofta som chockerande saker händer mig egentligen. Vi lever i en ganska skön och lugn stad för det mesta. Och det längsta jag reser är till grannstaden fyra mil bort. Igår blev jag dock ganska chockad och förvånad.
Efter mycket tjat från dotterns sida, klädde vi på oss och skulle gå till lekparken mitt i stan. Vi hade precis svängt runt hörnet och var på väg mot centrum när jag ser två småpojkar, en kvinna och fyra-fem småhundar komma gående på trottoaren. Jag vet inte om kvinnan och pojkarna var i sällskap, det såg lite ut så på håll och en av pojkarna höll kopplet till en av hundarna. Redan en lång bit före vi möttes frågar en av pojkarna:
- Hur gammal är hon? (syftar då på min dotter)
- Hon är tre år, svarade jag vänligt, man är ju van vid frågor som lärare så där.
Då har vi kommit jämsides med pojkarna och han som frågade tittar på min dotter, som håller min hand, upp och ned och säger :
- Jag kan ta ner henne!
Lite smått chockad blir jag nog allt att han säger så, men tänker att han är ju inte mer än 6-7 år. Liten kille. Så jag svarar vänligt samtidigt som vi passerar dem:
- Jo, det kan du säkert, du är ju lite äldre än vad hon är.
Och så fortsatte vi förbi. För mig var samtalet över. Vi skulle till parken. Pojken tar då ett par steg mot oss och följer efter oss (fast han helt klart är på väg åt andra hållet. Kvinnan och den andra pojken är längre bort nu).
Plötsligt säger han:
- Hon mucka' me mej, hon sa fula ord.
Min dotter var tyst som en mus. Hon kan inte ens fula ord! Jag börjar bli irriterad på lillkillen, men visar det inte. Istället säger jag vänligt men bestämt:
- Det gjorde hon inte. Jag tycker inte om det du säger och jag ber dig gå härifrån nu och lämna oss i fred.
Och vi börjar gå igen. Då fortsätter han!
- Hur gammal är du? Du bestämmer inte över mig!
Jag kan inte låta bli att svara.
- Det har inte du med att göra. Lämna oss ifred nu. Ha en bra dag! (fortfarande vänligt, men bestämt)
Vi går vidare och vi hör att hans kompis har joinat honom igen och tillsammans skriker de efter oss. Ha en dum dag! Stick härifrån! Jävlar! Fuck you!
Jag kokade av ilska men vägrade att ta en diskussion med en sexåring. Hur blir barn så där undrar jag? Hoppa på främmande människor på stan och säger såna saker. När jag var liten skulle jag inte ens komma på tanken att prata så till en vuxen. Speciellt inte en okänd vuxen.
Nu i efterhand tycker jag mest synd om pojken. Han är bara sex år nu. Men tänk när han blir äldre?  Jag hoppas att han inte hamnar i dåliga situationer i framtiden. Med en sån attityd redan vet man ju aldrig...
Hade det varit mitt barn som gått runt på stan och sagt sånt till främlingar hade kag blivit skogstokig.
Trist är det i alla fall.