söndag 24 juli 2011

Apropå en galen värld

Det är inte ofta som chockerande saker händer mig egentligen. Vi lever i en ganska skön och lugn stad för det mesta. Och det längsta jag reser är till grannstaden fyra mil bort. Igår blev jag dock ganska chockad och förvånad.
Efter mycket tjat från dotterns sida, klädde vi på oss och skulle gå till lekparken mitt i stan. Vi hade precis svängt runt hörnet och var på väg mot centrum när jag ser två småpojkar, en kvinna och fyra-fem småhundar komma gående på trottoaren. Jag vet inte om kvinnan och pojkarna var i sällskap, det såg lite ut så på håll och en av pojkarna höll kopplet till en av hundarna. Redan en lång bit före vi möttes frågar en av pojkarna:
- Hur gammal är hon? (syftar då på min dotter)
- Hon är tre år, svarade jag vänligt, man är ju van vid frågor som lärare så där.
Då har vi kommit jämsides med pojkarna och han som frågade tittar på min dotter, som håller min hand, upp och ned och säger :
- Jag kan ta ner henne!
Lite smått chockad blir jag nog allt att han säger så, men tänker att han är ju inte mer än 6-7 år. Liten kille. Så jag svarar vänligt samtidigt som vi passerar dem:
- Jo, det kan du säkert, du är ju lite äldre än vad hon är.
Och så fortsatte vi förbi. För mig var samtalet över. Vi skulle till parken. Pojken tar då ett par steg mot oss och följer efter oss (fast han helt klart är på väg åt andra hållet. Kvinnan och den andra pojken är längre bort nu).
Plötsligt säger han:
- Hon mucka' me mej, hon sa fula ord.
Min dotter var tyst som en mus. Hon kan inte ens fula ord! Jag börjar bli irriterad på lillkillen, men visar det inte. Istället säger jag vänligt men bestämt:
- Det gjorde hon inte. Jag tycker inte om det du säger och jag ber dig gå härifrån nu och lämna oss i fred.
Och vi börjar gå igen. Då fortsätter han!
- Hur gammal är du? Du bestämmer inte över mig!
Jag kan inte låta bli att svara.
- Det har inte du med att göra. Lämna oss ifred nu. Ha en bra dag! (fortfarande vänligt, men bestämt)
Vi går vidare och vi hör att hans kompis har joinat honom igen och tillsammans skriker de efter oss. Ha en dum dag! Stick härifrån! Jävlar! Fuck you!
Jag kokade av ilska men vägrade att ta en diskussion med en sexåring. Hur blir barn så där undrar jag? Hoppa på främmande människor på stan och säger såna saker. När jag var liten skulle jag inte ens komma på tanken att prata så till en vuxen. Speciellt inte en okänd vuxen.
Nu i efterhand tycker jag mest synd om pojken. Han är bara sex år nu. Men tänk när han blir äldre?  Jag hoppas att han inte hamnar i dåliga situationer i framtiden. Med en sån attityd redan vet man ju aldrig...
Hade det varit mitt barn som gått runt på stan och sagt sånt till främlingar hade kag blivit skogstokig.
Trist är det i alla fall.

12 kommentarer:

Monica sa...

Vad obehagligt! Och väldigt underligt, helt oprovocerat och som om han ville få anledning att vara dum, som äldre kan göra, men sex år! Där finns tidiga varningsskyltar men vad ska man göra?

Anonym sa...

Ja, det är sorgligt hur det är i samhället. När jag var på väg hem från affären igår såg jag minst fem grabbar på kanske 10-13 år som klättrat upp på ett tak till en förskola och satt där och skrattade uppenbart medvetna om att de visste att de inte fick vara där. Grupptryck och frånvarande föräldrar är tyvärr vanligt i dagens samhälle.
/Beckis (www.metrobloggen.se/beckisvikt

Marina sa...

Det är ruggigt när man ser hur attityder vandrar nedåt i åldrarna, framför allt om man då tänker på att dessa barn troligen inte har en susning om vilka konsekvenser det kan föra med sig. Och tyvärr har det ju hänt fruktansvärda saker med så små barn inblandande...

Malin-Charlotta sa...

Var är vi på väg? Jag skulle gissa, att den pojke bär på saker som vi inte ens kan stava till. Ett beteende kommer alltid av en anledning, det är inte en ursäkt, men en förklaring. Det gör mig ledsen, när man ser hur mycket barn och vuxna det är i samhället som är så totalt vilsna.

Måste varit oerhört obehagligt för dig och din dotter. Kram på er!

Duktiga Tjejen sa...

Jag hade blivit fly förbannad och sagt ett och annat åt den där ungen. Fy. Det värsta är ju dock som du skriver att vi vet att det kommer någontans ifrån -taskigt hemma? Och vad händer när denne lille kille växer upp?

Mariah sa...

men hjälp, var är världen påväg. Förra året när jag jobbade som aupair i London var det en liten kille som kom fram och slog barnet som jag passade bara sådär när vi var ute på en promenad. Jag blev alldeles paff.
Vad är de för föräldrar de har kan man undra.

Husfrun sa...

Trist och skrämmande. Jag tänker på vad det ska bli av pojken. Och vilka som råkar hamna i hans väg.
Kram.

Monika Häägg sa...

Jag håller med dig om att det är mest synd om pojken. Vad är det som gör att en liten 6-årig pojke blir sådan? Varför blir en del människor så? Vad är det som påverkat honom under hans fåtal år i livet så till den milda grad att han gör på detta sätt?
Inget roligt möte för dig och din dotter men mest tråkigt för pojken.

Mrs Clapper sa...

Men hjälp vad läskigt! Hur blir man sån i den unga åldern... Stackarn! Hoppas att hamnar rätt innan det går för långt!

Kim M. Kimselius sa...

Oj, vad obehagligt och skrämmande. Instämmer med tidigare inlägg: Vad kommer det att bli av den pojken om han har en sådan attityd redan som sexåring. Inte underligt att sådant som hände i Norge händer, om det är så här våra barn är nu. Varför tar föräldrarna inte ansvar, varför släpper de en sådan liten kille alldeles själv?
Tycker du handskades bra med problemet!
Kram Kim

Linnéa i USA sa...

men usch vad läskigt!

Trillingnöten sa...

Monica: ja, vad ska man göra?? Jag undrar...man vill ju göra nåt, men var bor pojken t ex? Har aldrig sett honom...

Beckis: Jag håller med om att föräldrar har etty ett enormt ansvar för detta vi ser!

Marina: ja, det har det och det är fruktansvärt!

Malin: Ja, man vet ju inte vad han blir utsatt för heller...ruskigt är det!

Duktiga: jag hade stort tålamod! Men jag kokade av ilska...mest för hans föräldrar!

mariah! Helt sjukt!!! Vad sjutton! Så gör man ju inte!

Husfrun: Jag vill inte ens tänka på vad som kan hända...

Monika H: Ja, vad är det med honom, och hur blir det så här?

Mrs C: Jag hoppas det också!

Kim: Föräldrar har så stort ansvar, men vissa vågar kanske inte det!

Follow by Email

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...