Varför blev jag lärare?

Malin gav mig en bra Önskerubrik som låter precis så. "Därför valde jag att bli lärare." En bra fråga som jag tänkte försöka mig på att besvara i detta inlägg.

Själv hade hade jag inte direkt en bra start på min egen skolgång. Jag blev retad från första klass på grund av att jag hade lite rött hår, fräknar, var "tjock", för att nämna några exempel. Man kan tydligen bli mobbad för vad som helst, trots att man gör allt "rätt". Därför har jag väldigt dåliga minnen från mina första skolår. Vi flyttade flera gånger och när jag gick i årskurs fyra bytte jag skola för fjärde gången. Den skolan var bra. Jag trivdes och fick vänner på en gång. I sexan ändrades dock  nåt, jag var uttråkad tror jag. Ville inte gå till skolan, försökte vara hemma så mycket det gick. Skolan var trååååkig. Kanske var det ingen utmaning för mig längre? I årskurs sju när jag började på det beryktade högstadiet  blev plötsligt ämnena roligare, svårare och mer utmanande. Jag hade en härlig tid helt enkelt. Mamma var tvungen att tvinga mig hemma när jag var sjuk eftersom jag prompt skulle till skolan i alla fall, trots 40 graders feber. Galet kan tyckas, men så var det.
När jag gick i sjuan, åttan och nian var matte och engelska uppdelade i nivåer. I engelska blev jag placerad i mitten. Jag var inte tillräckligt svag för att gå i den gruppen som fick extra stöd, men inte så bra att jag kunde gå i den mer avancerade. Jag hamnade alltså i mitten. Med den illa beryktade Tyska-Hitler. Varför hon kallades Tyska-Hitler var för att hon också undervisade i tyska på skolan. Undrar om hon hade kallats Fransk-Hitler om det hade varit hennes gebit istället för tyska? Denna kvinna, Ingrid K, var så gott som inventarie på skolan vid det här laget. Hon hade säkerligen varit med när den lilla byn blev bebodd på stenåldern. Ryktet var så illa att jag i sexan faktiskt valde bort tyskan till förmån för franska, ett språk jag egentligen inte ville lära mig (nu i efterhand är jag väldigt glad att det blev just franska). Jag var livrädd för henne innan jag ens träffat henne. Det visade sig att hon hade ett väldigt traditionellt sätt att lära ut. Det var svenska som gällde på lektionerna i engelska, läsa högt och lära sig glosor utantill. Hennes engelska var bedrövlig rent ut sagt. Dessutom var hon väldigt hård och barsk. Något leende såg jag sällan komma över hennes läppar. Det skulle i så fall ha varit på skolavslutningen i nian när vår busiga klass äntligen försvann. Trots att de två sjuorna var uppdelade i tre olika grupper jobbade vi i samma bok och hade samma prov samtidigt. Vid det första provet, ungefär en månad in på terminen, var jag den enda i årskursen som mirakulöst fick alla rätt på det. I ett svisch blev jag placerad i den mer avancerade gruppen och undslapp Tyska-Hitler. Istället fick jag samma lärare jag hade i franska (jag kände henne knappt då, eftersom franskan hade blivit försenad), Ingrid Å. Lite komiskt att båda språklärarna hette Ingrid. Min fransk-Ingrid var fantastisk! Hon pratade engelska på lektionerna i engelska, franska på lektionerna i franska. Hon var innovativ, rar, hård men rättvis, lät oss vara självständiga och hittade på roliga tävlingar. Det gick visserligen rykten att hon i sin ungdom vikt ut sig i en herrtidning, något hon förnekade och skyllde på sin tvillingsyster (alltså, VI vågade aldrig fråga henne, det var andra elever som hört via sina föräldrar om utviket som skvallrade). Det gjorde inget. Hon var helt enkelt en fantastisk lärare. En gång frågade jag henne varför hon fortsatte som lärare. Hon berättade då att hon såg det som en livsuppgift att så kunskapens frön hos elever. Om ett frö slog rot hos åtminstone en elev under åren ansåg hon sig ha lyckats. En fantastiskt tanke tyckte jag. När jag fick henne som lärare och sedan hörde henne yttra dessa ord när jag gick i årskurs sju, bestämde jag mig. Lärare skulle jag bli. Jag skulle så egna frön!
 Min väg var bestämd.

På gymnasiet stötte jag på ytterligare ett underbart exempel på lärare, nämligen min historielärare Anders. Redan första lektionen, innan vi någonsin träffat honom, kunde han våra namn. Jag blev oerhört imponerad av denna bedrift! Han hade ett speciellt sätt att undervisa genom föreläsningar, eget arbete och sedan muntliga förhör i mindre grupper. Detta gjorde mig ännu mer intresserad av historia, så pass att jag valde att läsa 30 poäng som en inriktning på universitetet. I alla fall. Anders tog mig åt sidan en dag mitt i terminen. Jag hade gjort kanske tre muntliga förhör. Han frågade mig varför jag bara fick godkänt på mina förhör och inte väl godkänt eller mycket väl godkänt. Jag erkände att jag väl inte pluggade så jättehårt trots att det var intressant. Han sa till mig att han visste att jag kunde så mycket bättre, att jag hade det i mig, bara jag försökte lite till. Han såg potential sa han. Det blev en sporre utan dess like! Jag gav mig själv en spark i baken och hamnade på ett starkt väl godkänt i slutändan i båda historiekurserna.

Båda dessa lärare har varit mina förebilder och är fortfarande. Det är tack vare dem jag är lärare idag. Dessutom har jag ju ett genuint intresse för barn och lärande vilket jag tror är oerhört viktigt, men jag tror ändå inte att jag skulle gett mig på yrket om jag inte träffat på Ingrid och Anders som verkligen tog sitt yrke på allvar. Enastående människor! Jag ska tacka dem en dag om jag träffar dem igen.