Något som jag finner hysteriskt roligt är när folk ramlar på oväntade sätt. Jag vet! Hur barnsligt som helst! Men jag kan inte hjälpa det. Så snart nåt sånt händer börjar jag nästan gapflabba. Det bara kommer! Maken tycker jag är oerhört konstig. Det klart att det är skillnad om någon gör illa sig. Fast det är förstås svårt att förutspå före fallet liksom. Men vad sjutton.
Jag kommer så väl ihåg en gång när jag och maken åt middag på en restaurang i New York. Vi hade dejtat ett tag vid tillfället. Jag satt med ansiktet mot dörren och hade uppsikt över alla som kom in. Det var ett ganska litet ställe. En kvinna kommer in, jag tittar på maken en kort sekund och tre sekunder senare tittar jag tillbaka mot utgången och kvinnan är borta! Bara så där! Poff! Min blick flyttas nedåt och där sitter hon på golvet! Helt oväntat. Det var en liten kant någon meter in i lokalen som var svår att upptäcka och hon tog ett kliv ut i "tomma luften" och ramlade. Hur kan man låta bli att skratta menar jag? Usch, jag är en hemsk människa.
När jag själv tycker att fallet ser otäckt ut skrattar jag dock inte. Då känner jag mer smärta. Ni vet när någon ramlar på asfalt eller slår i sig riktigt hårt. Det är inte så kul!
Här kommer lite kul till er också:
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
9 kommentarer:
Har man inte gjort sig illa skrattar man själv, för det är så dumt på nåt sätt, men bryter man revbenen skrattar man inte;-)
Det där skrattet är en spontan reaktion på; herregud vad skönt att det inte var jag! Samtidigt som det ser så oväntat dumt ut. Klart man får skratta lite :)
Min man kallar det Skadeglädje när jag skrattar åt sådant. Tack för alla goa skratt i filmen. Tyckte speciellt om det klippet där hästen tillrättavisar flickan. Smart häst och bara ta tag i tröjan och inte hela nacken!
Kram Kim
Jag kan förstå att man börjar skratta men jag är den där personen som skriker till. Högt! Men jag tycker att man kan få skratta om det inte personen skadat sig förstås då får man strypa skrattet.
Ha, ha de där klippen är ju helt fantastiskt roliga, det kan bara inte hjälpas :-)
Usch,, jag tycker nu att du inte är sååå snäll. FAst visst kan det se kul ut när någon faller,, om det går bra vill säga.. Att åka den där riden, har jag gjort,, aldrig mer.. aldrig mer.. Jag skulle vara en tuff moster,, men blev nog total mesig efter denna ride..
Kram
Humor har väl ingen dött av? det är ju inte så att du är helt känslokall eller att du hånskrattar? Delad glädje dubbelglädje!
Jag skrattar också åt sådant, så länge ingen gör sig illa såklart. Det är enkel humor på något sätt :)
Jag är exakt likadan! Gapflabbar varenda gång jag ser någon ramla. Dock brukar jag få äta upp det då jag själv är lite utav en expert på området. Att ramla alltså. Förra vintern, en kväll på väg hem från jobbet gick jag förbi stans populäraste café som för tillfället var fyllt med tedrickande människor. Just som jag passerade fönstret så tjoff, och jag satt på rumpan. Och dog. Herregud så pinsamt det var!
En annan gång halkkade jag på ett bananskal.(!) Värst är när man trillar när man är ensam, det känns ju så himla fånigt bortgjort, annars har man ju åtminstone någon att skratta med. =)
Skicka en kommentar