Jag kan inte riktigt låta blir att le när jag läser detta blogginlägg om att åka tunnelbana. Innan jag kom hit till New York första gången hade jag knappt åkt tunnelbana. Kanske fem gånger i hela mitt liv och inte känt på den där pendlarkänslan. Under en viss tid pendlade jag visserligen till mitt sommarjobb, men det var med vanliga tåg. SJ. Ja, ni kan ju tänka er. Sommar i all ära, på den tiden spelade det ingen roll. Det var solkurvor på rälsen och översvämningar eller för blött i allmänhet.
Jaja, tillbaka till tunnelbanan. Jag kan tyvärr inte riktigt jämföra med Stockholm eftersom jag inte åkt så mycket där, så ni som är mer bevandrade i Stockholms tunnelbana får gärna upplysa mig om skillnader i nån kommentar.
Här i New York ser man alla sorters människor som ska till olika destinationer. Turister är relativt lätta att urskilja ur mängden. De bär gärna bekväma sneakers eftersom de ska gå hela dagen (det brukar ju vara så, eller hur?) och ofta ofta någon slags ryggsäck eller större väska för att få plats med kamera, värdesaker och eventuell matsäck. Sedan finns det de stressade kontorsmänniskorna som är iklädda i kostym eller dräkt med tillhörande portfolio. Världsvana tunnelbaneåkare det där. Läser gärna tidningen medan de står inklämda mellan en nyfiken turist och en ungdom på väg till skolan. Många skolbarn åker också tunnelbana på morgonen, de äldre åker ensamma och de yngre är eskorterade av någon vuxen, ofta en barnflicka. Med jämna mellanrum dyker det upp en som vill sälja något eller spela musik för att få ihop en slant. Det kan vara allt från någon gitarr, till nästan ett helt band som klämmer sig in (dock oftast inte i rusningstrafik) i hopp om att få några mynt för besväret.
Emellanåt, inte så ofta, händer det att stämningen blir hotfull på grund av en individ som beter sig konstigt. En gång var det en man som hade ett järnrör som han skrapade mot taket i tåget. Han pratade med en passagerar som uppenbart inte kände honom, han försökte mucka gräl. Jag bytte vagn vid nästa station för säkerhetsskull.
Att åka tunnelbana är helt klart en upplevelse i sig...En hel värld av människor som är på väg till olika slutmål, eller delmål.
Årets julkort
6 dagar sedan
3 kommentarer:
Ja visst är der en hel värld i sig. Kanske därför jag gillar det så mycket. Pendlingen.
Det är alltid jättespännande att iakktta olika människor som reser - oavsett färdsätt.
Att åka tunnelbana i New York låter väldigt likt att åka tunnelbana i London (inte så mycket små skolbarn dock). När jag bodde i London på det glada 90-talet var det böcker och tidningar som var det rådande i tunnelbanan bland pendlarna. Idag är det ett nytt samhälle och det är utan tvekan så att föregångarna har blivit utbytta mot iphones och surfplattor. Nu nästan studsar man till nr man ser någon sitta med en riktig bok eller tidning. ;)
Mina döttrar älskar Londons tunnelbana och skulle kunna tillbringa all tid där nere. Så blir det när lantisarna (som varken har tunnelbana, rulltrappor, trafikljusen eller övergångsställen)kommer till storstan. ;)
Kram Lotta
Skicka en kommentar