Idag, imorgon, bättre sent än aldrig!

Jag lovade ju ett reportage "imorgon". Ja, det där imorgon är lite flytande tycker jag...Det kunde varit igår, men så blev det idag och kan bli imorgon. När nu det är.

En förkortad förlossningsberättelse kan man säga. Inte så mycket att säga om att just föda barn. Mer än att min andra förlossning var väldigt annorlunda mot den första. I längd, i smärta och upplevelse. Förra gången, med N, hade jag förvärkar i flera dagar och kunde inte sova. Till slut åkte vi in och det tog ändå 24 timmar innan allt var över. Långsamt. Långdraget. Plågsamt. Lättnaden när man kunde sätta epidrual!

Jag ville att det skulle bli annorlunda denna gång. Jag ville INTE stanna på sjukhuset i 24 timmar och jobba med värkar. Så jag var envis. Måndag eftermiddag satte det igång och jag följde med i rytmen. Gjorde inte så ont. Lagade mat. Åt. La lilltjejen. Tittade på TV. Det blev mer intensiva värkar. Men var uthärdligt ändå. Jag har enormt låg smärttröskel. Enligt mig själv. Trodde att det skulle dra ut på tiden. Med min tur (eller otur ) så kunde det ändå dröja dagar innan det blev barn.
Vid midnatt kände jag dock att det var skillnad på värkarna. Det gjorde mycket mer ont. Eller var det verkligen så? Jag började tveka. Kanske var det bara jag som var lite känslig?

 I alla fall sa jag till maken att det nog var dags att ringa svågern som skulle ta hand om N under tiden. Vi ringde en taxi som kom och körde oss till förlossningen. Och väl där insåg både sköterskorna och vi att det kanske var mer bråttom än vi trott. Det var krystningsvärkar som jag hade. Och när jag insåg det var min första tanke:
- Hellsike!! Där rök epiduralen!! Jag kommer att dö. Shit!(sätt in valfria svordomar)

30 minuter senare var sonen född. Pang och bom. Det blev ju verkligen inte som den första förlossningen. Långt ifrån. Och jag mådde mycket bättre efter denna. Inga stygn, inget långt maraton med förvärkar och ont eller för lite sömn.

Skillnaden här mellan svensk och amerikansk förlossning är svår att säga eftersom det var över på ett kick. Det är ju ändå samma procedur. Sköterskor, läkare, krysta, barn. Om man har tur, bedövning.

Sedan förs man till ett rum. Papporna har inte möjlighet att sova kvar som hemma i Sverige. Nu hade det ändå inte funkat eftersom vi har ett barn till som måste tas om hand. Och numera vet man heller inte hur det kan vara i Sverige, med den platsbrist som finns på sjukhus. Då det begav sig fick maken sova kvar i samma rum som oss. Nu delade jag rum med en annan mamma (fast med gardiner mellan sängarna) och hennes barn.

Den största skillnaden tycker jag är att man aldrig blir lämnad ensam på rummet med barnet här i amerika. Varannan timme var det alltid nåt som hände, dag som natt. Någon som ska kolla blodtryck och temperatur på dig och barnet (temp på barnet bara, inte blodtryck), någon som kommer och kolla barnets hjärtljud och allmän undersökning, byte av sköterskor och presentation av dessa, matvagnen, någon som frågar om du bokat tid till barnläkare (här finns ju inte barnvårdscentral, utan man bokar själv tid hos barnläkare), en amningsexpert som föreläser, mer blodtryck. 
Och eftersom jag i slutet fick graviditetsdiabetes kollades också mitt blodsocker och Hs blodsocker stup i kvarten.

Mitt i natten kom en sköterska och tog blodprov, eller så kom de och tog H för en undersökning någonstans. Plötsligt klockan 04 stod en läkare och frågade frågor om ens välbefinnande, om man har ont, om man har gått på toaletten. Eller en tredje läkare som frågar om man vill att sonen ska omskäras. Frågar man det på svenska sjukhus? Jag har aldrig fött en son i Sverige så jag vet inte. Flickor omskärs ju tack och lov inte...Man fick aldrig någon ordentlig sömn.

Här är det stor risk att läkare och sjukhus blir stämda om något går fel, därav de rigorösa undersökningarna hela tiden. De vill vara helt säkra på att de inte missar något. 

Antalet dagar man får stanna på sjukhuset beror till stor del på vilken sjukvårdsförsäkring man har. På mitt sjukhus var det obligatoriskt två dagar. För mamman. Om det inte är komplikationer.

När vi sedan skulle fara hem blev vi intervjuade om vår vistelse. Hur vi upplevt sjukhuset. När vi kom hem ringde de också efter ett par dagar för en undersökning om vår upplevelse. De flesta sjukhus här är privata och de är måna om att få ett gott rykte. 

Barn injiceras med vitamin K, de får antibiotika i ögonen eftersom mamman kan bära på en könssjukdom som kan ge upphov till blindhet senare och inom 12 timmar ska första sprutan för vaccination av Hepatit B ges till barnet. Allt enligt staten New Yorks lag. Säg vad man vill om denna. Lagen är lag.
I ett fritt land om amerika, som ogillar socialism, är det en konstig lag. Vad hände med friheten att välja? Till och med i socialistsverige kan man vara med och bestämma om sånt. Å andra sidan kanske de sett hur föräldrars val lett till konsekvenser för barnet och helt enkelt tagit över det ansvaret.

Fotnot: Nu skiljer sig ju upplevelser från sjukhus till sjukhus och stat till stat här i landet. Alla har olika rutiner och lagar.

"Mat". Ägg? Stekt potatis? Vem vet?

Trumvirvel!

Nu har jag varit borta från bloggvärlden några dagar och några av er kanske redan har gissat varför! Det kanske inte kommer som någon överraskning direkt,
men vårt färdigkokta lilla pyre bestämde sig för att äntra världen väldigt tidigt i tisdags morse.
Efter en supersnabb förlossning (Jisses, kändes som raketfart om jag jämför med hur det var när N föddes!)
kom vår underbart fina son till världen, lilla H!

Sedan dess har vi varit på sjukhuset och blivit omhändertagna och igår eftermiddag fick vi äntligen komma hem igen. N är stolt storasyster och vi är stolta föräldrar.

Just nu lägger jag inte ut några bilder på bloggen, men vill ni hänga med lite mer och har något så flashigt som INSTAGRAM installerat på era smarta telefoner kan ni leta upp mig där (den är privat så jag måste godkänna) under namnet djelebean.

Jag hoppas ni har det fantastiskt så länge! Fler uppdateringar kommer så småningom med fler detaljer.

Övertid

Nu har klockan officiellt snurrat över på övertid för den här bebisen som växer i magen. Beräknat födelsedatum kom och gick utan nyheter. Kanske var det lika bra? Vi hade vissa planer igår som gick i stöpet och jag var minst sagt både besviken och upprör. Och arg. Så där gravidhormonell som man kan bli ni vet.

Vi väntade på ett gäng möbler från IKEA som skulle snickras ihop. Eftersom vi bor ganska litet har vi tänkt ut smarta lösningar för att kunna förvara saker och öka utrymmet. Då har vi därför fått göra oss av med några (läs: en hel del) möbler som inte riktigt passar in i den beräkningen. Möblerna skulle kommit igår. Men en kvart innan ringer de och säger att deras lastbil gått sönder och de inte kan leverera förrän på onsdag! Vi har alltså gjort plats för möbler, bestämt tid för en vän att komma hit och hjälpa till med ihopsättning, avsagt annat, för att leveransen skulle komma.
Dessutom är det inte säkert att vi är hemma på onsdag för att ta emot möbler (vi kanske är på förlossning, vem vet? och ingen vi känner är hemma heller för den delen eftersom folk jobbar). Missar vi den leveransen på onsdag kan vi få vänta ytterligare dagar eller kanske en vecka eftersom vi måste boka om. Jag ringde till leveransföretaget och IKEA för att reda ut. Och det enda de kunde göra var att betala tillbaka halva fraktkostnaden. Inga sympatier alls. Känns lite ruttet.

Så, kanske är det meningen att pyret ska stanna inne i magen en vecka till eller så? Det finns väl en mening med allt. Möbler som kommer på onsdag. N som börjar i årskurs ett imorgon.

Dessutom har jag ju hunnit plugga en del och ligger två veckor före i två utav tre kurser. Den tredje kursen börjar imorgon och då sätter jag fart på den med...Känns helt bra det också.

 I väntan. 

Förlossning Sverige vs USA

Nu har jag ju ännu inte upplevt en riktigt förlossning här i New York, och en utförlig beskrivning kommer ju senare - efteråt, men det jag läst hittills och pratat med läkarna om tyder på en skillnad. Både i sättet att tänka och i utförandet. Nu är ju en förlossning en förlossning. Ett barn ska ut. På nåt sätt. Och det finns ju bara så många sätt att göra det på. Ändå så finns det skillnader, som för mig är ganska stora.

Först tänkte jag att det skulle vara lika samma som Sverige. Jag menar, HUR stor skillnad kan det EGENTLIGEN vara? Jag kollade givetvis upp Dr Google och kollade runt på sidor och forum där förlossningar diskuterades och kom fram till vissa skillnader.

Det som skrämde mig mest är att kejsarsnittsstatistiken är mycket högre här än i Sverige. Det beror också på vilket sjukhus och vilken stad. Men generellt i landet ligger statistiken på ca 32 %. På mitt sjukhus där jag ska föda är statistiken 35%. I Sverige är snittet 17% ungefär. Jag frågade min OBGYN hur det kommer sig. Det finns ju liksom ingen statistik som tyder på att USA har färre förlossningskomplikationer än Sverige till exempel. Min OBGYN menade att i USA är det så att man mäter barnets hjärtljud konstant under förlossningen och märker man att barnet är stressat eller påverkat på något sätt, kan det leda till ett kejsarsnitt. Ett exempel.
Min svägerska har jobbat med olika frågor inom en organisation, bland annat just detta. Och sanningen är snarare så att många läkare kör kejsarsnitt eftersom det är mer bekvämt för dem. De kan köra "löpande-band-principen" med kejsarsnitt planerade. De vet när de börjar arbetet och när det slutar. Vid en vaginal förlossning kan det ju ta ganska lång tid. Dessutom är många läkare mer vana vid kejsarsnitt och är osäkra inför en vaginal förlossning. På grund av sin utbildning.
Jag själv vill INTE ha kejsarsnitt (såvida det inte är tvunget så klart) och har uttryckligen sagt det till min OBGYN. Det är lika bra att vara ärlig eftersom jag hört massa skräckhistorier om folk som blivit tvingade till det. Någon som sagt nej, och sedan har läkaren påstått att mamman utsätter barnet för fara på grund av det och då kunnat trumfa hennes nej och utföra ett kejsarsnitt ändå. Det känns inte alls roligt! För hur ska man kunna lita på läkare egentligen? Tidigare trodde jag att det gick? Jag menar, en läkare skulle väl bara föreslå ett kejsarsnitt om det var akut och livshotande? Nu är jag inte så säker. Hur ska jag kunna veta om läkaren menar att det är en fara för för barnet till exempel? Eller bara vill ha min förlossning "överstökad"?

N med magen!

Efter barnet kommit ut finns det också olika praxis.
Det första är att man mäter gaser i navelsträngen. Läkaren förklarade att de kan se om barnet är stressat, hormonella nivåer etc. Det har jag inget emot.
Det andra är att man droppar antibiotika i barnets ögon för att motverka ögoninfektioner (bakterier och sånt under förlossningen). Det känns lite onödigt tycker jag. Antibiotika ska bara användas om det finns fog för det och att barnet KAN få en ögoninfektion känns inte som rätt anledning.
Det tredje är att man också injicerar barnet med vitamin K för att blodet lättare ska koagulera? Känns heller inte nödvändigt. Varför traumatisera barnet mer? Det räcker väl med det där PKU-provet?

Ja, vi får se när det blir dags helt enkelt. Hur det kommer att bli. I will let you know!

Du kan kalla mig syster, storasyster

Nej, bebisen har ännu inte behagat titta ut. Lever rullan i magen just nu. Sparkar och har sig så jag ibland får riktigt ont. Det är en livlig bebis det här. N var aldrig lika aktiv så det ska bli intressant att se hur bebisen beter sig när han/hon är ute...

För några veckor sedan beställde vi en överraskning till N, ett halsband med hennes namn och ett hjärta där det står "Big sister". Nästan likadant som halsbandet här under. Med Ns namn så klart och ingen prinsesskrona...

Vi förklarade att det är en speciell present, eftersom hon är storasyster nu. Hon blev väldigt glad över presenten. Och numera får vi inte kalla henne N eller hennes smeknamn som börjar på O. Nej, nu måste vi kalla henne Storasyster och inget annat. Absolut inte hennes namn. BARA Storasyster. 

Nyss låg hon på sängen och höll om halsbandet, blundade och önskade högt:

- Jag önskar att bebisen var här nu!

So do I, so do I! tänkte jag för mig själv. 

Bebisindustrin

Så snart man planerar att skaffa barn eller redan blivit gravid (planerat eller oplanerat) så rullar en hel karusell igång. Här i USA mer än i Sverige, Sverige hakar så smått på och jag är säker på att det kommer att öka med åren...Det brukar vara så. En hel industri ligger för dina fötter och val och möjligheterna är oändliga.
Allt från vitaminer och krämer till leksaker och DVD:er (Ja, för BEBISAR. En känd serie heter "Baby Einstein") som ska utveckla bebisens hjärna.

För nån vecka sen skulle vi köpa ett "bebisbad", eller ett mindre badkar i plast för att kunna bada bebisen i början. Ett enkelt sådant. Gärna ett som liknade det N hade som liten. Lagom stort, lätt att tvätta och göra rent. Stadigt. Döm om min förvåning när jag söker på nätet efter badkar till bebisar och varje hemsida som säljer sådana har cirka 75 olika sorter. Kolla HÄR till exempel. Olika funktioner som SPA-funktion? Färger, leksaker som ska underhålla bebisen.
Visst är det roligt att kolla runt, men man blir lätt lite förvirrad och irriterad. Jag vill bara ha ett badkar, inte något som också kan förvandlas till rymdraket eller användas som karaokemaskin. För så här är det mest det mesta i USA. Man ska köpa en sak, något enkelt, och valmöjligheterna tar aldrig slut. Man måste göra ännu fler efterforskningar, läsa recensioner från andra användare för att få sig en uppfattning om vad som är BRA och inte bara billigt och behändigt.

En sak vi beslutade nyligen var att inte köpa ett speciellt skötbord utan använda en vanlig byrå. Det är många som gör så här, eftersom det ofta råder brist på plats i de små lägenheterna. Därför skulle vi inhandla en dyna att lägga ovanpå byrån som vi har. Vi hittade ingen i butiken utan fick leta på nätet igen. Återigen fanns det mängder med alternativ.

Och återigen fick vi läsa recensioner för att få en uppfattning vad som skulle funka. En recension älskade den dyna som vi ville ha. Den hade bara en nackdel.
Den hindrade inte deras 8 månaders bebis att snurra runt och vrida sig i försök att undvika blöjbyte.
OM det finns en sådan dyna som gör just det skulle jag vilja veta var jag kan köpa den...Man upphör aldrig att förvånas. Folk har höga förväntningar.

Och låt mig inte gå in på blöjsorter, wipes, baby gyms, lotion och leksaker...

Stressande eller avstressande?

Nu går jag varannan vecka till min läkare för att kolla bebisen i magen. Här går man inte till en barnmorska utan en OBGYN. Att gå dit är inte någon höjdare direkt, mest på grund av väntetiden. I princip tar det TVÅ timmar vid varje besök. Ni kanske tänker att de är extremt noggranna de där amerikanerna? Nä. Eller jo. Fast det är inte därför som det tar sån tid. Det är all väntan. Själva besöket skulle lätt kunna ta 20 minuter.

Nu går jag på en affilial till ett stort sjukhus. När jag fick reda på att jag var gravid sökte jag efter en privat OBGYN, men tyvärr hade de väldigt lång väntan på inskrivning. Jag skulle vara i vecka 20 redan, vid första besöket. Därför sökte jag mig till det här stället där jag är nu, som också ligger ganska nära.
I USA kan man inte gå till vilket sjukhus eller vilken läkare som helst. Man måste alltid kolla upp om läkaren tar försäkringen man har, annars får man betala ur egen ficka. Och det kan jag lova att man inte vill. Vissa försäkringar täcker heller inte alla undersökningar eller alla sjukdomstillstånd. Som svensk tycker man att detta är helt absurt. Visserligen kommer en hel del att förändras under nästa år när President Obamas Affordable Health Care Act kickar igång. Dock är jag ganska säker på att det kommer att ta några år innan den verkligen fungerar som den ska och har förbättrats. Man måste ha i åtanke att det svenska systemet har funnits väldigt länge och eventuella "barnsjukdomar" har redan fasats ut. Här är folk enormt rädda för förändringar, speciellt åt det socialistiska hållet. Socialism är mycket förknippat med kommunism och hemska östeuropa och Kina. 

I alla fall. Jag gilla den läkare jag går till, men ogillar den långa väntetiden. Igår hade jag tid klockn 9.30. 11.10 kom jag in första gången för olika prover. Och så 11.35 fick jag äntligen träffa läkaren. Tio minuter senare var jag på väg hem. Ni förstår ju. Det värsta är att man ju gör såna där kissprov varje gång. Jag passar på att dricka innan jag går hemifrån. Ibland får jag vänta så länge att jag är så himla kissnödig att jag knappt kan gå. Att gå på toa innan man kommer in är inte att tala om, för då är risken stor att man inte kan klämma fram nåt när man väl ska göra provet. Det har hänt mig ett antal gånger.
Ibland blir man inkallad till proven ganska omgående och då är det också svårt. Man vet aldrig hur lång tid det kommer att ta...Stor nackdel.
Nu är det i alla fall i slutet av graviditeten. När jag väl har fött så kommer vi att gå tillbaka till vår vanliga doktor. Det är en familjeläkare som tar hand om familjens alla medlemmar. Väntetiden är betydligt kortare.

Killigt och flickigt

Nu har det börjat bli dags att kolla in lite barnkläder. Mer på allvar. Om "några" veckor är det dags för barnet att se världen.
Vi har valt att inte ta reda på könet på barnet. Här gör majoriteten det. Och nu har jag förstått varför. Det är nästan omöjligt att köpa neutrala barnkläder! För killar är det grönt, mörka färger, svart, blått som gäller. Färger jag gillar och gärna har till mig själv och mina barn (tjej som kille). MEN det ska alltid tuffast till och bli så killigt som möjligt.

Och för tjejer är det givetvis färgglatt och gärna rosa.

Ska man köpa könsneutralt blir det tråkiga vita färger med få tryck.
Jag har inget emot att klä en pojke i rosa eller en flicka i mörka färger, eller en flicka i rosa och en pojke i blått. Samtidigt känns det bara FÖR tudelat. Varför kan inte pojkar få ha ljusa, färgglada kläder? När vi köper kläder till N på en speciell klädeskedja är det i princip GLITTER på alla tröjor man kan köpa. Glitter hit och dit, nästan så ögonen går i kors.

Nu har jag kikat på HM:s hemsida och de har barnkläder som jag tycker är mysiga och som passar för alla bebisar.

Så, det får bli en tur till ett HM inom en snar framtid.

Och så klart, som alltid finns det undantag. HM har rosa kläder och mörka kläder, men samtidigt inte lika utstuderat "frilligt" för tjejer och "tufft" för pojkar. Dessutom är deras bebisavdelning indelad i bara "Nyfödd" för just nyfödda. Inte "Baby girl" och "Baby boy". Den uppdelningen kommer några storlekar senare.

När N föddes svepte en våg av unisex över Sverige. Lindex hade en hel serie i retrokläder, 70-talsinspirerat. Det var jordiga färger och ugglor som gällde. Vi köpte en hel del av det och gillade.
Jag ser på deras hemsida att de frångått detta, men samtidigt har kläder för nyfödda som är ljusa och färgglada och till största delen könsneutrala.

Och även Kappahl.

Trots att Kappahl ser ut att vara  något mer könsuppdelat. Nu finns ju varken Lindex eller Kappahl här i USA, men det är uppfriskande att se!

I veckan får det bli lite klädjakt! Och en tur ut på internet också. Där brukar man hitta allt möjligt.

Kunde det varit en bättre dag?

Nej, jag skulle inte tro det! Idag var vädret perfekt. Så där svenskt "lagom". Inte för varmt, inte för kallt. Inte för soligt, inte för molnigt. En alldeles lagom bris och inte alls fuktigt. Fantastiskt.
Vi bestämde för ett bra tag sen att vi skulle åka in till Manhattan för att gå på bio med dottern. Det fick bli "Epic" i 3D och den var riktigt bra och rolig! Ångrar oss inte ett dugg! Det bästa med biografen här är att om man går före klockan 12, dvs på morgonen, är det oftast halva priset på biljetter. När det gäller 3D är det inte halva priset, men billigare i alla fall.

Därefter hade vi bokat tid för en klippning till dottern. Vi åkte till samma ställe som förra gången. Där får barnen titta på film medan de klipps och efteråt får de klubba och en liten leksak. Tyvärr är jag inte direkt förtjust i stället. Det är mycket "löpandeband-principen" som gäller. In och ut med kunder så snabbt som möjligt. Ns klippning tog max 10 minuter med förarbete och efterarbete. För den summan som man betalar är det ganska dyrt. Vi ska leta reda på ett annat ställe som ger mer för pengarna.

Före. Eller under tiden.

Efter, mumsandes på klubban.

Sedan gick vi till en babybutik som heter Giggle. Där köpte vi vår första sak till bebisen i magen. En likadan filt som vi köpte till N, på samma butik, när vi väntade henne. En sk receiving blanket. Mjuk och skönt och fluffig. N ville också köpa nåt till bebisen och hon kutade runt i butiken och skulle köpa allt som bebisen kunde tänkas behöva. Tröja, flaska, gosedjur, haklapp och så byxor skulle det bli. Nu fick vi stoppa henne lite grann eftersom just denna affär är väldigt dyr. Ett litet tygdjur som hon hittade kostade 25 dollar (ungefär 170kr). Det kändes lite väl. Istället blev det fingerdockor i form av djur som dessutom är ekologiska. Vi lovade att ta med N och köpa mer saker vid ett senare tillfälle.

En sån här filt blev det. Men är så klart större i verkligheten!

Och de här valde N till bebisen.

Dessutom kollade vi på olika barnvagnar och föll pladask för en Uppababy. Till N hade vi en nyinköpt, stadig Emmaljunga, men de finns tyvärr inte att köpa här. Den här barnvagnen liknar till viss del vår gamla barnvagn, men är smidigare och lite mindre. Älskar! När jag frågade hur långt i förväg man måste beställa vagnen tittade hon menande på magen min och sa att det kanske var ganska bråttom med en vagn? Varpå jag påpekade att det var tre månader kvar till beräknad nedkomst.
I alla fall var det knappt nån väntetid. Högst 4-5 dagar. Riktig service!

Dagen avslutades med ett lekparksbesök, lite mat i magen och så tunnelbana hem igen.

En fantastisk dag. Väldigt avslappnande och lugn. Precis vad vi behövde. Vi till och med glömde bort tiden något och fick nästan lite bråttom hem till sist.

Imorgon firar vi fars dag här i USA! Maken är sugen på glasstårta, som han aldrig ätit. Nu får vi se om det blir en hemgjord (lutar åt det) eller en köpe (finns många fina såna här också)...

Tvillingar?

Jo, just nu känns det som om jag väntar tvillingar. Minst. Kanske är det fem som slåss där inne, som den där ukrainskan som det rapporterades om nyligen. Kan inte fatta att det "bara" är tre månader kvar, eller 13 veckor. Samtidigt som jag inte kan fatta att det "fortfarande" är så långt kvar!
Hur ska jag ha det egentligen? Ännu har jag inte så mycket gravidkrämpor, mer än att jag växt ur alla kläder i hela stan. Och att jag inte orkar gå lika långa sträckor utan att stanna eller sitta ned. Mest för att fötterna gör ont. Kan också bero på dåliga sandaler. Jag är på jakt efter ett par bekväma, sköna sandaler, men med stil. Alltså, de ska vara lite snygga i alla fall. Stil vet jag inte om har annars heller.
Tyvärr verkar det som om att man får välja. Antingen MODE eller bekvämlighet. Just nu lutar det åt bekvämlighet. Dessutom kostar de där bekväma och mindre vackra skorna en fin slant. Jag får väl till att hajka ordentligt i sommar så att jag får valuta för pengarna. Här i stan kan man i alla fall använda sandaler till slutet av september, ibland längre. Det är bra!

Nu ska jag snart hoppa i säng. Jag ska upp före tuppen imorgon och slåss med andra pendlare till jobbet.

Rädda Martin!

Under den här graviditeten har jag haft en hel mängd väldigt konstiga drömmar. Jag har ingen aning om var de kommer ifrån, men de dyker upp då och då.
I natt hände det återigen.

Jag drömde att min mamma och min ena syster hade kidnappat Martin Stenmarck. 

Inte nog med det, de hade krympt honom och höll honom fången i ett litet akvarium. Där underhöll han sig själv genom att sjunga schlagers. När jag kom för att hälsa på min mamma, upptäckte jag honom där i akvariumet. Det verkade som han gett upp hoppet om att friges. Jag försökte övertala kidnapparna att släppa Martin, men det var omöjligt. De var upptagna med katterna. Jo, förstår ni. De hade en kattsammankomst i sin villa och det var nästan omöjligt att få tag på min mamma och syster för att tala med dem. Dörrarna fick öppnas försiktigt så att inte kattungarna skulle smita. ..

Eftersom larmet gick innan jag hann drömma klart vet jag inte om jag lyckades rädda Martin eller inte. Jag hoppas på det!

Det blir visst en bebis (och ingen valp eller kattunge)

Idag var vi äntligen på ultraljud! Och en annorlunda upplevelse gentemot Sverige var det faktiskt. Nu kommer jag inte ihåg exakt allt från ultraljudet som jag gjorde för snart sex år sen, mitt minne är tyvärr inte så bra.
Det jag kommer ihåg från Ns ultraljud var att jag skulle försöka hålla mig från att pinka före besöket. Det skulle visst vara bra att ha kiss i blåsan. Här var det tvärtom. Se till att tömma och inte ens äta före besöket (det hade min läkare glömt tala om så jag hade käkat en liten frukost. Trots det gick det bra.).

Sköterskan som utförde ultraljudet var inte alls så trevlig. Väldigt grinig och sur och log inte en enda gång. Körde runt med apparaten på magen för att lokalisera diverse kroppsdelar och organ på barnet och berättade helt enkelt vad det var. Inget kallprat eller nåt alls. Inga uppmuntrande ord. Nada.

Jag är fortfarande fascinerad vad de kan utröna av de bilder som kommer upp på skärmen. Blåsa, njurar, linser och allt annat. Själv ser jag mest sudd och ett och annat ben (de är lätta att känna igen. Vita och raka).

Efter en dryg timme, då bebisen inte var riktigt samarbetsvillig, tillkallades (den manlige) läkaren för att se om han kunde få fram de sista bilderna de behövde.
Ojoj! Då bytte sköterskan plötsligt personlighet! Hon kvittrade så glatt så och kom med kommentarer, log och fnittrade när läkaren sa något. Nästan läskigt faktiskt. Läkaren var väldigt trevlig och rar och kallpratade, frågade om N och kommenterade de bilder han såg. Stor skillnad mot sköterskan.
Efter lite över en timme fick vi gå därifrån med lite bilder också. Nu ville inte barnet riktigt vara med på bild eftersom han/hon är lite blyg verkar det som. Han/hon har censurerat sig själv.

Debatten pågår för fullt...

..här hemma. Ska det bli en bror eller syster som kikar ut i September måntro? Lilla N är stensäker på att det är en liten syster. Hon proklamerar glatt var hon än går att "där är min mamma och min lillasyster, fast lillasyster har inte kommit ut än". 
Det har faktiskt gått så långt att vi är lite oroliga för vad hon ska tycka om det är en liten bror som befinner sig i magen. Hur besviken kommer hon att bli? Vi förbereder genom att poängtera att det KAN vara en bror ELLER en syster, så ofta vi kan och hoppas på att det sakta går in hos henne att det inte är säkert det blir en syster.

Nästa vecka har vi ultraljud och det ska bli spännande. Vi kommer inte att ta reda på könet på barnet denna gång heller. Här i New York, i alla fall, är det snarare regel än undantag att man kollar vad det blir för kön. Och folk frågar hela tiden om man vet könet ännu. När jag förklarar att vi inte kommer att kolla, blir det ofta en förvånad min till svar och andra tycker att det är "gulligt" och "spännande" att man inte kommer att veta. Vi resonerar som så att vi vet att det ska bli en bäbis, alltså inte en hundvalp, kattunge eller marsvin, och att ha nån spänning kvar till slutet är mysigt!

Vi måste bara vara noga vid ultraljudet nästa vecka och betona före att vi inte vill veta, så att inte barnmorskan kläcker ur sig det i alla fall!

ps. Idag är det halvvägs!

Läkarbesök

Igår var vi på vårt första läkarbesök med bebismagen. Anledningen till att det blev så sent, kan vi ta en annan gång (inkompetenta idioter säger jag bara...hint, hint). Väntan var lång, väldigt väldigt lång. Vi fick komma in 45 minuter efter den egentliga besökstiden och sen är det så klart en massa väntan innanför dörrarna därefter.

Läkaren som vi träffade var i alla fall mycket trevlig, underhållande och informativ. Vi fick lyssna på bebisens hjärtljud för första gången. Nu känns det ännu mer verkligt att det ligger ett litet pyre och gror där inne i magen! En ny liten krabat att älska! Jag har sagt det förr, men jag säger det igen, människokroppen är en fantastisk manick. Tänk att vi kvinnor (tillsammans med lite assistans från män) kan göra andra människor?! Helt otroligt.

Sist men inte minst fick jag ta blodprov. Som jag avskyr blodprov. Sköterskan plockade fram inte mindre än 6 rör att fylla med blod. SEX RÖR! Som tur var kom läkaren och distraherade mig lite med papper under tiden för när jag sedan kollade på sköterskans lilla bricka hade hon lyckats fylla NIO RÖR med blod. Jag höll på att svimma av bara farten!
Tack och lov att jag inte såg det från början.

Om två veckor är det ultraljud och uppföljning. Sen är det så gott som halvvägs till förlossning!

Cravings?

När dottern låg och skvalpade i magen för sex år sen hade jag grymt sug på en riktigt god köttbit och vattenmelon. Varje gång jag och maken var ute och åt (eh, ganska ofta) var vi på jakt efter den perfekta steken. Ibland blev det jackpot, men lika många gånger var det rena floppen. Det värsta jag åt var "skirt steak" på nån lokal restaurang. Smakade rent ut sagt illa. Och besvikelsen var enorm. Sjukt jobbigt. Jag vet, värsta I-landsproblemet, men just då kändes det som "end of the world". 

Denna gång är det svensk husmanskost som gäller. Typ. Köttbullar med potatis, lingonsylt och sås. Potatis i alla former för övrigt. Ibland känns det som om jag skulle kunna inhalera potatis om det gick. Så sjukt sugen är jag på potatis. Man kan kanske tycka att ris och pasta är fina kolhydratssubsitut. Nej. Riktig vara ska det vara. Vita bönor i tomatså, mums. Just nu är jag sugen på ärtsoppa med senap. Och drömmen skulle vara korvstroganoff på falukorv! Leverpastej ligger också högt upp på listan. Uppkommer dessa cravings för att det kanske är svårt att få tag på dessa råvaror just nu? Förmodligen.

Knark

Till efterrätt skulle det sitta fint med en stor bit prinsesstårta eller bananbakelse. Alternativt chokladbiskvie. 

Såna här sjuka tankar går jag kring med hela dagarna. Är det så konstigt att jag går upp i vikt bara jag tänker på mat just nu?