Det var kortlivat

 Efter helgerna, för att minska riskerna med Covid och allt, så gick vi två veckor online där jag jobbar. Det var ganska skönt att slippa jäkta tillbaka fysiskt till jobbet även om det är ganska svårt att undervisa fyraåringar över datorn!

Vi kom tillbaka förra tisdagen, 19 januari. Alla var himla glada att se varandra igen! Speciellt barnen. De saknar ju att umgås. Tyvärr blev det kortlivat då en av våra lärare testade positivt över helgen som var. Vi kom alla in till jobbet som i måndags, och de flesta gick och testade sig för säkerhets skull den morgonen. Det visade sig att två personal till testade positivt där och vi fick stänga skolan från och med tisdag. Under veckan har fler testat positivt (barn i klassen med sjuka lärare och vaktmästare etc). Jag måste testa igen nästa vecka eftersom jag var nära kontakt med speciellt en lärare som är sjuk nu. 

Inte nog med det. Hs klass är numera i karantän. Vi fick ett samtal från the situation room som de kallar det här om detta i onsdags. Någon i hans klass testade positivt och han var nära kontakt i måndags. Jo men så att. Det går riktigt bra nu. H ska också testas nästa vecka för säkerhets skull. 

Testet är ju inte så där jätteskönt men det känns som att man vänjer sig ju fler gånger man tar det. Hittills har jag tagit det tre gånger. Nästa vecka blir det fyra gånger. Förhoppningsvis går vi tillbaka igen den 8 februari, men vi får se. Det är många som är sjuka just nu...

Hoppas ni alla mår bra där ute!

Varje gång jag tänker blogga igen...

 ... så går det åt skogen! Vi hade en lugn sommar näravid. Pga den rådande pandemin har vi inte ens åkt tunnelbana under sommaren. Vi har varit på gångavstånd från vårt hem. Det har funkat fint. Vi har så nära till olika parker och platser. Alla museum och liknande har ju varit stängda ända fram till nyligen ändå. Till slut öppnade vår favoritträdgård som vi passade på att besöka innan skolorna började igen! 

Det är så ruskigt vackert där! Vi försöker att besöka en gång minst varje år. Ibland går det, ibland inte!

I början av setpember började jag jobba igen. Det var konstigt att gå tillbaka efter nästan 6 månader hemma. Mycket är annorlunda nu. Vi bär alla mask till exempel, barn och personal. Det är ganska jobbigt att ha den på i nästan 10 timmar innan man kommer hem. Inte många stunder man kan ta rast från den under dagen. Varje morgon tar vi tempen på barnen för att se till att de inte har feber. Och innan lärare och barn kommer till skolan måste vi fylla i en App där de frågar om man har symptom eller om man varit i kontakt med någon som har COVID. Som man vet om i alla fall. Inga föräldrar är välkomna in på skolan. De får lämna barnen hos oss lärare i lobbyn och sen hämtas barnen upp där med. På det sättet har det varit ganska bra! Barnen har haft en lättare tid på skolan just för att föräldrar inte får komma in. Och det går snabbare att lämna och hämta för alla eftersom vi har hiss upp till vår skola som ligger på 8e och 9e våningen. Förut var det alltid en lång kö in och ut då barnen skulle lämna och hämtas.

Vi städar massor. Varenda leksak ska tvättas ett par gånger per dag. Vi planerar uteefter det. Vissa leksaker är framme en stund och sen byts de ut. Många papper ska fyllas i för att bevisa att man städar ofta. Som tur är har vi Central Park nära skolan och i år kommer vi att gå ut oftare dit! Det finns vissa bra saker också!

Som tur är behöver jag inte åka tåg till jobbet för det mesta. En kollega plockar upp mig och en till på väg till jobbet. Jag har åkt tåg 3 gånger sammanlagt de senaste veckorna. Den första gången efter sex månader var lite läskig. Då åkte jag tidigt på dagen. Det var inte alls mycket folk då och det var riktigt rent. De senaste två gångerna åkte jag senare och då var det packat. 99% har mask i alla fall, vilket känns bra. Det är ändå läskigt!

Mina barns skolor skulle öppnat den 10 september men det har skjutits upp två gånger pga att skolorna inte är redo. Lite konstigt med tanke på att staden haft minst 6 månader att förbereda detta. Det bevisar bara hur mycket som behövs ändras generellt med skolsystemet. Barnen började i alla fall förra veckan online och peppar peppar så kommer H att börja i skolan fysiskt den här veckan. Alla barn kommer att gå i skift. H kommer att ha skola onsdag och fredag och varannan måndag. Resterande dagar är det online hemma som gäller. N har vi bestämt ska vara online tills vidare eftersom hon är äldre, tonåring. Jag litar inte riktigt på andra ungdomar i skolan. Kommer de att bära mask och sköta sig eller blir det en sån där galen tid när de blandar sig och smittar varandra? Nej, tack! 

Vecka tre snart till ända

Efter tre veckor av karantän börjar det på nåt sätt kännas normalt. Vi bor ju i stan fast ändå inte. Vi har inte möjlighet att vandra till Central Park varje dag, eller Times Square (det brukade vi ju ändå inte göra dagligen! Förutom när jag gick till jobbet!) men jag tror att ser man dessa områden så känns det nog mer overkligt. Här där vi bor har vi tillgång till grönområden runt knuten och vi passar på att gå ut en gång om dagen. Vi går gärna ut innan lunch, då det är färre människor ute. Efter lunch då hemskolningen är över, och om det är fint väder kan det vara ganska många ute. De flesta försöker att hålla avstånd, men på små ytor är det ändå svårt.

Nu i veckan fick vi höra att en granne hittats hemma hos sig, avliden. En äldre kvinna. Det spekuleras så klart om vilken granne det kan vara. Det bor många här i vår byggnad. Vi känner nog till de flesta men ibland ses man inte på flera månader då man arbetar etc.
En annan god granne till oss, en äldre herre som vi ofta pratar med, åkte raskt in på sjukhuset häromdagen. Vi hoppas att allt är bra med honom. Han är en sån fantastisk man. När vi flyttade hit för snart åtta år sen var jag i princip ensam, inga vänner hade jag (visst maken, dottern och svärmor). När man är ny i en stad är ju alla ansikten okända. Även om man inte hälsar på allt och alla där man bor så dyker det ändå upp ansikten man känner igen.
Vår äldre granne är alltid ute och går (fyllde nyligen 80 år, gammal polis) och han hejade alltid glatt när han såg mig. En gång gick jag förbi en massa affärer och restauranger när jag hör en högljudd knackning på ett fönster. Så klart trodde jag inte att det var en knackning menad åt mig, jag kände ju ingen. Men eftersom jag blev lite rädd och hajjade till tittade jag åt hållet därifrån ljudet kom. Och till min förvåning sitter grannen vid ett bord och vinkar glatt. Han hade sett mig gå förbi och knackade för att vinka! Mitt hjärta!
Så jag hoppas innerligen att allt är okej med honom!

Hoppas ni har det bra och att ni behåller hälsan!

Impeachment och valår

Något som pågår just nu är ju Trumps impeachment. Jag följer nyheterna med nyfikenhet kan jag säga. Ingen önskar mer än jag att Trump blir fälld och avsatt! Om det inte går vägen har vi val här i höst. Förra valet var det första jag fick rösta i. Sedan dess har jag röstat i flera småval under åren. Om jag tyckte att valet 2016 var det största hittills - vet jag inte vad jag ska kalla det kommande valet? Out of this world? Jag kan inte föreställa mig Trump i fyra år till...
Å andra sidan...i så fall är det "bara" fyra år till. Sen kan han ju inte bli vald igen...

Make America Great Again
En flagga på en bilverkstad nära oss

Den eviga tandläkarskräcken

Jag har nyfunna problem med mina tänder. Roligt! Blir så när man inte haft tandförsäkring på ett tag och så en sjukdom som förvärrar det hela...Jag som ääääälskar tandläkare!

Det började med att en tandbit föll av för 1.5 år sen i en tand. Men den tandläkare jag hade då ville inte göra nåt åt det. Jag gick till honom tre gånger och han sa att vi tar det sen. Sedan gick ytterligare en tand sönder och jag hade sån jäkla tandvärk.
Tyvärr skulle jag behöva en rotfyllning som försäkringen inte täckte. Så jag gick till en annan tandläkare, som inte tar min försäkring, och betalade för en rotfyllning ur egen ficka. Det var dyrt. Och otrevligt!

Efter den var klar fick jag ont i den första tanden som gått sönder! Och jag fick välja mellan en rotfyllning (som kostar skjortan) eller en utdragning (som gick på försäkringen)...denna gång valde jag en utdragning. Jag har nämligen några små hål som också måste fixas snabbt så jag lägger nog rotfyllningspengarna på att laga de små hålen istället. Då slipper jag kanske fler utdragningar och rotfyllingar...

Idag var alltså den stora dagen. Tanden drogs ut. Och nervös som jag vet inte vad var jag! Jag hatar smärta, jag ogillar blod och läkning. Fy farao! Men det gick vägen. Han är en rutinerad tandläkaren, den nya jag har. Han är en före detta militär från Afrika. Joråsåatt. Han har sett ett och annat. Väldigt rättfram är han och det är ord och inga visor, men med glimten i ögat.
Det gick rätt snabbt. Mindre än en minut. Men jag saknar tanden redan....Jag får väl sätta i en ny tand så småningom när jag vinner på lotto...

Sockerdetoxen då?

Ja hur går det med den? Det går finfint! Dag 21 av 31. Alltså 10 dagar kvar. Det är lite tråkigt bara. Ibland vill man ju ha nåt sött till sin kopp te eller till efterrätt en dag. Lite honung i teet är ju också gott och livar upp!
10 dagar är ju ingenting. Det klarar jag galant!

Har redan börjat fila på februaris microlöfte. Då ska jag träna varje dag. Jag valde februari eftersom vi har sportlovet då och det är lättare för mig att få till träning varje dag. Med träning menar jag minst 10 minuter varje dag av något slag. Yoga räknas (men inte varje dag), korta intensiva pass, längre hårdare pass. Huvudsaken är att det blir rörelse minst 10 min per dag. Det ser jag fram emot!

Ett andra microlöfte i februari är att göra en fotobok åt H. Vi har nyligen dammat av ett gäng fotoböcker från förr och han ser att det inte finns ett enda tillägnat honom. Stackaren! Så klart han också ska ha ett!
Så förhoppningsvis i slutet av februari skickar jag in en beställning på en bok.

Filminspelning

Vårt område där vi bor är ganska populärt för filminspelningar av olika slag. Jag vet inte riktigt varför, men så är det. Förra veckan gick vi förbi där de precis höll på att sätta upp bord och grejer inför en inspelning. Oftast ser man stora lastbilar med olika namn på. Man ser catering (alla måste ju få mat!) och det var det som vi såg tidigt på morgonen. 

Vi gick förbi borden och männen som lastade av, genom marijuanaröken (jovisst, maja röks ofta omkring i stan. Det är okej att röka det, man blir numera inte arresterad. Men skulle man sälja eller bli påkommen att göra en deal så kan man fortfarande bli arresterad.) och en bunt skyltar som satts upp. 

Denna gången handlade inspelningen om en av mina favoritshower, nämligen New Amsterdam. Har ni inte sett den så rekommenderar jag den varmt! Handlar om ett sjukhus som får en ny chef med nya metoder att ta hand om patienter. Love it!

Hösten

Hösten går alltid så snabbt tycker jag! Man blinkar så är det dags för Halloween, Thanksgiving och sen jul! Jag måste säga att jag gillar hösten mer här i USA just för att det finns små ljusglimtar under hösten. Som Halloween. Barnen (och vuxna) ÄLSKAR Halloween. Det är så himla kul att förbereda kostymer och sen att gå runt till alla dekorerade hus. Barn och vuxna klär ut sig och det blir som en familjefest.
I år klädde H ut sig till en polis och det var fantastiskt roligt för honom. Han fick till och med ta kort med en riktig polis utanför vårt polishus. Det var höjdpunkten!
N hade arbetat hårt på en rubikskub-kostym som hon fick mycket beröm för ute när vi gick trick-or-treat!

Nästa vecka firas det Thanksgiving vilket betyder några dagar ledigt för oss alla. Och det ska bli skönt! Välbehövligt!

Och sen är det jul! Ska börja fundera på årets julkalender för ungarna. Har ni ideér så hör av er! Här är det ganska torrt med såna i år...

Valet och kvalet

Det är visst val i Sverige snart! Jag fick hem valpaketet på posten för några veckor sedan. Vilken service!
Jag har följt en hel del snack där hemma och man blir ju livrädd. Vad är det som händer med den mentala hälsan kan man undra? SD som ett av de största partierna?
Känns lite som att en våg av galenskap har tagit över världen. Men vet ni. Godhet ska segra. Så är det bara. Folk blir alltid lite rädda och förvirrade när det är instabilt i världen...när folk måste fly sina hemländer för att inte riskera att dö. Då blir det lätt att de som tar emot dessa människor får en identitetskris själva. Oro uppstår. Speciellt i ett litet och isolerat land som Sverige. Jag hoppas och tror att det svenska folket tar sitt förnuft till fånga och röstar som de borde. Och att de ser det positiva med allt också! Kanske är det så att vi alla har en del i flyktingpolitiken? I människors möjlighet att bli integrerade? Tänk om vi alla kunde omfamna de nya grannarna istället för att frysa dem ute? Välkomna dem, hjälpa till med det vardagliga under en tid för att underlätta. Tänk er själva att komma till ett helt nytt land, med helt nytt språk, en helt ny mentalitet, helt nya matvaror och kultur? Jag kommer ihåg när jag flyttade till NY första gången. Jag kunde ju språket och en del av kulturen. Det underlättade. Trots det, när jag skulle ta de barn jag barnvaktade för att köpa något så enkelt som mjöl, kom vi hem tomhänta för att vi först och främst gick till fel affär och för det andra för att jag inte visste hur paketet skulle se ut...

Då kanske man kan inse att det är ÄNNU svårare när man absolut inte talar språket, eller ens känner till alfabetet. Eller ens kan läsa och skriva vilket kan vara fallet med en hel del.

Tänk då, om vi alla tog ett ansvar? Tänk hur det skulle underlätta för dessa personer att känna sig välkomna, att älska sitt nya hemland och att kunna språket snabbare och kunna hitta jobb snabbare. Jag tror på det. På mentorskap, fadderskap, grannskap.

Love conquers all.