...himlans mörka mornar nuförtiden! Det blir svårare och svårare för varje dag att stiga upp tidigt. Solen vägrar kika fram före halv sju så där. Det är nästan så min kropp också vägrar stiga upp för dess. Den tänker mest på lördag och söndag då den slipper gå upp okristligt tidigt. Hjärnan skriker: Bara sova liiite till! Bara liiite! Kom igen nu!
Men man vågar inte låta de tunga ögonlocken trilla ned igen. För då vips, när man trott att det gått en så där fem minuter, har det plötsligt gått en halvtimme eller en timme. Så kan man inte ha det. I
bland vore det skönt att vara lite oansvarig och bara försova sig. Otur att man inte är det. Förnuftigheten vinner och sparkar ändan hur sängen - morgon efter morgon.
Rapport från gårdagen. N hade en fantastisk dag på förskolan! Min syster J följde med så att N kände sig lite trygg första dagen. Det var skönt att hon var med och kunde underrätta mig vad hon gjort och ta lite bilder dessutom. Hon hade lekt med sina kamrater hela dagen och ätit som en häst vid lunchtid. Det är rätta takterna. Hon var sist kvar vid matbordet och åt oliver direkt ur skålen.
N somnade som en stock vid läggdags. Har inte hört ett knyst från henne på hela natten. Hon som brukar ligga och snacka en stund. Icke i natt.
Idag ska hon klara sig själv på förskolan. Vi får se hur det går!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Vilken duktig tjej! Skönt att det gick så bra första dagen! Jag är även impad av oliv-ätandet, jag var nog 20 innan jag lärde mig uppskatta det!! :D
Jag håller med dig till fullo, i vanliga fall är jag väldigt morgonpigg, men nu är det väldigt kämpigt och jag snoozar klockan ett par gånger...
Vad härligt att N hade en bra dag på förskolan! :) Jag tror inte att du behöver oroa dig för er lilla tjej för hon verkar vara en tjej som verkligen kan ta vara på sig själv och ta för sig. Men jag minns den där känslan man hade i magen då de började på förskolan. Med vår stora tjej kom jag hem första dagen på inskolningen och stortjöt inför min man och hulkade om att jag fick säga upp mig från mitt jobb och att jag inte kunde lämna henne på förskolan mer för de kunde inte ta hand om mitt barn. De kände ju inte henne, hur skulle de kunna ta hand om henne? Hjälp, vad svårt jag tyckte att det var men det gick ju såklart alldeles strålande. När jag själv sedan utbildade mig till pedagog var det där minnet väldigt värdefullt.
Jag kan bara hålla med dig om morgnarna nu. Hu, vad det är svårt att komma upp på morgonen. Känns som om kroppen behöver mer sömn på något vis. Men du, om mindre än 2 månader är det dags upp med alla ljusstakar och stjärnor i fönsterna. Då blir man iallafall lite gladare i allt mörker. ;)
Ha nu en fin helg och sköt om dig!
Kram Lotta
Skicka en kommentar