Vad ska man säga?

Skogsutflykten. Need I say more? Vi var faktiskt på ett naturreservat och ett mycket vackert sådant. Vi gick sammanlagt ungefär sex kilometer fram och tillbaka genom skogen till ett fågeltorn. Det var långt, blåsigt, kallt, kaotiskt, men det var trevligt. Speciellt med tanke på 26 vilda barn som hade diverse olika problem. Det var för lite kläder (trots lappar hem och påminnelse varje dag i en vecka), för mycket matsäck (som skulle ätas hela vägen trots rask promenad), för lite matsäck, ont i ben, för dålig kondis, kissnödighet, uttråkning och vilsenhet. Japp. På väg tillbaka från tornet gick guiden i rask takt (de yngsta hamnade efter med oss) genom skog och mark. Så raskt att vi till slut inte kunde släpa barnen fortare och guiden hamnade utom synhåll. Givetvis råkade vi då ta av vid nåt anonymt träd och gick fel en bra bit innan vi kom på att vi skulle gå tillbaka och ta den andra vägen. Guiden stod sen nån kilometer senare och väntade på oss. Tack och lov. Han visade en genväg som vi uppskattat tog så vi snabbt kunde komma tillbaka till huset och se till att barnen fick lite lunch i magen innan hemfärd. Efter mycket skräpletande (jädrans juicepaketssugrörsförpackningar), dressingöversvämningar vid bilen och tjat om när hemfärden skulle infinna sig kom vi tillbaka till skolan.
Jag var helt slut. Jag kunde ha somnat på stört. Tankar om en mjuk och varm säng svävade som små moln framför ögonen. Ett skön täcke att lägga över. En bra bok och varm choklad till det...mmm...
 Back to reality. Det var bara att skjuta de tankarna åt sidan för vi hade onsdagsmöte på jobbet till halv sex. Joy.

Dagen var i alla fall rätt givande. Ingen försvann. Ingen blev väldigt skadad. Ingen svalt ihjäl. Vi fick till och med syn på en livs levande havsörn! En lyckad utflykt med andra ord.