torsdag 14 juli 2011

Varför blev jag lärare?

Malin gav mig en bra Önskerubrik som låter precis så. "Därför valde jag att bli lärare." En bra fråga som jag tänkte försöka mig på att besvara i detta inlägg.

Själv hade hade jag inte direkt en bra start på min egen skolgång. Jag blev retad från första klass på grund av att jag hade lite rött hår, fräknar, var "tjock", för att nämna några exempel. Man kan tydligen bli mobbad för vad som helst, trots att man gör allt "rätt". Därför har jag väldigt dåliga minnen från mina första skolår. Vi flyttade flera gånger och när jag gick i årskurs fyra bytte jag skola för fjärde gången. Den skolan var bra. Jag trivdes och fick vänner på en gång. I sexan ändrades dock  nåt, jag var uttråkad tror jag. Ville inte gå till skolan, försökte vara hemma så mycket det gick. Skolan var trååååkig. Kanske var det ingen utmaning för mig längre? I årskurs sju när jag började på det beryktade högstadiet  blev plötsligt ämnena roligare, svårare och mer utmanande. Jag hade en härlig tid helt enkelt. Mamma var tvungen att tvinga mig hemma när jag var sjuk eftersom jag prompt skulle till skolan i alla fall, trots 40 graders feber. Galet kan tyckas, men så var det.
När jag gick i sjuan, åttan och nian var matte och engelska uppdelade i nivåer. I engelska blev jag placerad i mitten. Jag var inte tillräckligt svag för att gå i den gruppen som fick extra stöd, men inte så bra att jag kunde gå i den mer avancerade. Jag hamnade alltså i mitten. Med den illa beryktade Tyska-Hitler. Varför hon kallades Tyska-Hitler var för att hon också undervisade i tyska på skolan. Undrar om hon hade kallats Fransk-Hitler om det hade varit hennes gebit istället för tyska? Denna kvinna, Ingrid K, var så gott som inventarie på skolan vid det här laget. Hon hade säkerligen varit med när den lilla byn blev bebodd på stenåldern. Ryktet var så illa att jag i sexan faktiskt valde bort tyskan till förmån för franska, ett språk jag egentligen inte ville lära mig (nu i efterhand är jag väldigt glad att det blev just franska). Jag var livrädd för henne innan jag ens träffat henne. Det visade sig att hon hade ett väldigt traditionellt sätt att lära ut. Det var svenska som gällde på lektionerna i engelska, läsa högt och lära sig glosor utantill. Hennes engelska var bedrövlig rent ut sagt. Dessutom var hon väldigt hård och barsk. Något leende såg jag sällan komma över hennes läppar. Det skulle i så fall ha varit på skolavslutningen i nian när vår busiga klass äntligen försvann. Trots att de två sjuorna var uppdelade i tre olika grupper jobbade vi i samma bok och hade samma prov samtidigt. Vid det första provet, ungefär en månad in på terminen, var jag den enda i årskursen som mirakulöst fick alla rätt på det. I ett svisch blev jag placerad i den mer avancerade gruppen och undslapp Tyska-Hitler. Istället fick jag samma lärare jag hade i franska (jag kände henne knappt då, eftersom franskan hade blivit försenad), Ingrid Å. Lite komiskt att båda språklärarna hette Ingrid. Min fransk-Ingrid var fantastisk! Hon pratade engelska på lektionerna i engelska, franska på lektionerna i franska. Hon var innovativ, rar, hård men rättvis, lät oss vara självständiga och hittade på roliga tävlingar. Det gick visserligen rykten att hon i sin ungdom vikt ut sig i en herrtidning, något hon förnekade och skyllde på sin tvillingsyster (alltså, VI vågade aldrig fråga henne, det var andra elever som hört via sina föräldrar om utviket som skvallrade). Det gjorde inget. Hon var helt enkelt en fantastisk lärare. En gång frågade jag henne varför hon fortsatte som lärare. Hon berättade då att hon såg det som en livsuppgift att så kunskapens frön hos elever. Om ett frö slog rot hos åtminstone en elev under åren ansåg hon sig ha lyckats. En fantastiskt tanke tyckte jag. När jag fick henne som lärare och sedan hörde henne yttra dessa ord när jag gick i årskurs sju, bestämde jag mig. Lärare skulle jag bli. Jag skulle så egna frön!
 Min väg var bestämd.
På gymnasiet stötte jag på ytterligare ett underbart exempel på lärare, nämligen min historielärare Anders. Redan första lektionen, innan vi någonsin träffat honom, kunde han våra namn. Jag blev oerhört imponerad av denna bedrift! Han hade ett speciellt sätt att undervisa genom föreläsningar, eget arbete och sedan muntliga förhör i mindre grupper. Detta gjorde mig ännu mer intresserad av historia, så pass att jag valde att läsa 30 poäng som en inriktning på universitetet. I alla fall. Anders tog mig åt sidan en dag mitt i terminen. Jag hade gjort kanske tre muntliga förhör. Han frågade mig varför jag bara fick godkänt på mina förhör och inte väl godkänt eller mycket väl godkänt. Jag erkände att jag väl inte pluggade så jättehårt trots att det var intressant. Han sa till mig att han visste att jag kunde så mycket bättre, att jag hade det i mig, bara jag försökte lite till. Han såg potential sa han. Det blev en sporre utan dess like! Jag gav mig själv en spark i baken och hamnade på ett starkt väl godkänt i slutändan i båda historiekurserna.

Båda dessa lärare har varit mina förebilder och är fortfarande. Det är tack vare dem jag är lärare idag. Dessutom har jag ju ett genuint intresse för barn och lärande vilket jag tror är oerhört viktigt, men jag tror ändå inte att jag skulle gett mig på yrket om jag inte träffat på Ingrid och Anders som verkligen tog sitt yrke på allvar. Enastående människor! Jag ska tacka dem en dag om jag träffar dem igen.

12 kommentarer:

Kim M Kimselius sa...

Kul att läsa om varför du blev lärare!
Kram Kim

Duktiga Tjejen sa...

Exakt så som du önskar jag att alla lärare tänkte! Ni har verkligen makten att påverka elever för livet. Jag blev mobbad av min lärare på mellanstadiet, detta för att jag var populär i klassen och lite av en ledare som folk lyssnade på. Det gick väldigt långt och var allvarligt, men denna lärare fick tillslut inte jobba som lärare längre... Hon sänkte min skollust och min självkänsla till botten som tog kanske 10 år att få upp på någorlunda normal nivåi igen.

Har förövrigt vikat som spansklärare :)

Massor med cred till dig!

Malin sa...

Har man en bra lärare så tror jag att det verkligen kan påverka en resten av livet. Vi spenderar ju väldigt mycket tid i skolan och hemska tanke om man aldrig fick en bra lärare. Själv har jag haft några stycken genom åren. Har även haft mindre bra så klart. Jättekul att höra hur du blev lärare och jag tror att du är fantastiskt duktig som det!
Jag lägger ned mycket tid på att se till att mina barn har en bra skolerfarenhet. Det bästa jag hörde någonsin när skolan beskrevs var från ett par som har två barn på skolan som går fyran och sexan tror jag. Pappan sa till alla föräldrar som var där på Öppet Hus. Våra barn vet inte hur bra de har det, de har aldrig haft dåliga lärare eller hemsk skolupplevelse. Tänk om alla kunde ha det så bra...

Steel City Anna sa...

Vad fint skrivet!

Det är tur att det finns så många bra lärare så att det uppväger de där udda typerna som verkar hata både skolor, barn och att lära ut i största allmänhet. Varför blev DE lärare, det kan man ju verkligen undra :)

Monica sa...

Intressant du berättar och så bra du blev lärare:-)

Marina sa...

Hoppas du kommer att möta dessa två förebilder, det skulle troligtvis vara jättekul för dom att höra detta!!

Villa Frejas bokblogg sa...

Vad kul att läsa din historia om varför du valde att bli lärare. En dag ska jag skriva ett inlägg om varför jag valde samma yrke :)
Kram.

Monika Häägg sa...

Så roligt att du gillade högstadiet. Det brukar annars vara den tiden som de flesta kommer ihåg med stor fasa, inklusive mig själv. Tänk vad mycket bra lärare, som kan så frö, betyder för eleverna!

Martina sa...

Jag hade också några favoritlärare, främst under högstadiet men även en under vårterminen i andra klass.
En historialärare jag hade i högstadiet dök upp på mitt jobb många år senare och jag var tvungen att tala om för henne vilken underbar lärare hon varit.
Hon blev alldeles tårögd och tackade!

Nu fick jag inspiration till ett eget inlägg minsann.

Trillingnöten sa...

Kim: tack! :)

Duktiga: Fy sjutton! Man blir så arg! Lärare som beter sig som idioter. det är fruktansvärt. Jag har också stött på riktiga stolpskott, både som elev och som lärare.

Malin: Så sant! Man har så mycket makt att man måste ta tillvara på den ordentligt. Göra nåt bra. Skolan är så viktig. Tänk vad många som struntat i att läsa vidare eller till och med gå till grundskolan för att lärarna varit elaka eller inte hjälpsamma!

SteelCity: Ja, vad sjutton hände liksom? Varför välja ett sånt yrke om man kanske inte ens tycker om barn? Dessutom är ju inte status eller lön särskilt hög så det kan ju inte bero på det!

Monica: Det tycker jag med :)

Marina: Ja, jag önskar att jag stöter på dem innan det är försent!

Husfrun: Jag läste ditt. Vackert skrivet!

Monika: ja, jag har hört att det brukar vara en jobbig tid :) Men så hade jag en bra skola, bra lärare och fina klasskamrater!

Martina: Åh, vad underbart att få höra så långt senare! det är ju fantastiskt!!

Emma sa...

Det finns så många lärare som knappt bryr sig...och så finns det ännu fler som bryr sig lite lagon...men så finns de där få som är helst fantastiska och som man bär med sig som ett stöd och en riktning resten av sitt liv- tänk att få vara en sån. Att få ha en sån som dig :-D

Min plats i solen sa...

Härlig läsning vännen! Så roligt att läsa om din väg mot ditt yrke. Det du och alla andra lärare gör varenda dag betyder så otroligt mycket för så många. Ni vidrör framtiden. Ni har makten att höja barn varenda dag, se dem och få dem att se hur viktiga och värdefulla de är. Ett viktigare jobb kan man inte ha.

Kram Lotta

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...