Jag läste precis ett inlägg, på ett forum, angående samtal. Där länkades till en krönika som ni kan läsa HÄR. Detta är något som jag tagit upp med min syster i veckan, ett otroligt sammanträffande kan man tycka!
Efter ytterligare en pendlarresa till jobbet med en granne (som delvis har samma väg till jobbet som jag) där vi pratat och skrattat massor men där grannen inte frågat mig en enda fråga, det var jag, återigen, som drev samtalet framåt, kastade jag ut denna fråga till min syster; Hur många relationer har du där DU inte får en enda fråga?
Jag började tänka på mina egna vänrelationer, bekanta och så vidare och det finns några personer som jag umgås med på olika sätt, som pratar mest om sig själva och som i princip aldrig ställer en enda fråga i ett samtal. Det behöver ju inte vara personliga frågor, utan tyckefrågor eller liknande.
Nu är det ju så att jag gärna ställer frågor om andra, jag är genuint intresserad och jag har märkt att jag ofta, om jag får en fråga någon gång, svarar men styr tillbaka ämnet till den andra personen. Givetvis beror det på VEM jag pratar med. Är det en nära vän eller familj är det så klart en annan sak.
Vad beror detta på egentligen? Att vissa inte ställer frågor, att de håller monologer? Handlar det om att de inte är intresserade av andra? Eller inte är intresserade av just den personen de samtalar med vid tillfället (av mig i vissa fall då?) Att de inte fått lära sig att "ge och ta"?
Hur upplever ni era relationer? Är detta något som ni funderat över? Om inte, under kommande vecka, utvärdera era möten med andra människor, vilka ställer frågor och lyssnar, vilka håller monologer? Är det skillnad på nära vänner, bekanta eller tillfälliga möten?
Årets julkort
5 dagar sedan
Inlägg
6 kommentarer:
Bara katten tror jag, fast hon jamar ju bland :)
Väldigt intressant frågeställning. Det har verkligen hänt, att man känner att den andra personen bara pratar om sig själv och inte verkar ett dugg intresserad av mig/vad jag gjort/hur jag mår. DU är definitivt inte en av dem <3 Kram
Bra artikel som fick en hel del sura svar. Folk menar att hon själv ska fixa dialogen men det går ju inte. Man kan ju inte tvinga någon annan att ställa frågor om de inte begriper det själva eller är så självupptagna. Jag ställer en fråga och så kommer ett föredrag till, ja vad många som är så här. Idag sovrar jag hårt i umgänget, skönt är det.
Jo fast en fråga får maken av nästan obekanta svenskar, hur länge tänker du jobba och hur mycket jobbar du:-), en konstig nyfikenhet och oartighet enligt mig. Han har uppnått pensionsåldern. Trevligare om de frågade hur han upplever sitt jobb som lärare, men det frågar ingen. Sen pratar de om sina kryssningar de åker på och vad de äter och dricker;-)
Intressant ämne! Jo, visst är man med om det emellanåt: långa samtal där det inte blir en enda fråga från den andre parten. Om jag då själv inflikar något om mig själv och mitt liv, har det hänt att personen bara säger "mm" och "jaha" och sen fortsätter prata om sitt. Mycket märkligt, faktiskt.
Min J frågar aldrig något personligt. I början tyckte jag att det var jättekonstigt. Tycker nog fortfarande att det är lite konstigt, men har vant mig. Anledningen är respekt. han har respekt för folk, vill inte vara påträngande, kanske ställa obekväma frågor. Utan väntar på att de ska berätta själva. Jag tycker nog att man, som du säger, kan fråga för att visa att man är intresserad också. Sedan är i alla fall jag nyfiken och undrande och vill veta!
Skicka en kommentar