Just ja! Valet!

Det var ju val också minsann. Och även om inte allt blev som man tänk, fanns det mycket ljus i slutet på tunneln. Bland annat att rekordmånga kvinnor blivit invalda till olika ämbeten, att många etniciteter är numera representerade samt folk med olika sexuell läggning. Det är fint!
Nu väntar vi på valet 2020...Med spänning!

Hösten

Hösten går alltid så snabbt tycker jag! Man blinkar så är det dags för Halloween, Thanksgiving och sen jul! Jag måste säga att jag gillar hösten mer här i USA just för att det finns små ljusglimtar under hösten. Som Halloween. Barnen (och vuxna) ÄLSKAR Halloween. Det är så himla kul att förbereda kostymer och sen att gå runt till alla dekorerade hus. Barn och vuxna klär ut sig och det blir som en familjefest.
I år klädde H ut sig till en polis och det var fantastiskt roligt för honom. Han fick till och med ta kort med en riktig polis utanför vårt polishus. Det var höjdpunkten!
N hade arbetat hårt på en rubikskub-kostym som hon fick mycket beröm för ute när vi gick trick-or-treat!

Nästa vecka firas det Thanksgiving vilket betyder några dagar ledigt för oss alla. Och det ska bli skönt! Välbehövligt!

Och sen är det jul! Ska börja fundera på årets julkalender för ungarna. Har ni ideér så hör av er! Här är det ganska torrt med såna i år...

Kava-no!

Det har säkert inte gått någon förbi Supreme Court-debaklet? Brett Kavanaugh som nominerades till ny domare vid Supreme Court och som anklagades för sexuellt ofredande av Dr Ford och som sedemera ändå godkändes och påbörjar sitt nya jobb imorgon.
Det är en helt otrolig cirkus kring detta och enligt mig och många många fler skulle han inte godkänts att sitta som domare. Dels för att han faktiskt blivit anklagad för att ha sexuellt ofredat en kvinna, för över 30 år sen, men också för att han satt och ljög under ed. När jag såg delar av hans intervju/förhör trodde jag på riktigt att det måste vara ett skämt. Det kändes som om de hade kopierat nåt av Saturday Night Lives många sketcher. Men det var på riktigt!
Helt osannolikt.

Det är helt sjuka bilder man ser. Detta är alltså en man som kommer att sitta livstid på en post ochs som med största sannolikhet kommer att påverka amerikas framtid i flera decennier. Det är skrämmande att detta kan hända. Otroligt skrämmande!

Här är också Saturday Night Lives version av intervjuerna.

Fina medresenärer

Jag och sonen har ju pendlat en hel del tillsammans de senaste 3 åren. Vi är inne på år 4 nu, kan ni tro! Vi åker minst två tåg varje morgon och minst lika många tillbaka på kvällen. Man kan säga att vi spenderar ett antal timmar på tåget varje dag. Lilla H började i sittvagn och jag släpade den där vagnen och all packning upp och ned för trappor när hissar inte fanns tillgängliga. Nästan varje gång var det någon snäll människa som erbjöd sig att hjälpa till att lyfta upp vagnen. Även på tåget erbjöds jag nästan alltid att sitta ned vilket var mycket tacksamt.
För ca 1.5 år sen slutade vi med vagn och H går numera. Det är ganska långa sträckor som vi går mellan hem, tunnelbana, byte av tåg och jobbet/skolan. Han är väldigt duktig måste jag säga!

Även på tågen och på väg mellan tåg har vi blivit vän med en hel del fina människor som alltid är så glada och trevliga. Ibland har de gett H små presenter och de tar så väl hand om oss.
På ena tåget finns det ett gäng gubbar som reser tillsammans till jobbet. Några jobbar också tillsammans verkar det som. De retas alltid med varandra och skrattar högt. Detta har H fascinerats av och ville sitta i samma vagn som "the funny guys" hela tiden. Så klart upptäckte gubbgänget H som satt och tjöt av skratt lite längre bort i vagnen! Så de började snacka med H och nu är han "en i gänget". Och de är så fina mot honom, och mig. På sin födelsedag för en månad sedan fick han en present av en av gubbarna och hans fru. Ja, så klart har de alla berättat om H där hemma. En annan av dem har köpt en planta till sitt hem och skrivit alla gubbarnas namn på den. Inklusive H! Är inte det fint så säg?

Häromveckan pratade H om att han i skolan varit Crossing guard (lite av en polis som står vid övergångsställen där barn passerar). Ena gubben skojar om att H skulle haft en sån där polisbricka. Varpå den andra gubben börjar rota i sin väska och drar upp en bricka! Som han ger till H. Vilken lycka!
Numera skriver H böter till folk till höger och vänster! Mycket roligt och bra sätt att öva sitt skrivande på!

Att brickan ser riktig ut gör ju inte saken sämre!

Livet och döden

För en vecka sen fyllde H år. 5 år, en stor ålder här i USA. Det är nämligen då man börjar den "riktiga"skolan i en klass som heter Kindergarten. Det ska likna Förskoleklass lite, men påminner mest om åk 1. I kommunala skolan är det mycket sitta vid skolbänk i Kindergarten och alldeles för lite rast och lek i en svensk åsikt.
H går Kindergarten där jag jobbar och där är det annorlunda tack och lov. Han går i ett s k Forest Program, ungefär som Ur och Skur. Så fantastiskt bra!

I alla fall. Efter en dag av firande förra måndagen kom vi hem från skola/jobb och är på väg mot hissen. Det är lite ståhej nere i lobbyn, som det kan vara ibland ni vet. En granne som vi är väl bekanta med kommer med oss in i hissen och hans annars så glada ansikte är allvarlig och ledset.
"Something happened today" sa han. "R passed".

R är vår super (vaktmästare ungefär) som bor och jobbar i vår byggnad och har gjort väldigt länge. Vi har känt honom över 11 år. Jag pratade senast med honom på söndagen. Brukar alltid skämta och skoja. Har hämtat N på skolan några gånger när vi behövt hjälp. Otroligt snäll och generös.
Under dagen hade han dött knall och fall. Hittades på sitt kontor, redan borta.

Vilken chock! Hur kan en sån levande människa vara död på en minut? 59 år gammal. En dag glad och levande, full av liv, andra dagen borta för alltid? Hela veckan har liksom varit overklig. Uppdateringar om hans begravning har satts upp och en minnesposter och ljus. Varje gång jag passerar känner jag ett styng i hjärtat. En människa till som man aldrig mer kommer att hälsa på, skoja med...som man brukade se dagligen.
Helt otroligt. Så snabbt ett liv kan slockna. Var rädd om nära och kära. En klyscha som alltid sägs när något sådant här händer. Ack så sann. Ge varandra en kram, ett leende. Bättre en gång för mycket än en gång för sent...

Låt oss tala om byxor

Så igår, när jag skulle träffa en vän på stan, var jag tvungen att använda byxor för att det var lite kyligt. 20 grader. Helt sjukt konstigt att ha på sig byxor efter hela TRE MÅNADER i shorts! Det kändes instängt och knasigt kan jag tala om. Så allvarligt att jag på riktigt övervägde att kanske köpa massa yogatights att använda i höst och vinter. Jeans alltså. Jag har alltid älskat jeans. Kanske är det en ålderskris jag upplever så här nu när jag fyllt 36? Andra köper Ferraris, motorcyklar, eller plastikopererar sig. Jag? Yogatights!

Det ska vara lite kallare ett par dagar och sen kommer det återigen att ligga runt 30 grader några veckor till! Man ska inte klaga i alla fall.

Hösten!

Hösten är tydligen på ingång. Det som tyder mest på det är att höstterminen på jobbet har startat. I år har det varit ganska nytt för mig på den fronten. Dels har min kollegadelvis gått på mammaledighet! Hon ska bli mamma för första gången i oktober! Så spännande! För min del blev det också spännande eftersom jag skulle få en ny kollega. Hela sommaren har jag funderat på vem det skulle vara av alla som jobbar på skolan. Eller skulle jag få en helt ny person som är nyanställd? Tack och lov blev jag ihopparad med en underbar tjej som jag gillar väldigt mycket! Och första veckan gick suveränt tillsammans. Det bådar gott inför framtiden!
Sedan blev det för mig, alldeles färska barn, något yngre än jag vanligtvis har (de här är precis tre år eller ska fylla tre år). Och ett nytt klassrum.
Snacka om att ha mycket nytt för sig!

Så här ser vårt klassrum ut i år. Det kommer förmodligen att ändras under årets gång, men just nu ser det ut så här.

Hösten ja. På ingång. Sen att vädret är soligt med 35 grader kanske inte gör nåt? Idag gick vi till stranden eftersom det är holiday här. Labor Day. Det var riktigt trevligt!

Tandläkarskräck

Jag har aldrig varit direkt förtjust i tandläkare. Det är inte direkt kul att sätta sig i en stol när nån ska kika in i din gapande mun och peta med fan och hans moster däri. Jag har dock haft tur och kunnat stoltsera med ganska friska tänder.
Förutom några hål i barndomen, innan jag var 10, som förmodligen berodde på dåligt borstade tänder...och så tandställningen som tog bort min glugg i tonåren. Annars har tänderna varit fit for fight so to speak. Jag fick byta en amalgamfyllning för 15 år sen ungefär. DET var en chock. Jag gick dit för tandvärk och de såg att min amalgamfyllning förmodligen blivit stel och tryckte ut tanden, typ som att den skulle sprängas. Kul. Och ni vet hur det brukar låta "Gå ut till receptionen och boka en tid för lagning"? Hände inte!
"Jag har tid över nu faktiskt så vi kan fixa det på en gång!" säger hon!? Men alltså va`?? Vad hände där? Såååå mentalt oförberedd var jag kan jag säga.
På ett sätt var det skönt att få det gjort och slippa gå runt i nån vecka och härja upp sig. För det kan ni slå er i backen på att jag gjort, jag är alltid så himla nervös inför såna saker som kan göra ont.
Men det gick ju bra det där. Tanden och allt.

Ja, men så är jag nu här. 15 år senare. I ett annat land. Med tandproblem. Jag har ett hål på höger sida. Också en bit av tanden har liksom blivit "chipped" (vad det nu heter på svenska. Jag har bott på New York too länge now). På min vänstra sida har jag haft ont ett tag när jag tuggat. Inte tänkt så mycket på det. Så PLÖTSLIGT tuggade jag på nåt och en bit av tandkronan föll bort! Say whaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaat`?!?! Jag veeeeet! Tooootaal chock! MIN tand liksom? MIN? Nehej du. Aldrig. Jag är alltså en person som panikgrät under en semester här i USA för att jag plötsligt upptäckt att min framtand börjat flytta på sig pga att min säkerhetstandställning bakom översta tandraden gått sönder (hade varit sönder i flera år, men tänder flyttar på sig ganska långsamt...och så upptäcker jag det under en semester som är sex veckor lång. HUR mycket kunde en tand flytta sig på SEX VECKOR när jag inte upptäckt nåt på FYRA ÅR? Ändå, den paniken! Jag mailade min tandläkare mitt i natten för att få akut tid så snart jag kom hem....)

Jag har en tandläkare här som jag inte riktigt litar på. Jag har varit några gånger och han har inte ens PETAT med en sån där läskig krokgrej ännu. Bara tagit en massa röntgenbilder och sen en gång tagit bort tandsten med nån maskin. Så det var med lätt panik som jag gick in på tandläkarens rum idag. Och det sa jag rätt ut:
"Jag vill behålla så många tänder som möjligt!" med darr på rösten. För i min tanke skulle kanske 50% av tänderna dömas ut och jag skulle få löständer. Minst.

Han tog en miljon fler röntgenbilder. Hummade och hummade när han kollade igenom hela arkivet av mina poserande tänder. Till slut konstaterade han att jag behöver en rotfyllning och sen fixa tandkronan. KAAAtching! Kaaaatching! (Ni vet dollartecken som rullar iväg här...)
Dock måste rotfyllningen göras hos en specialist och allt ska godkännas av min försäkring. Och min plånbok så klart. Den där plånboken är ganska svårövertalad tyvärr, men håll tummarna.

Och jag och mitt mentala tillstånd då? Jag är livrädd. Kommer att ha högt blodtryck ända till jag fixat tanden...mardrömmar. Får ta och ringa mitt försäkringbolag och snacka terapikostnader också misstänker jag...

Staycation

Även i år har vi stannat på hemmaplan under lediga dagar. Vi har inte haft mycket fritid i sommar, men försökt att hitta på lite saker när vi haft tid. Det finns mycket att göra här i NYC och mycket som är gratis vilket passar vår plånbok bra dessutom.
Dottern har gått på summer camp hela sommaren och sonen har varit på vårt camp på min skola. De har haft roligt på sina läger!

Än så länge har det inte regnat så mycket! Men den dagen det gjorde det ville barnen, i sann svensk anda, gå ut i regnet! Så klart att de fick det.

 Under den senaste veckan har dottern haft sin sista vecka på lägret och jag har haft en av syrrorna här och sonen har varit ledig med mig. Vi har passat på att träffa vänner som man aldrig hinner se annars och en fin vän som är på besök från Sverige dessutom! Vilken lyx!

Lite snigelfart har vi haft också ; )

 Vi tar dottern till camp på morgonen och hämtar henne på eftermiddagen igen.

 Flatiron Building.

 Under sommaren har de gratis musik för barnen i vissa parker. Idag gick vi på en sådan konsert!

 Och tog ett besök i Legobutiken som låg i närheten!

 Sonen ville se Empire State Building på nära håll idag och det fick han så klart! Han tyckte det var sååååå högt! Någon dag ska vi ta oss till toppen också!

 En liiiiiten polisbil i en stor stad!

 Vackra Empire på håll.

Jag och systeryster!

Vi har flera dagar ledigt fortfarande och en hel del planer! Härligt!

Valet och kvalet

Det är visst val i Sverige snart! Jag fick hem valpaketet på posten för några veckor sedan. Vilken service!
Jag har följt en hel del snack där hemma och man blir ju livrädd. Vad är det som händer med den mentala hälsan kan man undra? SD som ett av de största partierna?
Känns lite som att en våg av galenskap har tagit över världen. Men vet ni. Godhet ska segra. Så är det bara. Folk blir alltid lite rädda och förvirrade när det är instabilt i världen...när folk måste fly sina hemländer för att inte riskera att dö. Då blir det lätt att de som tar emot dessa människor får en identitetskris själva. Oro uppstår. Speciellt i ett litet och isolerat land som Sverige. Jag hoppas och tror att det svenska folket tar sitt förnuft till fånga och röstar som de borde. Och att de ser det positiva med allt också! Kanske är det så att vi alla har en del i flyktingpolitiken? I människors möjlighet att bli integrerade? Tänk om vi alla kunde omfamna de nya grannarna istället för att frysa dem ute? Välkomna dem, hjälpa till med det vardagliga under en tid för att underlätta. Tänk er själva att komma till ett helt nytt land, med helt nytt språk, en helt ny mentalitet, helt nya matvaror och kultur? Jag kommer ihåg när jag flyttade till NY första gången. Jag kunde ju språket och en del av kulturen. Det underlättade. Trots det, när jag skulle ta de barn jag barnvaktade för att köpa något så enkelt som mjöl, kom vi hem tomhänta för att vi först och främst gick till fel affär och för det andra för att jag inte visste hur paketet skulle se ut...

Då kanske man kan inse att det är ÄNNU svårare när man absolut inte talar språket, eller ens känner till alfabetet. Eller ens kan läsa och skriva vilket kan vara fallet med en hel del.

Tänk då, om vi alla tog ett ansvar? Tänk hur det skulle underlätta för dessa personer att känna sig välkomna, att älska sitt nya hemland och att kunna språket snabbare och kunna hitta jobb snabbare. Jag tror på det. På mentorskap, fadderskap, grannskap.

Love conquers all.

Making memories

Eftersom jag jobbar under sommaren går H också på vårt summer camp. Ibland gör vi utflykter på camp. Häromdagen åkte vi till New York med färjan som går över Hudson River. 

Otroligt vacker utsikt!

Vi åkte till en liten obskyr park nere i Battery Park som kallas Teardrop Park. Otroligt fin och söt park!

Vi hade med oss matsäck och njöt av den innan vi for tillbaka till NJ. 

Vägen till jobbet

Som jag skrivit tidigare har vi en ganska lång resväg till jobbet/skolan varje morgon och sen tydligen lika lång väg tillbaka på kvällen...Vi börjar vår resa klockan 05.50 på morgonen. 

Lite sopor! Vi har en del utav trottoaren som inte tas om hand. Ingen byggnad äger den och staden har bara tid att skyffla bort sopor enstaka gånger då och då. Givetvis finns ingen soptunna så långt ögat kan nå....Just ja. För en vecka sen låg en död råtta här också. Såg helt oskadd ut. Förutom att den var död då. Mysigt. 

Och passerar en hel del på vägen.

 Vårt bibliotek till exempel. Som har öppet ända till kl 20 några dagar i veckan. Älsk på det alltså!

 Vi bor ganska långt upp i NY. Men ändå nära till allt. Lugnar och trevligare. Förutom när bilar exploderar och hemliga växthus likaså...

När vi åkt första tåget är det dags att byta till nästa som tar oss över till New Jersey. Jag jobbar alltså i en helt annan stat. Fast väldigt nära ; )

Här kan vi se Madison Square Garden. 

Och varje morgon hälsas vi av det ståtliga Empire State Building! Rain and shine. 

Det finns en hel del hemlösa man stöter på överallt...

Vi tar ett tåg som heter PATH. Det går under vattnet till New Jersey.

På väg till jobbet åker vi ganska många rulltrappor. 

 Och ser en hel del typiska NY-byggnader. Tidigare såg vi Empire State Building och Madison Square Garden. Här har vi Freedom Tower.

På en galleria som vi går igenom finns det numera en "Selfie Station" där man uppmuntras ta en selfie och hashtagga gallerian...

Och såna här bankomater finns lite överallt. Här är det inte lika kontantlöst som hemma i Sverige ännu. Man betalat mycket med kontanter och med check. Ska jag vara ärlig så gillar jag checkar. Skönt när man inte har cash hemma och måste betala nåt. Bara skriva en check och personen som tar emot checken kan scanna den i sin bankapp så sätts pengarna in på kontot. Perfekt!

 Värsta stället på hela vägen...som en barnfälla! Som man måste gå igenom. Eller ta en enorm omväg. Tror jag ska börja ta omvägen för jag blir ruinerad!

 Genom ett stort garage.

 Och så är vi framme vid jobbet. Ja, jag jobbar inte i avloppet, men denna hälsar en välkommen när vi nästan är framme!

Strax före 08 är vi framme!

AGT

Americas Got Talent alltså. Det är verkligen inget program som jag saknar under året. Jag tänker liksom inte att "ooo, nu börjar det ÄNTLIGEN! som jag har väntat!"

Ändå brukar det bli så att jag ser vartenda program. Jag vet inte riktigt hur det går till, men så sitter jag där i slutet av sommaren och ser på finalen med bultande hjärta och känner till varenda hjärtslitande historia som tagit människor till detta program. För så är det. Alla som kommer med till finalen har haft ett jäkla slit i livet. Som vi alla haft. Mänskligt. Rått. 

Här under ser ni några av mina favoriter i år. Trots att jag jobbar med småbarn så tycker jag att tjejen i mitten är så himla söt. För mig krävs det mycket att säga nåt sånt. När man är omgiven av barn dag ut och dag in är det svårt att bli imponerad av söthet och spunk. Ni fattar. Arbetsskada. 

Och första komikern? Gillar ni inte henne så kan ni sluta läsa nu.

Maja minsann

I morse när vi åkte till jobbet/skolan satt den här fräcka lappen i vår hiss:

Ja men precis. Marijuanarök minsann! Who knew?! Grannar som röker på. Helt vanligt här måste jag erkänna.

Lite fräckare var när vi kom hem efter jobbet och mötte en äldre kvinnlig granne, säkert 75 bast eller nåt. Hon läser på lappen och skrattar till lite och säger lite pillimariskt:

- I wish I knew which neighbor smokes so I can stand outside and smell some!

Helt otippat kom den kommentaren! Det livade upp efter en lång dag på jobbet måste erkännas...

Pippi på affärer

Man vet aldrig vad man ska träffa på när man går på stan här. I torsdags när jag och H hämtade N från sommarlägret passade vi på att gå in på en mataffär för att köpa vatten och mellis. Plötsligt knuffar N till mig och jag undrar givetvis varför. Hon pekar till vänster om mig där en papegoja sitter på en mans rullator. Ja men varför inte liksom? H blir superintresserad och vill kika. Mannen med papegojan märker så klart vårt intresse och erbjuder oss att klappa Coco som fågeln hette. Vi får en hel historia om fåglar och uppfostran. Dessutom var Coco en riktig tjejtjusare och ville sitta på min arm en stund. Jag blev riktigt uppvaktad med busvissling och allt! När Coco sen skulle vidare ville han inte riktigt lämna min arm utan fick övertalas lite innan han motvilligt släppte och gick tillbaka till sin ägare.
Som sagt. Vatten, mellis. Och så nästan en papegoja. Only in NY!