torsdag 14 oktober 2010

Mina försök att vara "osvensk"

Ibland känner jag att jag måste skaka av mig den "svenskhet" som ofta drabbar mig till vardags. Föreställ er följande scenario: ett mellanstort rum fyllt av en stor ansamling av människor från olika arbetsplatser, som ska fika i en paus, och två små fikabord i mitten med ex kaffe. De flesta människor står i sina "klickar" och pratar med folk de känner sedan tidigare. Det är nycket "Hej! Det var länge sen!" "Är du här?" Ni vet hur det brukar vara. Man står i små ringar med ryggarna utåt och snackar om gamla tider. Jag stod och pratade med min kollega som ganska snart blev bortryckt av någon som ville visa skolan vi var på. Jag var inte alls intresserad så jag tar en kopp te och skickar nåt meddelande på mobilen. Allt för att se upptagen ut och inte alls känna mig utanför i väntan på att få börja mötet igen.
Efter nån minut ser jag en kvinna på andra sidan rummet som också står ensam. Min första tanke är att stå kvar där jag står. Varför skämma ut sig med att springa fram och presentera sig och börja prata? Jag tittar på klockan och inser att det är fikapaus i 15 minuter till. Där ska jag alltså stå helt ensam i 15 minuter och blicka ut över folksamlingen. Då händer nåt! Mina fötter börjar röra sig mot kvinnan i fråga och knappt innan jag vet ordet av är jag framme och har börjat prata med henne! Det visade sig vara en väldigt trevlig kvinna med mycket intressanta saker att prata om. Då kände jag mig lite "osvensk" eller kanske det var mer "Otrillingnöt"? Kvinnan jag pratade med blev jätteglad och vi lämnade vårt samtal med ett leende och en ny bekantskap.

Jag läste en studie om människor i USA som använde en telefonkiosk (de var helt omedvetna om experimentet) där några fick extra pengar tillbaka i växel när samtalet var över medan andra fick exakt det de skulle få tillbaka. När testpersonerna sedan gick ur telefonkiosken gick en kvinna förbi med några böcker som hon tappade (givetvis var hon ditriggad). De människor som fått lite mer i växel var också mer benägna att hjälpa kvinnan att plocka upp böckerna hon tappat. En sån liten medgång i livet medförde alltså att människor blir mer hjälpsamma! Tänk vad vi alla kan hjälpas åt i världen! Om vi alla tar ett litet ansvar genom att vara lite extra vänliga som att hålla upp dörren, avfyra några leenden, hjälpa någon okänd eller liknande, sprider sig detta ganska snabbt. Det är väldigt smittsamt! Så ut och gör nåt vänligt idag mina vänner!

11 kommentarer:

Saltistjejen sa...

Haha! Visst är det inte så vanligt med mingel på svenska arbetsplatser. Alltså mingel bland folk som inte tidigare känner varandra eller har några andra kontaktytor. Men kul att du hittade en trevlig person. Jag kan gilla att mingla bland folk jag inte känner. MEN det måste ändå på ngt vis vara i en "rätt sortst" miljö. Alltså det kan vara skitsvårt rent ut sagt, just i Sverige där så få är mer "utåtriktade" och abra pratar med personer de redan känner om folk eller händerlser man har noll koll på. Sådana grupper brukar sällan "bjuda in" till samtal och då är det jättevårt att försöka hitta en väg in. Tycker som sagt att många icke-svenskar är bättre på sådant. Att "bjuda in". Att även om man pratar med folk man känner sedan förr KAN visa intresse för "nykomlingar" också. Man KAN byta samtalsämne till ngt mer allmänt så att den som inte känner de andra kan ha en chans att komma in i samtalet. Sedan finns det ju såklart sociala mingeltalanger också. Jag ahr två sådana vänner och jag tror banne mig mans kulle kunna placera dem var som helst och de skulle efter 20 minuter känna 90% av alla i rummet...! ;-) Sådant kan jag bli avundsjuk på!
Stor kram!

Marie sa...

Fina funderingar! Jag känner igen mig i den "svenskhet" som du beskriver, om det inte är en grupp jag har något gemensamt med från början förstås. USA är ett bra land att öva mingel i, älskar öppenheten! Kram på dig!

Livet enligt Jenny sa...

Det är lite pay it forward över det hela! Men visst är det underbart när man kryper ur sin lilla trygga box och det blir bra! Jag är otroligt osvensk med att jag gärna står liiite för nära när jag pratar med folk och jag tar/håller gärna på folk jag konverserar med också.(inte tafsar utan mer bara har en hand på armen eller axeln typ). Det är inte helt uppskattat hos alla kan jag säga. Är ganska duktig på att läsa av när jag absolut inte skall göra det men ibland misslyckas jag katastrofalt! hahaha
Kramen

Stef sa...

Härligt att höra! Det var riktigt osvenskt av dig! Undrar varför man är så rädd för att prata med nya människor!? Vad ska hända, en knytnäve i fejjan för att man sagt hej?!

haha kramar till dig

Anneli Stålberg sa...

Vad härligt det låter!
Bara att man ler mot varandra när man möts på en promenad kan göra dagen ljusare tycker jag.
Kram!

Malin sa...

Jag känner verkligen att i USA så är folk mer benägna att säga något eller ta kontakt även om det är ytligt. Man säger godmorgon till folk man inte känner, eller prosit om de nyser. Jag hamnar ganska ofta i situationer där jag träffar nya människor via båda barnens skolor och aktiviteter och har träffat helt fantastisk roliga personer bara genom att gå fram och hälsa. Ibland leder det till djupare vänskap. Bra att vara lite osvensk ibland!

Mrs Clapper sa...

Åh vad glad jag blev av detta inlägg, du är så rolig och söt :D

Steel City Anna sa...

Vänlighet varar längst :)

Monica sa...

Säger som dotter Anna, vänlighet lönar sig i längden, blir något bestående, fast det kan ligga långt fram i tiden:-) men det är viktigt och så bra du gick fram och pratade, jag gör alltid så där:-) om jag nu inte vill stå för mig själv ett tag, det händer också.

Trillingnöten sa...

Saltis: Jag håller verkligen med! Folk här öppnar inte upp för att andra ska kunna komma in i samtalet. Helt skumt! Varför är det så?

Marie: Ja, det är så sant! Det är verkligen skönt med USA på det sättet. Man är aldrig riktigt utanför på en fest el liknande där man knappt känner nån! Kram

JennY: Jag kan tänka mig hur vissa kan reagera på det! Jag kommer ihåg när jag träffade en italiensk tjej för första gången som pussade på kinden...eh...jag blev helt perplex! Men fantastiskt att du är sån! Go! Kram

Stef: men visst tror man det! Helt sjukt! Jag själv har ännu inte slagit nån på käften för att de sagt hej! Kram

Anneli: Ja, men visst! Det är så härligt med glada människor!

Malin: Ja, det är mer öppet så och det uppskattar jag. Varför inte ha en trevlig pratstund i hissen eller väntan på bussen? Jättetrevligt!

Mrs C: Den bjuder jag på! :p

Anna: Ja, verkligen!

Monica: Javisst! Man måste ju känna för det också :) Ibland vill man vara ensam. Det händer att jag tar en fika på stan ensam. Jätteskönt:)

Emmama sa...

Härligt inlägg, jag gillade det verkligen och din attityd är så skön! :) Jag hade, tror och hoppas jag, också gått fram men jag hade fått fatta lite mod för lite "ska man/ska man inte"-känsla hade infunnit sig först, men försöker träna bort det... :) Härligt att vara tillbaka här! Kram!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...