Igår kväll när jag gick hem efter mitt gympass var himlen stjärnklar. Det känns som att det inte är så ofta det händer nuförtiden. Att man kan se stjärnorna menar jag. Och ändå är det mörkt väldigt mycket på vintern. Det är otroligt vackert och stort när man går och tittar upp på stjärnhimlen.
När man går och tittar på på den mörka himlen med stjärnorna som lyser känner man sig så liten. Vi är ingenting i jämförelse med rymden. Tänk er själva. Om man någon gång skulle befinna sig på månen (inte troligt, jag vet) och titta ned på jorden, skulle man inte kunna se en enda människa. Vi är alldeles för små. Små som myror.
Tänk er ytterligare ett scenario. Om man står på en planet i yttersta delen av vår galax, då ser man förmodligen heller inte ens jorden. Utanför vår galax finns ännu fler galaxer och jag antar att man till slut inte ens kan se vår galax om man färdas tillräckligt långt. Vi är inte ens en fis i rymden. Vi kan knappt kallas jorden en partikel.
Ändå har vi människor nån slags storhetsvansinne på jorden. Med rätta. Vi har en fantastisk hjärna som kan konstruera de mest fantastiska saker, byggnader, teknik...Vi har så mycket kunskap om det mesta runt om oss. Bara det att man kan bota så många sjukdomar och odla öron på möss. Det är fantastiskt.
Trots det är det bra att ibland få perspektiv. Titta ut på stjärnhimlen lite då och då och bli lite ödmjuk inför det okända, det stora eviga.
Idag är det onsdag och jag har haft en ganska jobbig natt. Jag vaknade vid halv fyra och kunde inte sova ordentligt efter det. Idag är det dessutom långt möte på jobbet så jag är hemma vid halv sju. Det känns liiiiite jobbigt. Men vad gör det om hundra år när allting kommer kring?
onsdag 26 januari 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Oj, vad filosofiskt men också mycket intressant! Jag brukar tänka på det att man är så himla liten egentligen..
Himlen är mäktig och när man kan se en stjärna brukar jag fundera hur långt borta den egentligen är. Jag kan ju tycka att det är långt hem till Sverige, men det är antagligen ingenting..
Har du börjat din kurs förresten? Vad blev det Jag tar mina kurser, det är skoj! Det blir två nya i vår!
Jag hörde på en sommarpratare en gång som sa att man lika gärna kan titta upp och tänka att man tittar ner, att stjärnhimlen är under en likaväl som över. Det finns egentligen inget uppe eller nere, vi hänger liksom löst i universum. Det tycker jag var filosofiskt intressant :)
Jag har också tänkt på det! Försöker undvika det då man känner sig lite föööör liten haha! Men det är ett väldigt intressant ämne. Hoppas du har en fin kväll!
Intressant! Och varenda kryp är fascinerande, varför finns fästingar egentligen?:-) Allt liv, inte bara människan, det är otroligt och ofattbart.
Liten är fin! Det är svindlande att börja tänka på det där. F.ö önskar jag dig god sömn i natt.
Jag bor ju på landet utan en gatlykta i sikte och en av de stora fördelarna med att bo så här är just det att vi ofta får se helt fantastiska stjärnhimlar. Tysta står vi utomhus och blickar uppåt mot det glittrande himlavalvet och tar in allt det magiska och vackra. När barnen var mindre läste vi en underbar bok om alla sagorna bakom stjärnbilderna och det har gjort att barnen har full koll på stjärnbilderna och tävlar med varandra att hitta alla som går att se just den kvällen. Och har man tur får man dessutom se stjärnfall. Tänk vilket fanastiskt skådespel vi har runt omkring oss varje natt. :)
Jag hoppas att du fick en fin dag trots din natt.
Kram Lotta
Visst är det fascinerande. Och lite läskigt också. Liksom svindlande och svårt att ta in tycker jag. Men otroligt häftigt egentligen.
Kram!
Katarina: Ja, visst är det fantastiskt! Vi började med kursen i onsdags och so far so good. Vad läser du nu??
Anna: Vilken tanke! Faktiskt är det så! Tack för den!
Lotta: Åh vad mysigt! Jag är så dålig på såna där bilder, men det är aldrig för sent att lära sig! Vad underbart för dina barn!
Saltis: Ja verkligen!
Skicka en kommentar