Hos doktorn i Korpilombolo

På nåt fantastiskt sätt hann jag på vår korta resa till Stockholm få med mig en souvenir i form av skräp i ögat. Det började på tisdag kväll med att det var svårt att blunda, det skavde och grejade och var allmänt jobbigt. Jag hade svårt att sova på natten för det värkte som tusan. I onsdags köpte vi ögondroppar för att lindra och på kvällen kikade maken i mitt öga. Där, nästan mitt i ögat, satt en liten brun fläck som vägrade flytta på sig trots upprepade ögonsköljningar.
Därför ringde jag läkarmottagningen igår morse för att få en tid bokad. Snabba puckar blev det för inom en timme satt jag hos doktor Eva.
Doktor Eva visade sig vara en ganska förvirrade dam i 60-års åldern (inget ont om damer i den åldern generellt!). Hon var allmänt småvirrig och bad mig tveksamt sitta på britsen i sitt mottagningsrum först, där hon sedan kikade på ögat med nån lampa och kunde konstatera att nåt fanns på hornhinnan. Därefter visade hon mig till ett annat rum, men var tvungen att ordna en nyckel för några såna hade hon inte (här kommer mitt första frågetecken). Väl inne fick hon avmaskera en sån där anordning där man sätter hakan på nån skiva och pannan mot nåt annat för att kunna lysa in i ögat och kolla med förstoringsmojängpryl. Den manicken kunde hon inte ordentligt. Var slog man på lyset? Oj, där var det visst redan på! Var finns bedövningssalva? Papper att torka med? Hur lyfter man bordet så att det blir lättare att undersöka? Var finns den där grejen man ska skrapa med? Frågetecknen samlades på hög och ju mer den högen växte, desto oroligare blev jag. Skulle hon ordna detta? Eller skulle jag gå ifrån med endast ett öga i behåll i bästa fall?
Till slut fick hon till nån bedövningssalva i ögat som gjorde lite småont och sen fick jag sätta huvudet i mackapären. Doktor Eva tog fram en metallskrapa (föreställ er ledmotivet till Hajen här) och mitt hjärta började banka lite extra. Hon vred och vände på den och sa nåt i stil med att hon inte var så van vid just ögonåkommor (det gjorde mig inte mindre nervös kan jag tala om). Till sist ångrade hon sig och sa att hon skulle skicka en remiss till ögonkliniken i storstan istället. Tack och lov! skrek jag inne i huvudet. Praise the Lord Almighty.
När vi sen satt i det först rummet och hon ringde till ögonmottagningen för att boka tid åt mig sa hon att det var bättre att skicka mig till en specialist när det nu gick.
- Det kanske hade varit annorlunda om det varit i Korpilombolo, fortsatte hon.
Korpilombolo? hann min plötsligt blonda hjärna tänka, vilken del av ögat är det? Typ den svarta grejen i mitten? Sist jag kollade hette den i alla fall pupill, men å andra sidan var det ju länge sen jag läste biologi...
Rassel, rassel, pling, katsching! Och där trillade slanten ned och jag fattade skämtet. Pinsamt. Tur att jag inte hann säga nåt dumt!
Jag fick en tid senare på eftermiddagen och den läkaren jag träffade då osade rentutav själförtroende när det gällde att skrapa ögonen på folk. Det verkade som hon inte gjorde annat än skrapade ögon dagarna i ända med rullandebandprincipen. Chop, chop så var saken ur världen ögat och vi kunde fara hemåt.
Nu har jag endast antibiotikagojs att spruta i ögonen fyra gånger för infektionsriskens skull och sen ska detta vara avklarat. Och jag har båda ögonen i behåll.