onsdag 9 juni 2010

Det är svårt att lära känna...

...svenskar. Är det sant måntro? Jag läste en artikel i nån tidning när jag satt hos doktorn igår. Den handlade om fyra nya svenskar som kom från olika länder i världen. De hade flyttat till Sverige av olika anledningar. Någon hade flytt från krig, någon hade hittat kärleken och en hade kommit för studier och sedan blivit kvar. Något som var gemensamt för de fyra var att de tyckte att det var svårt att komma nära svenskar. Det var svårt att få svenska vänner, men när man väl kommit under ytan på någon svensk är man vänner för livet. En kvinna var från Sydkorea och hon menade att sydkoreaner är lätta att lära känna, man blir genast påhoppad och talad med, men att det var lika lätt att få ovänner. Oftast vill sydkoreanska "vänner" få fördelar av något slag och därför är de mer benägna att bli vän med just dig. Vad har du att erbjuda? typ.
En annan dam från Etiopien (tror jag i alla fall) sa att det hon tyckte var konstigast var att svenskar helst sitter ensamma på bussen. Det händer inte i hennes hemland. Alla pratar med alla, även om man inte kände varandra från början. Här vill alla sitta på sitt eget säte och helst inte ha nån bredvid. Och hamnar man bredvid nån - gubevars - då ska man helst inte prata eller låtsas om som att någon ens sitter där.

Är det så att vi svenskar är svåra att lära känna? Jag tror faktiskt det till viss del. Nu finns det ju alltid undantag, som i alla samhällen :) Men generellt talat menar jag. Jag kan ge ett exempel som bevisar mitt ställningstagande. Öppna förskolan. Som nybliven förälder kan det vara ganska trevlig att lära känna andra föräldrar med småbarn för att umgås, prata och kanske få lite vuxenkontakt och utbyta erfarenheter. Därför är det ju perfekt med Öppna förskolan! Sagt och gjort. Vi blev föräldrar och efter nästan ett år pallrade jag mig iväg med lillan till Öppna förskolan och har sedan dess varit där ett flertal gånger (då jag inte jobbat givetvis). Och jäklar vad svårt det är att utbyta erfarenheter och ha vuxenkontakt! I alla fall på vår Öppna förskola. När man kommer in är det typ ingen som säger hej, förskollärarna givetvis (men de måste väl vara trevliga mot alla? :P). De tittar upp och fortsätter prata med varandra. Det finns redan grupperingar, som inte vill släppa in obehöriga nya mammor. I min lilla stad har alla känt varandra i tjugo år. Vem bryr sig om en nykomling? De snackar med varandra och bestämmer träffar. Nu är jag ingen panelhöna som inte tar för sig! Det ska ni inte tro. Jag snackar med folk och lägger in kommentarer både här och där. Men ingen är intresserad av ett andra steg. Kanske borde man vara lite mer aggressiv? Men i det melankoliska Sverige kan man då lätt framstå som en komplett galning om man går fram för hårt. Man riskerar att få ett rykte.
Vi har länge letat efter en bra playdate åt vår dotter, någon hon kan leka med lite då och då. Hon går inte på förskolan och det kanske inte alltid är kul att knata till Öppna förskolan. Hittills har vi inte haft nån tur med det. Alla har sina egna vänner redan och här finns inte den kulturen att ha playdates när barnen är små på samma sätt. En playdate kan också betyda att föräldrarna nödvändigtvis inte är vänner och brukar umgås annars, men att barnen tycker att det är kul att träffas och leka. I Sverige är det ofta så ( i alla fall innan barnen själva väljer vänner i skolan och på förskolan) att föräldrar ska känna varandra från början och tycka om att umgås. Då kan barnen leka.
Det är lite lättare i till exempel USA (som är det enda referensland jag kan dra till med. Har ju inte bott på fler ställen). Vi var där på sommaren förra året. En dag knatade vi in på en bokhandel för att leta efter bra böcker att ta med hem. N springer runt som vanligt och stöter på en liten flicka i ungefär samma ålder. N är inte blyg av sig utan knatar fram till flickan och börjar konversera på sitt speciella språk. De verkar tycka om varandra. Mamman kommer fram och pratar med oss och tycker att de går bra ihop. Hon frågar lite var vi bor och så. När hon får höra att vi bor i Sverige blir hon nästan lite besviken. Hon menade på att det skulle vara roligt om flickorna kunde ha lite playdates eftersom de gick så bra ihop.
Skulle en sån sak hända i Sverige? Att två. för varandra, okända familjer träffas och bestämmer att barnen ska få leka tillsammans någon dag? Jag vågar påstå att det med största sannolikhet inte skulle ske (givetvis med det obligatoriska undantaget i åtanke). Vad tycker ni själva? Både ni bor i Sverige och ni som bor utomlands?


                                                 Bild från här

 

13 kommentarer:

Sara sa...

Ja jag kan inte annat än att hålla med. Det är inte det lättaste att lära känna svenskar. Man ska hålla sig på sin kant liksom. Synd, för jag tror man går miste om mycket.

kimjihei sa...

Jo koreaner är ganska kontaktsökande av sig. Dessutom är de sk*tskraja för att vara själva. ^^ Allt ska göras kollektivt.

Har många utländska kompisar som bor/bott eller varit i Sverige som säger just att det är svårt att lära känna, men lyckas man så är svenskar väldigt gästvänliga. Så det ligger säkerligen sanning i det.

Mrs Clapper sa...

Så sant, så sant! Jag älskar väldigt mycket med Sverige, men just det där gör att jag inte känner mig hemma här. Det spelar ingen roll om man är i ett sällskap av 100 personer man inte känner, man känner sig ensam i alla fall. Här där vi bor så ska man vara glad om personalen i butiken ens hälsar, det äter upp mig inifrån!
Jag hoppas så innerligt på att kunna bli förflyttad så småningom så man får komma "hem".
Senast idag försökte jag le åt en man jag mötte längs vägen, men nej då, inte ens ett leende tillbaka. Men han var säkert inte otrevlig, utan bara så ovan.
Sorgligt är vad det är.

Ida -www.lippstick.se sa...

Hej Jelly!
Nu kan jag kommentera igen, känns kul!
Vilket intressant inlägg, verkligen tänkvärt! Vad mycket svenska bran måste missa i jämförelse med amerikanska barn när barnen bara kan leka med föräldrarnas vänners barn!
Ha en riktigt bra dag!
/ Kram Ida

Stef sa...

Håller med dig helt och hållet! Svenskar isolerar sig gärna på bussar, i affären och andra ställen. Man glor på folk man inte känner och det är obehagligt att behöva prata. Jag tror att man kunde fått många fler vänner om man bara våga öppna upp sig lite här i sverige!

kramar

Malin sa...

Jag håller med dig. När vi är hemma i Sverige är det jättesvårt att hitta lekkamrater till pojkarna. Nu talar de ju inte så mycket svenska, men ändå. I USA, är det mycket lättare, visst kan det ta tid att få nära vänner, men playdates och att bjuda hem en granne spontant är nog mer vanligt i USA. Bäst är att bjuda själv först. Det är mycket svårare om man bara säger hör av dig. Jag skickar en email eller ringer och säger, vi skall gå till parken eller nåt så brukar alltid någon möta oss där. Nu är det ju så att jag är hemmamamma och träffar många andra föräldrar genom mina pojkars förskola och skola.

Saltistjejen sa...

Å det är verkligen på pricken! Jag har ju mer eller mindre alltid jobbat i en väldigt internationell miljö. Som doktorand och forskare på universitet så har man ju många andra studenter och forksare från världens alla hörn. och jag kan hålla med om att svenskar ÄR väldigt "tillknäppta" på många vis. Jämfört med mer sydliga Européer eller amerikaner t ex. Å andra sidan så tror jag detta mest handlar om den vardagliga ytan om man säger så. Alltså just detta med att prata eller inte prata på bussar, tåg, t-banor osv. Att säga hej eller godmorgon till folk i hissen. Att le lite eller småprata med ngn i kön i mataffären. SÅDANT gör INTE svenskar!!!!!!! Och det är ngt jag kan uppskatta här i USA. Att man liksom småpratar lite och att detta ger en varmare atmosfär i vardagslivet. Däremot tycker jag nog inte att detta är ngt som automatiskt leder till att man får en utökad vänskaps- eller bekantskapskrets. Inte alls! Tycker snarare att många amerikaner är tvärtom mot svenskar; väldigt öppna och rba på sociala aktiviteter som "mingel" och liknande. MEN de är än mer tillknäppta vad gäller "riktiga" relationer! Vi ahr t ex bott här i snart 5 år. Ändå är det ytterst FÅ av mina amerikanska vänner vi ens varit hemma hos. Jag gillar att bjuda hem folk och det behöver inte vara storslagna fester eller så utan bara fika, eller enkla saker. Så jag har gjort det en hel del. Men det är ändå mest andra européer vi blivit hembjudna till. Nu handlar ju inte just "att få komma hem till någon" om att man är superbra vänner för det. Men det är ändå lite så att jag känner det som om att har jag varit hem hos någon har jag sett lite mer av deras "privata jag" och det gör att man lättare öppnar upp och bjuder in till en djupare relation. Iallafall oftast.

Som svensk i Sverige bjöd jag dock in mina utländska vänner en hel del på olika saker när vi bodde iS tocksholm. midsommarfirande, fester etc... MEN det kan jag också villigt erkänna att jag umgicks mycket med mina "gamla vänner" också och de var inte alltid lika öppna för nykomlingar även om jag själv faktiskt älskar att träffa nytt folk!

Oj nu belv detta en extremt rörig kommentar utan egentlig struktur. Typiskt mig! Men vad jag egentligen vill säga är att jag ppskattar amerikanernas sätt att sköta sina "vardagsrelationer",. Det är trevligt att man hälsar på varandra ute eller småpratar i hissen. Tycker jag. MEN jag uppskattar å andra sidan svenskarnas genuina nyfieknhet och gästvänlighet också! Visst, det tar längre tid att verkligen lära känna en svensk. MEN om man gör detta så handlar det ofta om en helt annan nivå på vänskap och DET gillar jag. Tycker det är svårare att komma amerikaner inpå livet. Ofta vill många här alltid verka så "successful" att de har svårt att prata om saker som skulle kunna visa att de är lite "svaga". och relationer som endast bygger på att man ska "överglänsa varandra" blir sällan några relationer för livet....
Detta är såklart överdrivet och generaliserat. men i stort är det lite så jag känner.

Ang barn så har jag ännu ite greppat detta med playdates riktigt. Tycker snarare att det är ett lite konstlat sätt att få sina barn att leka med varandra. Det handlar då ofta om att man ska "boka tid" med barnets föräldrar och sedan ska barnen leka en viss förutbestämd tid. Hm.... nu bor vi ju inte riktig så utan har verkligen mer den svenska varianten att man hänger med de föräldrar man gillar och abrnen leker samtidigt. Jag vet inte men jag gillar nog den varianten mer ändå.. Men visst, jag tycker däremot att man som vuxen borde vara mer öppen för andra vuxna och därmed vilja lära känna andra. Då skulle ju barnens lekkamrater komma på kuppen så att säga.

Oj ja detta kan man diskutera lääänge.
Men nu måste jag sluta.
Tack för ett jättekul inlägg!

Kramar!!!

Marianne sa...

Tror Saltis har helt rätt i det där att när man väl lär känna en svensk så lär man känna varandra mer på riktigt.

Jag tycker att det har varit rätt svårt att lära känna bulgarer, turkar och egyptier också. Här åker jag ju inte buss, så det vet jag inte hur det är, men i Turkiet pratar man inte heller med folk man inte känner på bussar och tunnelbanor. Inte mer än i Sverige. Undantag finns ju alltid. Och om det händer någonting, då pratas det. Men så är det i Sverige också.

Vet inte, men jag tror att folk i ett land oftast inte är så intresserade att lära känna utlänningar, särskilt när de som vi är där på begränsad tid. De vet att man ska försvinna.

Visst känner vi en del bulgarer, turkar och egyptier, men inte så himla många. Så jag tror inte att det är helt unikt för just Sverige.

Trist det där med öppna förskolan. Jag trodde att det var just ett forum som var menat att man skulle lära känna andra föräldrar. Hur det är med playdates och liknande i "våra" länder vet jag inte.

Men om någon sätter sig bredvid mig på en svensk buss brukar jag småle mot personen och brukar oftast få ett litet leende tillbaka. Inte för att jag börjar prata med personen sedan, men jag tycker nog inte att det är så himla tillknäppt ändå. Nej, jag tycker faktiskt att folk är väldigt vänliga och ler tillbaka osv i Sverige.

Jag bodde i Helsingborg i många år, och den staden är känd för att det är svårt att komma in i gängen och lära känna folk. Men jag tyckte inte alls att det var så. Jag vet inte, men det kanske beror väldigt mycket på en själv hur man blir bemött också?

Fast sen tror jag att det ÄR svårare när man kommer från andra länder att lära känna svenskar. DET tror jag helt säkert.

Toppeninlägg!
Kram!

Trillingnöten sa...

Sara> Ja, men visst är det så att man går miste om mycket om man inte öppnar sig ordentligt! :)

Kim: Jag har också hört flera som säger just det du sa om både svenskar och koreaner. Det är ganska lustigt :)

Ida: Kul att du är tillbaka i kommentarerna! :) Ja, det gör de verkligen, speciellt när det gäller oss som inte har vänner med barn till exempel. Nu börjar det dyka upp lite barn, men de är alla ganska mycket yngre än vår dotter...

Stef: Ja, jag känner mig ofta iakttagen utan anledning här hemma...när man sitter på restaurang, eller om nåt oväntat händer eller om man ser ut elller inte beter sig som "svensk". Allt som blir annorlunda...Sen finns det ju givetvis undantag.

Mrs C: Oj, vad jag känner igen mig i just det där med tillställningar med massor med folk och man kan känna sig ensam - fast det är hundra pers där...Visst är det lustigt?

Trillingnöten sa...

Malin: Vad trist för dina pojkar! De skulle nog också behöva många vänner även när de är i Sverige så att de kan öva sin svenska! dessutom är det nog som du säger, att det är lättare att hitta vänner om man kanske är hemmamamma och har barn i skola av något slag. Det blir som en naturlig mötesplats liksom...Men då samtidigt får de social kontakt då de är i skolan.

Saltis: Du sa verkligen många bra saker i ditt inlägg och det var kul att du tog in dina egna erfarenheter av så många olika kulturer! Det är så himla intressant hur olika det kan vara! Visst är det så att amerikaner är mer öppna och utåtriktade och kontaktsökande, men att det inte alltid leder till djupare relationer. Svenskar kan man få som livslånga vänner om man kommer nära inpå, men man kanske ger upp på vägen om dte tar himla lång tid eller om man inte vet hur det fungerar...att ta första kontakten med en svensk kan nog vara lite läskigt :) Speciellt med tanke på vilken respons man kan få.
Dock tror jag det är lättare om man har en naturlig mötesplats som en skola, ett arbete eller liknande. Som barn är det också lättare. Dessutom är det svårare för vuxna tror jag. När man är vuxen har man oftast ett stort kontaktnät och kanske inte söker sig lika aktivt till andra som vill ha vänner...

Och det där med playdates tycker jag är en bra "uppfinning" (även om du var lite skeptisk ;)). Speciellt som vi inte har så många vänner med barn och har de barn är de inte i Ns ålder...Kanske man får nya vänner om barnen lär känna varandra först? Vi får la se :) Ska väl gå och fråga nån förälder i framtiden om de vill ha en lekträff :) Ja, med barnen då givetvis!

Marianne: Vad kul att läsa om någon som har en helt annan uppfattning och erfarenhet också! Man kan ju lätt bli insnöad på ens egna upplevelser :) Självklart är vi svenskar inte unika på nåt sätt med att vara lite reserverade och inåtvända! Och sen beror det på hur man själv är. Jag är en ganska öppen person, men tycker ändå att det ibland känns svårt att snacka med andra svenskar. På lekparker blir det ofta lite krystat om ens barn interagerar på något sätt...det är oftast jag som pratar. Fst jag kanske bara är en enormt tråkig person? :) Kan ju vara så! hehe...
Och som du säger: det är nog svårare för utlänningar att få svenska vänner. Det är svårt att komma underfund med hur man ska gå tillväga. Och många är fortfarande lite reserverade mot de som är annorlunda. I alla fall enligt mina observationer :)

my sa...

Är lite sent på att kommentera, som vanligt, men jag håller, som du redan vet, också med! Skulle nog säga att det är ett av huvudskälen till att jag inte direkt tvekade när vi fick chansen att flytta till belgien. Sambon tycker det är skitjobbigt att ha så begränsat umgänge eftersom det är så svårt att lära känna nya människor. Och jag kommer ihåg att jag märkte skillnaden redan när vi flyttade tillbaks till Sverige från Pakistan när jag var 10 - jag tyckte alla var så instängda, tråkiga och elaka.
Synd, för Sverige är ju så underbart på många sätt. Men det är inte lätt att vara "utifrån" vare sig man är från en annan del av sverige eller en annan del av världen. :/

Min plats i solen sa...

Jo, tyvärr är det nog så att vi svenskar är dåliga på att släppa in människor på livet. Det är alldeles för mycket av slutna sällskap och väncirklar. Trist eftersom det är vi själva som förlorar på det. :( Dessutom är det inte bra för ett samhälle när människor sluter sig i sina små cirklar på det viset och stänger ute omvärlden. Det är då främlingsfientlighet och rädsla för det som inte känns igen gror. Så där har vi svenskar en hel del att arbeta med.

Men sedan är det ju tack och lov inte så att alla människor är likadana. :) Det finns människor som sprider glädje, värme och öppnar famnen för nya bekantskaper och nya möten. Förhoppningsvis sprider sig detta som ringar på vattnet. :)

Ha det så bra vännen!
Kram Lotta

Marianne sa...

Jag tror faktiskt inte att du är ett dugg tråkig, jag tror tvärtom och jag hade blivit glad om jag var mamma på öppna förskolan och du kom!

Kram!

Follow by Email

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...